juli 2018

Mitt Juli 2018

Mitt Juni har varit torrt, kvavt och varmt med en enda fjuttig dags regn.
Det har varit marknader, bad och möte med en massa svin.
Det har varit femkamp med vänner och familjedag på Skånes Djurpark.
Stefan har äntligen fått en tid i september för sin operation.
Så har det varit en USA resa och några intensiva dagar med min äldsta dotter.
Nu tackar jag Juli och hälsar Augusti månad välkommen.
Löpningen har det inte blivit mycket bevänt med. Min nerv från diskbråcket gör sig mer och mer påmind igen, och jag ska ha ett möte med mig själv om att den där nervrotsblockaden kanske ändå måste bli ett alternativ…
fegisar vinner aldrig några kamper i livet…
Note myself: jag behöver inte tro på alla mina tankar!
Må väl och njut. I sinom tid har vi hösten här med regn och rusk igen.
Kram Annika

Mitt Juli 2018 Läs mer »

Rör inte vår Änglamark!

Hej.
Efter snart tjugo år är det dags igen.
Dags att kämpa för vårt vackra Österlen och för den gruvdrift som återigen hotar vårt underbara landskap.
Jag minns hur många människor slöt samman då för 19 år sedan. Jag minns att det hölls en stödgala på Christinehofs slott  mot gruvdriften på Österlen. Jag stod i inträdet några timmar den där dagen.
Allt det där minns jag tydligt, men sedan blev det liksom tyst och allt föll i glömska när det inte blev någon grävning av.
Men nu är det plötsligt dags igen. Som ett bryskt uppvaknande stod det plötsligt klart att Bergsstaten med bergsmästaren i spetsen, redan har gett klartecken åt ett nystartat brittiskt företag att göra provtagningar på två ställen här på vårt Österlen. Bara en lite bit från Gyllebo.
Återigen ryckte vår handlingskraftige greve ut och sammankallade i förra veckan till ett protestmöte på Christinehofs slott.
I Sverige har vi en minerallag som tycks vara uråldrig. Ärende i denna lag handläggs av bergsstaten och beslutas av bergsmästaren.
Alltså, redan här tycker jag det hörs som rena 1600-talet.
Det land och den mark som du står som lagfaren ägare till, den marken kan bergsstaten helt enkelt ta beslut om att någon annan har rätt att gräva upp.
Det området som idag är hotat av det här ”gruvintresset” är en ganska stor del av vårt vackra Österlen.
Och redan nu har två ställen fått tillåtelse till att göra provtagningar efter grundämnet vanadin.
(Här illustrerat av Ninni Ahlsell.)
Till förra veckans protestmöte kom en brokig skara människor.
Förutom greven själv, var det politiker, nunnor, markägare, journalister och såklart sådana som jag själv, enkla människor med ett stort hjärta för mitt Österlen.
Alla med samma intresse, att värna om vår underbara plats på jorden.
En plats där vi är beroende av jordbruk, skogsbruk, turism … inte av att engelsmän kommer hit och gräver upp alltsammans.
För första gången det här valåret kunde jag höra en samling politiker från vänstern till högern, där precis alla var överens i en fråga. Det här måste stoppas!
Varför lagen inte gjordes om då för 19 år sedan, det kunde förstås ingen av dem förklara, även om de alla tycktes vara överens om att så skulle ha gjorts. Men gjort är gjort, om än i gyllene byxa – heter det ju….
Som jag förstod det så finns inte mycket mer att göra än att gå samman till protest. Eniga och så många människor som möjligt.
-kanske krävs det precis som för tjugo år sedan, lite civil olydnad, sa Calle. En timmerbil som fått bensinstopp mitt ute i skogen. Ett stort lass stock som ”oturligt” nog vält omkull lite ”olämpligt”.
-civil olydnad, fortsatte vår underbara greve, jag är i alla fall inte rädd för att göra det igen!
Jag älskar verkligen vår Calle, för de orden. För att han stolt och fast tänker fortsätta kämpa för vårt underbara landskap.
Sagolandet och himlajorden där vi har våra rötter och vårt levebröd!
Och kanske är det vårt enda hopp – lite civil olydnad, att stå i vägen, kedja fast sig vid en grävskopa.
Räkna med mig också – civil olydnad det har jag nog fallenhet för det känner jag i hela kroppen.
På facebook finns en nystartad sida i kampen mot gruvorna på Österlen.
Den hittar ni här. Gå gärna in och stöd vårt Österlen!
(Eventuella faktafel i texten ovan är mina, bara mina.)
Efter en givande kväll vid ”mitt” älskade slott åkte jag och Stefan hem till mitt underbara Gyllebo där ett gäng hundar väntade.
Dagens citat:
Det bästa sättet att förutsäga framtiden
det är att skapa den.
Ha det bra alla kära ni.
Kram Annika

Rör inte vår Änglamark! Läs mer »

USA del 3

Destin, Florida
Hej hej
Idag fortsätter jag med ett inlägg från min USA resa tidigare i sommar.
Den där resan jag gjorde för att få tillfälle att träffa en av mina döttrar innan hon skulle börja sin vidareutbildning mot att bli specialistveterinär där borta i staterna.
Sista kvällen i Auburn innan vår lilla Floridatripp så passade Andréa på att gå på ”sitt” gym.
Som mamma till tre töser har jag ju spenderat tusentals timmar med att vänta på ungar som antingen ligger i en simbassäng, spelar boll på en fotbollsplan, eller går på någon annan aktivitet där man måste vänta, och dessutom ska man låtsas intresserad.
Tråkigt, men det är så det är att ha ungar …
Så, ja jag är liksom van …
Sedan avslutade vi kvällen med ett restaurangbesök. Jättefint och gott. Men för att klara min budget, så valde jag för tredje dagen på rad en riktigt god caesarsallad.
Nästa morgon startade vi med att titta på fotbollsmatchen, där Sverige tyvärr drog det kortaste strået.
Där i Auburn var man inte så värst intresserade av fotboll så vi kunde inte gå ut och se matchen. Jag och Andréa fick helt enkelt heja på våra svenska pågar från mitt lilla rum på ”mexikanarhotellet” istället.
Sedan lastade vi in oss i Andréas lilla Corolla (den där lilla bilen utan aircondition) och drog mot Florida.
Och det var svettig, det vill jag lova. Betydligt varmare än vi någonsin har haft här hemma i vårt överhettade Sverige den här sommaren. Med uppemot 40 grader i skuggan så kändes det som om det blåste en varm hårfön i lynnet när vi körde.
Men efter 4,5 timmar med alla rutor nervevade kom vi så äntligen fram till vår nya destination. Vinpinade, varma och kladdiga av svett klev vi av i Destin i Florida.
Vi hade bokat ett boende i tre nätter via Airbnb. Det var återigen hemma hos privata människor och det var såklart med en viss spänning vi knackade på.
Trots att vi avtalat en tid, så var där ingen som kom och öppnade för oss, hur vi än knackade. Det enda vi såg genom rutan var ett stort gap av en pitbullterrier. Lite betänksamma åkte vi och åt en bit mat istället, i hopp om att någon skulle vara hemma nästa gång vi kom.
Att boka sådant här boende är alltid en chansning. Eftersom vi var sent ute när vi bokade, så var det här i princip det enda som fanns för en rimlig peng. Kanske var det för att det var ett ganska nytt boende som saknade några referenser…
Men vi åkte tillbaka för att kolla, och den här gången var där någon som öppnade för oss.
Vi mottogs av en stor hund som överföll…. Den överföll oss med så mycket kärlek och vi hade turen att få bo hos helt fantastiska människor i deras ljuvlig hem.
Vädrets makter där i Florida är verkligen opålitliga.
Vår första morgon började med ett spöregn utan dess like.
Jag och Andréa åt en god frukost och väntade sedan ut vädret eftersom vi planerat en dag på stranden.
 Såklart blev det snabbt fint väder igen. Det brukar det bli där fick jag lära mig.
Vi fick en lång härlig dag på stranden där på Okaloosa Island i Florida.
 Dagens citat blir såklart ett från USA:s alla knasiga lagar:
Om du skulle ”parkera” en elefant vid en parkeringsautomat i Florida så måste full parkeringsavgift betalas.
Vi hade som tur var ingen elefant att parkera.
Vill ni läsa de andra inläggen från min USA resa så finns de här:
Ha en fin dag och kram från mig
Annika

USA del 3 Läs mer »

Lite aldrig på någon som är full.

Hej hej
Jag tänkte bara kika in här med en klagan.
Det gäller den där blodmånen som utlovades för några dagar sedan.
När den stora sensationen skulle gå av stapeln så var jag redo. När kvällen kom så blängde jag förtvivlat upp i skyn efter den där stora månen som alla talat om.
Det var en väldigt vacker och fin solnedgång, men någon måne såg jag inte röken av. Än mindre av planeten Mars, som man också skulle ha möjlighet att få se.
Kanske hade månen blivit blyg av all uppståndelse tänkte jag, och höll sig därför gömd bakom trädtopparna. Men fast jag tog bilen och körde ut där det var fritt fält, så gick den uslingen inte att se.
Jag gav upp och körde hem och kröp till sängs.
Prick klockan tolv vaknade jag upp igen av att något lyste mig i ögonen. Månen. Och den såg ut precis som en vanlig måne som var full. Vilken flopp.
Trots att jag kunde se att den inte alls var röd och vacker som den lovat, så gick jag sömndrucken upp och knäppte ett par halvtaskiga bilder på den. Som bevis på hur lurad jag blivit liksom.
Nej nu vet jag. Månen är väl som alla andra som är fulla – opålitliga, skrytsamma med en tendens att överdriva saker och ting. Fulla månar kan man då inte lita på.
Men det förstås, det kvittar hur full vår måne är, för han sluddrar aldrig, vinglar eller ramlar omkull och det får vi väl ändå högakta honom för.
Och en väldigt vacker solnedgång måste jag medge att jag fick se.
Kvällens citat:
Tänk när vi står på månen och säger:
-åhhh vilken vacker fulljord det är ikväll.
Ha en fin kväll.
Kram Annika

Lite aldrig på någon som är full. Läs mer »

Oskrivna lagar på en loppis.

Hejsan
Som många vet så älskar jag att gå på loppisar. Särskilt byaloppisar här på Österlen. Sådana där som de lokala idrottsföreningarna anordnar och där man vet att pengarna går till byns ungdomar.
Men jag måste tyvärr säga att min loppiskärlek mer och mer får sig en törn.
I fjor fick jag uppleva att det stals saker redan innan loppmarknaden hade börjat. Inte var det vilket skräp som helst som stals, utan lite mer fina saker som många människor gått och kikat på. Plötsligt var förmålen bara borta och försvunna.
Hela två gånger i fjor hörde jag att det hade hänt och jag fick bara en otäck illamåendekänsla.
Samtidigt blev jag heligt förbannad.
Vid dessa loppisar jobbar ett antal glada optimistiska människor helt ideellt med att samla ihop, ställa iordning och sälja saker. Allt för att ungdomarna i byn ska kunna spela fotboll och ha något meningsfullt att göra. De gör helt enkelt ett jättejobb för sin by, och så går andra människor och stjäler för egen vinning skull. Äckligt.
För ett tag sedan var jag på loppis i Kivik, och då stod det klart för mig att även de oskrivna reglerna förändrats genom åren.
Jag trodde i min enfald att man kunde lägga ett bud på en vara och sedan stå kvar vid just sin sak för att antingen betala det pris man erbjudit, eller eventuellt köpslå ifall det fanns fler intressenter. Men nej, sådär funkar det inte alls längre. Det fick jag bittert erfara när jag var intresserad av ett bord där på loppisen.
Nu ska man tydligen inte stå kvar vid varan längre utan man måste se till att hänga efter säljaren för att så fort som möjligt sträcka fram pengarna och betala för sin grej, det pris han hunnit skriva på en lapp. Det spelar ingen roll att säljaren är flera rader bort och egentligen inte har den blekaste aning om vad han tar betalt för eller om det finns fler som vill lägga bud.
Den här dagen hade jag en bra slant i min ficka. Jag brukar tänka att det gör inget om det blir lite dyrare, jag hade ju ändå tänkt att gynna idrottsföreningen eftersom det är en av våra lokala byar och vi gärna vill sponsra dem lite extra då.
Men trots att jag klart och tydligt bjöd över på det här bordet innan marknaden ens hade öppnat, så var där en dam som var så fräck att hon kvickt ilade flera rader bort till en säljare och betalade sitt betydligt lägre pris till honom. Sedan kom hon ångande tillbaka med en klisterlapp som det stod SÅLD på. Både jag och en annan dam blev väldigt snopna för sådana där regler hade vi då aldrig hört talas om. Vi stod ju där vid bordet för att bjuda mer så fort någon hade tid att komma…
-men sådär kan det väl inte gå till, undrade jag försiktigt.
-jag bor här, spottade damen mig i ansiktet, så jag kan reglerna.
 

Ja tydligen är reglerna sådana nu för tiden, fick jag höra. Det berodde på att de var för lite personal.

Istället för att säljarna sakta vandrar fram och tar betalt efterhand för möblerna där spekulanterna väntar, så ska kunderna springa iväg och så snabbt som möjligt betala för grejer som loppissäljaren inte har någon som helst koll på.
Så dåliga regler!!! Det blir ju inte mindre jobb för säljarna på det här viset. Det blir bara mindre pengar i deras kassa.
Betydligt roligare var det borta vid tavlorna.
Där stod båda min svågrar och sålde tavlor för glatta livet. Bröderna Olsson i full action.
Genast blev jag erbjuden en tavla som fick mungiporna att åka i höjden igen.
Helt underbar, även om jag inte tyckte att jag hade någon vägg över till just den.
Nu gick vi inte helt lottlösa från marknaden. Under tiden som jag fick mina fiskar varma av surkärringen som köpt ”mitt” bord, så fyndade Stefan en liten byrå till vårt kommande gästrum.
Sedan körde vi hem till svärmor Karin och drack kaffe. Hon bor ju också där PÅ Kivik, som de fina folket säger.
Ja alltid lär man sig något nytt, och den här dagen lärde jag mig lite nya lagar och regler om just loppisar.
Helst åker jag själv till Brösarps loppis. Där är det ordning och reda och klara och tydliga regler tycker jag.
Där har Kivik mycket att lära…
… lite retas jag såklart nu, eftersom Stefan är en Kiviksgrabb och jag en Brösarpstös så råder det ofta lite internt gnabb, men ett visst mått av allvar…
Dagens citat:
Bli inte imponerad av:
pengar
antal vänner
utbildning
titlar
Bli istället imponerad av:
generositet
integritet
ödmjukhet
vänlighet
Ha en härlig dag och kram
Annika

Oskrivna lagar på en loppis. Läs mer »

Vad hände med lilla Lykke – svaret på gåtan.

Hej hej
Jag tror mig nu vara säker på vad som egentligen hände min lilla hund Lykke.
Då när hon plötsligt bara skrek till en morgon i trädgården.
Då när hon och hennes kompis Molly sprang och busade och jag för en stund tittade bort. Då när hon sedan låg och flåsade en hel dag med smärtor i bakdelen och mot ryggslutet. Mer om det kan ni läsa här.
Jag har varje dag varit extra noggrann med att visitera och genomsöka min lilla hund. Hennes tecken liknar inte alls de som en hund med diskbråck har, och hon leker lika vilt och springer precis som vanligt igen.
Nu när jag kammar och pysslar om henne, så är hon precis som vanligt igen.
Men redan då när allt hände, så hade jag en svag tanke om att det kunde vara ett stick av något slag. Hon verkade rädd och snodde runt och jag grubblade på om någonting bitit henne.
Redan samma dag som allt hände så badade jag av henne nätt och försiktigt ifall det kommit någon broms eller elak myra in i hennes päls. Men inte kunde väl en liten insekt göra så väldigt ont en hel lång dag  i så fall??
För någon dag sedan gick jag i trädgården, ungefär på den plats där Lykke började skrika. Det var då jag såg dem. Bålgetingarna.
Uppe i den söta lilla fågelholken hade de tagit över boet sedan fåglarna flyttat ut och var i full färd med att bygga igen hålet som de tydligen tyckte var för stort. Utanför svärmade några stycken lite halvslött.
För en tvåkilos liten hund kan nog ett sådant stick kännas rejält mycket!
Bålgetingar är ganska vanlig här i Gyllebo. De är inte lika aggressiva som de vanliga getingarna och de går inte lika lätt till attack. Deras bo kan bli ganska stora, ja nästan som fotbollar.
Vi är rädda om våra bålgetingar och har hellre dem än en stor svärm vanliga getingar.
Min mamma sa alltid att ett bålgetingstick var mycket farligare än ett vanligt getingstick. Hon pratade om att sju stick dödade en häst.
Men jag tror egentligen inte att det är så mycket värre eller farligare. Men såklart om man är allergisk och överkänslig, som min mamma var, fast då är inga getingstick särskilt bra….
Fast jag letat som en galning igenom hela Lykkes päls så har jag inte direkt kunnat hitta något stick eller svullnad. En enda gång tyckte jag att jag kände som en liten knuta, men som den livliga lilla hund hon nu är så sprallade hon till och for runt.
Livet tuffar på som vanligt här hos oss. Småhundarna mår bra och njuter av livet. Bålgetingarna får bo kvar i sin holk för de är trots allt väldigt fredlig små liv.
Ja det förstås… Johnnyhunden har börjat halta på en baktass. Som om han får ont när han varit i vila, då når benet inte riktigt ner till golvet när han går.
Kanske en ålderskrämpa, kanske något annat, kanske bara en sträckning, men jag tror att det gör ont i hans knä….
Ja alltid är det något när man lever med ett gäng djur.
Så passar det väl med lite tips på att slippa stressen…

Fyra sätt att minska din stress:

  1. Släpp tron på att du måste finnas där för allt och alla.
  2. Allting måste inte göras perfekt.
  3. Be om och acceptera hjälp från andra.
  4. Sortera ut vad som verkligen är viktigt.

Om det andra inte löser sig så är det ingen katastrof.

Ha det fint och kram på er.

Annika

Vad hände med lilla Lykke – svaret på gåtan. Läs mer »

Jag älskar solrosor.

Hejsan.
Jag bara älskar solrosor.
Det är något med just dessa blommor som klickar till i hjärtat och liksom får hela själen att le.
Kanske är det någon som minns att jag i vintras försökte förkultivera några exotiska fröer som jag beställt på internet. En röd vacker variant, som såg fantastiskt vacker ut på sidans reklambilder. Men allting går som bekant att sälja med mördande reklam. Bara några enstaka frö grodde och ingen av dem såg ut att må särskilt bra måste jag säga.
Istället för att stå raka och stolta som små nyfikna solrosbebisar, så låg de som nykokt spagettistrån i horisontellt läge över jorden.
Trots att den ena efter den andra dog, så kämpade jag tappert vidare med min omvårdnad. Jag gav dem stöd i livet och när de var stora nog så fick de flytta ut.
Sakta växte de till sig ute i min trädgård, och jag kunde nästan inte tro mina ögon när de sakta började växa på höjden.
Nu går jag här som en äggsjuk höna och väntar.
Uppe i var och en av de höga solrosplantorna är där nu stora knoppar som jag är så nyfiken på. Kanske blir det helt vanliga gula solrosor av dem. Låt så vara, jag kommer att älska dem!
Men kanske blir de lika vackert röda som de som jag föll för på internetsidans fotografier.
Det är något med dessa stolta, glada blommor. Jag vet inte riktigt vad, men det känns liksom i hela kroppen!!
Kvällens citat:
Vår största svaghet är att vi
ger upp. Den säkraste vägen till
framgång är att alltid försöka –
bara en gång till!!
Man har ju aldrig misslyckats förrän man verkligen ger upp.
Ha en härlig kväll.
Kram Annika

Jag älskar solrosor. Läs mer »

En lat dag på stranden.

Hejsan
Jag och Stefan njöt av livet en hel dag på stranden för ett tag sedan.
Med min vanliga ”sommarsallad” nerpackad i kylväskan fick vi en underbar dag och jag passade på att ta mitt andra dopp i havet det här året. I alla fall i Östersjön.
Så här i semestertider så är det alldeles för mycket människor på ”vår” vanliga strand för att jag ska trivas där.
Vi har ungefär tio minuters bilfärd ner till Österlens vackraste pärla, nämligen Knäbäck. Men så här års är det ingen rolig plats att vara på tycker jag. Människor parkerar helt utan hänsyn och respekt och på stranden måste man nästan ligga packad som en sardin i en burk. Jag gillar inte stämningen där just nu.
Istället brukar vi köra en bit norrut, där det är betydligt mindre människor, men precis lika behagligt och skönt.
På radion hörde jag återigen en röst som nämnde något om årets varmaste dag. Och nog var det varmt alltid.
Jag och Stefan slängde oss i böljan direkt.
Det kan höras galet, men jag har faktiskt inte varit nersänkt med kroppen i havet sedan den där dagen då jag vinterbadade i februari. Trots att det nu säkert var tjugo graders temperaturskillnad på vattnet mot den gången, så tyckte jag ändå att det var ganska kylslaget.
Alla vet ju att sjön suger, och aldrig smakar väl mat och kaffe så himmelskt gott som när man är vid havet.
Med en mättande sallad och en hemmagjord dressing njöt vi i fulla drag.
Mätta låg vi sedan bara där och njöt. Havet låg nästan alldeles stilla och vågornas kluckande gjorde oss båda sömniga. Inget annat ljud hördes än naturens egna ljud.
Jag låg en lång stund och blängde upp i himlen och iakttog de föränderliga molnen. Jag njöt av havet, av vinden och av den varma mjuka sanden.
Dagens citat:
Be aldrig om ursäkt
för hur du känner.
Det vore som att be
om ursäkt för att
vara människa.
Ha en fin dag.
Kram Annika

En lat dag på stranden. Läs mer »

Vad äter ni i värmen?

Hejsan
Det här med mat är inte så lätt när det är så här varmt och hungern inte riktigt är sig lik.
Suget efter varm mat är inte lika stort som vanligt.
Nästan hela sommaren har vi tillagat den mesta av vår mat ute på grillen på vårt tralldäck. Men nu är det slut med det för ett tag framöver.
Totalt eldningsförbud råder sedan ett dygn tillbaka och det innefattar även den egna tomten.
Hoppas alla förstått det nu!
Men hörrni, man kan fixa god och smakrik mat ändå.
Till frukost blev det för mig lite kall pannkaka från dagen före, en knäckis med egna tomater och ett glas äppelmust från en lokal producent.
Av min gulliga granne fick jag en hel skål krusbär. Och det var jag väldigt glad för, eftersom min egen kruksbärsbuske redan var totalt plundrad från vartenda litet bär. Det är hunden Johnny som i vanlig ordning ätit upp vartenda litet krusbär.
Så till lunch fick det bli kokt krusbärskräm med mjölk. Alltså, det är ju bara så himla gott!!
Till kvällsmat blev det nyfångade skrubbor, mandelpotatis och grönsaker från mina egna vintunnor.
Det var min söte fiskarsvåger från Kivik som satt fiskegarn och fått en jättefångst med både skrubba och spätta.
Jag älskar plattfisk och särskilt flundror, eller skrubbor då som vi kallar dem för.
Och potatisen som jag skördade veckan efter midsommar var såklart inte mandelpotatis som min fine Lise mycket riktigt noterade. Mandelpotatisen är ju klar först nu, och den smakar ljuvligt.
Trots att grillen för ett tag är undanställd, så kan man laga mycket god sommarmat ändå.
För äta bör man, annars dör man.
Och bäst smakar egenodlat, egenplockat och egenfångat.
Kvällens citat:
Tydligen är det en ny grej här
på kontoret att sätta namn på maten
i kylen.
I dag åt jag en tonfisksallad
som hette Håkan.
Njut och må gott.
Kram Annika

Vad äter ni i värmen? Läs mer »

Tack vare bloggen.

Hej hej
Tänk så fort man glömmer.
I alla fall gör jag det.
När någon frågar mig om jag minns hur vädret var i fjor, så har jag för det mesta helt glömt bort hur det var, och har inte den blekaste aning om varken nederbörd, temperaturer eller vindförhållande.
Kommer ni ihåg förra sommarens väder hemma hos er?
Tack vare min blogg och alla mina fotografier så kan jag på ett kick få en ganska snabb överblick över hur en viss årstid faktiskt har varit de senaste åren.
Fjorårets sommar till exempel.
 Jag minns hur lycklig Gustav Mandelmann såg ut de gång vi besökte hans gård. Jag hörde honom lovorda vädret och regnet som gjorde att hans grödor kunde växa och hans skörd skulle komma att bli rik.
För regnade gjorde det i fjor!! Och jag log i smyg åt alla fina turister som besökte Mandelmanns Gård iklädda vita tygskor … bra för skoproducenterna tänkte jag lite elakt….
 Det var förstås inte alla som var lika glada över regnet. Brösarps IF som hade sin loppis i hällande regn, var nog ganska ledsna över vädret i fjor.
Själv minns jag hur lätt det gick att dra upp ogräset i min rabatt. Jorden var mjuk av väta, men å andra sidan växte det så det knakade.
Det var sommaren då den gamla hederliga regnrocken var modern och det passade ju verkligen bra!
 Minns du vilket väder du hade förra sommaren?
I år har vi nog alla haft det soligt och torrt. Den här sommaren kommer vi säkerligen att minnas med eller utan en blogg.
Dagens citat:
Bara så högt som jag
sträcker mig kan jag växa.
Bara så långt som
jag söker kan jag nå.
Bara så djupt som jag
tittar kan jag se.
Bara så stort som
jag drömmer
kan jag bli.
Njut av livet oavsett väder. Våga drömma stort. Njut här och nu! Spara bara på glada minnen och glöm bort de tråkiga.
Kram Annika

Tack vare bloggen. Läs mer »

Rulla till toppen