november 2015 – Gylleboannika

Första advent och en dag på skjutbanan.

Kära Blogg

En helg full av aktivitet har nu nått sitt slut.

I skrivande stund sitter jag här, värkbruten, trött och sliten och intalar mig själv att jag kanske borde lyssna lite mer på min dumma kropp och inte bara på allt kul som poppar upp i min knopp.

Nåja …

Jag har hunnit med en mysig lördagsmorgon i pyjamas och fyr i spisen. Sedan blev det ett varv runt sjön. Jag har hunnit rigga till alla ljusstakar och fått upp dem och stjärnorna i våra fönster. Simsallabim så var det adventspyntat i Gyllebo.

Vi har vakat in den första advent. Det gjorde vi hos goa vänner i Tomelilla. Sulle och Lasse. Det blev grillad korv i bröd. En underskattad delikatess. Sedan värmde vi upp inför den stora julmånaden december, med att spela julklappsspelet. Alla vann och fick gå hem nöjda och glada och det gillar jag.

Ett stort tack till er som var med och gjorde kvällen så himla mysig, och särskilt till Sulle och Lasse såklart.

Hela söndagen har jag och hundarna varit på pistolskjutbanan. Såklart fick Molly hålla sig på behörigt avstånd så hon inte skulle bli rädd. Men hon tycks gilla den gröna världen lika mycket som Johnny.

Vi gjorde upp roliga banor. Vi sprang och sköt, vi satt på huk och sköt. Vi sköt snabbt, vi sköt på långt håll, vi sköt på kort håll. Vi sköt med höger hand och vi sköt med vänster hand. Ja, vi sköt så det slog härliga till.

Men ajajaj, vad min kropp straffar mig nu… kanske ska 50 åriga ”käringår” inte kriga ….?

Så måste jag även skicka ett stort, varmt grattis till Jimmy, som i helgen knep en tredje plats i sina formeltävling och därmed slutade på en välförtjänt femteplats totalt.

Grattis Jimmy!

(foto från nätet)

Så vill jag skicka en extra hälsning till min goa Emmy. Jag saknar dig, längtar efter dig … men det ser ut som du har det bra, så njut allt vad du kan gumman.

Dagens kloka ord:

Jag vet, och du borde veta …

att de största begränsningarna sitter i huvudet,

men där sitter också de största resurserna.

Med det säger jag kram och Hejdå Bloggen

Första advent och en dag på skjutbanan. Läs mer »

Black Friday

Kära Blogg

Efter att ha sovit som en stock precis hela natten, vaknade jag upp och insåg att jag missat tre alarm på klockan och försovit mig 1,5 timme. Jösses, man kan undra vad det var i den där pillan som doktorn skrivet ut.

Jag vickade och sträckte lite på mig och kände efter lite försiktigt hur kroppen mådde. Lite, lite mjukare i muskler och leder och lite mindre ont i rygg och höft. I alla fall inbillade jag mig det. Kanske var det mest en placeboeffekt, men det spelar ingen roll, bara det var en effekt liksom. Fy bubblan vad jag hoppas att detta nu kan hjälpa, ja eller åtminstone lindra.

Glad som en speleman ”studsade” jag ur sängen och drog iväg med de otåliga hundarna ut i skogen.

Den här dagen var det Black Friday, eller Svart Fredag som jag tycker att man ska säga, särskilt när man som jag håller på att vricka tungan av mig när jag ska uttala engelska ord. Black Friday är ett fenomen som kommer från USA och började spridas där på 70-talet. Här i Sverige började vi apa efter i förrfjor och i år var det många affärskedjor som passade på med olika lockande erbjudande och tillbud.

Jag har i flera år tänkt investera i ett par nya thermobyxor. Ända sedan jag bantade mig och de gamla byxorna blev flera storlekar för stora har jag tänkt på det. Men det är liksom inget roligt att köpa svarta skidbyxor, men det är bara så väldigt bra att äga. Särskilt när det blir svinkallt. Den här fredagen slog jag till. Med lite extra rabatt så blev det ganska billigt ändå. Jag hade också beställt en liten flaska av en särskild parfym som Andréa rekommenderat. Den här dagen kom den och den var ljuvlig. Doft gör något med mig, det gör så jag mår så väldigt bra i sinnet. Lyx i vardagen.

Eftersom jag kände mig ganska bra i kroppen passade jag på att ta en liten, nätt fredagsjogg. Det var underbart.

Jag har fått ännu en present av min fina underara dotter, Amanda. Det är ett ”föryngringsserum” från Gildaskolan. Den ska vara rysligt bra. Jag tänkte därför passa på att påpeka att om ni framöver inte riktigt känner igen mig, så kan det vara för att jag börjat använda den här krämen.

Tusen tack lilla Mando!

På kvällen blev det himmagjord pizza och julmust. Vi fredagsmös för allt vad vi var värda.

”Å Mickey Mickey

hey Mickey du är

helt okej, hey Mickey!”

Erkänn att du inte bara läste, du sjöng också!

Kram och Hejdå Bloggen

Black Friday Läs mer »

Ett hopplöst fall.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 27 november, 2015 / Allmänt / 3 minutes of reading

Kära Blogg

Den här dagen hade jag fått en tid hos en reumatolog ända uppe i Båstad.

Det var en strålande morgon och jag hade egentligen helst varit hemma och smugit runt med min kamera ute i skogen tillsammans med Johnny och Molly.

Stefan hade tagit ledigt precis hela dagen för att köra för mig, och det hör då inte till vanligheterna.

När vi var framme i Båstad bjöd min älskade Stefan ut mig på ett ”mysigt” ställe …. Statoil!

Nåväl, kaffet var gott och kakan också för den delen.

Tack för det Stefan!

Jag fick träffa en väldigt trevlig doktor där uppe i Båstad. Han lyssnade på mig och min historia. Så fick jag ta av mig min ena strumpa så han kunde vicka lite på min fot. Han vickade på handleden också och sedan fick jag ställa mig upp och tänja på kroppen hit och dit och berätta var det gjorde ont.

Nix, någon reumatisk sjukdom har jag då icke. Inte heller trodde han att det är ett diskbråck. Efter att ha synat mina medhavda röntgenpapper slog han fast att inte heller någon nerv var i kläm. Själv hade doktorn blivit opererad för ett väldigt smärtsamt diskbråck, så det så….

Men vad i hela friden är det då, undrade jag. All heder åt min doktor som vågade erkänna att han inte kunde ge mig något svar. Han visste inte helt enkelt. Lite besviken var jag över att inga prover togs. Kanske var han blyg, för när jag undrade om jag skulle ta av mig åtminstone byxorna så han kunde undersöka bättre svarade han bara nej, nej!!

Men han var som sagt väldigt trevlig. Jag fick till exempel veta vilken sorts hund han själv äger. Han har en sådan där cavalier king charles spaniel. En sådan där lite ovanlig i färgen ”black and tan”. Jag fick se bilder på den lille älsklingen i läkarens smarta telefon. En sådan där hund som lätt får sjukdomen syringomyeli, men det ville jag såklart inte säga till honom. Man vill ju inte göra sin doktor ledsen.

Underbart att vara tillbaka i Gyllebo igen. Det enda för mig nu var att gå till en sjukgymnast. Alltså en BRA sådan sa doktorn. De tre jag redan varit hos kunde nog inte ”ryggar”.

Jag stoppade i mig ett av de nya pillerna jag fått utskrivet … de mot reumatism, fast jag inte har det … och slocknade som en klubbad oxe.

Jag tror att den bästa medicinen är att leva efter Andréas hälsogud Kalvin. och jag behöver bara bli lite bättre på en sak i hälsocirkeln …

… SOVA!

Dagens kloka ord:

”Jag måste göra något” löser alltid fler problem än ”något måste göras”

Kram och Hejdå Bloggen

Ett hopplöst fall. Läs mer »

Tyst det är i huset, tyyyyyst iiii huuuuuset.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 26 november, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Gomorron igen kära Blogg

Så var det då åter tomt och tyst i huset. Mina veterinärstudenter åkte igår em. åter hem till Danmark.

Men innan dess hann de skriva på sitt projekt i några timmar, projektet om de tråkiga bakterierna. Jag och hundarna smög oss då iväg ut i det mycket våta, och det mycket gråa, och det mycket mörka vädret i Gyllebo. Men som alltid njöt vi i fulla drag.

Fortfarande går koskrällena där i hagen och dräller. Jag blir allt lite förvånad att ingen tar in dem i något stall. Kan man glömma att man har kor?

På vår vandring genom skogen fick Johnny vittring på något väldigt viktigt den här dagen. Han tvärstannade och markerad så tydligt att det var bara för mig att följa med honom för att ta reda på vad han ville visa mig. En halvfull chipspåse låg där en bit in i skogen, och Molly bara förvånade sig.

På eftermiddagen körde jag med Andréa och hennes studentkamrat till tågstationen, och sedan hade jag full tillgång till min arbetsplats igen. Lite kel och mys med Molly och de andra djuren blev det såklart innan de for iväg.

Jag älskar verkligen när Andréa kommer hit till Gyllebo och jag tycker väldigt mycket om alla hennes studentkamrater, som jag genom åren fått lära känna. Härliga ungdomar varenda en av dem.

Jag fick några bilder på dem alla från förra helgens festligheter, som de på danska kallar ”Galla”.

Underbara ungdomar.

Dagens kloka ord:

Jag tycker om människor som får mig att skratta, helt ärligt tror jag att det är det bästa som finns, att få skratta. Det botar en mängd sjukdomar, det är nog det viktigaste som finns hos en person.

Kram och Hejdå Bloggen

Tyst det är i huset, tyyyyyst iiii huuuuuset. Läs mer »

Mitt barndop

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 25 november, 2015 / minnenas arkiv / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Så var det dags för veckans tillbakablick och djupdykning ner i mitt gamla album.

Den här gången tänkte jag skriva lite om mitt barndop.

Jag döptes i Andrarums kyrka den 8 juli eller augusti 1965. Datumet är lite osäkert för mig. I mitt album har pappa Kurt skrivet augusti, men mormor Olga har skrivet Juli på mitt dopkort. Hur som helst, jag var då en mullig liten bebis med svart hår och tjocka kinder.

Mina gudföräldrar kom att bli mamma Ingrids syster Gerd och hennes man Per. Med på mitt barndop var även min mormor Olga.

När man tittar på bilderna från den här dagen, ser det allt lite besynnerligt ut med alla de sorgklädda vuxna. De bara alla svarta kläder och sorgeband. Anledningen till deras dystra klädedräkter var min morfars hastigt bortgång den 27 juni 1965.

Själv bar jag den vackraste klänning man kan tänka sig. Den hade mamma Ingrid själv sytt av sin egen brudslöja och just den här dagen hade hon sytt på små röda knoppar av pinocchiorosor. I midjan på mig hade hon knutit ett rosa band för att markera att jag var en söt liten flicka.

Den underbart vackra dopklänningen har sedan dess använts av många ungar genom åren. Min lillasyster hade den såklart, men även mina kusiner, vänners barn, mina döttrar, syster Görels söner … Alla namn har mamma Ingrid sedan så fint brodderat in längst ner i fållen på den lilla dopklänningen. Rosa bokstäver för flicknamn och blå bokstäver för pojknamn.

Jag minns särskilt en gång när alla Ingrids barnbarn var födda, och vi skojade lite om den där dopklänningen. Mamma Ingrid tyckte nog att det kunde räcka med de ungar som då fanns i familjen. Hon sa med förmaning i rösten, att nu var där fullt i klänningsfållen, där fick inte plats för ett enda namn till. Jag skojade tillbaka och sa att det nog allt gick att klämma in ett litet kort namn till på slutet i den där fållen. Namnet Bo till exempel … Det där skojade och skrattade vi gott åt flera gånger, men någon Bo är ännu inte född! Men det kan ännu födas ungar som behöver en särk på sitt barndop … så den som lever får se!

Snipp, snapp, snut, så var den tillbakablicken slut.

Mer en annan gång.

Mitt barndop Läs mer »

Lussebullar

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 25 november, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Min dag började med att skjutsa min fina dotter, Amanda, till tåget tidigt på morgonen. Sedan var dagen igång.

Mitt kontor hade jag lånat ut till två veterinärstudenter. Jag fick därför ägna dagen åt andra saker. Jag höll mest till i köksregionen, där jag bakade lussekatter och rullade köttbullar så det slog härliga till.

För den uppmärksamme vill jag bara påpeka att en av lussebullarna är min dotters verk. Jag är lite orolig att det där med penisbakterier har gått henne på huvudet.

Såklart hann vid med vår älskade skog också.

Jag bara måste skriva om en av mina kamrater som jag tränar ”tjänstehund” med i försvaret. Ingemar – den mest lugna, sansade kille man kan tänka sig. Privat jobbar han på tullverket och jagar smugglare och knarkare. Igår blev han eller hans flatcoated retriever ”Hicka” utnämnda till årets narkotikahund. I hemvärnet har han en stor svart terrier som är den lugnaste hunden i hela världen.

Ett stort grattis Ingemar till din framgång, jag är stolt över att känna dig. Ja så är jag såklart lite stolt att det är just en ”flatte” som fått utmärkelsen.

(En vinterbild på tjänstehundsgänget när vi hade vinteravslutning ett år och en bild på mig och Ingemar när vi hjälps åt på en hinderbana.)

Dagens kloka ord:

Den gamla jantelagen sade:

Stick inte ut, var som alla andra.

Den nya jantelagen säger:

Stick ut, men stick ut exakt som alla andra.

Kram och Hejdå Bloggen från oss.

Lussebullar Läs mer »

En ”frosty morning” och en dag med plugghästar.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 24 november, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg.

Det var en strålande morgon. Några minusgrader och en strålande sol. Alldeles underbart vackert. Jag och hundarna vandrade vår vana trogen ner till sjön och väckte upp de sovande gässen, som sömndrucket lyfte och flög ut över fälten.

Så tänkte jag bara skicka en hälsning till alla Glemmingebrobor, att ni inte behöver vara så märkvärdiga och stora på er, bara för att ni har den där berömda stenen ”klövasten”, för det har faktiskt vi i Gyllebo också … så det så!! Storleken har ingen betydelse – det har man hört i alla tider.

Vid middagstid kom Andréa och hennes danska studentkamrat Charlotte hit. De skulle ha sånt där koncentrationsläger för att sammanställa sitt stora veterinärarbete. De pluggade och stod i. Jag tror inte att det är så jättekul att forska om hästens penisbakterier egentligen, för de hade väldigt lätt för att hitta på en massa andra saker.

Jag bjöd i alla fall på dansk fläskesteg, för det tror jag att alla danskar gillar, ja husets svenskar åt också med god aptit.

På kvällen anslöt ytterligare en liten plugghäst. Amanda! Till kvällsfikat fick de bli en saffranskaka med smak av ljus rom. Riktig adventskänsla.

En alldeles underbar dag och huset fullt – de älskar jag!!

Dagens kloka ord:

Bär alltid din osynliga krona!

Kram och Hejdå Bloggen

En ”frosty morning” och en dag med plugghästar. Läs mer »

Avslutning i Mollys kurs.

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av Annika Olsson / 23 november, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg.

Att vakna upp med någon av döttrarna i huset är bara så mysigt. Att tassa runt och tända fyr i brasan, koka kaffe och morgonpyssla när man vet att någon älskad tös ligger och sover i stugan, det är en av livets stora gåvor.

Den här morgonen var det Amanda som låg där och snarkade och trynade gott.

Den här dagen var det ett riktigt busväder på Österlen, ja säkert på andra ställen också i vårt avlånga land. Väldigt kallt, blåsigt och regnigt hade vi det. Det var även dags för avslutning i Mollys hundkurs. Vi började med teori för att behålla våra hundar torra så länge som möjligt. Vi hade ett litet kunskapsprov på det som vi fått lära oss under hösten. Hör och häpnad gick jag och Molly och knep första priset som var en privatlektion för underbara Jenny, där vi själv får bestämma vad vi ska hitta på. Jag tror bestämt att jag ska föreslå att vi ska träna på att gå ut och fika med våra hundar, någon gång till våren. Jag bjuder, för det tycker jag att Jenny kan vara värd och det hade varit mysigt för både henne och mig. Jättebra vinst!

Sedan var det bara att bita ihop och ge sig ut i det Österlenska vädret. Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten. Regn och snöblandade ”blager” på linsen ger inga fina bilder, så är det bara!

Tusen tack Jenny för en alldeles fantastisk hundkurs som verkligen har gett mersmak.

Och dagens höjdpunkt. Att få prata med min älskade unge som är lååååångt borta. Emmy i Australien.

Jag och Amanda trängdes framför telefonen när vi hade tusen frågor att ställa till min älskade tös.

Hjärtat kändes som det skulle klyvas mitt itu. Jag skulle så gärna vilja gett henne en stor bamsekram och snusat lite i hennes hår, men hon verkade ha det bra och roligt, så då är jag helt nöjd med det. Amanda sa efter en stund lite tyst …. mamma, jag saknar Emmy, jättemycket!

Kram på dig lilla skitunge, för jag tror att du läser det här!

Resten av söndagen blev det bara mys för hela familjen!

Dagens kloka ord:

De som är galna nog att tro att de kan förändra världen är de som också gör det.

Kram och Hejdå Bloggen

Avslutning i Mollys kurs. Läs mer »

Dagen som heter Olga.

Lämna en kommentar / Familj / Av Annika Olsson / 22 november, 2015 / Allmänt / 3 minutes of reading

Kära Blogg

Dagens namnsdagsbarn var den här dagen Olga. Olga som min mormor hette. Men också min älskade dotter Amanda är döpt till namnet Olga. Ett underbart namn som Amanda ”hatälskar”.

Grattis på dagen min tös!

Vått och grått var det när jag gav mig ut att vandra. Jag bligade mot molnen och höll mina tummar för snö och storm. Men så blev det nu inte hos oss i Gyllebo. En fjuttig hagelskur fick vi, medan mina vänner från vårt övriga avlånga land stoltserade med härliga vinterbilder på facebook och instagram.

Katterna låg inne hela dagen. Surmulna och övergödda låg de och stirrade när jag gick förbi, som om de inte var tillräckligt omhändertagna och när som helst skulle kunna skicka länsstyrelsen på mig.

Eftersom min rygg och kropp är som den är, har jag i år bestämt mig för att ta itu med adventsbestyren lite tidigare än jag brukar. Istället för att ligga i som en skållade råtta en hel dag, så ska jag göra något lite varje dag.

Den här lördagen mjukade jag upp kroppen med en liten nätt springrunda. Sedan stoppade jag munnen full av magnesium och andra viktiga vitaminer som kanske är bra. Därefter tog jag sats och sa som tanterna i det där städprogrammet som Emmy älskar: ”till attack”!

Ja, så blev det en pysslarlördag här i Gyllebo. Stefan pysslade med sitt och jag pysslade med vårt.

Min älskade, fina dotter Amanda! Kanske är det ett år sedan. Kanske är det längre sedan…

Jag minns att Amanda började prata om en väldigt fin skola i Malmö som höll på med hudvård, skönhet och sånna grejer. Hon drömde om att gå där, men slog det ur tankarna. Hon hade ju fast jobb och kunde väl inte vara ledig ett helt år? Dels var utbildning väldigt dyr, den var mycket krävande och jobbig och Amanda förstod att det inte var något hon skulle klara. Jag vill bara säga: ”Fy Fabian vad jag är glad att jag peppade, stöttade och hejade på henne att hon skulle prova. Vad var det värsta som skulle kunna hända liksom. Det finns ju inga misslyckande, det finns bara lärdomar till nästa gång.

Den här dagen kom hon hem till oss i Gyllebo och strålade. Återigen hade hon haft MVG på ett prov och jag tror att även om hon har det väldigt jobbigt så älskar hon det hon gör och sin Gildaskola.

Amanda du är bäst!

Särskilt bra med Amandas utbildning är att jag blir så omhändertagen. Den här kvällen fick jag pedikyr, massage, noppade ögonbryn och färgade ögonfransar. Lördagsmys när det är som bäst!

Dagens kloka ord:

Tidigare var jag rädd för att människor skulle säga:

”Vem tror hon att hon är”

Nu har jag modet att stå kvar i mig själv och säga:

”Det här är den jag är”

Kram på er och Hejdå Bloggen.

Dagen som heter Olga. Läs mer »

Vem är fotografen egentligen?

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 21 november, 2015 / Allmänt / 1 minute of reading

Kära Blogg

Det är egentligen inte så mycket att skriva om den här dagen. En härlig morgonrunda som alltid.

Den senaste tidens regnande har gjort vår stig i skogen geggig, gyttjig och riktigt spännande att gå på. De små bäckarna som leder till sjön svämmar nästan över av vatten.

Jag har redan tagit in julgranen! Det är egentligen inte vår riktiga julgran, utan den där som fått leva sitt liv, först utomhus under sommaren och nu i orangeriet ett tag. Jag tänkte mest bjuda in den lite i stugvärmen för att se hur den sköter sig liksom. Jag vill ju inte att den börjar barra, sloka och bära sig åt lagom till julafton. Då åker den ut igen!