Hejsan.
Jag hann inte mer än hem från min spavistelse förrän det var dags att packa om min lilla väskan och bege mig över till Polen istället.
I mars 2020 var jag med min kompis Petra på en så mysig weekendresa i Gdansk. Det var precis då när det började pratas om covid och smittspridningen började sprida sig från land till land. Den gången fick vår resa ett abrupt slut. Vårt flyg ställdes in, gränserna stängdes och vi fick ”kasta oss på” sista båten till Karlskrona.
Inläggen från den resan finns HÄR och HÄR.
Vi har hela tiden sagt att vi inte riktigt blev färdiga med vårt besök i Gdansk då, att vi tänkte resa tillbaka en gång till … någon gång… Nu var det alltså tid för oss att göra det där som vi inte riktigt hann med då.
Nu kom vi tillbaka till ett Gdansk som var betydligt mer levande, för trots att vädret var sådär novemberkallt och småregnigt så var där folk överallt och ingen tänkte längre på att hålla avstånd eller undvika att träffas. Sakta hade man börjat att förbereda staden för advent och julskyltning.
Vi hade bokat en lyxig lägenhet som låg centralt och bra. I källaren hade vi tillgång till ett varm och skönt spabad.
Vi upptäckte snart att vi kände igen det mesta av staden där vi strosade fram längs de vackra gatorna. Vi slank in och ut ur butiker och affärer och när vi behövde värma oss så njöt vi av varm choklad på något litet café.
Det vi inte hann med förra gången var att besöka Stutthof, det förintelseläger som togs i bruk den 2 september 1939 och befriades den 9 maj 1945. Ett besök som var både tungt och overkligt, men som jag tycker att vi alla borde göra någon gång i livet. För att minnas vilken grymhet människor kan besitta.
Vi hade en väldigt duktig guide som berättade och förklarade för oss. Den lilla del som nu fanns kvar av området utgjorde bara en tiondel av hela det stora koncentrationslägret så som det var under andra världskriget.
Här mördades kallblodigt 85.000 arma människor efter att ha utstått de grymmaste förhållande man kan tänka sig.
Även om jag långtifrån kunde sätta mig in i hur det var att vara tillfångatagen här, så blev jag starkt påverkade av det jag fick se. Alla de skor som fångarna blivit fråntagna, tanken på den fruktansvärda kyla de tvingats utstå här. De knappa tvättmöjligheter som fanns till alla dessa utmärglade och sjuka människor som många led av magåkommor och infektioner.
Att gå i de dragiga och kalla barackerna och på riktigt inse hur alla dessa människor tvingats leva var en oerhörd stark upplevelse. Också att försöka sätta sig in hur det varit med alla de omänskliga experiment som genomfördes på fångarna här.
Starkaste upplevelsen var att besöka gaskammaren och krematoriet.
Efter att ha lyssnat på vår guide i över två timmar avslutade vi vårt besök i den byggnad där officerarna hade sitt högsäte. Här fanns en mängd fotografier från området, men mina blicka vilade mest på det slitna parkettgolvet. Samma golv där dessa hemska nazister, bödlarna, haft sin arbetsplats, där de gått omkring med sina blankpolerade stövlar.
Av vår guide fick vi veta att det oftast sköts och dödades fler fångar inför storhelgerna, eftersom det då premierades med extra lediga dagar för vakterna.
Att besöka och minnas är så viktigt, och även om vi inte orkade göra särskilt mycket när vi återvände till Gdansk efter vårt besök på Stuffhof, så var vi eniga om att det var värt varenda krona att åka dit.
(nedan, två av fotografierna som fanns i officerarnas byggnad)
Tack min fina vän Petra för minnesvärda dagar i Polen ♥
Dagens citat:
Krigets första offer är sanningen.
Jag tänker ofta på just det här. Varför ingen reagerade då, på alla dessa stora koncentrationsläger. Det måste ju finnas människor utanför som sett någonting…. Det har visats sig att mycket handlade om falsk propaganda och rykte. Människor var rädda.
Låt oss aldrig glömma.
Ha en fin lördag.
Kram Annika
