pomeranian

Dagar att bara skrota runt.

Hejsan.

Innan jag slutade på mitt vikariat, så hade jag en lista med punkter på olika saker som jag skulle ta tag i så fort det nu fanns tid och möjlighet.

Nu blängde jag på den där listan, innan jag knycklade ihop den till en boll och förpassade den till den runda tunnan under skrivbordet. Det mesta på listan var saker som jag säkerligen skulle komma att göra ändå, och de saker jag eventuellt skulle glömma bort, det var väl i så fall inte så viktiga grejer. Tanken var ju att jag skulle vila och återhämta mig nu, så så fick det bli.

För en månad sedan gjorde jag ett långtids-ekg, som jag nu fått svar på. Som jag själv redan märkt, så slog mitt hjärta onormalt sakta, men det fanns även lite extra slag på ekg-kurvan som inte skulle vara där. Jag fick mitt resultatet förklarat för mig av min kära veterinärdotter, som  jämförde mig med en av sina lurviga patienter. Hur som helst så kommer jag att få göra ytterligare utredningar, så det blir nog bra med tiden.

Som så ofta började jag min dag vid sjön. Vattnet var ännu ganska ljummet med sina 14 grader. Det var oförskämt härligt att bara kasta sig i vattnet.

Samtidigt som morgonen ljusnade, så lyfte alla gässen under ett herrans skränande och gav sig iväg över trädtopparna. Jag vandrade sakta hemåt där jag trodde Stefan och hundarna skulle vänta…

Tji fick jag, för i skogen på en trädstam satt Stefan i godan ro och väntade med de tre pälsklingarna.

Tillsammans gick vi vidare hemåt för att laga lite kaffe och se vad resten av dagen skulle bjuda på.

Det är ganska mysigt med dagar att bara skrota runt.

Dagens citat:

Lyckan kommer mycket lättare om du slutar klaga över dina problem och börjar vara tacksam över alla problem du inte har.

Ha en riktigt härlig fredag.

Annika

Många bäckar små.

Hejsan.

Förra fredagen var det en väldigt dimmig dag. Jag och småhundarna njöt ändå av en härlig skogspromenad.

Runt om i skogen rinner det små bäckar som allihopa leder ner till sjön. Det där är alldeles perfekt när man har törstiga hundar.

Vid varenda liten bäck vill hundarna stanna för att släcka törsten. Kanske är just det vattnet alldeles extra kallt och gott, det som rinner i de små bäckarna.

Förutom den frodiga ramslöken som växer i backen, så har nu även den spännande vätterosen tittat upp med sina köttliknande blommor.

När jag hade njutit av min härliga hundpromenad så bytte jag skogen mot staden. Då tog jag tåget till Ystad med mina barn och barnbarn, där vi strosade, shoppade och fikade. En finfin dag.

Dagens citat:

Världen har endast så mycket makt över dig som du ger den.

Njut av torsdagen.

Annika

Vintern sjunger på sin sista vers.

Hej hej

Förra veckan sjöng nog vintern på sin sista vers. Åtminstone kan man ju alltid hoppas på det.

Jag och min fina vän fick stiga upp väldigt tidigt för att vi skulle kunna njuta av gryningen. Solen gick upp runt sex tiden på morgonen, så någon lat sovmorgon blev det inte tal om. Men det var så fantastiskt mysigt och härligt att komma ut i naturen. Skogens alla invånare tycktes redan vara  vakna när jag kom till bryggan. Det var ett hoande, tjattrande och hackande runt om i trädtopparna. Ugglorna verkade föra ett samtal med varandra genom sitt kusliga hoande. Ekorren tycktes smått irriterad då den slog med svansen och tjattrade likt en seriefigur ur Kalle Anka. På avstånd var spillkråkan igång med att hacka i ihåliga träd så det hördes som världens snabbaste trumslagare.

När jag tagit mitt härliga bad så kom Tina också tassande i mörkret. Temperaturen i vattnet närmade sig hela 5 grader, så snart kommer vi att våg ta oss små simturer igen.

Morgonen var rejält dimmig, men jag tycker att det är så vilsamt och vackert med sådana här mörka och gråa dagar också.

Som en kontrast till allt det gråa så köpte jag mig en färgsprakande bukett tulpaner att ha på matbordet.

De senaste veckorna har Stefan kämpat på med sitt onda knä. Han har varit flera vänder i hos doktorn och fått sprutor och blivit röntgad. Men gosa med småhundar det kan man ju faktiskt göra även om man har ont i ett knä, och tur är väl det.

Dagens citat:

Vi är inte alla i samma båt. Vi är i samma storm. Några har yachter, andra har kanoter och en del drunknar. Var bara snäll och hjälp dem du kan.

Ha en fin lördag.

Annika

En mjölktand och spirande grönska.

Hej hej

Sist när vi var och fick våra hundar vaccinerade så såg veterinären att lilla Penny hade kvar en förarglig mjölktand i ovankäken. I fredags var det så dags för henne att få den utdragen.

En mjölktand ska ju trilla av lite sådär ”lätt som en plätt”, men inte den här inte. Min underbare veterinär lirkade så nätt och försiktigt med tanduslingen, men han fick kämpa på  både länge och väl innan den lilla tanden ville lämna sin plats.

Efteråt var lilla Penny både trött och en aning svullen på nosen. Den dagen blev det mest vila och mys för vår lilla hund. Men redan dagen efter var allting glömt och Penny var full av bus och glada upptåg igen. Hon hängde glatt med resten av gänget ut på strövtåg i Gylleboskogen.

Så har vi faktiskt fått se solen kika fram lite grann. Jag hade nästan glömt bort hur härlig solen kan vara, när en solstråle plötsligt letar sig in genom våra januarismutsiga fönster och träffade den lilla saintpaulian på köksön.

Ute i orangeriet blommade en pelargon tappert på, trots att det där råder vintervila just nu.

Även mina små rosépepparträd ståtade nu med nya skira blad som doftade ljuvligt när jag stack ner näsan i dem. De där två träden har jag ju haft i en massa år nu och jag har faktiskt drivet fram dem själv från pepparkornen i en vanlig kryddburk. Även den lite roliga hängväxten som mest liknar små pinnar hade gett sig till att blomma med små vita blommor. Att den växten ännu lever är lite av ett under, då jag allt som oftast glömmer bort den helt. Kanske är det därför den blommor nu, lite som ett rop på hjälp…

 

Längst nere i de torra och nervissnade hortensiorna hade små gröna blad också börjat synas. Ja hörni, nog finns det mycket hopp där ute i mitt lilla orangeri.

Dagens citat:

Den som säger att det är omöjligt ska inte avbryta den som håller på att göra det.

Kanske ska det inte gå att odla peppar från en av Icas kryddburkar, men det visste jag inte…

Ha det gott, kram kram

Ljuset smyger tillbaka nu.

Hej hej

Snart är det slut på de långa mörka sovmorgnarna. Redan kan man märka att ljuset har återvänt och det ljusnar lite tidigare för varje vecka.

Jag gillar ju mörkret före soluppgången, och jag tycker om att tända levande ljus och invänta morgonens första ljusstrimmor. Men jag älskar när allting vänder och det sakta gå mot vår igen och ljuset kommer tidigare och tidigare.

Med ljuset tycks även fågellivet vakna till liv mer och mer. En tidig morgon vid sjön så  kunde  jag nästan ana en svag vårsång från en nymorgnad liten fågel. Det hördes ljuvligt.

Vinterns all nederbörd har gjort marken runt sjön så vattensjuk och geggig. Jag tycker det känns bra inför vår och sommar då allting ska grönska, växa och frodas.

Med ljuset kommer också vårkänslorna, och just vårkänslor verkar det som om våra småhundar har just nu.

En av dem är löper för fullt och de andra två tycks också ha översvallande känslor just nu. De flåsar, pustar, slickas och håller på. Tur de är så gulliga i alla fall.

Dagens citat:

Det finns alltid någon sanning bakom ”jag skojar bara”, vetskap bakom ”jag vet inte”, känslor bakom ”jag bryr mig inte”, och smärta bakom ”det är okej”.

Ha en fin söndag.

Annika

Hundpromenad i nationalparken.

Hejsan.

I helgen när jag bara hade städning på mitt schema, så passade vi på att ta en liten paus i allt fejandet. Vi packade in oss själva och hundarna i bilen och körde till Stenshuvuds nationalpark.

Vi valde att köra till den norra delen av parken, strax intill Kiviks musteri. Det är i den delen som arboretet med alla de utländska träden finns. Där ligger även den lilla vackra kåsen Hällevik, där Stefans bror har sitt ålafiske.

Hundarna var vilda av glädje, som alltid, och ivrigt skällande på allt och alla.

-bara skäll ni, sa Gustav Mandelmann, med sitt stora leende, när vi möttes på stigen i skogen. Kanske passade han också på att pausa i alla helgens bestyr!?

Vi njöt av vår skön hundpromenad, i en för övrigt ganska folktom park. De mossbeklädda stenarna och de brandgula svamparna lyste upp så fint i den mörka januaridagen.

Efter en härlig promenad hade vi fått ny energi för att åka hem och städa igen.

Dagens citat:

Oavsett hur lång din resa verkar vara, finns det aldrig mer än detta, ett steg, ett andetag, ett ögonblick – NU.

Att pausa och åka ut en runda i naturen är så viktigt för mig, och nästa gång jag kommer hit då får jag kanske se årets första lilla blåsippa…

Ha det fint.

Kram Annika

Tre busfrö

Hejsan.

Sakta faller nu alla löven till marken och i skogen letar sig ljuset ner igen.

Jag gillar den här tiden på året också, när allting dör och vissnar ner. Det skapar rymd och en ljusare skog.

Våra tre små busfrö, Molly, Lykke och Penny, de gillar också när löven faller till marken. Vilda av förtjusning hjälper de nu till med lövräfsningen här hemma på tomten.

Nåja, hjälper och hjälper… men deras närvaro gör att allting blir så mycket roligare såklart.

När jag stiger upp i ottan för att gå och bada, då brukar den lilla trion gärna ligga kvar under täcket en stund till.

Men senare på morgonen, när de alla fått sin frukost, då vill de gärna med ut på upptäcktsfärd i skogen.

När de någon gång fått följa med mig till bryggan i gryningen, då blir de oroliga när jag hoppar i och badar. Då försöker de alla tre att hoppa ner i vattnet till mig. Nog för att de säkert kan simma (hundarna kan ju det), men jag är inte så road av att få tre små vattenråttor med hem istället för mina vackra fluffbollar.

Dagens citat:

Det är mycket bättre att vandra som en ensamvarg i rätt riktning än att följa flocken åt fel håll.

Mina små pälsklingar är inga ensamvargar någon av dem, de vill allihopa hänga med sin flock. Kanske är det ändå så att ensam inte är så stark, ensam är kanske bara ensam…

Ha det gott, kram Annika

En liten hund lämnade ett stort tomrum

Hejsan.

Det blev ett långt uppehåll här på bloggen den här gången. Vi har haft en lite rörig vecka, med lite oväntade händelser och bestyr. Men särskilt jobbig var det för min dotter Amanda och hennes familj, då de tvingades ta avsked av sin lilla hund i onsdags. Lilla fina Snowie.

Lilla fina Snowie som nästan kom att bli som vår egen hund här i Gyllebo. Varje gång Amanda kom för att hälsa på här hemma, så hängde Snowan också med såklart. När Amanda och Jimmy åkte på semester eller jobbade långa pass, då fick den lilla hunden bo hos oss.

På Amandas 22 årsdag flyttade Snowie hem till henne och Jimmy. För mig var det första gången jag fick möjlighet att lära känna en så pass liten hund, och jag blev direkt handlöst förälskad i både henne och i rasen. Den lilla 2 kilos pomeranianhunden var bara helt bedårande.

Bättre matte och husse än Amanda och Jimmy, det kunde hon inte ha önskat sig. Överallt där det var möjligt, så var Snowie med dem. Och hon njöt i fulla drag, bara hon fick vara med.

 

Efter att Snowie gjort entre i familjen, så dröjde det inte länge innan ytterligare en liten pomme (Molly)  flyttade hem till oss själva Gyllebo.

Och som ni vet så följde det sedan några till små hundar…

Men Snowie var speciell, och fick en alldeles särskild plats i våra hjärtan. (och särskilt i Amandas såklart)

Tråkigt nog så hade Snowie vattenskalle och även en medfödd neurulogisk sjukdom, vilket gjorde det besvärligt för henne. Veterinärbesöken blev många, täta och kostsamma under hela Snowies liv. Men aldrig någonsin var det någon tvekan om att hon skulle få den bästa vården och behandlingen, kosta vad det kosta ville.

Men hennes sjukdom förvärrades sakta men säkert och den starka medicineringen satte också sina spår för varje dag. Under försommaren förstod vi alla att tiden snart var inne att låta Snowie slippa undan den plåga det var för henne att leva så begränsat med sin sjukdom och alla biverkningar.

Den sista dagen då Snowie var här, så visste jag plågsamt nog att det var sista gången vi sågs, hon och jag. För att inte oroa henne, sa jag bara hejdå som alltid, som om vi skulle ses nästa dag … men när hon åkt så flödade tårarna såklart.

Så Lilla fina Snowie, nu vill jag och dina kompisar tacka dig för alla de fina stunder vi fick med dig♥ Du har lämnat stora bamsespår i allas våra hjärtan, så liten du ändå var. Tack gumman♥

Dagens citat:

Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig. Vänd dig inte om, du kommer inte se mig där. Jag är med dig fast du inte ser mig. Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten. Jag har det bra nu – så fortsätt gå, för jag är alldeles bakom dig ändå.

Att mista en hund gör så ont… så ont!

Kram Annika

Hovdala slott och ett gäng hundar.

Hej hej.

Förra helgen var jag och hundarna på en heldagsutflykt vid Hovdala slott.

Tillsammans med Monica och alla hennes hundar vandrade vi runt i det vackra omgivningarna vid slottet. Ett stort gäng små fluffbollar trippade med vid vår fötter.

Både slottet och trädgården var så fin.

Vid det lilla växthuset prunkade blommorna och grönsakerna som bäst. I en rabatt hade man så finurligt satt ut koppar på armeringsjärn, innehållande vatten till insekterna. Det var en rolig idé som jag nog ska ta efter här hemma.

Det var inte bara bin och flygfän som blev törstiga i den stekande solen. Både vi och våra hundar behövde skugga och något att dricka.

Efter att ha njutit av allt det vackra så var det dags att bege oss hem till Monica och hennes lilla gulliga hus.

Där väntade en kaffetår och en liten kaka innan familjefotografering stod på agendan. Fyra generationer hund skulle förevigas. Här är det Pennys syster, Peach, med mamma, mormor och gammelmormor.

En generationsbild på Penny med sin familj blev det förstås också… även om Penny just den här dagen hade en synnerligen dålig hårdag 😉

När vi trötta kom hem till Gyllebo den kvällen var det inte så mycket som blev gjort, mer än en liten finputsning av Pennys frissa. Kvällen var vacker, men för oss blev det tidigt i säng.

Dagens citat:

Jag tror att vi fått fötter för att ständigt vandra och ögon för att se allt det vackra…

Tack Monica för en fin dag.

Ha det bäst, kram Annika

Skön skugga i skogen och glittrande vatten.

Hejsan.

Såhär i mitten av Juli så är det som allra mörkast i skogen. De täta löven skänker skön svalka.

De dagar då vi har höga sommartemperaturer är det riktigt skönt att vandra i bokskogen vid sjön.

Särskilt härligt är det för hundarna, som annars lätt blir allt för varma i stekande solsken. Att låta dem tassa fram på den svala marken i skogen känns så mycket bättre än att låta dem vandra på het asfalt, där de kan riskera att skada sina små trampdynor. Vi vet ju alla hur det känns att gå barfota på varm asfalt en sommardag. Aj aj aj…

Oftast på vår runda i skogen stannar vi till på bryggan där jag ser till att blöta ner hundarnas tassar. Speciellt lilla Penny älskar att vara på bryggan, nästan så jag tror att hon vill lära sig simma som en vattenhund.

Naturen är alltid så vacker vid varje årstid. Även den här högsommartiden då skogen är som allra mörkast.

Så tänkte jag tipsa om en underbar bok som jag lyssnat på. Det är tack vare min vän Petra, som jag fick upp ögon för den här boken. Den heter  Nalas Värld och är skriven av Dean Nicholson. Boken bygger på en sann berättelse om en honom själv, hans ”världenruntcykling” och hans möte med den lilla övergivna kattungen som kom att förändra så mycket för honom. Läs boken – den är så underbar!

Dagens citat:

Om du går till sängs med vetskapen om att du gjort någons dag lite bättre, då var det en bra dag.

Ha en fin dag.

Annika

Rulla till toppen