Månad: september 2018

En underbar rosenskärm från Sussies lilla hörna.

Hejsan.
Det är inte så ofta jag köper nya krukväxter åt mig själv, blommor att ha inomhus i krukor.
Istället brukar jag ju dela och föröka de blommor jag redan har. Porslinsblommorna jag fått i arv av mamma Ingrid, spindelliljan som kommer från svärmor och lite elefantöron jag fått av en vän…
Men så såg jag ett inlägg på facebook om den här ljuvliga blomman.
Rosenskärm.
Det var i Sussies lilla blomsterhörna som man kunde köpa den här ståtliga krukväxten. Såklart kunde jag inte låta bli.
En gång förut i livet så har jag ägt precis en sådan här blomma. Den gången fick jag den av mina arbetskamrater i trettioårspresent.
Tänk vad en blomma kan väcka minnen.
Nu har jag fått en massa bra skötseltips av underbara Sussie, och på nätet har jag läst att den med fördel kan trivas i badrummet.
Nu återstår bara att se om den vill trivas här hos mig.
Jag som egentligen inte skulle köpa några fler höstblommor såsom ljung, kål och sådana där silverväxter…  ja jag kunde helt enkelt inte stå emot när jag kom dit till Sussies hörna. Där var ju massor av underbara växter för nästan inga pengar alls.
Såklart blev det lite mera blomster i zinkbaljan åt rådjuren.
Såklart måste jag ju flagga lite för Sussies Blomsterhörna där i Gärsnäs. En annorlunda blomsterförsäljare med stort hjärta. Hon har en egen grupp på facebook där hon skriver långa ljuvliga texter, mest om blommor, texter som alltid har en glimt av humor i sig.
Tack Sussie, vi ses snart igen!
Dagens citat:
Med rätt person behöver du inte
jobba så hårt för att vara lycklig.
Det bara händer.
Ha en fin dag och kram
Annika

En undanskymd oas mitt på vårt vackra Österlen.

Hejsan.
För ett tag sedan lyckades jag samla mina älskade döttrar för en mysig kväll tillsammans. Sommarens dotterfotografering.
Ja åtminstone fick jag ihop två stycken utav tre tjejer… och det får väl anses som en bedrift med tanke på att de alla tre är synnerligen fartfyllda tjejer som aldrig någonsin blir där man sätter dem.
Inte långt från Gyllebo finns ett dolt litet paradis. En gudomligt vacker plats dit man kan cykla för att njuta av naturen eller bara ta sig ett kvällsdopp.
Det var där vi möttes den där kvällen, töserna och jag.
Varje år brukar jag försöka knäppa lite bilder på mina döttrar tillsammans.
Även om Andréa just nu håller till borta i Alabama så ville jag absolut inte frångå traditionen. Det fick bli en årlig fotografering med de döttrar som fanns till hands helt enkelt.
Jag måste ju säga att det blir svårare och svårare för varje år att fånga de sköna juvelerna på bild. De är liksom spralligare än nysläppta kalvar på våren. Alla de där vilda och galna generna, det är ett arv ifrån deras pappa, det vet jag med stor säkerhet!!
Men de är också väldigt snygga tycker jag … som ju de flesta mödrar såklart anser om just sina egna ättälägg. Varifrån just ”snyggenerna” kommer från, det är förstås lite mer oklart, men det kan vara det friska vattnet och den goa maten vi har här på Österlen.
Nu är de inte bara vilda som små kalvar och snygga som pumor. Nej, det är faktiskt ganska kloka också … och just den genen är jag säker på att den kommer från mig. Japp, så måste det vara. All klokskap är ett arv från mig, deras moder.
Dagens citat:
Vart du än reser, oavsett väder,
ta med dig ditt eget solsken.
Solskenet i mitt hjärta är alltid på plats. Och när mina egna solstrålar förgyller en av mina kvällar med sitt sällskap då är i alla fall jag helt igenom lycklig.
Ha en fin dag och kram.
Annika

Höst i paradiset.

Hejsan.
Hösten är på ingång i mitt paradis.
Och det är så härligt med höst tycker jag. En skön årstid som skänker lugn i både kropp och själ.
Sakta har trädens löv börjat skifta färg.
Sommarens torka har gjort att en del blad inte får samma färgprakt som vanligt, men trots det så känns allt så friskt och frodigt ändå.
Aktiviteten i stallet vid det stora ridhuset hade just vaknat till liv när vi passerar den tidiga morgonen.
Majsen vid fiskebryggan hade ingen tagit sig ann ännu.
Fast nu i dagarna har bonden tagit hand om majsskörden och vildsvinen får söka sig andra gömställen.
 Vid badplatsen låg handikapprampen kvar i vattnet ännu.
Kanske finns det någon rörelsehindrad kvar som vill ta sig ett dopp. Jag känner i alla fall en isbjörn på hjul…
Hunden Johnny tar sig ibland ett dopp i sjön.
Nu är han lite av en skam för sin ras, då han aldrig riktigt lärde sig att slänga sig ut i vattnet som en riktig flatcoated retriever brukar göra. Istället rusar han runt i vattenbrynet och avslutar med ett tvättäkta kärringdopp. Ett sådant där bad då han sakta bara sänker ner kroppen vattnet. Men å andra sidan vet jag ingen annan hund som så fullkomligt verkar njuta av sina dopp.
De första färgade löven pryder stigen vi trampar och mossan grönskar åter efter den torra sommaren.
Här i mitt paradis. Stigarna runt min älskade Gyllebosjön, mitt älskade naturreservat!
Ditt, mitt och allas… ett paradis som vi alla ska vara rädda om.
Dagens citat:
Lär dig…
Ha roligt utan att dricka alkohol.
Att prata utan mobiltelefon.
Drömma utan droger.
Le utan ett självporträtt.
Älska utan villkor.
Idag väntar lite höstroligheter på mig. Hoppas ni tar vara på hösten också och njuter.
Det är de små sakerna som i grunden är de stora.
Kram Annika
(bild ovan tagen av Amanda Henriksson)

Att vara gift med en filmstjärna.

Hejsan.
Att jag är gift med en stjärna det har jag ju egentligen alltid visst, men det är inte så ofta jag tänker på att han faktiskt är en riktig mowiestar också, den där Stefan Olsson.
Det var för någon vecka sedan vi blev inbjudna till en bioföreställning på Kiviks enormt charmiga lilla biograf.
På den där lilla biografen visas en hel del nysläppta filmer, och från byn är det många människor som gärna går dit och tar del av aktuella biopremiär.
Men den här kvällen var det ingen premiär direkt. Nej, istället var det ett 50-års jubileum.
För hela 50 år sedan spelades nämligen filmen Bombi Bitt och jag in. En film av Fritiof Nilsson Piraten och såklart var det Kivik med omnejd som var platsen för skådespelet.
Och såklart ville Kiviks biograf och byalaget uppmärksamma det genom att visa filmen för inbjudna gäster.
För oss som kommer från trakten var det naturligtvis extra roligt att se på filmen, eftersom många av inspelningsplatserna är så välbekanta och mycket känns igen.
Även huvudrollsinnehavaren är en välkänd figur som nog alla känner till. Den då ursnygge Stellan Skarsgård.
Även om jag alltid tyckt att den där Stellan var farligt snygg i rollen som Bombi Bitt, så är där en annan liten gullig kille med i filmen som också tilltalar mig väldigt mycket. Det är en annan kär liden påg som ofta skymtas i bild bakom Stellan Skarsgård och Reiner Albrecht. En gullig grabb iklädd en mörk sjömanskostym…
…ser ni vem det är?
Min egen Stefan Olsson!
Innan filmen skulle sätta igång, fick Stefan berätta lite om den där sommaren då Kivik var invaderat av filmteam och kända skådespelare. Hela den där sommaren då han jobbade som barnstatist i filmen Bombi Bitt…
-ja nu minns jau ente så ryssled myjjed, svarade Stefan, när mikrofonen stacks in under hakan på honom …
-men jau minns att di darr hossorna jau hade po mi, di klia nudd så in i helvete en hel å hållen sommar…
Ja man kan ju undra vad Stellan har för minnen av den där sommaren. Om det är sina strumpor han minns, eller han har annat som etsat sig fast i minnet…. Den där sommaren på Kivik – sommaren då han fick sitt stora genombrott i sin filmkarriär. Sommaren då massor av unga Kivikstöser var dödligt förälskade i honom, Bombi Bitt med den svarta slokhatten.
Själv är jag nöjd med att ha förälskat mig i den lilla sjömanspojken istället.
… inte så liten längre förstås och aldrig klädd i sjömanskostym heller för den delen….
Dagens citat:
Var dig själv,
det finns redan så många andra.
Ha en fin dag och kram på er.
Annika

Nötkråkan och katten Gustav

Hejsan.
Den allra första vintern som jag bodde här i Gyllebo så hade vi ett väldigt rikt djurliv.
Då var de flesta av fastigheterna runt omkring ännu obebyggda och vi hade både rådjur och älg som höll till på tomten och området runt omkring.
Fåglar av alla de slag fanns det gott om, och såklart matade jag dem för glatta livet. Fågelmatskontot var högt på den tiden… också.
Särskilt bra minns jag den skräniga nötkråkan som höll sig vid fågelbordet den där första vintern. Den struttade spänt omkring på marken under ett väldigt oväsen och såg ut att äga precis hela världen. Han kraxade och jagade bort de flesta mindre fåglar så gott han kunde.
Den där första vintern fick vi även vår första katt. Katten Gustav.
Vid den tiden hade jag ingen bra kamera och de bilder jag tog, framkallades på gammaldagsvis. Tyvärr finns inte ett endaste foto av vår fina Gustavkatt som liten kattunge.
Men en massa bilder på honom som stor katthane har jag hittat…
Snällare katt än Gustav tror jag nog inte har funnits på denna jord. Man kunde göra vad man ville med honom. Han fann sig i allt och såg bara ut att älska allt och alla.
Den första gången som vi skulle släppa ut vår lilla ”Gustavkattunge” så minns jag att jag oroade mig en smula för att katten händelsevis skulle kunna ge sig på den tämligen orädde nötkråkan.
-aunä, sa Stefan snusförnuftigt, di klarar han allri å, han e rent fårr liden ti di.
Vi hade inte mer än hunnit släppa ut kattskrället förän jag såg i ögonvrån hur den stora nötkråkan sprattlande satt i den lilla kattmunnen och snabbt släpades med in under vår stora snöklädda utegran.
-hjälp, skrek jag, medan Stefan slängde sig ut, barfota i den djupa snön.
Med ett fast grepp fick han tag i nackskinnet på katten Gustav som överrumplad släppte den kraxande nötkråkan. Katten sprang förskräck in genom dörren igen medan kråkan med ett hest skrik genast tog till flykten.
Sedan den dagen har jag inte sett till någon mer nötkråka i vår del av sommarbyn.
Åren gick och Gustav blev förlåten för den där kråkepisoden. Han fick leva i många år som en älskad familjekatt.
När Gustav fick njursvikt och tiden var inne så var det min dotter som hjälpte till att sätta injektionen i hans hjärta.  Han fick somna in och slippa lida.
Nu finns katten Gustav bara som ett kärt minne i våra hjärtan och någon nötkråka har aldrig vågat visa sig här hos oss igen ….
Nej, någon nötkråka har inte varit på besök på över 16 år …. inte förrän för några veckor sedan.
Plötsligt hörde jag det där speciella hesa kraxandet. Och tänk, där var han igen!!
På vår grindstolpe satt den en morgon och blängde på mig och hundarna när vi kom hem från vår skogsrunda. Så glad jag blev, för det är allt något speciellt med detta fjäderfä tycker jag.
Välkommen tillbaka nötkråkan.
En av mina absoluta favoritfåglar!!
Dagens citat:
Att gå omkring och oroa sig för saker
i livet hindrar oss inte från att dö,
det hindrar oss från att leva.
Ha en härlig dag och kram på er.
Annika

Sommarens sista suck och prinsessbakelser i Ilstorp.

Hejsan
September har mest bjudit på ljumma, härliga vindar.
Mina sista höstblommor kämpar tappert på, trots att det ännu inte kommit mycket regn i våra trakter.
Den rosa färgen verkar ha varit tåligast hos mig denna heta sommar.
Jag älskar den rosa färgen på blommor, det blir en skön och knasig kontrast mot vår röda stuga.
Korna kommer varje kväll till vår sida av den stora kohagen. Kanske sover de i den gamla ekskogen över natten. Än får de nog gå ute ett bra tag till, bonden brukar inte ha så brått att låsa in dem för vinterförvaring.
På den stora dynboxen som Stefan snickrat ihop av väldoftande cederträ kilade en vacker bärfis fram på sina röda ben.
De är så vackra tycker jag, med alla sina olika färger, även om odören de avger inte är så angenäm. Det är inte för inte de bär namnet fis.
En fin barndomsvän till mig fyller år i september – varje år.
Eftersom vi hade lite andra ärende dit, så passade det bra att välja den dagen då vi kunde gratta och födelsedagskramas lite extra. Goda prinsessbakelser blev det dagen till ära, med massor av grädde. Det där var säkert både bra och nyttigt, det kändes ju på smaken… ljuvliga!
Dagens citat:
Ett bra sätt att se
vilka som är vänner av
rätta virket, är när du
hamnar i en kris, så har
du vissa som skriver
kommentarer ӌh
styrkekram till dig” på
facebook tillsammans
med hjärtan och
ledsna smileys. Sen har
du de som oannonserat
står vid din dörr, redo
att hjälpa till.
De där vännerna ska man vara rädd om. Mycket rädd om…
Ha det fint och kram på er.
Annika

Saker som känns gott i hjärtat.

Hejsan.
Så lite som ska till för att det ska kännas gott i hjärtat.
För mig kan det räcka med en stunds pysslande i min trädgård. Utan krav och prestationsångest ger min trädgård mig en sådan sinnesro. Att kantskära, gräva lite och dela plantor det känns så himla gott i hjärtat.
Och dessa sagolika solrosor. Att se dessa magnifika blommor dag efter dag slå ut i nya glada solar, det gör mig så lycklig. Att de dessutom ger en massa goda frön åt alla våra småfåglar, det känns verkligen gott i hjärtat.
Att jag själv hunnit rädda undan några frön för egen del det känns såklart också gott i hjärtat. Nu kan jag lämna resten åt talgoxar och talltitor att smakligt spisa.
Men något som känns sådär extra gott i hjärtat, det är när ett blomsterbud plingar på dörren. När någon sänder den vackraste blombukett ni kan tänka er. Det känns extra gott i hjärtat. Att veta att man funnits i någons tankar. Att någon visar omtanke. Så gott i hjärtat.
Att få omtänksamhet, uppiggande ord och blommor när livet segar sig, det mina vänner, det känns så väldigt gott i hjärtat.
Tack för de underbara blommorna ♥
Vad känns gott i era hjärtan?
Dagens citat:
Ha högre förväntningar på dig själv
än på andra.
Därför att andras förväntningar
tynger och dina egna förväntningar
på dig själv inspirerar.
Tänk på det – så är livet.
Kloka, positiva tankar gör att det känns gott i hjärtat.
Ha en fin dag och kram.
Annika

En hemvändardag på Kivik.

Hejsan.
Helgen efter Stefans operation av foten, så var det hemvändardag på Kivik.
Att få komma ”hem” till sin byggd igen är såklart alltid något alldeles särskilt. Platsen där man har sina rötter är alltid speciell och har för många en alldeles särskild plats i hjärtat..
Dagen började i Kiviks kapell, där de som ville delta skulle samlas för en timmes välkomsttal och sång.
Kiviks kapell ligger så vackert i utkanten av Kivik nära Vitemölla.
Vi tog oss sakta uppför kyrkogången och in i det söta träkapellet.
-näää, di va ente många man kennor här ente, sa en smått besviken Stefan…
Prästen Per Frostensson hälsade oss alla välkomna och lämnade sedan över ordet åt David Hermansson.
David är visserligen ingen äkta ”Kivling”, men eftersom han härstammar från grannbyn Rörum, så fick det gå ann att han höll i trådarna ändå.
Och ingen hade nog gjort ett bättre inledningstal än just David.
Enligt honom blir man ju ingen äkta Kivling förrän efter fjärde generationen, så vi fick allt se honom som en utböling den här dagen.
Kiviks sångkör underhöll oss sedan med en hel massa härliga låtar. Det var så många låtar att vi blev ombedda att skippa applåderna mellan var och en för annars skulle det ta alldeles för lång tid.
Undertiden som vi satt där i kapellet och lyssnade på den skönsjungande kören så tycktes det som om Stefans blick klarnade en smula. Efter hand så såg han fler och fler bekanta drag bakom ett lite åldrat yttre.
För sådär är det när man träffar gamla kompisar efter många år, det tar liksom ett tag för hjärnan att inse att åren som har gått har skrynklat ihop nyllet en smula och strött silver i håret på oss alla.
Så vandrade vi ut i den strålande septemberdagen igen.
Vi körde vidare till Kiviks sporthall där en underbar utställning hade satts upp.
En hel massa minnen från olika tillställningar från forna dagar på Kivik.
En massa fotografier från Blomsterfesterna satt uppsatta på tavlor.
Min egen fina svärmor fanns såklart med eftersom hon var blomsterflicka en gång för länge sedan. Finast av dem alla om ni frågar mig.
Visst var hon så vacker, min svärmor Karin.
Även svärfar Nisse figurerade på bild. Som den stora eldsjäl han var för idrottsföreningen så fanns han såklart också med på bild.
Efter det gick vi på Kiviks museum. Där finns allt mellan himmel och jord. Saker som kommer från den lilla byn och som är så förknippade med Kiviks historia. Fiskesaker, antika sjöräddningsgrejer, inredning från en gammal skolsal, och minnen från Kiviks biograf …
Det är härligt med sådana här hemvändardagar, då man vänder tillbaka till gamla platser och ser välbekanta byggnader och saker igen.
Men bäst av allt är när man återfinner gamla vänner efter många år. Ingenting är ju som gamla goa kompisar.
Sen var det dags för oss att vända hem till Gyllebo igen.
Ja tänk så många ”hem” man har i sitt liv….
Dagens citat:
Det var bättre förr,
synd bara att vi inte visste det då.
Nja, det var nog inte bättre förr, kanske var det bara vi själv som var en smula bättre…
Ha en fin dag och kram från mig.
Annika

Att åldras och bli gubbe.

Hejsan och gomorron.
En del har den underbara möjligheten i livet, att få åldras och bli gubbe.
Nej, jag syftar då egentligen inte på min käre make Stefan, även om han såklart också åldrats en smula sedan jag hittade honom i ett byggvaruhus runt millenniumskiftet.
Den jag menar och syftar på här, är min käre hund. Min store, underbara flatte Johnny.
Som de flesta hundar har han varit extra trött och slö den här sommaren. Det har väl egentligen inte varit särskilt konstigt med tanke på den långa heta sommar vi haft.
Johnny har dessutom haft ont i ena benet och stundom hoppat runt här på bara tre ben.
Ålderdom och artros tänkte jag och beställde medikamenter på nätet.
Jag höll Johnny i vila och gav honom ett dyrt dundermedel från Nya Zealand som görs på grönläppad mussla.
Om det är den grönläppade musslan som gjort verkan, eller det är en form av hundalzheimers som nu kommer smygande, det vågar jag inte med säkerhet säga… Men någonting har hänt. Johnny är pigg som en treåring igen. Och med en flatcoated retrievers mått mätt, så vill det inte säga lite.
Han har blivit som ”100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Plötsligt, efter drygt nio år har Johnny börjat rymma från tomten. Första gången trodde jag det var en slump … att en grind av misstag stått öppen eller så …
Andra gången jag hämtade honom hos snälla människor i Gyllebo insåg jag att han själv tagit sönder nätet och rymt.Hans nos var blodig av allt knuffande på vårt stabila stängsel. Johnny var helt obekymrad om sin blodiga näsa och såg alltigenom lycklig ut.
På facebook bedyrade jag mina grannar att det här aldrig någonsin skulle hända igen. Heligt och dyrt försäkrade jag att det var sista gången de fått påhälsning av vår förrymde hund …
Orden jag skrev på nätet hade inte mer än skickats iväg ut i cyberrymden förrän Johnny försvann som en avlöning igen.
Alla som har haft en hund på rymmen vet hur hemskt och otäckt det är. Man är inte bara orolig för vad den fyrbente vännen ska ställa till med för andra människor, såklart oroar man sig för sin älskade hund också.
Nu har vi återigen rymningssäkrat vår tomt. Men av den blodiga hundnosen att döma så har Johnny gjort några tappra försök igen när ingen ser…
Med en pigg hund och ett diskbråck som sakteliga börjar läkas ser jag fram emot en härlig löparhöst med min gamle vän igen.
Jag och Johnny har sprungit många mil, sida vid sida och kanske får vi möjligheten att lufsa på ännu en höst.
Fundersamt glor jag på burken med den grönläppade musslan och på den köttgryta jag precis håller på att tillaga åt min käre make….
Så kikar jag på Stefan där han ligger på rygg borta i soffan med sin stora gipsade fot i högläge …
Skulle man våga testa på honom också ….???
Men så minns jag tiden då vi träffades …. nej, det orkar jag nog inte med just nu …
Dagens citat:
Det enda sättet att leva länge är att åldras.
Ja man ska vara glad och tacksam för att man får åldras, det finns så många som inte får den möjligheten.
Och skulle ni se att Stefan följer med på våra löparrundor till våren när gipset tagits bort, ja då vet ni vad jag smugit ner i hans morgonkaffe.
Ha det fint och kram
Annika

Göteborg och Liseberg

Hejsan.
För ett par veckor sedan var jag och Stefan i Göteborg. Det var Stefan som skulle genomgå en operation av sin fotled.
Det var egentligen inte någon avkopplande och skön weekend, utan ett ganska drygt veckoslut måste jag nog erkänna. Vi hade inte den blekaste aning om hur lång tid allting skulle ta, eller hur länge vi skulle behöva stanna kvar efter operationen…
Men allt gick bra, trots att ingreppet tog lång tid.
När Stefan vaknat upp ur sin Törnrosasömn, så valde jag att förlusta mig lite på Liseberg istället.
Såklart gick jag först upp till sjukhuset för att titta till min nyopererade make.
Med ett rejält morfinintag, några läckra smörgåsar och kaffe serverat på silverbricka, så såg det då inte ut att gå någon nöd på honom…. (annat ljud i skällan skulle det komma att bli på hemfärden, men det är en annan historia)
-gå du ivajj å åg karusellor elskling, ja har de fint här, sa Stefan, och kikade med suddig blick på den söta sköterskan.
Innan operationen hade läkaren planerat för att hämta benbitar från Stefans höft för att använda som byggnadsmaterial i fotleden, men som tur var hade han hittat tillräckligt med benbitar nere i foten. En bra sak i alla fall.
Eftersom vårt hotell låg alldeles intill entrén till Liseberg, så var det bara för mig att gå över vägen och vips var jag i lite mer feststämning.
Liseberg, here I come.
Där på Liseberg kan man vandra i timmar.
Där är så vackert med sina blomsterplanteringar och olika miljöer.
Efterhand som kvällen gick fylldes parken av festsugna familjer och sällskap. Det var allt ifrån gammal till ung.
Normalt hade jag älskat att kasta mig runt i de olika karusellerna, men det var liksom inte lika roligt att göra hissnande saker på egen hand. Jag nöjde mig med att iaktta alla andra som njöt av sina åkturer.
Efter några timmar siktade jag in mig på fiskrestaurangen där jag fick ett mysigt bord i en liten avskild del. När jag beställt mina blåmusslor och ett glas vitt vin satte jag mig tillrätta för att mysa med min goda mat både länge och väl.
Det var då jag la märke till min bordsgranne. En ensam man som var fullkomligt ur stånd att ta vara på sig själv. Redlöst berusad.
Det blev en ganska spännande måltid får jag väl säga…
Efter min spännande måltid vandrade jag en bra stund på Liseberg och njöt av kvällen.
Regnet hängde i luften, men väderguden var på min sida och insåg att jag var väldigt dåligt förberedd för just blött väder.
Nästa dag var det dags för Stefan att bli utskriven och han fick åka hem.
Värken hade satt in betydligt mer och hemresan till Gyllebo blev ett smärre helvete kunde jag förstå.
Jag rattade vår stora jeep så tryggt jag kunde och Stefan halvlåg vid min sida och knaprade morfintabletter i en jämn takt.
Det var skönt när jag äntligen svängde in i Gyllebo igen.
Tack till mina töser som trixat och knåpat för att få ihop sina tider för att passa våra djur den där helgen.
Ovärderlig hjälp!
Dagens citat:
Ditt sår är inte ditt fel,
men din läkning är ditt eget ansvar.
Nu väntar en långt rehabilitering på Stefan med åtminstone tre månader med foten i gips…
Japp, där är inget att be för, bara att kämpa på. Tillsammans ska vi nog ro detta också i land.
Ha det gott och kram.
Annika
Scroll to Top