Träning

Spring och sim.

Hej

För en vecka sedan hade vi ett fantastiskt härligt väder. Jag var sugen på att både hinna springa min runda och ta mitt bad. Sagt och gjort, det fick bli en kombinerad runda med liten handduk i midjeväskan.

Att kombinera löpning med kallbad är inte så bra när temperaturen är alltför låg. Man är ju klädd med lite tunnare kläder när man springer och dessutom brukar jag bli rejält svettig. Ska man efter badet dra på sig sina kalla och våta kläder så kan det nog vara direkt ohälsosamt. Men nu hade det alltså blivit så pass varmt att det funkar att göra båda sakerna.

Förra helgen kom barnbarnen hit och sov över. Det blev full rulle direkt. Stefan hade köpt radiostyrda bilar som de hade så himla roligt med.

Säkerhetstäcket på poolen fick bli en racingbana där ”monstertruckarna” for fram. Pojkarna lovade heligt och dyrt att inte beträda pooltäcket, men såklart fanns vi med dem precis hela tiden. Säkerheten framför allt.

På kvällen blev det TV mys och popcorn innan sängen kallade. Nästa morgon åkte konstnärsgrejerna fram och mitt kök förvandlas till en kreativ ateljé.

Dagens citat:

När dina barn bestämmer sig för att prata med dig och dela med sig av sina problem – avbryt allt du gör och lyssna.

Plötsligt kommer det ju en dag då man inte längre behövs på samma vis längre, så det gäller att ta vara på tiden med dem.

Ha en fin påskdag.

Kram kram

Dela gärna

Spring och sim. Läs mer »

Ramslök, löpning och pinsa.

Halloj

Vädret var inte det bästa när jag äntligen hade tid för ett gryningsbad. Eller egentligen var det faktiskt ganska härligt, det var ju bara himlen som var täckt med gråa moln. Temperaturen var helt ok, vinden nästintill obefintlig och fågelsången var fantastisk.

Alla vita blommor kommer lite mer till sin rätt då ljuset är dunkelt, även om just vitsipporna drar ihop sina kronblad då solen uteblir.

På hemvägen njöt jag lite extra i ett hav av ramslök. Den där löken sprider ut sig lite mer för varje år. Den är helt fantastisk, men mest tycker jag nog om dess vita blommor som kommer lite senare. De liknar skira stjärnor, doftar lök och man lär kunna göra något som påminner om kapris av blomknopparna. Någon gång, när jag har bättre tid, så ska jag kanske prova det – för just kapris är en stor favorit hos mig.

Som så ofta så fick jag ett glatt mottagande när jag kom hem. Att mötas av små hundar som ser ut att ha ett stort leende ända upp mot öronen kändes ju helt fantastiskt. Stefans leende var dock lite mer svårtolkat, men log det gjorde han.

Löpning i Borrby

En kväll samlades mitt ”tjejmilen-gäng” för att löpträna i Borrby. Det var ett trevligt initiativ av Picklebar som anordnade en löparkväll med efterföljande öl och pinsa. Alltså, så trevligt och gott. Jag gillar egentligen inte att springa på kvällen, men vankas det öl med tilltugg, ja då kan jag allt offra mig.

Dagens citat:

Bara så högt som jag sträcker mig kan jag växa. Bara så långt som jag söker kan jag nå. Bara så djupt som jag tittar kan jag se. Bara så stort som jag drömmer kan jag bli.

Ha en underbar ”stilla onsdag”. För mig blir det kanske inte helt stilla, jag kommer hålla till på Lokalföreningen i Norra Björstorp. Tycker ni att det blir alltför stilla, kom gärna och hälsa på, vi har massor av saker inför vårbestyren, och ja vi har faktiskt även påskgodis om det är vad som behövs.

Må gott, kram Annika

Dela gärna

Ramslök, löpning och pinsa. Läs mer »

Hellre springa än putsa fönster.

Hej hej

Efter hand som dagarna blir mer och mer vårlika så brukar suget efter att springa öka för mig.

Löpning i lugnt tempo är nog den träningsformen som passar mig allra bäst. Det kräver inte så mycket förberedelser eller utrustning. Bara ett par rejäla skor och att ta första steget utanför dörren så är man liksom igång. Dagsformen får sedan bestämma hur fort och hur långt det ska bli.

All träning där man ska packa väskan och ta bilen för att åka iväg, det blir så avancerat och det  rinner till slut bara ut i sanden.

I fjor skulle jag vara extra duktig och började då med regelbunden styrketräningen här hemma i vårt gym som vi har i garaget. Men efter bara några månader slog ryggen plötsligt till igen och jag fick lägga all träning på hyllan för ett tag. Frustrerad vilade jag mig sedan i form, och genomförde, trots allt, tjejmilen i slutet av sommaren.

I år tänker jag göra på mitt eget vis och inte lyssna på en massa träningsråd. Jag ska göra det som känns bra, även om det ”bara” är att springa.

Under årets första månader har jag nu hunnit med 11 mil i löparskorna och jag har njutit av varenda sprunget steg. Även om det kanske inte är vad en sjukgymnast skulle rekommenderat så gör jag som jag tycker känns bra.

Stefan fick träna sitt gäddhäng på armarna med fönsterputsning, så kutade jag en runda runt sjön. Det var bästa arbetsfördelningen jag kunde tänka mig.

Våra hundar vet exakt vad som gäller när springskorna kommer fram. De vet att de måste stanna hemma och vakta huset när jag snörar på mig skorna.

Att kunna njuta av naturen och allt härligt som finns runtomkring, samtidigt som kroppen får motion, det är ju ren och skär bonus det. Och att sedan komma hem till nyputsade fönster, ja det är ju som att få rena högvinsten  :-).

Dagens citat:

Fortsätt springa, du är bara trött!

Det är bättre att göra något än inget, och när man börjat med det där ”något” då är man ju igång! Vasaloppsstarten på TV igår, fick mig att få så mycket energi att årets första springmil avverkades på 75 minuter, så det finns hopp för att pressa tiden något till tjejmilen…

Ha det gott. Kram kram

Annika

Dela gärna

Hellre springa än putsa fönster. Läs mer »

Vasaloppet och dagar i Mora

Hejsan.

För en vecka sedan packade jag min väska för ett litet äventyr på resande fot. Det som stod skrivit i min kalender var att jag skulle hänga med min yngsta dotter, Emmy, och hennes tjejgäng till Mora.

I deras kompisgäng hade det kommit på förslag på att utmana sig själv genom att bla. klara av att köra en halvvasa, dvs 4,5 mil på skidor. När det så var dags och det hela hade blivit allvar,  då drog sig killarna ur, och kvar stod fyra tappra tjejer kvar. Fyra Österlentöser av segt virke som inte viker ner sig i första taget.

Så var vasaloppsveckan då inne. Allihopa träffades vi på Malmö central, där vi skulle ta nattåget upp till Stockholm och därefter åka vidare med andra tåg mot Mora.

 

Tjejerna hade investerat i nya längdåkningsskidor och pjäxor, och under två dagar i januari hade de fått lite teknisk vägledning och även fått prova på hur det var att stå på ett par skidor.  Det är ju så, att som skåning så bjuds det verkligen inte på många tillfällen att utöva längdskidåkning på hemmaplan. Men det var ett glatt gäng töser, som peppade till tusen steg på sista tåget mot Mora.

I Mora hade de hyrt ett jättefint och centralt hus där vi alla kunde bo.

Vi började med att ge oss ut i Mora, för att kolla läget och för att hämta tjejernas startkit till halvvasan. I hela Mora rådde Vasaloppsfeber och i många skyltfönster var det tema på just skidåkning.

Även om gatorna var fria från snö och istället var fyllda med stenkross, så kunde man känna av tävlingsvibbarna i luften. Mycket av banan bestod av konstsnö, medan på gatorna i centrum av Mora var den mesta snön borta.

Efter ett tag var vi alla hungriga och valde att gå till Café Zorn, där vi åt en varm och god soppa med gott bröd därtill.

Efter att ha handlat ingredienser till kvällsmat och varor för en stadig frukost, så gick vi tillbaka till huset där vi alla slocknade som små ljus ett par timmar.

Kvällsmaten bestod av rejält med stuvade makaroner, korv och köttbullar. Sedan var det vallning av skidor och planering av utrustning. Tänk så bra det är nuförtiden, att nästan allt kan man lära sig på Google och Youtube.

Så var den stora dagen så äntligen inne. Tjejerna var uppe riktigt tidigt för att förbereda utrustningen och göra sig redo. Jag hjälpte till så gott jag kunde med pepp och markservice. Av stämningen att döma var de alla både nervösa och lätt sammanbitna.

Jag önskade dem lycka till och sa ”vi ses i mål töser”! Sedan försvann de iväg till vasaloppsbussen som skulle ta dem till startområdet.

Min tanke var att jag skulle ägna dagen åt att uppleva Mora, kanske gå på Zornmuseet, strosa runt och hitta på lite andra aktiviteter. Istället blev det så spännande när jag följde tjejerna via vasaloppsappen och de olika livesändningar som fanns. Jag hamnade hemma i stugan, i den stora härliga soffan, där jag kunde se hur töserna kom till de olika delstationerna i Oxberg, Hökberg och Eldris.

När jag till sist gav mig av mot målet i Mora var jag så stolt och glad för deras skull. Då förstod jag ju att de alla fyra skulle komma att klara sin utmaning, att åka 4,5 mil på skidor.

Jag tror nästan att jag var lika glad och stolt som de själva, när de gled in genom målgången i Mora. Så himla bra kämpat.

 

På kvällen efter loppet tog de en välförtjänt dusch, och sedan blev det pizza, öl och lite bubbel. Efter det sov vi alla gott.

Dagen efter var vi återigen uppe tidigt. Först sjöng vi alla för Louise, som dagen till ära fyllde jämnt. Sedan packade vi och ställde iordning allt i huset och begav oss iväg till tåget, för att styra kosan mot Skåneland igen.

Tack kära vasaloppsåkare,  för att jag fick hänga med som er största supporter, jag är grymt stolt över er alla!

Dagens citat:

När de försöker övertyga dig om att det är omöjligt. Tacka för motivationen och bevisa att de har fel.

Idag kommer vi sitta bänkade för att se stora vasaloppet på 9 mil. Jag ska inte sticka under stol med att jag har blivit lite sugen på att försöka mig på lite längdåkning själv också… vi får väl se…

Kram Annika

Dela gärna

Vasaloppet och dagar i Mora Läs mer »

Att aldrig sluta.

Hejsan.

För någon vecka sedan var det dags för mig att investera i nya löparskor, eller – det har varit dags att göra det ganska länge, men nu gick det inte att skjuta upp mer. Efter att ha haft de gamla vinterskorna i nästan sju år så var det hög tid att byta ut dem. Jag åkte till Malmö, där jag investerade i ett par snabba, svarta joggingskor.

Om någon sagt till mig för tjugo år sedan, att jag skulle börja springa och hålla fast vid det i så här många år, ja då hade jag faktiskt inte riktigt trott på det. I 14-års åldern försvann min tidigare så slanka barnkropp och byttes ut mot en mer mullig tonårsversion. I samma veva minskade mitt intresse för sport och idrott, och att försöka jogga som då var väldigt på modet, nej det funkade inte alls för mig. Istället blev det snabba promenader som blev min träning.

Men i 45 års åldern fick jag tänka om. Det var då jag utbildade min hund till patrullhund i hemvärnet, och jag själv skulle ju bli hemvärnssoldat. I militärprovet ingick att man skulle kunna springa en viss sträcka på en viss tid. Fram till dess så hade min motion mest varit ”att gå fort”, vilket ju inte dög då man skulle vara med och rycka fram i ett förband. Så jag började att träna. I början blev det mer gång än löpning, men för varje dag så kunde jag springa lite längre utan att behöva stanna och nästintill kräkas.

Jag klarade testet och både jag och min hund var sedan med i hemvärnet i flera år och det var något av det roligaste och mest utmanande jag gjort. Även om jag numera inte är militär så kom jag att älska löpningen och att ge mig ut är något jag bara tycker är härligt.

Då när jag hade min stora Johnnyhund så var han oftast med mig när jag sprang, och vi blev en välkänd syn på motionsslingorna runt Gyllebo, och när jag hade som mest hybris och övermod, så anmälde jag mig utan betänkligheter till en halvmara som jag stolt faktiskt klarade av på en hygglig tid.

Att börja med någon träningsform är egentligen inte så himla svårt. Det är bara att bestämma sig och vara ihärdig och ligga i, och ganska snart så kommer det gå lättare och lättare. Plötsligt klarar man sådant som man aldrig trodde skull kunna gå. Såklart måste man välja något utifrån sina egna förutsättningar och det är inte alla som passar för att springa. Själv påstod jag i många år att min kropp inte var gjord för löpning…

Hemligheten tror jag är att aldrig sluta, åtminstone inte helt och därmed lägga skorna på hyllan för gott. För det kommer alltid tillfällen då det blir motigt eller då man kanske skadar sig och riskerar att lägga av med träningen. För mig har det varit några sådana uppehåll då jag haft smärta av något slag. Då gäller det att sänka ribban, springa saktare och kortare sträckor, utan att stanna eller ge upp helt och hållet.

Nu med nya snabba skor kutar jag på runt sjön, precis som för femton år sedan. Tyvärr har jag ingen hund vid min sida längre, men i gengäld skyndar jag mig istället för att komma hem och ta ut småhundarna på promenad istället. Jag är inte alls särskild snabb, inte heller springer jag långa sträckor, men jag springer.

Nu ser jag fram emot min femte tjejmil i höst, och hoppas på ett härligt och skadefritt springår.

Dagens citat:

Ge aldrig upp din dröm på grund av 
tiden det tar att uppnå den.
Tiden kommer att passera ändå.
Ha en härlig dag.
Kram Annika
Dela gärna

Att aldrig sluta. Läs mer »

Tjejmilen 2024

Hejsan

Förra helgen var det äntligen dags för tjejmilen i Stockholm. Vi hade sedan länge anmält oss till loppet, och då även bokat både hotell och tåg upp till huvudstaden. Och nu var det äntligen dags.

Vårt lilla gäng bestod av mig och min vän Petra, samt våra döttrar (utom Andréa, som ju bor i Kanada).

Vi var ett taggat litet gäng som anlände till vårt hotell, Lilla Rådmannen. När vi checkat in på våra rum och satt packningen, så begav vi oss ut till Gärdet för att hämta nummerlapparna till loppet. Då passade vi också på att äta en god middag innan vi tog oss tillbaka till hotellet.

En sängfösare innan vi gick och la oss, det tyckte vi att vi kunde unna oss.

Efter en stadig hotellfrukost gav vi oss iväg genom ett myllrande Stockholm. Även om vi, lite till mans, hade en del småskador, så var vi alla rejält peppade och taggade.

Mina ischiasbesvär hade återigen börjat göra sig rejält påminda igen, och jag hade fått känningar i båda benen ända ner till fötterna. Men skam den som ger sig, jag hade som mål att springa sakta och nätt, det skulle nog kunna funka hade jag tänkt.

Kroppen höll och jag kom in i mål, trots lite missöden på vägen. För såklart yrade jag till det en smula ute på banan och råkade springa fel och fick därför lufsa en halv kilometer extra (lantis i stan). Men vad gör det, jag passerade ju sista vätskekontrollen två gånger och fick mer energidricka än alla andra… 🙂

Jag tror nog att vi alla sprang lite bättre än förväntat och alla var vi stolta och glada över våra prestationer.

Med 30.000 steg i benen, varav en sprungen mil, så var vi både trötta, slitna och vrålhungriga när kvällen kom. Det fick bli pizza på rummet. Alltså såååå gott!!

När vi bokade vår helg i Stockholm så bestämde vi oss för att ta en extradag i storstaden innan vi åkte hem. Alltså hade vi hela söndagen på oss att bara strosa runt, njuta av stadslivet och se på allt vad vår fina  huvudstad hade att bjuda.

Tack tjejer för en helt fantastisk helg, med så mycket skratt, tokigheter, pepp och prestationer. Såklart är vi alla redan anmälda till nästa års tjejmil.

Mitt eget mål är varken att springa längre eller fortare – nej, mitt mål är att fortsatta i samma takt och samma längd, så många år jag bara kan.

Dagens citat:

Det viktigaste är inte att vinna utan att ha kul. Fast å andra sidan är det väldigt kul att vinna och i synnerhet när man har kul.

Jag tävlar bara med mig själv, och knappt ens det – men kul det har jag, så in i norden.

Ha det gott

Annika

Dela gärna

Tjejmilen 2024 Läs mer »

Dahliorna fick flytta ut.

Hej hej

Helgen innan jag skulle bege mig ut på en liten resa, så tyckte jag att det var dags för mina dahlior att få flytta ut i trädgården på riktigt.

Förra året hade jag dem i mina vintunnor utmed ena husväggen, men i år så hade knölarna blivit mycket större och jag tyckte att de krävde lite mer svängrum. Alltså blev det en lite större odlingsbädd där de alla skulle kunna stå tillsammans.

Liksom förra året, så hade jag förgrott knölarna i mitt orangeri. På så vis får plantorna ett par veckors försprång, och de blir även lite bättre rustade mot snigelangrepp.

Fast så blev jag ändå orolig. Nattfrosten kan vara lömsk. Alltså fick Stefan bygga ett litet tält med fiberduk om det verkar slå till och bli kallt igen.

Nu gäller det bara att vattna, bevaka de där lömska järnnätterna och se till så att jag försvårar för sniglarna att ta sig dit. Har jag tur så blir det många fina blommor även i år.

En kväll checkade jag in hemma hos min dotter Amanda i Tomelilla. Hon hade råkat ut för en anafylaktisk chock och legat inlagd över natten på akuten. För att göra en lång historia kort, så hade hon dessutom blivit felbehandlad i sitt akuta sjukdomstillstånd, och sköterskan gav henne på tok för mycket adrenalin. Enligt min veterinärdotter så borde den givna mängden räckt till en häst…. Att efter en sådan pärs vara ensam med pojkarna tyckte jag vore förskräckligt, så jag packade min tandborste och flyttade in till dem över natten. Vi fick en så mysig kväll tillsammans, Amanda, pojkarna och jag … men jag har verkligen börjat tappa tilltron på vår sjukvård…

Boktips

Jag har lyssnat på en ny ljudbok, ”Binas Historia” skriven av  Maja Lunde.  Det är en spännande roman som spänner över tre olika tidsåldrar, och som gör oss påminda om den katastrof som kan vänta om våra bin och pollinerar dör ut.

Dagens citat:

För att kunna känna sig älskad behöver man bli älskad för den man är, inte för det man gör.

Ha en fin onsdag.

Annika

Dela gärna

Dahliorna fick flytta ut. Läs mer »

Sparkat igång vårbruket i mitt lilla orangeri.

Hejsan.

I helgen kunde vi ana lite härligt vårväder och jag kunde inte motstå lusten att ta mig ann växterna i orangeriet.

Jag började med att tända fyr i den gamla kaminen. En knastrande brasa gjorde jobbet så mycket mysigare, och den lite råa vinterluften byttes snart ut mot skön värme istället. Sedan var det dags att lyfta på locket till träsoffan och se hur det gått för dahlieknölarna under den långa vintern. De såg ut att ha klarat livhanken hyfsat. Lite torra och rynkiga, men bättre det än ruttna. Några av dem hade till och med fått små ögon, så nog fanns det liv alltid.

När alla knölarna hade kommit ner i lite jord där de skulle förgros, så var det dags för att väcka upp alla pelargonerna.

Pelargonerna blev hårt friserade, en efter en och fick lite ny jord också. Av några sorter tog jag lite sticklingar av, så nu gäller det att inte glömma bort de där små pelargonbebisarna. Litegrann smärtar det alltid när jag behöver klippa bort alla fina blommor och knoppar, men det är ett måste om man vill att det ska bli täta och fina plantor längre fram.

Särskilt glad är jag för den vildpelargon som jag fått av en vän. Just den vårdar jag lite extra ömt, och har jag tur så tar sig de små plantorna som jag satt av den också.

Än är det ju alltför tidigt att sätta ut de frostkänsliga träden som också stått i orangeriet för vinterförvaring. Hortensiorna sjuder av liv och av knoppar, men än får de stå kvar i någon månad till.

Även om mina citronträd börjar bli alltför trångbodde nu och skulle behöva nya krukor att bo i, så hittade jag den första lilla citronen så gul och grann. De där stor krukorna som nu krävs är ganska dyra, men jag tänker att jag kan åtminstone plantera om ett av träden i år, så får det andra vänta till nästa år.

Värdefulla bilder

För någon vecka sedan hittade jag ett minneskort från en bortglömd kamera, och jag blev sååå glad när jag fick se vad som fanns på det. Det var ett par vackra bilder från en fin skymning över Komstad, men också några foto på pappa Kurt. Fotona är tagna på hösten året innan Kurt dog, och jag tror att det var sista gången som vi var och gjorde fint på graven tillsammans, han och jag. Åhhhh pappa Kurt, så saknad …. ♥

Dagens citat:

Vad som än kommer efteråt – detta liv får vi aldrig uppleva igen.

Det gäller att ta vara på livet för nu är det min och din stund på jorden.

Ha en fin torsdag.

Kram Annika

Dela gärna

Sparkat igång vårbruket i mitt lilla orangeri. Läs mer »

April kom med snö.

Hejsan.

I onsdags när jag kom upp ur sängen så var det till en vintrig värld.

Jag hade planerat för en springtur runt sjön, och så fick det bli trots allt. Med lilla kameran i fickan så kunde jag inte utan att tycka att det var ganska vackert ändå. Det blir alltid så fint med snö i april, som om vårljuset ger en extra dimension till det vita.

Ramslöken stod tålig i sin backe,  det är ju inte första året den blir täckt av aprilsnö.

Visst, snö i april kan kännas himla onödigt, men vi vet ju att det aldrig blir särskilt långvarigt. Det fick bli lite uppehåll i trädgårdsarbetet, fast det är inget som brådskar ännu. Man gör bäst i att gilla läget och njuta av att det ser så vackert ut.

Fåglarna i trädgården är ju i full gång med att sätta bo, så nu har vi bytt ut en av deras foderautomat till ”byggmaterial-automat” istället. Det är vinterns skörd av hundarnas ull som jag borstat av. Det kommer bli finfin isolering till fåglarnas bygge. Fågelungarna i Gyllebo kommer att ligga mjukt och varmt i år.

Dagens citat:

Vi sitter kanske inte i samma båt, men havet är detsamma.

Ha en fin måndag, och en ny härlig vecka.

Kram

Dela gärna

April kom med snö. Läs mer »

Små och stor tecken på en annalkande vår.

Hej hej

I förra veckan kom ett av de finaste vårtecknen hit till Gyllebo. De första tranorna anlände skränande och de ”struttade” sedan omkring långt borta i en av de stora hagarna. Deras läte på våren är bland det härligaste jag vet. Tyvärr lät de sig inte fångas på bild, men jag fick se en skymt av dem på långt håll i alla fall.

Även morgonens skogsvandring kändes lite mer vårlig. Både jag och och min vän hade lagt av oss ett av alla de lager vi brukar ha på oss i form av ullunderställ. Tänk så skönt det är när man klär sig något lite lättare. Den känslan minns jag så tydligt från då jag var barn.

I lördags kändes det nästan som vår på riktigt. Solen förärade oss med sitt besök på eftermiddagen. Jag och Stefan passade på att jobba lite smått i trädgården. Bäst som vi höll på så kom årets första citronfjäril dansande.

Under täcket av alla nerfallna eklöv kikade små vintergäck och snödroppar fram.

 

Tjocka och svagt rosafärgade knoppar täckte min gamla rhododendron. Kanske blir det en extra riklig blomning den här våren, och törstig tror jag inte att den kommer att vara på ett bra tag, inte med all nederbörd som vi har fått.

Ett annat vårtecken som de flesta kanske missar, det är de pyttesmå cerisefärgade blommorna som sitter precis ovanför hasselns hänge. Gå ut och leta nu, så ska ni få se! De där små blommorna är så näpna.

Inomhus har jag hjälpt våren på traven lite grann. Små gulliga rosa persikoblommor har slagit ut på de grenar som jag satt in i en vas.

I väntan på att hänga upp påskpyntet i riset så har jag fått så himla söta små semlor av min dotter Amanda. Hon har ärvt min mammas kreativa och pyssliga ådra och själv gjort dem på en ledig stund. Visst är de fina?

Dagens citat:

Välsignade är de som ger utan att minnas det och de som tar emot utan att glömma det.

Njut av er torsdag.

Annika

Dela gärna

Små och stor tecken på en annalkande vår. Läs mer »

Rulla till toppen