Familj

Små guldkorn.

Hejsan.

Man behöver faktiskt inte sitta på en stor, fet guldtacka för att känna lycka i livet.

Att just nu har möjligheten att sticka ner näsan i ett hav av blommande vitsippor ger väl guldstänk så det visslar om det.

Att sitta på en brygga och höra ankornas kärleksliv i bakgrunden, det ger väl kanske också lite känsla av en guldmedalj i dessa tider.

Men ännu mer guldkant i tillvaron är det att stoppa ner sitt barnbarn i vagnen och rulla ut i skogen för att skörda lite ramslök.

Livet är ju fullt med ljuvliga små guldkorn. Det gäller liksom bara att lägga märke till dem.

Att inse att de där små vanliga sakerna faktiskt är de stora viktiga sakerna.

Dagens citat:

De människor som fått ut mesta av livet är inte de som levt ett sekel, utan de som levt varje minut.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Inte som det var tänkt.

Hejsan.

Tidigare har jag skrivet ett par inlägg om min dotter Emmy, som just nu backpackar tillsammans med Matilda på Nya Zeeland.

Sedan förra inlägget så har mycket hänt.

Deras resa fortsatte norrut, helt enligt planerna. Det såg ut som om de levde livets glada dagar. Sorglösa och lyckliga.

Så fick jag rapport om att de båda blivit sjuka. Feber och något som påminde om en ”karraförkylning”, och det vet vi ju alla att sådant inte är något att leka med. På en liten filmsnutt kunde jag se hur de satt på stranden och lite medtagna svalkade sig i vattnet.

Men efter ett tag friskna de båda till och var på benen igen. Siktet var inställt på nya äventyr.

Tanken var att de skulle söka jobb i norra delen av landet. Till deras glädje hittade de ett arbete som bestod i att packa kiwi. Långtråkigt jobb, men helt ok och pengarna rullade in igen.

Men så lamslogs världen av det vi alla nu känner som covid19. Allting förändras som genom ett trollslag.

Fyra veckors total lockdown har nu gjort att tjejerna blivit tvingade att stanna kvar där de är. Tur i oturen så har de fått fortsätta sina arbeten, men med väldigt stränga regler och restriktioner. Allting övervakas av vakter.

Hur det sen blir när de fyra veckorna passerat, vet ingen ännu, men det ryktas om en förlängning av lockdownen. Tjejerna får bo tillsammans, men deras liv är väldigt begränsat. När alla provianterade förnödenheter så köpte de sig en boll.

Såklart är det nervöst att ha ungarna ute i världen just nu. Även om NZ är ett tryggt och bra land, så känns det ändå oroande. Jag längtar så efter den dagen då jag återigen får slå armarna om min lilla fina tös igen. I en orolig tid vill man ju vara nära sina kära, sin familj, de som betyder allra mest. Som mamma vill man kunna rycka ut och hjälpa…

Vad passar bättre än det citat jag skrev i förra inlägget om min dotter…

Dagens citat:

En mamma är inte gjord av stål, men hon klarar vad som helst för sina barn. En mamma har inga batterier, men hon fungerar hela dagen och hela natten och är mycket noggrann när det gäller hennes barn. En mamma har inte 7 liv, men skulle offra det enda hon har för sina barn.

Vill ni läsa tidigare inlägg om tjejerna på NZ, så finns de HÄR och HÄR.

Så vill jag skicka en kärlekshälsning till min andra dotter som kämpar på i USA just nu. 120 timmars arbetsvecka !!! är vardagsmat för henne, men jag misstänker att läget börjar bli ansträngt. Var rädd om dig Andréa.

Må väl och var rädda om er.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Mitt Mars 2020

Hejsan.

Med mars så kom våren. Vårblommorna ploppade upp och solen började äntligen visa sig lite mer igen. Jag njöt av mina vanliga vandringar i naturen här på Österlen.

Jag njöt också av mitt lilla barnbarn, Scott, som växte för varje gång jag såg honom. Ingen stor eller hårfager kille, men attans så pigg och alert.

En efterlängtad semesterresa till Gdansk fick ett abrupt slut för mig och min väninna. Covid19 hade kommit ikapp även oss. Gränserna stängdes på några timmar och vi fick ta första bästa båt tillbaka till svenska mark igen. Sedan förändrades hela världen på en enda dag kändes det som. Land, efter land stängdes ner i förtvivlade försöka att begränsa spridningen av Coronaviruset. Börsen sjönk och företag stod på ruinens brant. När alla andra länder stängde folk inne med lagar och förordningar, bad Sveriges myndigheter oss svenskar vänligen men bestämt att stanna kvar på våra hemorter. Vad som är bäst, vet ingen ännu.

Med stor ödmjukhet inför livet hälsar jag nu April välkommen. Jag ber också alla medmänniskor att rätta sig efter råden vi får. Stanna hemma. Det kommer en ny påsk. Det kommer en sommar som vi vill kunna njuta av. Det kommer en tid då vi kan vara tillsammans igen.

Själv längtar jag efter mina döttrar så det gör ont! Emmy på Nya Zeeland och Andréa i Alabama, USA. För hur det än är, så känns det tryggast att ha dem alla i samma land… eller åtminstone i samma världsdel! Från min veterinärdotter kommer oroväckande meddelande… det här är ingen barnlek! Så skärp er alla och följ rekommendationerna! Vad är viktigare än att leva!?

Springa i skogen är en utmärkt träningsform i coronatider. 51 km samlade jag ihop i mars månad. Häng med mot nya springmål i April vettja!

Dagens citat:

Vid varje givet ögonblick har du möjlighet att säga: Det är inte så här historien ska sluta.

Var rädd om er och kram från mig.

Annika

 

 

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Kalasväder.

Hej hej.

I helgen fick vi verkligen en liten försmak av vad som komma skall.

Tidigt på morgonen drog jag och Amanda på oss kläderna och gav oss ner till sjön.

En rask promenad kändes så stärkande och skönt i vårsolen. För alla utom lilla hunden Snowie då, som i vanlig ordning såg till att åka snålskjuts med ”lillebror”.

Sjön låg spegelblank och vacker.

En lång stund satt vi på bryggan med näsorna vända mot solen. En morgon att verkligen ta tillvara på. Vi njöt av stunden, under tiden som lille Scott sov sött i sin vagn.

Ett riktigt kalasväder var precis just vad det var. På hemvägen var det dock dags för lilla hunden Snowie att få sin dagliga dos av motion.

Dagens citat:

Mod krävs för att ställa sig upp och göra sin röst hörd. Mod är också det som krävs för att sätta sig ner och lyssna.

Ha en fin dag och kram från mig.

Annika

 

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Vi behöver er.

Hejsan.

När vårsolen strålar från en klarblå himmel känns det lite som om jag lever i en falsk trygghet just nu.

På olika ställen på nätet läser jag om hur människor inte tar coronaviruset på allvar. Åtminstone inte alla. Jag har sett svenska influensers beskriva det som trams och överdrift.

Snart stundar påsk och långledigt. Våra turister och sommargäster som vi till stor del lever av här på Österlen, vill såklart komma hit. Många anser det som sin stora rättighet när de har sitt sommarhus  här. Jag kan förstå er.

Snälla turister, sommargäster från landets alla hörn, vi behöver er. Men just nu behöver vi er förståelse. En förståelse att ni  alla som inte är folkbokförda här, stannar kvar på era hemorter. Vi kommer att behöva er ännu mer i framtiden, men just nu behöver vi rida ut stormen själv. Var och en på sina hemorter. Allt med tanke på smittospridningen, men ännu mer med tanke på vårdens kapacitet.

Med en stor skräck i magen minns jag dagen för tre år sedan, då min man inte längre kunde andas. Den gången fanns ingen tillgång till ambulans ut hit till Gyllebo. Jag fick ensam köra honom till akuten i min egen bil. Sedan blev det en lång tid på Lunds lasarett. En vecka på intensiven, där de räddade hans liv. Då fanns inget coronavirus! Hur hade det gått idag?

Så snälla turister, vi kommer själva att behöva våra vårdplatser här, så som ni behöver era där ni är skrivna. Men vi kommer behöva er alla igen när mardrömmen är över. För ett levande Österlen behöver vi varandra.

Mina döttrar vittnar om att corona inte är något trams. Från djursjukhuset i Alabama, där min äldsta dotter arbetar som veterinär just nu, hör jag hur de fått lämna ifrån sig respiratorerna för att använda på människor istället. Hon skriver till mig att hon är orolig över svenskarnas nonchalans… Själv är jag djupt oroad för hennes situation där borta, min fina lilla tös.

På Nya Zeeland råder total lockdown. Min yngsta dotter arbetar under sträng bevakning av vakter med att paketera kiwi. Läget blir mer och mer allvarligt och strängare och strängare förhållningsregler gäller. Det närmaste man får vara någon annan är 2 meter.

Så snälla turister, vi behöver er, men just nu behöver vi er förståelse. Vi behöver alla ta hänsyn till varandra!! Det handlar inte om ett ”vi eller ni”, utan om att vi tillsammans ska hjälpas åt för att  kunna fortsätta njuta i framtiden!

Undvik Österlen om ni inte är mantalsskrivna här.

Dagens citat:

En snubbling kan hindra ett fall.

Jag hoppas att vi bara snubblar lite nu, så vi alla kan möta en härlig sommar snart.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Moder Jord är inte rädd.

Hejsan.

I dessa tider är det skönt och välbehövligt att naturen är sig lik och uppför sig som vanligt.

Moder Jord är varken rädd för basilusker, virusbakterier eller smittorisker. Hit kan man komma som vanligt med både rinnande ögon och snorig näsa. Naturen har inget att frukta. Det är oss människor som viruset är ute efter.

Min dotter och mitt lilla barnbarn har i snart två veckor varit rejält förkylda och snoriga.

Trots att jag gnällt och bestämt hävdat att jag minsann inte är rädd för smitta, så har Amanda varit obeveklig. Hon vill inte vara skuld till att smitta någon. Något besöka hos oss har det inte blivit på väldigt länge nu. Så klokt och hänsynsfullt, och egentligen helt rätt. Det är bara min hjärna och mitt hjärta som inte varit på samma våglängd riktigt.

När de båda sedan blev lite bättre fick jag på nåder träffa dem på en härlig tur i solskenet. Frisk luft är bra för precis allting. Moder Jord är inte rädd. I smyg tog jag upp Scott och gav honom en stor kram och en puss på hans runda lilla kind. Ja, jag känner mig lite som en stygg Moder Jord.

Dagens citat:

Ett uppvaknande är aldrig smärtfritt. Kaos och drama följer med det. Ur detta kommer ljuset. Och en ny värld.

Gör det bästa av allt, alltid. Visa hänsyn och lyd vårt lands rekommendationer. Kanske blåser allting över som en fis innan sommaren, eller så förändras allting till den värsta katastrof vi någonsin sett i vår moderna tid. Vi avgör själva om det ska spridas i ett skenande kaos, eller om vi tillsammans gör vad som krävs för att allt sker förnuftigt och kontrollerat.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Ån som leder ut vid nationalparken.

Hejsan.

En gråmulen dag i förra veckan, slog jag följe med Rörums norra å. Jag följde det glatt porlande vattnet ända ner till havet.

Stigen jag vandrade på ledde mig ut på stranden, där ån mynnar ut i havet i nationalparkens sydligaste del.

Den underbart vackra sandstranden mellan Knäbäckshusensstrand och sandstranden nedanför Naturum var så vacker trots ett fint duggregn och en något disig vy.

Trädens rötter i strandkanten påminde om kroppens finaste blodådernät. De gråa videkissarna lyste upp sälgens kala grenar så fint. Sälg är kanske ett av våra viktigaste trädslag för humlor och bin, så var rädd om dem i era trädgårdar.

En bit innan Krivareboden vek jag av uppför backen och tog stigen genom skogen.

Vackra gamla detaljer gjorde miljön extra spännande.

Efter en skön morgontur väntade några timmars arbete på mig. Fast sedan kom en liten gäst på besök. Lille Scott, som passade på att göra mig sällskap till lunchen. Han med en tallrik gröt, jag med en kopp svart kaffe.

Dagens citat:

Det är ”normalt” att gå klädd i kläder som du köper speciellt för att se snygg ut på jobbet och att varje dag köra i tung trafik i en bil som du fortfarande betalar av på, för att komma till det jobb du måste ha för att kunna betala för kläderna och bilen och huset som du lämnar alla dagar för att du ska ha råd att bo i det …

Vissa saker känns allt bra märkliga egentligen.

Ha det gott och kram Annika

 

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

En kort liten paus.

Hejsan.

Här hos mig blir det ett kort litet uppehåll. En liten bloggpaus i någon vecka framöver.

Jag känner mig både lite trött och en smula sliten. Det här med semester är något som det blivit mindre och mindre av för min del, och de senaste tio åren så har det max blivit ett par veckor varje år.

Det gör egentligen inte så mycket. Jag bor och jobbar på en underbar plats, där jag kan tanka energi var evigaste dag.

Men nu väntar lite semester och miljöombyte för min del. Och det ska bli så skönt.

Här på bloggen får ni njuta av några vårbilder från förra året. Och visst har vi mycket att se fram emot här på Österlen.

När jag kommer hem så ska jag fortsätta att njuta av allt underbart som naturen bjuder. Även om jag saknar min Johnnyhund så det gör ont, så ser jag fram emot en massa hundpromenader med ”småglinen” i vår.

Jag ska njuta av den kommande påsken och jag ska plantera de första penséerna. Och såklart hoppas jag få många besök av mitt lilla barnbarn när jag kommer hem igen.

Här hemma i Gyllebo så håller ”moffar Jinko” ställningarna, och det känns tryggt.

Dagens citat:

När jag var liten hade jag två vänner. Det var bara ett problem – båda var påhittade och de ville bara leka med varandra.

Ha det bäst, och vill ni så ses vi om en vecka eller så. Kanske hinner jag uppdatera lite på min instagram, välkomna att följa mig HÄR.

Kram Annika

 

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Små tecken av vår.

Hejsan.

Snart har de tidigaste snödropparna blommat ut och ersätts av alla andra underbara vårblommor.

Egentligen skulle jag helst stoppat tiden lite grann nu. När allt sedan sätter fart så går det ju alltför fort.

Redan har jag hört att de första små vitsipporna slagit ut här på Österlen. I vår ”egen” ekskog står de ännu bara i knopp. Enligt gamla sägner ska man äta den första lilla vitsippan som man hittar på våren. På så vis kommer man att få en väldig tur i kärlek resten av året. Dock ska man passa sig för att äta fler än en, för de är nämligen giftiga.

Den första lilla gula svalörten har ploppat upp ute i kohagen, och även den första lilla nyckelpigan har jag sett här i Gyllebo.

Det är en härlig tid vi går till mötes. Allting växer så det knakar.

Det är inte bara ute i naturen det växer, även små gulliga barnbarn växer också så att det knakar. Fast mest knakar det i blöjan tycker jag…

Dagens citat:

Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.

Ha en fin och härlig dag.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

En tjej på miljonen.

Hejsan.

Idag ska mitt blogginlägg handla om en liten gullig tjej här på Österlen. Hon heter Stella. Jag har känt henne ända sedan hon föddes och bara var en liten bebis.

Hej Stella, det här inlägget är till dig ♥

Stellas mamma heter ELNA , och om henne har jag skrivit förut här på bloggen. Min dotter Andréa och Elna har varit vänner ända sedan de satt i blöja på barnavårdscentralen i Smedstorp och blängde på varandra. Med åren blev de mer som systrar. Även om de stundom inte kunnat träffats på långa tider, så vet jag att de båda står varandra oändligt nära ändå. En vänskap som är få förunnat.

När Elna fick sin ljuvliga dotter för sex år sedan var valet av gudmor självklart. Sedan dess har Andréa fått följa sitt lilla gudbarn på håll. Deras möten har blivit få men ack så intensiva och kärleksfulla.

I somras när min andra dotter, Amanda,  hade sin babyshower här hemma, så var fina lilla Stella såklart också med.

Och såklart fanns gudmor Andréa med på en direktlinje på telefonen från Alabama.

Ibland har jag fått hjälpa till att förmedla presenter och klappar åt Stella, då Andréa ju bor utomlands. Ett kärt besvär för mig, som jag med största glädje åtagit mig.

För några veckor sedan fyllde Stella sex år. Jag, Amanda och lille Scott var bjudna på en födelsdagsfrukost, och med oss hade vi presenter. En alldeles speciell paket från USA och gudmor Andréa fanns också med.

Det är nämligen så att lilla Stella tänker bli veterinär när hon blir stor, precis som sin gudmor. Det Stella fick i present av Andréa var just en amerikansk docka med djurläkarkläder och stetoskop. Att den fina dockan också är väldigt lik Stella själv, var ju extra roligt.

Det var ett så mysigt litet sexårs kalas hemma hos Stella. För mitt barnbarn Scott, så var det hans första barnkalas någonsin i livet. Premiärkalaset kunde inte bli bättre för honom. Så mycket kärlek.

Vi blev bjudna på den godaste frukost ni kan tänka er, och som kronan på verket så avslutade vi med Stellas egenhändigt gjorda chokladbullar. Nej jag skojar inte! Stella har fått det här med bakning i modersmjölken, för inte ens jag som är vuxen klarar att få mina bollar så runda och perfekta. Inte ens om jag anstränger mig allt vad jag kan.

Stella, du är en fantastisk person. Du är snäll, ödmjuk och så närvarande, samtidigt som du är en tuff tös som vågar tro på dig själv och vara den du är.  Du kommer att kunna bli precis vad du vill när du blir stor, det är jag säker på! Vi är glada och tacksamma att vi fick komma på ditt fina lilla kalas.

Och från Alabama skickade Andréa den här bilden till mitt blogginlägg med en särskild hälsning till dig.

 

Jag hoppas att vi ses snart igen Stella.

Dagens citat:

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen.

Stella, du och din mamma har ett sånt hjärta som man kan se med.

Kram Annika

(p.s naturligtvis har jag godkänt av Elna att ha bilder här på finaste lilla Stella)

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Scroll to Top