Månad: maj 2018

Mitt Maj 2018

Mitt Maj – har varit fantastiskt!

Den varmaste maj månaden i mannaminne.
Sakta, sakta har mitt diskbråck börjat läka.
Från vinter gick vi direkt till sommar och naturen exploderade.
Stefans fot blev förvisso sämre och sämre, men nu tror vi att en operation är nära. Försäkringskassan fortsätter att förnedra, jag fortsätter att skriva långa brev. Stefans kortisondos minskade och jag la märke till hur mycket starkare han trots allt verkade känna sig.
Jag kände mig fylld av energi och lycklig, sådär som man känner sig när man varit sjuk en längre tid och det äntligen ljusnar.
Jag åkte till en plats jag aldrig varit på förut. Jag träffade människor jag aldrig förut mött. Jag vågade och fick en fantastisk upplevelse och nya vänner. Tack till Sallys Hus i Örebro och alla ni andra som var där.
Nu hälsar jag juni månad välkommen. Min egen månad. En månad då en älskade dotter återvänder hem. En månad då jag ska träffa släktingar jag inte sett på länge. Jag ska hedra en älskad kusins minne, genom att gå för livet och mot fucking ALS… hoppas vi blir många i Simrishamn den 24/6…
Note myself: köp en liten flaska ”Grönfri” och gör ren mamma Ingrids gravsten.
Löparstatistiken: 6 kilometer som avslutades med att jag snubblade och for på näsan i ramslöksbacken … sen vågade jag inte prova mer … men nu jäkelen är det snart dags … hej juni – nu kommer jag springande tillbaka!
Ha det fint.
Kram Annika

Mina vinpotatis och det svårflörtade blåregnet.

Hejsan
Jag är så lycklig. Äntligen, äntligen blommar mitt svårflörtade blåregn.
Jag älskar blåregn, eller egentligen blåa blommor över huvudtaget. Min dröm är att ha ett blommande kejsarträd.
På andra sidan vägen, där vår lilla stuga ska byggas, där vill jag plantera just ett kejsarträd.
Om ni inte vet hur ett kejsarträd ser ut så får ni googla. Gör det, ni kommer också vilja ha ett likadant.
Men i år gläds jag åt mitt blommande blåregn.
Kanske minns ni att jag satte igång med en hoppfull odling här hemma för en tid sedan. En potatisodling i vintunnor. Inlägget kan ni hitta här.
Nu har det äntligen börjat komma upp lite grönt potatisblast. Woww … jag blir så glad när det växer och frodas.
Lite gödning har de såklart fått. Men inte alltför mycket. Jag tog det som fanns tillhands här hemma. Lite blåkorn fick det bli.
Jag misstänker att man inte ska ge för mycket kväve, sådant som gör gräsmattan grön och tät. För inte vill jag ha stort frodigt blast bara. Det är potatisen under jord jag vill åt. Alltså plantans själva rotsystem.
Ja, om det är någon gång i livet man ska önska sig en stor, rejäl knöl, så är det väl när man är en potatisodlare.
Om det blir hemmaodlade vinpotatis i Gyllebo till midsommar, det kan jag inte riktigt utlova ännu.
Men jag vattnar, smågnolar och myser när jag strosar runt i min odling. Det är nog inte själva resultatet jag är mest intresserad av, utan det välbehag jag upplever av själva jobbet.
Dagens citat:
Den som har planterat ett träd
har inte levt förgäves.
Ha en fin dag och kram
Annika

Stefans kalas, med en servis som bär på många olika minnen.

Hej hej
I morse skrev jag ett inlägg om Stefans födelsedag.
Det här med fester, party och stora tillställningar är inget han är så glad för. Han är fullt nöjd med det lilla enkla.
Men fyller man år, så blir det ändå lite fest såklart. För de allra närmsta.
Jag dukade lite fint och satte in syrener i vasen med måsen på. Den där danska servisen som jag samlat på sedan jag var ung, och som kommer fram när någon fyller år.
Förmodligen är servisen hopplöst ute och omodern, men det gör mig ingenting. För mig bär den på så många härliga minnen. Genom åren har jag fått delar av många personer som funnits i mitt liv.
Den först koppen fick jag av min första, stora och riktiga kärlek. En person som även Stefan känner mycket väl.
-”sluggojävel”, säger Stefan med ett skratt, när kopparna är framme och vi påminns om var alla delar kommer ifrån.
Svärmor Karin får också något drömskt i blicken när hon pekar ut vilka saker jag fått av henne.
Såklart hade jag bakat en enkel jordgubbstårta till kaffet. Inget märkvärdigt, bara sockerkaka, vaniljkräm och grädde. Det kan nästan inte bli godare.
 I present hade Stefan fått lite nya kläder av mig. Snygg och stilig tycker jag att han ska vara.
posera nu lite fint och håll in magen, kommenderade jag, när hela härligheten skulle förevigas.
Sedan skrattade vi båda så det knappt gick att ta fler bilder …
 -nej, det blir nog bättre om du håller dig i parasollet …
Själv hamnade jag också på bild när finklänningen åkt på.
Dagens gäster var svärmor Karin och min pappa Kurt.
Vi fick en mysig eftermiddag, med underbart väder, kaffedrickande och korvgrillning.
Jag tror inte att ett 62 årskalas kan bli så mycket bättre för en man som Stefan ”Sniff” Olsson.
Kvällens citat:
Det är livet självt
som är den verkliga festen.
Ha en fin kväll och kramar från mig.
Annika

Ja må han leva ut i hundrade år …

Hej hej
I helgen har min käre Stefan fyllt år.
Den ångest han hade när han fyllde 60, tycks nu ha försvunnit bort. Kanske är det hans sjukdom i fjor, som fick honom att förstå att åldern inte är viktig. Det är hälsan och hur man mår som betyder allt. Och att han helt enkelt fick överleva och nu fortsätta lägga år till år …
Även om min käre make nu sakta börjar närma sig pensionsstrecket, så märker jag inte att han för den sakens skull har blivit övermogen. Så där som en del människor gärna blir då de blir äldre. Han är precis lika härligt barnslig som alltid, och han bjuder alltid på sig själv.
Det kan ju ha att göra med hans unga hustru …
Morgonen började med att vi i familjen gratulerade den snarkande grisen. Med familj menar jag alltså jag och hundarna. Alla hundarna var med på firandet såklart, och det blev överfall i sängen.
Sedan la sig lugnet och Stefan somnade nästan om lite grann när det plötsligt var dags för nästa överraskning.
Det var min dotter Amanda som kom hit ut till Gyllebo innan hon skulle börja jobba.
-jag måste sticka igen, log Amanda och räckte över en stor papperskasse.
-jag börjar snart jobba, men grattis på er båda två, du också mamma på morsdag ….
Sedan for hon iväg så dammet yrde på grusvägen utanför.
I papperskassen hade hon lagt allt vad man behövde för att fixa Stefans favoritfrukost. Allt det där som han verkligen gillar, till och med två kokta ägg. Åt mig hade hon köpt en söt liten krukväxt.
Lilla, fina Amanda – alltid så omtänksam och påhittig.
Som den sanne entreprenören och egenföretagaren Stefan ju nu är, så spelar det ingen roll om man fyller år eller inte. Såklart måste han jobba lite ändå.
Där under sitt parasoll satt han och fixade med några mått som måste bli klara tills på måndag.
Sådana är han, min käre Stefan.
Jag själv dukade lite fint för de gäster som skulle komma under dagen. Men det får ni läsa mer om i nästa inlägg.
Dagens citat:
Avundas aldrig någon det sken av lycka han har
för du känner inte hans hemliga sorger.
Njut av dagen och må väl.
Annika

Insynsskydd och små gröna tomater.

Hej hej
Jag tänkte bara kika in lite snabbt ikväll med bilder från min trädgård – igen!
Jag vet, det blir mycket trädgård nu. För er som är mindre roade av just det, så kommer det kalasinlägg i morgon…
Det växer och blomstrar så mycket överallt så jag måste bara föreviga och visa lite mer.
Den spaljé med olika växter som vi byggde i fjor blir alltmer täckt med grönska nu. Den ska ju ge ett visst insynskydd mot det vackra, nybyggda hus som gränsar till en del av vår trädgård.
Och titta nu så vackert det blommar. Små gulliga klematis har slagit ut.
Naturligtvis så har det växt mest på sidorna av spaljéen, och där vi egentligen vill ha mest insynsskydd, där är det nu som glesas.
Det är lite som när vindrutetorkarna slutar att fungera… då kan man väl ge sig sjutton på att det är mitt i synfältet på förarsidan som det tar som sämst och sikten blir dålig. Då får man liksom sitta och hänga mot mitten i en lätt hukad ställning för att överhuvudtaget kunna se ut genom vindrutan. På passagerarsidan brukar det vara klart och fint – alltid!
Men kanske är det en liten gles glugg just där i spaljéen för att vi ska lära känna de här trevliga människorna som ska flytta in. En liten snackeglugg där vi kan prata med varandra då och då… Det tror jag bestämt!
Bakom mitt orangeri blommar nu min stora rosa rhododendron för fullt. Eller den jag önskar ska bli stor i alla fall .
Den är så vacker och jag har ställen i min trädgård som jag skulle vilja fyllt upp med stora maffiga rhododendronbuskar. Vi får se … kanske till hösten …
Inne i orangeriet forsätter det att växa. Små tomater har det blivit lite här och där, men också små chilisar.
Jag är ingen erfaren odlare, så det ska verkligen bli spännande att få se hur det här går och om det blir något resultat.
När jag går runt och pysslar på vår tomt så har jag alltid en av våra små hundar i släptåg. Det är lilla hunden Lykke. Hon är som min skugga. Alltid glad och intresserad.
Vad äter ni när det är sommar, sol och varmt.
Hos oss har det blivit väldigt mycket sallad. Mmmm … det är så himla gott.
Kvällens citat lär vara från Tomas Ledin …
(fast egentligen är det väl så, att vi kan aldrig vara helt säkra på i vems mun orden varit först)
Nåväl …
Kvällens citat:
Det måste vara helt
okej att göra fel, att
misslyckas, bara man
drar några vettiga
slutsatser av det.
Ha en mysig kväll och kram från mig.
Annika

Morsdag 2018

Hejsan
Hoppas ni alla njuter av de sista dagarna i maj månad.
Jag älskar den här tiden på året. Det händer så mycket roliga saker då tycker jag.
I helgen var det morsdag, och vi var många som sände våra mammor en extra tanke.
Jag var såklart hos min egen lilla mamma…
Snart är det fem år sedan min mamma gick bort i cancer.
Och för mig känns det som det var i går som vi sågs.
Hennes gravplats ligger så vackert placerad i en backe med utsikt över Brösarps ”lilla” skola. Skolan där jag gick som liten tös.
En plats som är så fridfull och behaglig.
Jag satte en liten nejlika och lite vita små lobelior i kanten av stenen.
Egentligen skulle jag önskat att jag kunnat fylla hela gravplatsen med blommor. Som ett prunkande blomsterhav. Blommor som jag vet att min mamma älskade så mycket. Men min tid räcker inte till för att vattna och hålla fint även där.
Fast jag vet att min mamma förstår. Jag kan höra hennes röst som  säger:
-asch, strunt i det, man kan inte hinna allt …
För om det är någon som förstår, så är det just mammor!
Såklart var vi och firade Stefans lilla mamma också.
Svärmor Karin.
Det var jag och alla hennes ”små pågar” som var och firade henne med blommor och en kaffetår.
De där ”små” pågarna är allihopa runt pensionsåldern nu. Men som för alla mammor så är de här pågarna fortfarande Karins ”små pågar”. Det är så det är att vara mamma!
Såklart blev jag själv också ihågkommen den här dagen. Genom fina meddelande och sms blev jag så påmind om hur mycket de alla tre tänkte på mig. För det är det som är det viktigaste, att komma ihåg och visa omtänksamhet.
På Emmys instagramstory snurrade en bild av mig hela dagen. Den där bilden som jag vet att Emmy gillar på mig. Ett foto då jag är på väg på militärträning med hunden Johnny och spexar med min basker.
Dagens citat:
Jag vet att Gud inte ger mig mer än vad jag kan hantera.
Jag önskar bara att han inte hade litat så mycket på mig.
//Mother Teresa
Nu önskar jag er alla en skön dag.
Kram Annika
När jag har klänning på mig brukar jag få frågor på märke och inköpsställe och sådär …
Den här klänningen är en Pernilla Wahlgren klänning, inköpt i en lokal klädaffär.
Jackan är ett gammalt Ullaredsfynd.
Skorna är köpta på Emporia i Malmö och ganska osköna!
Trädgårdshandskarna är världens bästa montagehandskar från Stefan Hantverkarns handsk-lager.
Kram igen från mig.

Systrarna Henriksson – mitt kött och blod.

Hej hej
Många vet nog att jag sörjer lite över att inte kunna träffa alla mina döttrar så mycket som jag skulle önskat.
Det finns liksom tomma platser i mitt hjärta som skramlar runt och ekar sorgligt.
Ibland skramlar de där platserna lite extra mycket, nästan så ljudet blir öronbedövande. Som en tom konservburk med några stenar i. Det är ett ljud som bara jag själv kan höra inne i mitt eget huvud. Som om de tomma platserna i hjärtat kräver att fyllas på med något mjukt och skönt.
Det hjälper inte att träffa andras rara ungar. Nej, ingenting kan ersätta mitt eget kött och blod.
Men snart, snart väntar jag hem min yngsta dotter Emmy.
Det är hon som är och jobbar i Australien. Det är andra året hon är där nu. För reglerna är sådana, att om man arbetar inom lantbruk i 90 dagar, så blir man berättigad till ytterligare ett visumsår i landet. Såklart har Emmy och kompisen Matilda tagit den chansen
-snälla Emmy, skicka lite bilder så jag får se hur ni har det. Gärna när du är nerbajsad och dann, det gör ingenting. 
Ja så skrev jag till henne för inte så länge sedan. Inom kort fick jag ett svar tillbaka:
-jag har inga foto där jag är skitig eller full med kobajs … jag borde kanske ta några sådana bilder …
Ja, hon har alltid haft en underbar humor, tycker jag. Precis som jag själv skulle kunnat svara, om jag fått samma uppmaning.
Kanske är det såhär man ser ut när man är ren och nyduschad där borta i Australien, kanske är det inte alls som hon skämtar…
Tusen tack för alla bilder gumman ♥
Min dotter Andréa jobbar sina sista veckor på djursjukhuset i Canada nu, och flyttar snart till Alabama i USA istället. Hennes visum och alla papper är klara. Hon har blivit testad så hon inte ska smitta ner hela de förenta staterna med allehanda smittor såsom rabies och andra hemskheter. Hon är nu godkänd och välkommen dit.
I förra veckan fick jag ett meddelande från henne. Hon gör ju det som hon älskar allra mest i hela världen. Räddar djur. Den här gången var det fyra små söta valpar som hon lyckades rädda vid en svår förlossning. Den första drog hon ut och de andra tre plockades ut genom ett akut snitt.
Min älskade tös, vad jag saknar dig. Men samtidigt gläds mitt mammahjärta när du får göra sånt som du brinner för.
Så har jag min älskade Amanda. Min tvillingsjäl och min stolthet.
Amanda bor ganska nära mig, så henne träffar jag såklart mycket oftare.
Hon jobbar ganska mycket, och har ofta planer och drömmar.
Jag älskar hennes klokhet, som ibland är större än min egen. Ibland är det så skönt att rakt och ärligt få någon annans syn på saker och ting. Det får jag genom Amanda. Fast det händer såklart att även jag vet bäst, för ibland är det ju så att erfarenheten ger en viss kunskap.
Min fina Amanda ♥
Tack för att du finns!
Tack för att ni alla finns, systrarna Henriksson!
Kvällens citat:
En mors kärlek är en kärlek ingen glömmer
Nej, man kan inte ge sina barn för mycket kärlek. Man kan inte uppmuntra eller berömma för mycket.
Det är jag övertygad om.
Att älska och berömma betyder inte att man inte sätter gränser och visar vad som är rätt och fel. Såklart har jag och tjejerna haft ett otal duster sinsemellan. Hårda ord, tårar och dörrar som slagits igen. Konstigt vore det väl annars.
Ha en fin kväll och berätta för ungarna att ni älskar dem!
Annika

Av samma skrot och korn

Hejsan
Det var som om jag kunde höra Astrid Lindgrens röst inne i mitt huvud hela den där eftermiddagen.
En eftermiddag då jag hade besök av min syster och två badsugna grabbar.
Jag kunde riktigt se i deras pillimariska små ögon hur de tänkte samma tankar som Astrid skrev i en av sina underbara böcker…
-Hyss hittar man inte på, de bara blir.
Och att det är hyss det vet man inte förrän efteråt.
Det var en härlig eftermiddag. Vi vuxna satt i trädgården och drack kaffe medan grabbarna lekte i poolen.
Parasollet hade vi fått  fälla upp som skydd för den gassande solen.
Småhundarna var även de eld och lågor och det var som om de alla fyra pratade samma språk.
Johnnyhunden låg inne i sin svala tvättstuga för att inte stressa upp sig allt för mycket av alla vilda lekar.
I luften låg en tung doft av syrener. Det är syrenernas tid, men bara en pytteliten kort stund till.
För allt går så fort när årstiderna kommer i olag. Som i år när det hoppat över våren och gått direkt till sommaren.
Det är den 17:e sommaren jag bor i Gyllebo, men aldrig förr har jag upplevt att vi haft så mycket mygg.
Jag sände en tacksam tanke till min thailändska vän som försett mig med myggrökelser.
Jag älskar rökelser i alla dess former. De doftar sommar, värme och avkoppling.
Och att myggorna hatar dem det är ju ett enda stort plus.
Tidigare den dagen hade jag haft besök av några av våra goaste vänner. På en snabb titt kom de för att gratulera Stefan.
Men Stefan var iväg på kundbesök precis, så jag fick ensam njuta av vännernas sällskap och ta emot de presenter de haft med till Stefan.
Ett fång med de ljuvligaste rosor, ett choklad och det bästa av allt – en håv med förlängningsbart handtag – perfekt för honom att ha i poolen.
Jag bjöd dem på – vatten – och de var nöjda med det, de såg nog att jag var trött.
Vissa vänner älskar man bara lite mer – det här är sådana vänner för mig!
Dagens citat:
Lycka är att vara lycklig!
Lycka är inte att få andra att tro
att man är det.
Jag har hittat min väg till lyckan. Jag vet att min lycka finns i de där små sakerna i livet. Och jag vet att jag själv är ansvarig för att öppna ögonen och se dem.
Men såklart händer det att jag får ”sten i skon, det är en grop i vägen eller något annat som skymmer solen”. Det är så livet är. Man kan vara lycklig trots allt det där.
För livet pågår och man har inte tid att vänta på att allt ska bli perfekt.
Hoppas ni alla hittar vägen till just er lycka
Kram Annika

Långt ner i djupetti, petti pe …

Hej hej
Nix, det var ingen fisk jag såg när jag tittade långt ner i djupet.
Det var …. hör och häpnad, vår postlåda!!!!
Det var för drygt ett år sedan vår stora veckobrevlåda bara försvann.
Ganska snopna stod vi där och såg på det tomma hålet i sommarbyns brevlåderad en vacker kväll. Precis alla postlådor fanns kvar, utom vår då.
Jag trodde att det var någon som stulit den för att ha till eget bruk. Någon stackars fattig själ som inte hade råd med en egen brevlåda kanske.
Så kom det i veckan ett mms från en man som undrade om fyndet han gjort i Gyllebosjön möjligvis tillhörde oss.
Någon hade den kvällen fått napp!!
Inte napp på vilken ful fisk som helst, utan på vår kära gamla brevlåda.
Plötsligt rös jag till av obehag. Vem hade gjort så här och varför?
Var det riktat mot oss personligen, eller helt enkelt bara en tillfällighet.
Det finns massor av likadana brevlådor i Gyllebo-området, många av dem betydligt närmre sjön än vår. Varför hade de valt precis vår? Var någon arg på oss och varför i så fall? …
Stefan brydde sig inte om vilket. Han var mest glad över att lådan kommit tillrätta igen.
-det märks att di va bra kvalité, sa han, den va ju dyrast å allihubba
-jag ska spola å den bara och spiga fatt den litta bettor … fortsatte Stefan sin monolog.
Ja nog får man säga att kvaliteten är bra när den tål att ligga på sjöbotten i mer än ett år. Lite geggig, men annars i samma skick ungefär.
Kanske borde jag kontakta poslådetillverkaren och höra om de vill ha ett litet bloggsamarbete…
Bättre reklam för plåtkvaliteten kan de nog inte få.
Testad och godkänd på riktigt liksom.
Och tänk om vi kunde se allting som finns där i sjöns djup … det är kanske tur att vi inte kan det …
Kvällens citat:
Människor förändras inte
med tiden; tiden visar
dig vilka de verkligen är
Ha en härlig kväll och vill ni skicka kärlekspost så går det bra igen.
Nu har jag åter en STOR brevlåda.
Kram Annika

Ljuva blåregn och underbara arboret.

Hejsan
En kväll när vi passerade Kivik, så svängde vi inom Esperöd och arboretet där.
Där brukar vara så ljuvligt vackert nu på våren, och jag har ju skrivit blogginlägg om det förut.
Ni hittar ett inlägg här tillexempel.
Och där var verkligen vackert den här kvällen också.
Stefan som inte längre kan gå några längre sträckor, på grund av sin fot, stannade kvar vid parkeringen.
Men jag gav mig ivrigt in i den lummiga, mysiga parken.
Jag hade siktet inställt på något särskilt …
De ljuvliga rhododendronen som jag visste växte längst in i arboretet. Jag visste det, eftersom jag varit där i fjor och då njutit av deras blomsterprakt. Det var dem jag ville se och fotografer igen.
Kvick som en vessla fick jag pinna på in i skogen om jag inte skulle bli myggmat på kuppen.
Men så ljuvligt vackert och mysigt. Ja, nästan som min egen Gylleboskog. Men med den skillnaden att här växer en massa spännande ädelträd och buskar. Och ramslök förstås.
Men jag skulle bli besviken.
Det gick inte att ta sig ditt till backen där de stora rhododendronbuskarna växer. Det hade satts upp ett högt stängsel som förhindrade att man kom dit upp. Förmodligen var det för att skydda parken från att ätas upp av vilda djur, som rådjur och andra som kan vara riktiga marodörer om de får härja fritt.
Lite besviken vände jag åter mot Stefan och bilen.
Det finns såklart så mycket annat att njuta av där i Esperöds arboret. Särskilt vackra är alla magnoliasorter just nu.
En sort som fångade mitt intresse sådär lite extra var det magnoliaträd med jättestort bladverk. Om jag inte missminner mig så stod det att det var en japansk junimagnolia. Så underbar.
Och såklart de härliga blåregnen vid ingången. Jag älskar blåregn. Det är något med den växten som liksom tar andan av mig för en liten stund.
Jag kan verkligen tipsa om att svänga inom den här platsen någon gång. Helt gratis får man strosa runt här och njuta av allt fint som finns. De exotiska träd och buskar är uppmärkta med skyltar och för en slant kan man köpa sig en karta om man vill.
En liten undangömd plats i Kivik, så värd ett litet besök tycker jag.
Vill ni se på de stora maffiga rhododendron så kan ni kika in på ett tidigare inlägg här från i fjor.
 Dagens citat:
Om du tror att äventyr är
farligt, prova tristess, den är
dödlig.
 Äventyr behöver inte vara att resa till andra sidan jordklotet. Äventyr kan man hitta på betydligt närmre håll, det gäller bara att öppna ögonen för vad som finns runt hörnet.
Ha en fin dag och kram
Annika
Scroll to Top