familjen

Här är ditt liv, del 3,

Hejsan.

Idag får bloggen innehålla pappa Kurts tredje och sista del, som han skrivet om sitt liv. De anteckningar som han knåpat ihop och som han så gärna önskat att jag skulle publicerat i vår lokala tidning på hans 90 års dag.

-ja du pappa, även om din kraft och lust att skriva plötsligt tog slut och många minnen och historier nu endast finns i våra hjärtan, så hade det ändå krävts en extra bilaga med ”Ystan”  den där lördagen på din födelsedag.

Här fortsätter Kurts berättelse:

Östergötland – Skåne.

 Jag anlände till Norrköping, letade upp Fiskebykontoret, och stegade in. Jag frågade om det fanns arbete i skogen, och lämnade fram mina betyg från praktik och utbildning. Jodå, jag kom som eftersänd eftersom man just stod i begrepp att annonsera efter en förman till ett huggarlag. Jag skulle skjutsa ut dem med en liten buss, aptera åt dem, och räkna upp deras  huggningsresultat för avlöning. Allt detta föll på att jag vid denna tid ännu inte hade skaffat mig något körkort. Nu spelade detta inte så stor roll för min del, eftersom det var huggningspraktik jag i första hand hade tänkt mig. Sådant arbete hade man också att erbjuda, och så kom det sig att jag hamnade i ett litet samhälle som hette Simonstorp.

Här i Simonstorp blev jag placerad i ett skogshuggareläger bestående av ett par manskapsbaracker, och en barack som innehöll kök, matsal och ett dagrum. Vi var ett tjugotal huggare som var förlagda här. Här fanns några finnar och en hel del danskar. Ett äldre par svarade för matlagningen. Fiskeby hade flera liknande förläggningar lite här och där i Kolmårdsskogarna. Nu följde en tid som var ganska händelsefattig. På dagarna var det huggningsarbete, och kvällarna bestod mest av vila, lyssna på radio, schack och kortspel. Jag passade på att, med tanke på kommande utbildning, förkovra mig i en del ämnen, och genomgick därför ett par korrespondenskurser på Hermods. Bl.a. läste jag en kurs i matematik, som jag sedan fick god nytta av. Jag minns att den här vintern var ganska sträng. Sålunda kröp kvicksilvret ner under 25 grader och höll sig där minst tio dagar i sträck. Väldigt stora snömängder hade vi också, så det var ganska kämpigt att tjäna ihop till sitt uppehälle.

Tiden gick emellertid, nyåret 1955/56 passerades, och jag tyckte mig ha fått nog av huggningspraktik. En kväll satte jag mig och skrev en del brev till några av domänverkets revir, från Särna/ Idre revir i norr till Södra Skånes revir i söder. Det förstnämnda ansågs av skogspraktikanter vara ungefär detsamma som att gå i kloster. Något mera isolerat, ödsligt och avsides beläget hade man svårt att tänka sig. Jag skickade iväg breven, och sedan var det bara att gå och vänta på något eventuellt svar. Detta kom också efter några dagar – per telefon. Det var jägmästaren i Södra Skånes revir, den legendariske Hjalmar Månsson, som ringde. I Skåne hade det varit en ordentlig storm, det hade blivit mycket vindfällen, och det fanns stort behov av både huggare och apterare. Jag fick ett erbjudande att börja som apterare i Dalby kronopark, så snart som möjligt. Jag behövde några dagar för att avsluta mitt arbete och min vistelse här i Simonstorp, men en vecka senare var jag igång i Kronoparken i Dalby. Här handlade det om att aptera Hollandspålar och Hollandstimmer. Detta var virke som användes till Hollands fördämningar mot havet.

Helgerna tillbringade jag ganska ofta hemma i Tåghusa. Jag hade ännu inte skaffat något körkort, så jag fick anlita SJ. Det gick bra att resa tåg till S:t Olof, och sedan apostlahästarna de 4 kilometrarna till Tåghusa. Hemma var jag ofta tillsammans med mina ungdomskamrater. Det var de gamla kära nöjesställena som gällde då.

Någon gång i maj var stormskogen upphuggen, och jag kände mig nöjd med Dalby Kronopark. Jag slutade min anställning, jag hade ju fått min apteringspraktik, och hade nu samlat ihop alla nödvändiga arbetsmoment för att söka in på skolorna. Jag reste hem till Tåghusa. Under sommaren läste jag en del korrespondenskurser i matematik, svenska , skogshushållning m.m. Det kunde jag ha nytta av när jag skulle söka in på kommande utbildningar. Dessutom hjälpte jag till hemma med jordbruket, min morfar började bli till åren och kunde inta slita som han tidigare gjort.

I tidningen ”Skogen” stod en dag en annons att Björnstorps gods sökte två praktikanter till sitt skogsbruk. Praktikanterna skulle fungera som förmän och skulle ha lång och meriterande tjänstgöring. Detta verkade passa mig, så jag sände in en ansökan och mina betyg. Efter ett par veckor fick jag svar att jag var välkommen att börja på Björnstorp.

 

Här fanns Ingrid !

(Min målsättning är att fortsätta min berättelse)

Här har Kurt tyvärr hoppat över tiden då han mötte Ingrid och deras första tid på Björnstorp och Torup. Han fortsätter istället sin berättelse om tiden då han kom till Christinehof,  och mitt älskade barndomshem ♥ 

SKOGHEM.

Jag anlände till Christinehof den 14 oktober 1964, och tog i besittning den boning som hette Skoghem, och som skulle bli min hemvist i 30 år.

Jag kom från en treårig vistelse på Torups gods i Bara, där jag hade tjänstgjort som skogvaktare direkt efter min utexaminering från Kolleberga skogsskola. Jag var ett offer för den rationaliseringsvåg som i början av 60-talet drog fram över skogsbruket i landet. Man slog ihop små arealer, man gick med i skogsägareföreningar, skogssällskapet etc. och många skogstjänstemän blev utan arbete. Jag hade dock turen att få anställning på Högestads & Christinehofs fideikommiss.     

                                                                                                                

Förutom mitt enkla bohag medförde jag i boet även min unga hustru Ingrid, 22 år. Bostadsytan i min förra tjänstebostad  var c:a 70 m2, och nu steg vi in i ett palats på bortåt 200 m2. Det var verkligen skillnad. Vi placerade vårt enkla möblemang i sydvästra hörnet av det stora rummet.

Hur såg då det Skoghem ut som tog emot oss ?  Inte så trevligt precis. Gårdsplanen var helt grön av ogräs. Gräsmattan hade inte blivit klippt på åtskilliga veckor, buskagen trängde på från alla håll, strax norr om gårdsplanen fanns antydan till att en gång ha funnits en trädgård av något slag. Vid västra gaveln (mot slottet) stod en vildvuxen rosenhagtorn, som mest bestod av vissna grenar. Strax intill stod fyra lindar i kvadrat med c:a 3 meters sida. Dessa hade en gång bildat en säkerligen helt underbar berså, men det var nog rätt så längesen. Nu hade dom fått växa upp till ganska höga träd. Dock var dom inte lika stora som de två stora lärkar som stod strax intill. De var nog omkring 20 meter höga. I  söder avgränsades tomten av en bäck, med stensatta sidor. På ömse sidor av bäcken fanns en häck, bestående av en kombination av avenbok, naverlönn och syren. Mellan den närmsta häcken och bäcken stod ett antal stora träd, närmare bestämt 3 askar och 3 lönnar. Dessa var endast till nackdel. Förutom att de skuggade större delen av gräsmattan och därmed orsakade att den till stor del utgjordes av mossa, gjorde de höstarna väldigt arbetsamma med alla de löv som skulle räfsas upp och forslas bort. Tre säsonger uthärdade vi, sedan fick jag tillstånd av jägmästare Abrahamsson att ta bort dem, vilket också skedde. Då fälldes även de ovan nämnda lärkarna, samt den förväxta lindbersån och rosenhagtornen. Östra delen av tomten utgjordes av en förfallen och vildvuxen frukt och bärträdgård. Denna hade, enligt folket i trakten, varit något av en Edens lustgård på Saxtorps tid, med fina stenpartier, och fin blomsterprakt. Inte så konstigt, han hade ju tjänstefolk, som höll ordning både ute och inne.

En sak som inte var så trevlig precis var att vi inte var ensamma om bostaden när vi flyttade in. Det förhöll sig nämligen så att basen för sågverket, en smålänning vid namn Bertil Jansson, som hade anställts ett par månader tidigare tillfälligtvis bodde på Skoghem. Han skulle egentligen ha sin bostad där familjen Sjögren numera bor, det hus som heter Svensboda. Han kunde dock inte flytta in förrän Enok Nilsson , som då bodde i Svensboda, flyttade ner till Högestad. Denne i sin tur kunde inte flytta förrän den bostaden blev ledig. Där bodde den pensionerade skogvaktaren Valter Olsson kvar. (han skulle så småningom flytta till Sjöbo). Så det blev en mycket underlig, och för oss mindre  lustig situation som uppstod. Den varade i ett par månaders tid innan det löste sig.

Denna tid var ju inte så särskilt trevlig. Det var väl inget fel på Bertil Jansson, men det är ju inte så trevligt att husera ihop med en främmad människa som vi ju inte kände såväl. Han var inte så särskilt renlig av sig heller. Städning av bostaden var inget som låg för honom, så på den fronten fanns det mycket att göra. Han hade en hund (tax) som han till största delen utfodrade med färdig hundmat i konservburkar. När burkarna var tomma lät han dem ligga i skåpet under vasken i köket (odiskade) så där var en otäck stank. Detta tog ju Ingrid itu med direkt, men hon befann sig i s.k. välsignat tillstånd i 3:je månaden och var därför extra ”äckelmagad” som man säger på skånska, så hon mådde inte så särskilt bra.

Till slut ordnade allt upp sig, och vi fick ha bostaden för oss själva.

                                                                   Annika

Våren 65 satte vi igång att ordna upp trädgården. Vi anlade en liten hallonodling, gjorde i ordning en köksträdgård. Vi sådde morötter, rödbetor, rädisor, gröna bönor, sallader m.m. Dessutom satte vi potatis. Ingenting går upp mot att gå ut i sitt eget potatisland och gräva upp ett kok. Gott ! 

Våra två hundar Miller och Bamse hade funnit sig väl tillrätta och verkade trivas bra. Försommaren närmade sig, och Ingrid blev allt rundare om magen. Den lyckliga tilldragelsen var beräknad att ske någon gång i månadsskiftet maj-juni. Snart var vi där.

Det var på natten 2 juni 1965. Jag vaknade av att någon skakade mig. Det var Ingrid. ”Jag tror att det är bäst att vi åker in till Simrishamn nu ” sa hon. Det gick hela nästa dag, ända fram till kl. 22 på kvällen. Då födde Ingrid en flicka som så småningom skulle få namnet Annika.  Annika föddes en onsdag (rättelse, det var en torsdag). Kommande helg var det pingst. Jag minns att jag på söndagen-pingstdagen- satt ute på altanen och drack kaffe och lyssnade på dansmusiken från festen i Alunbruket. Det var varmt och härligt försommarväder och festerna i Alunbruket var på den tiden lugna och städade tillställningar. En underbar frid rådde över området, och jag minns att jag genomfors av en härlig skön känsla och stolthet av att ha blivit pappa.

Så var vi då tre i familjen, samt dessutom två hundar. En annorlunda tid började. Det mesta kretsade nu kring den lilla nyfödda.

( Jag hade tänkt fortsätta min berättelse, men så har det inte blivit.  2015-07-28)

Här slutar Kurts berättelse, men jag kom att få en liten syster, Görel, som föddes år 1969.

På Christinehof  växte vi båda upp, och inte förrän vi var vuxna flyttade mina föräldrar till sitt älskade hus i Brösarp, den 8 oktober 1994. Här fick de  några av sina bästa år tillsammans, fram tills Ingrid dog år 2013. Här på Syrenvägen njöt de av vänner, familj, barnbarn, trädgård och allt annat som de tyckte hörde till livets efterrätt.

 

 

Bland Kurts anteckningar finns också en berättelse han skrivit om Ingrid, drygt en månad efter hennes bortgång. Kurt sa ofta att när han blev ensam kvar så blev livet så trist… 

Med det avslutar jag Kurts livsberättelse, åtminstone för den här gången. Tack för allt mina fina föräldrar.

Del 1, kan man läsa om HÄR.

Del 2 kan man läsa om HÄR.

Dagens citat:

Och i trädens kronor viskade vinden från de som hade gått före.

-ta hand om jorden.

-ta hand om varandra.

ta ansvar, innan det är försent.

Ha en fin dag.

Annika

 

 

Livet hejdade sig.

Hejsan.

Här på bloggen blev det helt tyst under en längre tid. Min tystnaden har berott på att jag varit fullt upptagen med att ta hand om och ta farväl av min pappa Kurt.

Under en längre tid har Kurt behövt min hjälp och vår tillsyn alltmer. Sedan mitten av sommaren så började jag sakta förstå att något inte var helt bra med honom. Den senaste tiden har jag varit hos honom nästan varenda kväll.

Från förra fredagen har vi vakat hos Kurt på sjukhuset. I nästan fyra dagar satt vi hos honom, innan han till sist drog sitt sista andetag. Att mista en pappa gör alltid ont såklart. Det är ju en person som alltid funnits där, och som plötsligt bara är borta… Vårt farväl kom att bli så speciellt och vackert, och jag är så tacksam över att ha fått uppleva detta tillsammans med min syster.

Såklart kommer Kurt få ett eget inlägg lite längre fram. Han var en varm och humoristisk person med en intressant livshistoria. När tiden och orken kommer tillbaka så ska jag dela med mig lite av vem han var.

Dagens citat:

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.

Nej, när en 90 åring går bort är det såklart inte helt oväntat, men hur förberedd man är så skakas världen om rejält när man mister en förälder… och utan Kurt så blir den aldrig någonsin mer den samma,

Ha det bra och kram Annika

Full rulle med pojkarna.

Hej

Förra helgen fick det bli ett snabbdopp för mig, eftersom jag väntade hit mina båda favoritpojkar. Jag kastade mig på cykeln och trampade ner till bryggan medan det nästan var helt mörkt.

Luften var lite krispigt kylig, men vattnet var riktigt ljummet och skönt.

Jag hade nästan precis kommit hem när favoritkillarna dök upp, och sedan blev det full rulle minsann.

Egentligen var jag en smula trött efter lite festligheter kvällen före, fast det skulle jag förstås aldrig någonsin erkänna. Står det lek och bus på schemat så vill man ju vara med såklart.

Och när moffar Ginko kom hem så fick det bli lek och bus med honom också.

Dagens citat:

Vildvuxen längtan bör icke tyglas.

Nog längtar man efter de där små killarna när man inte träffat dem på ett tag.

Ha det fint. Kram Annika

 

Vi gick till sjön för att köpa glass.

Hejsan.

Det är så härligt här på sommaren, att man så lätt kan vandra ner till badplatsen för att köpa sig en glass och bara njuta.

-”Tott illar Magnum”,  upprepade Scott för säkert hundra gånger när vi kom fram till badplatsen. Och så fick det bli, en Magnumglass till Scott.

Även om det bara var förmiddag och kanske egentligen inte riktig glasstid, så kan man ju inte rätta sig efter några sådana oskrivna regler. Är det sommar så är det väl alltid glasstid, dygnet runt nästan!

Sedan var det dags att rulla hem igen.

I våras när Stefan grävde upp tomten och dränerade vid huset, så passade vi på att så lite ängsblommor vid gästhuset. Nu blommar det för fullt där och det är så himla vackert. Scott var inte så sugen på att vara med på några fler foto, men lite blommor från den lilla ängen det ville han gärna plocka till sin mormor. Lille Nicolaj hade vaknat i sin vagn och av minen att döma så var han nog mest hungrig.

Dagens citat:

Vi är inte bara här för att betala räkningar och dö. Lev livet och gör mer av det som får dig att må bra.

Ha det riktigt gott och ta vara på tiden, och ät glass!!.

Annika

Slöa och slappa.

Hejsan.

Äntligen blir det lite vila och lite andrum. Min semester från ”Luckan” har börjat, och jag ska starta den med att jobba undan Hantverkarens bokföring, semesterlöner och förbereda för bokslutet. Men sedan stundar lata dagar, för jag känner mig ovanligt trött och sliten nu. Sliten känner sig nog också vår rådjursget som allt som oftast lägger sig för att vila på vår gräsmatta.

Undertiden som det lilla kidet sover middag inne i någon buske, så tar  mamma rådjur igen sig på baksidan av gästhuset.

Det är tröttsamt att vara nybliven mamma. Förutom att slöa och slappa på min semester, så hoppas jag kunna hjälpa min egen dotter med hennes småbarnsbestyr. De båda fina små pojkarna.

Utöver att slöa och slappa så vill jag såklart bada och busa. Tröttare än så är jag inte.

En som nog också startar årets sommar med att slå med den lätta hammaren, det är mina döttrars pappa Låke. Lagom till årets semester gick han i pension och såklart kunde den milstolpen inte gå obemärkt förbi. Allihopa var vi där för att gratta honom till hans nya period i livet. Lycka till med allt Låke ♥

Ja nu ska jag verkligen försöka att mest slöa och slappa, och såklart umgås med dem jag älskar allra mest.

Och kanske tar jag över rodret här hemma vad det gäller matlagningen igen, även om småpojkarnas önskemål om mat inte är så avancerad direkt. Fast Stefan kan nog behöva en stunds vila från de där bestyren och själv börjar jag bli liiiiite trött på hans något ensidiga repertoar.

Dagens citat:

3 frågor för att återkalibrera livet. Vad värderar jag mest? Vad vill jag helst? Vad tror jag på egentligen?

Ha det fint och njut.

Kram Annika

 

Kvällsmat i Tomelilla och den lille prinsen.

Hejsan.

Jag har haft lite extra mycket runt mig, och en smula stressigt den senaste tiden. En dag innan midsommar så hade jag ärende i Ystad direkt efter jobbet. Men då vankades det kvällsmat i Tomelilla, så jag kan verkligen inte klaga.

Det bjöds på en underbart god poké bowl som såklart skulle ätas med pinnar. Just ”ätning med pinnar” är inte riktigt min bästa gren, men skam den som ger sig.

Efter maten var vi alla så mätta att vi fick ge oss ut på en liten kvällspromenad. En vacker regnbåge lyste upp himlen över Tomelilla och Scott trampade på riktigt duktigt på sin trehjuling. Det var bara den sista lilla biten som jag fick bära cykeln, för då var Scott trött på att cykla.

Lagom tills vi kom hem igen så bröt åskan ut. Fascinerade stod vi alla och kikade ut på regnet och på åskans blixtrar.

Nicolaj brydde sig förstås inte så mycket om varken regnbågen eller åskan. Han sussade snällt på sin mammas axel med munnen på vid gavel.

Den lille pågen är ett snällt och lättpassat barn, och gör inte så värst mycket väsen av sig.

Vi njuter alla av familjens småkillar, och vi skiftas om att få rå om dem allihopa. Barn och djur – det är det  bästa i livet!!

Dagens citat:

De underbaraste ställena att befinna sig på är i någons armar, tankar eller hjärtan.

Hoppas ni njuter av en underbar midsommarhelg.

Kram Annika

Välkommen lille Nicolaj.

Hejsan.

Juni månad är lite grann ”min” månad.  Det är även sommarens första och vackraste månad tycker jag, med alla sina vilda ängsblommor.

Nu blev det ju så att jag framöver får dela både månad och dag med mitt lilla barnbarn, som tyckte att det var en god idé att göra entré precis på sin mormors födelsedag.

Fast jag överlåter mer än gärna dagen åt lille Nicolaj. Så framöver ska jag att hoppa över min födelsedag och jag kommer för all framtid att vara 57 år gammal… En väldigt lagom ålder att stanna i.

Förra helgen kom Scott och hans lillebror och hälsade på oss i Gyllebo.

Scott är en så fin och kärleksfull storebror, den bästa man kan önska sig! Vi fick en så mysig dag här hos oss när Nicolaj hälsade på i Gyllebo för allra första gången.

Välkommen till världen du lille knodd!! Det ska bli så underbart att få lära känna dig. ♥

Dagens citat:

Var välkommen du lilla knytt! Ditt liv det är så nytt. Vem vet vart stegen bär… Tänk vad spännande det är.

Njut av en härlig måndag.

Annika

Dimma och ljusgrönt.

Hejsan.

I förra veckan när Andréa var hemma i Skåne några dagar, så var jag ledig från jobbet på onsdagen för att gå till ögonmottagningen igen. Tack vare det så hann jag träffa min tös lite extra den morgonen.

Vi hade bestämt oss för att gå ut i gryningen och vandra ner till bryggan tillsammans. Vädret var ganska kyligt och en tät dimma låg över sjön och hela landskapet.

Trots att det var riktigt grått och mulet den här morgonen, så var det fantastiskt vackert på något mystiskt vis.

Vid bryggan hoppade jag i vattnet och tog mig en simtur i det tolvgradiga vattnet. Efteråt drack vi vars en kopp ingefärste och lyssnade på vårens alla underbara ljud.

Bokskogen hade så sakta börjat grönska alltmer och det var så fint med allt det ljusgröna ihop med det gråa vädret.

Längs med stigen lyste fortfarande vitsipporna upp i allt det gröna.

Dagens citat:

När tjälen släpper. Plocka upp lite jord. Håll i det en stund. Det är inte smuts. Det är ursprung.

Ha en fin måndag och kram Annika

Hos Andréa i Stockholm.

Hejsan.

I helgen har vi varit och hälsat på min dotter Andréa i Stockholm. Medan Stefan stannade hemma i Gyllebo och tog hand om hundar och katter, så packade vi andra in oss i min lilla Duster och susade upp till huvudstaden.

Lille Scott var också med såklart och för hans skull tog vi första pausen på Mac Donalds.

Strax efter lunch var vi framme vid vårt hotell, som låg precis sidan om Globen.

När vi checkat in på rummet så tog vi tunnelbanan för att åka och möta Andréa.

Vi åkte en massa rulltrappor, både upp och ner, och vips var vi framme på Andréa:s jobb. Mitt i Stockholm ligger Awake djursjukhus, där vi fick en liten rundvandring allihopa.

Och efter det väntade fler rulltrappor och mera tåg. Spännande för en liten gosse såklart.

Tyvärr hade vi glömt Scotts sittvagn hemma, men det fanns många starka armar, så vi skiftades om att bära honom när hans små ben blev lite trötta.

Framåt kvällen gick vi ut för att äta middag. En supertrevlig restaurang med vegetarisk mat fick det bli.

Allihopa valde vi en buffé, utom Scott, som tog pasta. Men efter en lång dag så sjönk han ihop på soffan och somnade som en liten stock mitt under maten.

Efter en lång dag så valde Amanda sedan att åka till hotellet och vila sig tillsammans med lille Scott. Vi andra gav oss ut i Stockholmsvimlet med början i Kungsträdgården.

Efter att ha susat fram på vars en scooter genom staden, så hamnade vi på Skansen lagom tills Valborgselden skulle tändas.

Mark Levengood höll ett tal till våren och sedan tändes bålet med några facklor. Bakom mig hörde jag Andréa viska ”jag tror pappas bål i Gårdlösa är större”… och kanske hade hon rätt i det….

När vi sedan började frysa för mycket, så tog vi en taxi tillbaka till vårt hotell, och till Amanda och Scott.

Dagens citat:

Den som kan le åt sig själv äger sin historia. Den som kan gråta med andra äger sin framtid.

Det blev en intensiv, rolig och så underbar dag i Stockholm tillsammans med mina fina tjejer och en liten kille.

Kram Annika

En tid då livet säger hopplaskutt.

Hej hej.

Våren är här med besked, och det är ju ändå bara så underbart.

Överallt i alla skrymslen och vrår i trädgården ploppar små plantor från doftviolen upp. En enda liten blomma har jag planterat för över tjugo år sedan, och nu finns de lite överallt på hela tomten. De är så söta och doftar alldeles ljuvligt, nästan så man vill äta upp dem.

Något som jag gläder mig åt varje år, det är alla de hyacinter som också kommer upp lite varstans. Det är blomsterlökar som jag alltid sparar från julens blomstergrupper och så fort tjälen går ur marken petar jag ner dem i jorden.

Nog är det en tid då livet säger ”hopplaskutt” för alla och envar. Och alldeles extra mycket tycks livet leka för lilla valpen Penny.

Lite hopplaskutt fick också Emmy känna på när lille Scott och hon lekte häst en förmiddag här hemma hos oss.

Hopplaskuttkänslor gör med all säkerhet att man håller sig ung lite längre – åtminstone i sinnet.

Dagens citat:

Det spelar ingen roll hur många följare du har, eller hur fint ditt hem är. Om du har mer eller mindre pengar än någon annan, finare bil, fler prylar eller får fler likes än någon annan. Inte heller hur stort ditt midjemått är. Vad som är viktigt, är att du mår bra.

Säg hopplaskutt till livet och sänk kraven och ribban.

Kram Annika

Rulla till toppen