Hej igen.
Här hos mig blev det visst en liten välförtjänt paus i bloggandet. Ibland känns det som om att allt jag skriver eller fotograferar bara blir en upprepning. Att jag redan gjort det tusentals gånger innan. Så det var helt enkelt väldigt skönt att bara låta bloggen vila för en stund.
Allting är bara bra med mig och familjen. Och fast ryktet visst säger att jag lär ha flyttat till en lägenhet i Gärsnäs, där jag ska ha bott i flera månader redan, så ligger det inte minsta sanning i det påståendet. Jag bor kvar här i Gyllebo och jag har aldrig någons haft några planer på att flytta till Gärsnäs.
Det är väl ändå märkligt hur rykten kan uppstå helt utan grund. Nåväl, jag bor kvar i mitt älskade Gyllebo, och min dotter Andréa bor också här för tillfället.
En av de få riktigt soliga dagarna i november så åkte hon och jag med hundarna till Forsemölla för att vandra lite i naturen.
Vattenfallet var vilt och busigt och ljudet från vattnet var nästan öronbedövande.
Att det här är en populär plats för konstnärer det skvallrade den vackert utskurna kvinnokroppen om, som finns i den stora stock som vi klättrade över nere vid vattenfallet.
Från forsen vandrade vi sedan vidare in i Mandelmanns kohage och upp mot det ensamma trädet.
Där mötte vi de där underbart gulliga getterna med sina söta lockar.
En bra stund stod vi sedan där uppe vid det ensamma trädet och försökte orientera oss och peka ut var alla gårdarna låg som vi kände till.
Utsikten där uppifrån är ju helt underbar, även om blåsten gör att det inte är så lätt att hålla ordning på frisyren. Med lite självfall i håret (som både jag och getterna har), så kan man lugnt säga att hårlockarna blir en aning frissiga.
När vi kände oss lagom blåsta så vandrade vi ner mot vattenfallet, för att styra kosan hemåt igen.
Dagens citat:
Tänk om du kunde vänta lite och känna in. Ta en dag i taget som om den faktiskt var din.
Må väl och en stor kram
Annika
