Träning – Gylleboannika

Bit ihop och spring

6 kommentarer / Natur, Österlen, Träning / Av Annika Olsson / 22 oktober, 2023 / Gyllebo, joggingkärlek, Österlen / 2 minutes of reading

Hejsan.

Ett par gånger i veckan försöker jag komma ut på en springrunda runt sjön. Det brukar inte gå fort, och det är inte särskilt snyggt heller, men springer (läs lufsar) det försöker jag göra.

Dock har det varit alldeles väldigt jobbigt och tungt att springa den gångna sommaren. Från vårt hus och runt sjön har jag knappt 6 kilometer, och vartenda steg har känts som om jag burit en död ko på mina axlar.

För någon vecka sedan fick jag tillfälligt ändra mina ögondroppar till en annan sort, och vips kändes mina springsteg så mycket lättare. ”Den döda kon” var borta och jag kom på mig själv med att planera längre löparrundor. Jag tror dock att min mentala löparstatus är i något bättre form än min fysiska.

Nu hoppas jag att jag aldrig behöver börja med de där hemska ögondropparna igen. Men såklart – måste man så måste man, det är ju lite som att välja pest eller kolera… Men just nu slipper jag dem, och nu är ju NU!! Jag njuter av nuet♥

Kalla bad är det ju också tid för NU…

Till bryggan vandrar jag helst i lugnt tempo och njuter av stillheten.

Dagens citat:

Vi kan inte välja ramen för vårt öde, men vad vi sätter in i den är vårt eget val.

Ha en skön söndag.

Annika

Dela gärna

Vintrig springrunda.

6 kommentarer / Natur, Österlen, Träning / Av Annika Olsson / 5 februari, 2022 / Gyllebo, Österlen / 1 minute of reading

Hej hej

En morgon för några dagar sedan så vaknade vi upp till ett härligt vintrigt landskap.

Ett par dagar varje vecka försöker jag komma ut på en springrunda runt sjön. Och just den här morgonen var det ju alldeles fantastiskt att ge sig ut och lufsa i snön.

Med broddar på skorna brukar det gå jättebra att springa, fast det är vinterväglag. Och det finns ju inget härligare än att vara den första personen som trampar upp spår i den fluffiga nysnön.

För en kort stund kikade solen fram och gjorde allting än vackrare.

Även om jag nu bara njuter av att springa helt själv, i min egen takt och i mitt eget sällskap, så kan jag inte låta bli att sakna min stora svarta Johnnyhund. Han som var den som fick mig att börja springa en gång… då – för många år sedan.

En vintrig springrunda – det bästa som finns!!

Dagens citat:

Tron på dig själv växer när du klarar av utmaningar. Gör vad du kan för att lösa dina problem och våga prova nya saker. Alla framsteg räknas. Utmana dig själv!

Ha en fin lördag.

Annika

Dela gärna

Aj löv itt.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen, Träning / Av Annika Olsson / 30 oktober, 2021 / Gyllebo, Österlen / 1 minute of reading

Hej.

Jag älskar verkligen just precis den här tiden. Den tiden på hösten då hela skogen är fylld av fallande löv.

Alldeles extra skönt var det att knyta springskorna på sig och plumsa fram i alla boklöven som låg som en röd prasslande matta på stigarna runt sjön. Även om jag inte längre springer precis varenda dag, så blir det åtminstone några gånger varje vecka.

På bryggan stannade jag som alltid. Där var det som om man lagt ut en rödbrun heltäckningsmatta av röda fluffiga boklöv.

Jag skrattade lite för mig själv när jag klädde av mig kläderna för att ta en snabb simtur innan jag sprang vidare. För visst har man väl hört talas om både gyttjebad och tångbad – men boklövsbad!?… Härligt var det åtminstone och säkert lika nyttigt som någonting annat.

Höst, springtur, röda boklöv, Gyllebobad …. Aj löv itt!!! (I love it)

Dagens citat:

Det är tanken som räknas, men ibland måste man visa att man tänker.

Idag väntar roliga äventyr med Scott och hans familj, och jag vill visa att jag mer än bara tänker.

Ha det fint och kram Annika

Dela gärna

Mygg och ljummen sommarkväll.

2 kommentarer / Natur, Österlen, Träning / Av Annika Olsson / 29 juni, 2020 / Gyllebosjön, gylleboträdgård, Österlen / 1 minute of reading

Hejsan.

Vilka härliga sommarkvällar vi haft den senaste tiden.

En kväll när vi höll på att vattna våra blommor här hemma i trädgården, så bestämde vi oss för att ta en paus och trampa ner till sjön en liten sväng.

Badplatsen var helt full av badsugna människor.

I kvällens sista solstrålar dansade blodtörstiga myggor omkring.

En stund satt vi där och njöt innan vi svängde hemåt med cyklarna igen.

Jag tog en sista runda i min trädgård och log lite åt vår lilla konstruktion i dammen. Ett pyttelitet vattenfall gjort av det läckande fågelbadet som min mamma gjutet för många år sedan. Jag tror att hon nu ler lite i sin himmel åt vår uppfinningsrikedom.

Dagens citat:

Den vackraste dikten är livet, det som levs under tiden det diktas.

Ha det gott och kram

Annika

Dela gärna

Det gäller att hålla igång.

2 kommentarer / Natur, Träning / Av Annika Olsson / 8 februari, 2020 / Gyllebo, löpträning / 2 minutes of reading

Hej hej

Hur går det med alla nyårslöften egentligen? Själv har jag inte direkt haft några löften till mig själv. Man kan mer säga att jag har mål. Det där målet har varit det samma de senaste tio åren. Att bara köra på som vanligt!

Det är nog ca tio år sedan jag förändrade mig själv. Jag gick ner i vikt och satte igång att springa.

Det kan ju höras lätt som en plätt. Men nej, det har det faktiskt inte alltid varit. När jag första gången skulle ge mig ut och springa som 45-åring, då trodde jag att jag skulle svimma av andnöd, få framfall av mitt skumpande sätt att springa och aldrig mer kunna stå normalt av den hemska träningsvärken som kom som ett brev på posten. Det var i detta läget jag hade nytta av mitt pannben…

Genom åren har jag kämpat på, aldrig gett upp. Ibland har det gått som en dans. Jag har sprungit lätt som en fjäder långa distanser, medan andra perioder har varit tyngre. Mina diskbråck i ryggen har förstås satt käppar i hjulet för mig. Det är inte själva smärtan i ryggen som varit haken, utan den strålande smärtan i benen ifrån ischiasnerven.

Just nu har jag ett nytt aktivt diskbråck som gör att jag får ta det lite lugnare. När skadorna kommit så har jag alltid tänkt att jag är lite som ”Det lilla blå tåget”, ni vet. Jag växlar ner och tuffar sakta på i uppförsbackarna. Aldrig någonsin stanna, utan sakta uppåt, framåt med tanken ”det ska gå, det ska gå”…

Att sänka och höja ribban efter kroppens förutsättningar, men aldrig någonsin ta bort ribban, det är mitt mål. Och händer det att ribban faller till marken, så får den ligga där för jag ska över i vilket fall som helst. Det är mitt mål, att hålla igång.

Extra viktigt att hålla sig smidig är det kanske nu, när vi som mormor och morfar ofta samlas på golvet när vi träffas.

Lite rörelse varje dag, gör sådan skillnad.

Dagens citat:

Det är jobbigt att träna. Det är jobbigt att komma i form. Det är jobbigt att ändra matvanor. Det är jobbigt att gå ner i vikt.

Det är jobbigt att vara överviktig. Det är jobbigt att vara trött. Det är jobbigt att vara sjuk. Det är jobbigt att vara svag. Det är jobbigt att vara missnöjd.

Välj vad som ska vara jobbigt!

En kort rask promenad om dagen är bättre än ingen promenad alls. (psst… ta något hopplasteg också vettja, plötsligt kanske du springer)

Kram Annika

Dela gärna

Hjärnstark av löpning.

2 kommentarer / Natur, Österlen, Träning / Av Annika Olsson / 23 december, 2019 / Gyllebosjön, löpträning / 2 minutes of reading

Hejsan.

Det är den absolut mörkaste tiden på året just nu. Och kanske känns det extra mörkt hos oss som inte fått någon snö alls.

Men under de senaste tio åren som jag aktivt löptränat så har jag känt att jag mått så mycket bättre av att springa.

Egentligen är det hunden Johnny som jag har att tacka för att jag började springa. Han skulle bli militärhund och jag militär. Två uthålliga soldater skulle vi bli, han och jag. Kravet var att kunna springa 3 kilometer på 18 minuter. Inget högt krav tycker nog vissa. Men för mig som aldrig sprungit en hel kilmeter som vuxen, blev det en helt ny livsstil.

Så här tio år senare springer jag fortfarande regelbundet. Numera känns det inte alls som något tvång. Istället är det som joggingskorna kallar på mig när de vilat någon dag.

Såklart har jag varit skadad vid några tillfällen. Både en hälsporre och några jobbiga diskbråck har satt käppar i hjulet. Då har det krupit i kroppen på mig, när jag fått hålla mig till raska promenader istället.

Motionscykel och löpband är inget som lockar. Här på Österlen har vi förmånen av att kunna löpträna utomhus året om.

I förra veckan, när jag gav mig ut en gråmulen mörk morgon skänkte jag Johnny en tacksam tanke. För visst känns det att man blir hjärnstark av att springa, och med åldern gäller det att vara rädd om de där små hjärncellerna.

Dagens citat:

Du kan beskylla hela världen för dina problem, men inget ändras förrän du tar ansvar för din del.

Vad passar bättre att starta en ”lillejulafton” med, än en löprunda i skogen?

Kram på er från mig.

Annika

Dela gärna

Mottagare av ett andetag.

Lämna en kommentar / Österlen, Träning / Av Annika Olsson / 10 november, 2019 / Baskemölla, Mudita, Österlen / 1 minute of reading

Hejsan.

Förra helgen, när hela Österlen tändes upp av tusentals ljus och marschaller i ”Österlen Lyser”, då unnade jag mig en underbar yogaretreat i stillhet istället. Lite som att tända upp ljuset inne i min egen kropp en liten smula.

På Mudita njöt jag två förmiddagar av Kristinas Spegels underbara yin-yoga och mindfulness.

Att bara få vara i stunden. Att uppleva att allt är precis som det ska vara. Att bara få känna. Att bara vara mottagare. Mottagare av ett andetag. Bara det!

För mig var det här precis vad jag behövde. Att ta hand om min egen lilla flammande låga genom yinyogan.

Tack Kristina Spegel♥

Dagens citat:

I samma stund som du accepterar dig själv blir du vacker.

Kram Annika

(Sista bilden är tagen av Kristina Spegel)

Dela gärna

Stopp å väx.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen, Träning / Av Annika Olsson / 15 september, 2019 / Gyllebo, Österlen, trädgård / 1 minute of reading

Hej hej

Det här växtåret alltså, det finns ju ingen hejd på hur mycket det växer just nu.

Att solrosorna i år slår alla rekord, det har jag ju visat er förut. Men till min stora glädje har även den svårflörtade änglatrumpeten skärpt till sig.

I våras när jag satte ut den stora tunnan med de kala käpparna i, så blängde jag missmodigt på den. Nej, inte trodde jag då att jag skulle få glädja mig åt några änglablommor alls det här året.

Men så blev den så här ståtlig.

Så är det ju de här solrosorna. De inte bara extremt höga, nej några av dem har fått jättestora blommor, dubbelt så stora som gammeldags LP skivor.

Nästa år ska jag ta en paus ifrån solrosodlingen. Fast det kan såklart bli solrosor även utan min medverkan. Det finns det ju bevis på ute vid lilla dammen. Där har fåglarna sin egen lilla solrosodling minsann.

Dagens citat:

Styrka kommer inte från det du klarar av. Det kommer från det du inte trodde du skulle klara av.

Stor kram från mig.

Annika

Dela gärna

Freys, såklart.

Lämna en kommentar / Allmänt, Resor, Träning / Av Annika Olsson / 8 september, 2019 / Freys Hotell, stockholm, Tjejmilen / 2 minutes of reading

Hejsan.

När vi var i Stockholm och sprang tjejmilen så bodde vi på mitt absoluta favorithotell, Freys Hotell.

Freys är ett litet charmigt hotell i centrala Stockholm. När man bor här har man nära till precis allt. Eftersom jag och Petra är två lätt förvirrade Österleningar, så känns det synnerligen tryggt och bra att bo här.

Namnet Frey kommer från en historisk häst, och eftersom hotellet i sitt ursprung varit ett transportföretag som fraktade rika Stockholmare med häst och vagn, så var kanske namnet en självklarhet. Överallt kan man se att man tagit hästen till sitt hjärta genom olika hästsymboler, tex i deras logga.

Kanske minns ni förra gången jag bodde på det här hotellet? Hur jag den gången kom hemkonkande till Gyllebo med en hel häst! … eller åtminstone ett helt hästhuvud!

Förra gången jag bodde här blev jag och mitt sällskap erbjudna att köpa vars ett hästhuvud för en spottstyver. I hotellets ägor fanns då ett hundratal ganska stora hästhuvud, som satt uppsatte på de olika rummen.
Efter vidskepliga gästers klagomål, så hade alla hästarna monterats ner och fanns då samlade i källaren. Självfallet nappade jag på erbjudandet och med mig hem följde såklart en rar liten häst.

Har man ett av Freys hästhuvud på sin vägg hemma , då är det självklart att bo på Freys någon gång om året.

Kanske är det bästa med Freys Hotell ändå att de har världens skönaste sängar. Bra sömn är ju ett måste då man ska springa en hel lång tjejmil.

Tusen tack Freys Hotell för den här gången, och säkert ses vi igen nästa år.

Kvällens citat:

Många människor skulle bli rädda om de istället för att se sitt ansikte i spegeln, såg sin personlighet.

I snart ett helt år har hästen Frey nu bott hos mig, och hans personlighet är bara rakt igenom god.

Kram på er.

Annika

Dela gärna

Österleningar i stora staden.

1 kommentar / Österlen, Resor, Träning / Av Annika Olsson / 8 september, 2019 / Österlen, stockholm, Tjejmilen / 2 minutes of reading

Hejsan.

Förra helgen vinkade jag och min kära vän adjö till vårt Österlen och styrde kosan till vår vackra huvudstad, Stockholm.

Med väskorna packade med nästan bara springkläder hoppade vi på tåget i Simrishamn. Vi var redo att ta oss ann vår huvudstad och 2019 års upplaga av tjejmilen.

Vi checkade in på mitt favorithotell Frey. Ett hotell som förtjänar att få ett eget litet blogginlägg senare.

-jahaja … ja vi e ente så udevana, sa Petra till en något snopen man, som snällt visade oss hur man skulle göra för att få hissen att röra på sig, då vi skulle ta oss upp till vårt hotellrum.

Han tittade lite storögt på oss, och förstod förmodligen inte ett ord av vad vi, två glada skånetöser, egentligen babblade om. Men upp kom vi och kunde installera oss på vårt rum.

Efter att ha traskat många kilometer i ett härlig Stockholmsväder var vi slutligen redo för årets tjejmil.

Kanske var det årets hetaste och kvavaste dag? Det var så varmt att vi fick ladda en stund i skuggan av ett träd. Där under trädet mötte vi en erfaren dam. Vi småpratade en stund med henne och kunde snart förstå att hon var en van löpare sedan många år. Men den här dagen hade hon kommit enbart för att heja på en vän, berättade hon.

Startskottet gick och det blev en tung mil för mig ute på Gärdet. Kanske var det sviterna efter min förkylning, ”ischiasontet” i benen eller så var det helt enkelt värmen som gjorde det något jobbigare än vanligt. Plötsligt hörde jag en röst i publiken… ”heja nummer 14568, heja Österlen”…. Och tänk vad några peppande ord kan göra stor skillnad! Tack du okända kvinna som gav mig lite extra krafter.

Både jag och Petra kom i mål, grymt nöjda med oss själva båda två.