Familj

Hejsan

Redan är det en vecka sedan vi hade fest hemma hos oss. En Halloweenfest med de små pojkarna som inbjudna gäster och med utlovade ”spökiga överraskningar” under kvällen.

Jag hade fullt upp med att pynta huset med allehanda läskiga saker. Spindelväv överallt, och såklart spindlar och fladdermöss. Ett och annat skelett hade också fått flytta in. Och såklart en stor härlig halloweenpumpa utanför ytterdörren.

I min inbjudan stod att man gärna fick klä ut sig om man ville det. Och ni som känner mig och min familj vet ju att det brukar vi alla tycka är väldigt kul. Det var med en stor munterhet vi tog emot den lilla familjen från Tomelilla den kvällen.

Pojkarna var läskiga och med sig hade de en blodig yxa. Dagen före hade vi här hemma enats om att det inte skulle vara något blod alls som rekvisita på festen, allt för att inte skrämma pojkarna för mycket. Fast barn är så vana vid halloween nuförtiden så vi hade inte behövt oroa oss.

Amanda hade klätt ut sig till en död nunna som blivit avrättad eftersom att hon gått ur svenska kyrkan. Jimmy tog förstås priset i bästa utklädda. Han var munk och hade helt sonika rakat av håret till en typisk munkfrisyr. Alltså – som vi skrattade. Det var vågat gjort.

Kvällen började med en läskiga röd drink gjord på vampyrblod med frusna ögon i. Undertiden förberedde jag kvällens huvudrätt som skulle bestå av tacos som ju utlovats redan i inbjudan.

Pojkarna var lika spända och ivriga som på självaste julafton. De anade att något skulle hända under kvällen. Men läskiga saker händer ju inte förrän efter mörkrets inbrott, så vi fick allt ge oss till tåls allihopa och istället äta i lugn och ro först.

Emmy var också så jättefin, den här halloweenkvällen. Hon hade letat fram en gammal klänning ur mina gömmor som hade hela 23 år på nacken. Klänningen hade Amanda haft på en fest i femte klass och hon blev förstås förvånad att den fortfarande fanns kvar. Stefan var utklädd till Dracula och jag var en häxa i svart page.

När middagen var avklarad och bara disken väntade, upplyste Scott mig om att det faktiskt blivit riktigt mörkt ute. Det var bara att vänta, lugnade jag honom.

Plötsligt fanns ett brev som ”någon” lämnat med pojkarnas namn på. Det var ett brev från ”Spökis” som uppmanade de båda grabbarna  att hjälpa till att leta efter den förlorade spökskatten. Viktigt var att de hjälptes åt med allting. Nästa ledtråd hittade de under mormors  kudde, och så fortsatte det sedan med olika ledtrådar, både här och där. Scott kunde själv läsa allting i breven och efter ett tag letade pågarna sig fram till ett paket med två ficklampor i. Efter det gick spökrundan vidare ut i mörkret och då passade ju ficklamporna väldigt bra.

Många ledtrådar låg gömda ute i mörkret också, men Scott och Nico var så duktig och hittade allihopa helt själva.

Till sist gick spökjakten in till mormors orangeri och då varnades det för riktigt läskiga saker.

-där ligger en gubbe, sa Scott, när han öppnat dörren, jag hoppas inte att han lever…

Ute i orangeriet hade jag förberett med vår läskigaste mask och byggt upp som om det var en läskig gubbe som låg och vilade på soffan i orangeriet. Det blev mycket munterhet.

Till sist kunde pojkarna läsa ut från ledtrådarna att skatten låg gömd under gubbens huvud. Det var så roligt att se de båda pojkarna under skattjakten, och förmodligen hade mormor minst lika kul som de hade.

Sedan sög det i sockertarmen och vi var alla sugna på lite efterrätt. Glass med ögon och ”monsterspya” stod på menyn.

Så kom den största godisskålen fram på bordet tillsammans med spökspel och kortlek. Lugnet liksom slöt sig över hela Gyllebo och vi vuxna bytte skepnader och bara hade det trevligt tillsammans.

Redan har jag så många nya idéer inför nästa Halloween, för såklart måste det bli en uppföljning av vårt spektakel …. ifall ni vågar familjen!!!

Buhhh!!!

Dagen efter var jag riktigt trött och bakis, trots att inte en droppe alkohol serverats under festen. Att man kunde bli ”dagen efter” av vampyrblod, det hade jag inte en aning om 🙂

 

Dagens citat:

Bär inte med dig gamla känslor in i nya erfarenheter.

Allhelgona och Halloween är helt olika traditioner, båda handlar om att minnas de döda, men på olika sätt.

 

Jag firar gärna båda traditionerna. Jag tycker att för barn och barnbarn vill jag hänga med i Halloweenfirandet, men samtidigt kan jag åka till kyrkogården i stillhet och minnas mina högt saknade anhöriga som lämnat oss. Om man gör allting med kärlek och omtanke så kan det gå hand i hand tycker jag.

Ha en fin lördag.

Kram Annika