Familj

Familjedag vid Vantalängan

Hejsan.

Förra helgen packade vi med oss en korg med lite korv och bröd och for iväg till Vantalängan utanför Brösarp.

Förutom jag och Stefan, så hade vi med oss barn, barnbarn och våra tre hundar. Det blev en riktigt familjedag med högsta betyg.

Stefan som ju både har en spricka i knäet och en i menisken (om jag förstått det hela rätt) kunde inte gå så väldigt långt, så honom parkerade vi vid en av grillplatserna där vid Vantalängan. Under tiden som vi vandrade en liten bit i den härliga vårskogen, så startade han upp elden inför korvgrillningen.

Vi njöt av lugnet och ljuden där i skogen. Barnen tycktes också tycka om skogspromenaden.

Mindre kul var det när en brant backe uppenbarade sig. Då fick Scott plötsligt rysligt ont i sina små ben. Men med lock och pock, och i små etapper så klarade han till slut backen helt på egen hand. Gissa om han då blev stolt!

Sedan kom ett meddelande från Stefan om att det fanns finfin glöder klar. Vi var inte nödbedda eftersom vi alla var sugna på lite grillad korv.

Tänk, det krävs inte så mycket för att få en minnesvärd dag. Några korvar, lite bröd och såklart sugrörsdricka.

Lille Nicolaj hoppade från famn till famn och tycktes även han njuta av dagen. Den gamla babyoverallen som Emmy haft då hon var barn kom lagom till pass.

Att grilla korv i skogen det är verkligen en underskattad sysselsättning, och finns det egentligen något godare så säg?

Dagens citat:

Livet är inte där och då, utan här och nu.

Små enkla saker i livet är kanske de som vi minns bäst och gläds mest åt på ålderns höst.

Ha en härlig lördag.

Kram Annika

Dela gärna

Här är ditt liv, del 3,

Hejsan.

Idag får bloggen innehålla pappa Kurts tredje och sista del, som han skrivet om sitt liv. De anteckningar som han knåpat ihop och som han så gärna önskat att jag skulle publicerat i vår lokala tidning på hans 90 års dag.

-ja du pappa, även om din kraft och lust att skriva plötsligt tog slut och många minnen och historier nu endast finns i våra hjärtan, så hade det ändå krävts en extra bilaga med ”Ystan”  den där lördagen på din födelsedag.

Här fortsätter Kurts berättelse:

Östergötland – Skåne.

 Jag anlände till Norrköping, letade upp Fiskebykontoret, och stegade in. Jag frågade om det fanns arbete i skogen, och lämnade fram mina betyg från praktik och utbildning. Jodå, jag kom som eftersänd eftersom man just stod i begrepp att annonsera efter en förman till ett huggarlag. Jag skulle skjutsa ut dem med en liten buss, aptera åt dem, och räkna upp deras  huggningsresultat för avlöning. Allt detta föll på att jag vid denna tid ännu inte hade skaffat mig något körkort. Nu spelade detta inte så stor roll för min del, eftersom det var huggningspraktik jag i första hand hade tänkt mig. Sådant arbete hade man också att erbjuda, och så kom det sig att jag hamnade i ett litet samhälle som hette Simonstorp.

Här i Simonstorp blev jag placerad i ett skogshuggareläger bestående av ett par manskapsbaracker, och en barack som innehöll kök, matsal och ett dagrum. Vi var ett tjugotal huggare som var förlagda här. Här fanns några finnar och en hel del danskar. Ett äldre par svarade för matlagningen. Fiskeby hade flera liknande förläggningar lite här och där i Kolmårdsskogarna. Nu följde en tid som var ganska händelsefattig. På dagarna var det huggningsarbete, och kvällarna bestod mest av vila, lyssna på radio, schack och kortspel. Jag passade på att, med tanke på kommande utbildning, förkovra mig i en del ämnen, och genomgick därför ett par korrespondenskurser på Hermods. Bl.a. läste jag en kurs i matematik, som jag sedan fick god nytta av. Jag minns att den här vintern var ganska sträng. Sålunda kröp kvicksilvret ner under 25 grader och höll sig där minst tio dagar i sträck. Väldigt stora snömängder hade vi också, så det var ganska kämpigt att tjäna ihop till sitt uppehälle.

Tiden gick emellertid, nyåret 1955/56 passerades, och jag tyckte mig ha fått nog av huggningspraktik. En kväll satte jag mig och skrev en del brev till några av domänverkets revir, från Särna/ Idre revir i norr till Södra Skånes revir i söder. Det förstnämnda ansågs av skogspraktikanter vara ungefär detsamma som att gå i kloster. Något mera isolerat, ödsligt och avsides beläget hade man svårt att tänka sig. Jag skickade iväg breven, och sedan var det bara att gå och vänta på något eventuellt svar. Detta kom också efter några dagar – per telefon. Det var jägmästaren i Södra Skånes revir, den legendariske Hjalmar Månsson, som ringde. I Skåne hade det varit en ordentlig storm, det hade blivit mycket vindfällen, och det fanns stort behov av både huggare och apterare. Jag fick ett erbjudande att börja som apterare i Dalby kronopark, så snart som möjligt. Jag behövde några dagar för att avsluta mitt arbete och min vistelse här i Simonstorp, men en vecka senare var jag igång i Kronoparken i Dalby. Här handlade det om att aptera Hollandspålar och Hollandstimmer. Detta var virke som användes till Hollands fördämningar mot havet.

Helgerna tillbringade jag ganska ofta hemma i Tåghusa. Jag hade ännu inte skaffat något körkort, så jag fick anlita SJ. Det gick bra att resa tåg till S:t Olof, och sedan apostlahästarna de 4 kilometrarna till Tåghusa. Hemma var jag ofta tillsammans med mina ungdomskamrater. Det var de gamla kära nöjesställena som gällde då.

Någon gång i maj var stormskogen upphuggen, och jag kände mig nöjd med Dalby Kronopark. Jag slutade min anställning, jag hade ju fått min apteringspraktik, och hade nu samlat ihop alla nödvändiga arbetsmoment för att söka in på skolorna. Jag reste hem till Tåghusa. Under sommaren läste jag en del korrespondenskurser i matematik, svenska , skogshushållning m.m. Det kunde jag ha nytta av när jag skulle söka in på kommande utbildningar. Dessutom hjälpte jag till hemma med jordbruket, min morfar började bli till åren och kunde inta slita som han tidigare gjort.

I tidningen ”Skogen” stod en dag en annons att Björnstorps gods sökte två praktikanter till sitt skogsbruk. Praktikanterna skulle fungera som förmän och skulle ha lång och meriterande tjänstgöring. Detta verkade passa mig, så jag sände in en ansökan och mina betyg. Efter ett par veckor fick jag svar att jag var välkommen att börja på Björnstorp.

 

Här fanns Ingrid !

(Min målsättning är att fortsätta min berättelse)

Här har Kurt tyvärr hoppat över tiden då han mötte Ingrid och deras första tid på Björnstorp och Torup. Han fortsätter istället sin berättelse om tiden då han kom till Christinehof,  och mitt älskade barndomshem ♥ 

SKOGHEM.

Jag anlände till Christinehof den 14 oktober 1964, och tog i besittning den boning som hette Skoghem, och som skulle bli min hemvist i 30 år.

Jag kom från en treårig vistelse på Torups gods i Bara, där jag hade tjänstgjort som skogvaktare direkt efter min utexaminering från Kolleberga skogsskola. Jag var ett offer för den rationaliseringsvåg som i början av 60-talet drog fram över skogsbruket i landet. Man slog ihop små arealer, man gick med i skogsägareföreningar, skogssällskapet etc. och många skogstjänstemän blev utan arbete. Jag hade dock turen att få anställning på Högestads & Christinehofs fideikommiss.     

                                                                                                                

Förutom mitt enkla bohag medförde jag i boet även min unga hustru Ingrid, 22 år. Bostadsytan i min förra tjänstebostad  var c:a 70 m2, och nu steg vi in i ett palats på bortåt 200 m2. Det var verkligen skillnad. Vi placerade vårt enkla möblemang i sydvästra hörnet av det stora rummet.

Hur såg då det Skoghem ut som tog emot oss ?  Inte så trevligt precis. Gårdsplanen var helt grön av ogräs. Gräsmattan hade inte blivit klippt på åtskilliga veckor, buskagen trängde på från alla håll, strax norr om gårdsplanen fanns antydan till att en gång ha funnits en trädgård av något slag. Vid västra gaveln (mot slottet) stod en vildvuxen rosenhagtorn, som mest bestod av vissna grenar. Strax intill stod fyra lindar i kvadrat med c:a 3 meters sida. Dessa hade en gång bildat en säkerligen helt underbar berså, men det var nog rätt så längesen. Nu hade dom fått växa upp till ganska höga träd. Dock var dom inte lika stora som de två stora lärkar som stod strax intill. De var nog omkring 20 meter höga. I  söder avgränsades tomten av en bäck, med stensatta sidor. På ömse sidor av bäcken fanns en häck, bestående av en kombination av avenbok, naverlönn och syren. Mellan den närmsta häcken och bäcken stod ett antal stora träd, närmare bestämt 3 askar och 3 lönnar. Dessa var endast till nackdel. Förutom att de skuggade större delen av gräsmattan och därmed orsakade att den till stor del utgjordes av mossa, gjorde de höstarna väldigt arbetsamma med alla de löv som skulle räfsas upp och forslas bort. Tre säsonger uthärdade vi, sedan fick jag tillstånd av jägmästare Abrahamsson att ta bort dem, vilket också skedde. Då fälldes även de ovan nämnda lärkarna, samt den förväxta lindbersån och rosenhagtornen. Östra delen av tomten utgjordes av en förfallen och vildvuxen frukt och bärträdgård. Denna hade, enligt folket i trakten, varit något av en Edens lustgård på Saxtorps tid, med fina stenpartier, och fin blomsterprakt. Inte så konstigt, han hade ju tjänstefolk, som höll ordning både ute och inne.

En sak som inte var så trevlig precis var att vi inte var ensamma om bostaden när vi flyttade in. Det förhöll sig nämligen så att basen för sågverket, en smålänning vid namn Bertil Jansson, som hade anställts ett par månader tidigare tillfälligtvis bodde på Skoghem. Han skulle egentligen ha sin bostad där familjen Sjögren numera bor, det hus som heter Svensboda. Han kunde dock inte flytta in förrän Enok Nilsson , som då bodde i Svensboda, flyttade ner till Högestad. Denne i sin tur kunde inte flytta förrän den bostaden blev ledig. Där bodde den pensionerade skogvaktaren Valter Olsson kvar. (han skulle så småningom flytta till Sjöbo). Så det blev en mycket underlig, och för oss mindre  lustig situation som uppstod. Den varade i ett par månaders tid innan det löste sig.

Denna tid var ju inte så särskilt trevlig. Det var väl inget fel på Bertil Jansson, men det är ju inte så trevligt att husera ihop med en främmad människa som vi ju inte kände såväl. Han var inte så särskilt renlig av sig heller. Städning av bostaden var inget som låg för honom, så på den fronten fanns det mycket att göra. Han hade en hund (tax) som han till största delen utfodrade med färdig hundmat i konservburkar. När burkarna var tomma lät han dem ligga i skåpet under vasken i köket (odiskade) så där var en otäck stank. Detta tog ju Ingrid itu med direkt, men hon befann sig i s.k. välsignat tillstånd i 3:je månaden och var därför extra ”äckelmagad” som man säger på skånska, så hon mådde inte så särskilt bra.

Till slut ordnade allt upp sig, och vi fick ha bostaden för oss själva.

                                                                   Annika

Våren 65 satte vi igång att ordna upp trädgården. Vi anlade en liten hallonodling, gjorde i ordning en köksträdgård. Vi sådde morötter, rödbetor, rädisor, gröna bönor, sallader m.m. Dessutom satte vi potatis. Ingenting går upp mot att gå ut i sitt eget potatisland och gräva upp ett kok. Gott ! 

Våra två hundar Miller och Bamse hade funnit sig väl tillrätta och verkade trivas bra. Försommaren närmade sig, och Ingrid blev allt rundare om magen. Den lyckliga tilldragelsen var beräknad att ske någon gång i månadsskiftet maj-juni. Snart var vi där.

Det var på natten 2 juni 1965. Jag vaknade av att någon skakade mig. Det var Ingrid. ”Jag tror att det är bäst att vi åker in till Simrishamn nu ” sa hon. Det gick hela nästa dag, ända fram till kl. 22 på kvällen. Då födde Ingrid en flicka som så småningom skulle få namnet Annika.  Annika föddes en onsdag (rättelse, det var en torsdag). Kommande helg var det pingst. Jag minns att jag på söndagen-pingstdagen- satt ute på altanen och drack kaffe och lyssnade på dansmusiken från festen i Alunbruket. Det var varmt och härligt försommarväder och festerna i Alunbruket var på den tiden lugna och städade tillställningar. En underbar frid rådde över området, och jag minns att jag genomfors av en härlig skön känsla och stolthet av att ha blivit pappa.

Så var vi då tre i familjen, samt dessutom två hundar. En annorlunda tid började. Det mesta kretsade nu kring den lilla nyfödda.

( Jag hade tänkt fortsätta min berättelse, men så har det inte blivit.  2015-07-28)

Här slutar Kurts berättelse, men jag kom att få en liten syster, Görel, som föddes år 1969.

På Christinehof  växte vi båda upp, och inte förrän vi var vuxna flyttade mina föräldrar till sitt älskade hus i Brösarp, den 8 oktober 1994. Här fick de  några av sina bästa år tillsammans, fram tills Ingrid dog år 2013. Här på Syrenvägen njöt de av vänner, familj, barnbarn, trädgård och allt annat som de tyckte hörde till livets efterrätt.

 

 

Bland Kurts anteckningar finns också en berättelse han skrivit om Ingrid, drygt en månad efter hennes bortgång. Kurt sa ofta att när han blev ensam kvar så blev livet så trist… 

Med det avslutar jag Kurts livsberättelse, åtminstone för den här gången. Tack för allt mina fina föräldrar.

Del 1, kan man läsa om HÄR.

Del 2 kan man läsa om HÄR.

Dagens citat:

Och i trädens kronor viskade vinden från de som hade gått före.

-ta hand om jorden.

-ta hand om varandra.

ta ansvar, innan det är försent.

Ha en fin dag.

Annika

 

 

Dela gärna

Inte varit här på ett tag.

Hejsan

Livet har satt sig på tvären en smula den senaste tiden, och det var ett tag sedan jag startade min dag här vid bryggan.

Senast var ju en morgon strax före påsk. Det var isande kallt både i luften och i vattnet.  Men ack så vackert.

Morgonen bjöd på vackra, svagt rosafärgade moln och det blev en fin soluppgång.

Ramslöksparadiset hade börjat spira och grönska, och doften gjorde mig nästan yr i bollen. Jag älskar den här vilda lökdoften i skogen.

Jag och min fina vän hade beslutat oss för att ta en tur ut på Åsstigen. Jag är förtjust i den lilla stigen med sina mossbeklädda plankor som man balansera på.

En pigg ekorre satt i ett träd och spejade på oss när vi kom vandrade. Solens första strålar lyste upp det lilla djuret så vackert.

På eftermiddagen var det dags för våffelätning med familjen. Hunden Molly satt på första parkett med ögon stora som tefat. Gillar man våfflor så gör man.

Dagens citat:

Om vi kunde sprida kärlek lika snabbt som vi sprider dåliga nyheter, skvaller och rena spekulationer, skulle världen se väldigt annorlunda ut.

Kram Annika

 

Dela gärna

En mysig helg med Scott i Gyllebo.

Hejsan.

Strax före påsk fick vi en så fantastisk helg med vårt lilla barnbarn på besök.

Vädret visade sig från sin bästa sida, så vi kunde passa på att vara ute nästan hela dagen. Stefan och Scott hade mycket att fixa med tillsammans och gick där sida vid sida. Och hur gulligt var det  inte att de hade likadana jackor, de där båda. Jackor som hos oss går under benämningen ”Ginkojackor” och som vi skrivet efter hos Engelsons AB.

En tur till den gamla ekskogen i kohagen tog vi oss också.

-kolla här mormor, sa Scott,  och visade mig sina klättringsfärdigheter.

Snart kommer marken här att vara täckt av utslagna vitsippor, då får vi gå hit igen.

Sedan enades vi om att det var dags för en go glasspaus i solen. Scott njöt i fulla drag.

Så hade de båda pågarna lovat mig att fixa till mina ektunnor. Där ska jag i år byta ut min potatisodling mot olika sorters dahlior istället. Jag tror att det kan bli fint där intill den soliga väggen. Vilken tur att jag hade Scott till hjälp!

När kvällen kom var vi nog alla lika trötta. Jag och Scott somnade i gästrummet efter att knappt ha orkat läsa godnattsagan klart.

Små barnbarn på besök ger verkligen guldkant på tillvaron.

Dagens citat:

En dag framför dig är bättre än tio år bakom dig.

Ha en fin dag.

Annika

 

Dela gärna

Glad Påsk 2023

Hejsan.

Förra helgen fick jag träffa mina små barnbarn och det var så mysigt. Det är sånt som verkligen sätter guldkant på tillvaron.

Efter att ha inspekterat Scotts nyinflyttade påskhare och klätt ut lille Nico i påskharens öron var det dags att ta Scott med till Gyllebo för en hel helg i ”mormors våld”.

Det var så härligt väder så vi passade på att vara ute en lång stund i trädgården. Scott plockade den första utslagna vitsippan och några gula svalört utan stjälk till mig. Finns det något vackrare än en liten bukett vårblommor plockade av en barnhand?

Dagens citat:

Kom ihåg! Vila är inget man förtjänar, det är något vi alla behöver och har rätt till.

Jag ska passa på att vila lite extra i påsk, för det känns som om jag behöver det lite extra.

 

Jag önskar alla en riktigt fin och glad påsk.

Kram Annika

Dela gärna

Våren kom med dimma till Gyllebo.

Hej hej

För ett tag sedan kom våren till Gyllebo på riktigt. Det både luktade och hördes som vår, men över hela Österlen låg en tjock kall dimma.

Jag och mina döttrar trotsade dimman och packade ner småpojkarna i vars en vagn och gav oss ut i ”gröten”.

Trots att det kanske inte var så vackert och bildskönt, så var det verkligen härligt den här dagen.

Sedan var det mysigt att komma in igen. Lille Nicolaj fick passa på att prova sin nya pyjamas som jag ”direktimporterat” från Gekås i Ullared. Den satt som en smäck. Det är så kul med honom eftersom jag tycker mig se så mycket av Amanda i honom ♥

Så måste jag passa på att göra lite reklam. För ett par veckor sedan beställde jag frukt och avokado från ett företag här på nätet. Jag blev så himla imponerad av allt jag beställde, men särskilt av avokadon. De man köper i affärerna här hemma är allt som oftast bruna, tråkiga och inte alls så särskilt fina. Från det här företaget köpte jag 2 kg avokado, och inte en enda av dem var dålig. De var så fina och så himmelskt goda.

Tips, tips, det här är en helt osponsrad reklam för företaget Finca Solmark, som säljer ekologisk frukt och grönsaker.

Dagens citat:

Bästa sättet att vara ledig är att vara upptagen med det man tycker är kul.

Ha en fin dag

Annika

Dela gärna

Samlade för att fira en födelsedag.

Hejsan.

För ett par veckor sedan var vi i min familj samlade för att fira Emmys födelsedag. Jag hade verkligen sett framemot den här dagen, då vi inte haft möjlighet att ses så ofta på nya året.

Emmy hade bokat bord åt oss alla på Hickorys Bistro i Simrishamn.

Där njöt vi av ställets goda hamburgare. Scott gillade mest de friterade potatis, så han fick ta sin burgare i en ”doggybag” med sig hem.

Lille Nicolaj var så glad och snäll hela kvällen och vi skiftades om att ha den lille parveln i våra knä.

Efter den goda maten styrde vi alla kosan mot Gyllebo igen.

Tidigare på dagen hade jag och Emmy hjälpts åt att baka en härlig chokladtårta, för är det födelsedagskalas så måste man ju äta tårta.

Jag älskar att få fira mina barns födelsedagar, och jag är så tacksam för varje gång vi kan träffas.

Dagens citat:

Om ett ägg går sönder genom utvändigt våld, tar ett liv slut. Om ägget däremot går sönder genom invändigt våld, startar ett liv. Bra saker startar alltid från insidan.

Ha en fin dag och låt er inte luras av några aprilskämt nu bara.

Kram Annika

 

 

Dela gärna

Här är ditt liv, del 2.

Hejsan.

Idag vill jag dela med mig ytterligare en liten bit av det min pappa Kurt skrivet om sitt liv. Här byter han ut havet mot skogen…

Följande är nedtecknat av honom själv:

Södermanland

Någon gång i december mönstrade jag av i Köpenhamn, där jag en gång mönstrat på.

Så kom jag än en gång tillbaka till hembygden, med allt det trevliga som fanns där, hemmet, barndomskamraterna, naturen m.m. Jag stannade hemma över vintern, tog en del ströjobb, arbetade bla med skogstaxering  i skogsvårdsstyrelsens regi. Jag var t.ex. på Ilstorps Norregård. Eftersom jag ännu inte hade körkort, cyklade jag till jobbet. Jag hade ungefär 2 mil till Ilstorp, så det blev ju 4 mil varje dag. Föga anade jag att jag 12 år senare skulle ha tjänst som skogvaktare i de skogar jag dagligen cyklade igenom.

       Än en gång var det tidningen Lands föregångare, Jordbrukarnas Föreningsblad, som s.a.s. blev min språngbräda ut i världen. Återigen var det skogsvårdsstyrelsen, denna gång i Södermanlands län, som sökte skogspraktikanter till en plantskola. Plantskolan fanns i Vallmotorp, ett litet samhälle 6 km från Katrineholm. Jag sände in min ansökan, och fick efter en tid svar att jag var välkommen att börja. Arbetena i plantskolan  började i april, och då var jag på plats. Vi var 12 praktikanter i åldern 18-24 år, och vi kom från olika delar av landet. Dessutom arbetade nu under högsäsong ytterligare en 10-12 personer från orten här.

Södermanland var en angenäm upplevelse. Folket här var vänliga och trevliga och kamraterna var bra. Jag var 21 år och livet lekte. Det blev mycket dans, fotboll och andra förlustelser på fritiden. Katrineholm var en lagom stor, och mycket trevlig stad, och som vi dessutom hade på bekvämt cykelavstånd. Vi höll på med de vanliga plantskolearbetena d.v.s. upptagning av plantor som skulle levereras ut till olika markägare, samt omskolade plantor som skulle växa ytterligare 1 år. Dessa arbeten varade till i början av juli, då säsongen avslutades och det blev uppehåll för semestrar. De flesta slutade nu och åkte hem, eller for på andra håll. Jag och några till stannade kvar under semestern, och fortsatte sedan med i huvudsak stämplingsarbeten åt olika markägare. Stämplingsarbetena varierades med ungskogsröjning. Så höll vi på fram till juluppehållet. Det var nästan ett år sedan jag reste hemifrån, så det var mycket roligt att återse dem därhemma, samt mina kamrater och bygden i övrigt. Jag stannade hemma över hela julen t.o.m. trettonhelgen. Höjdpunkten var julafton, med mormors underbara lutfisk och risgrynsgröt. Jag passade också på att ta ut och roa mig tillsammans med mina kamrater. Det blev sedvanligt besök på Högalunds Tivoli i Agusa de stora helgkvällarna annandag jul, nyårs-och trettonafton. Högalund var ett mycket populärt dansställe, som samlade ungdomar från en stor del av östra Skåne. Det lades ner omkring 1960.

 Julledigheten tog så småningom slut, och det blev dags att återvända till Södermanland och arbetena där. Jag minns att vintern var ganska besvärlig vid tidpunkten för min avresa. Det var sträng kyla och snöstormar med tågförseningar som följd. Till slut kom jag iväg och den 10 januari var jag åter på plats. Mina kamrater var då komna, men hade ännu inte börjat arbeta. Vintern var hård med svåra snöstormar som i c:a 1 veckas tid omöjliggjorde så gott som allt arbete utomhus. Vi bodde i en liten stockstuga där vi hade en öppen eldstad, så vi eldade och hade det varmt och skönt. Någon brist på mat hade vi inte heller eftersom vi hade hunnit proviantera  ordentligt innan ovädret bröt ut. Efter några dagar blev vädret bra, och vi kunde sätta i gång med arbetena igen. Dessa bestod i huvudsak av stämplings-och huggningsarbete.                 

Vid denna tid inträffade svåra stormfällningar i hela Mellansverige. Detta ledde till många arbetstillfällen. Som praktikant gällde det att ha en allsidig praktik. Ett av de i skogsbruket förekommande momenten var virkesmätning. Virkesmätning var en indelning av sågtimret i kvalitetsklasser. Detta för att prisuppgörelsen mellan köpare och säljare skulle bli så rättvis som möjligt. Virkesmätningsföreningen var en opartisk institution som finansierades av köpare och säljare gemensamt. Det var ett mycket eftertraktat arbete bland skogspraktikanter att få anställning i virkesmätningsföreningen, dels för att det var ett intressant arbete, och dels för att det var ganska bra betalt. Förutom den fasta lönen betalades det dessutom ut provision, som var baserat på den inmätta kvantiteten. Var man flitig kunde det bli ett rejält tillskott till lönen. Om man hade för avsikt att söka in på skogsskolan måste man dessutom kunna redovisa en viss tids praktik som virkesmätare. Tack vare stormfällningarna blev behovet av virkesmätare stort, och detta gav oss möjlighet till anställning i Mellansvenska Virkesmätningsföreningen.

Jag blev placerad i Vingåker, som ligger ett par mil väster om Katrineholm. Min chef hette Artur Rundblad. Han var en gammal garvad mätare, som verkligen kunde sitt arbete. Jag  fick  lära mig virkesmätningen ordentligt från början. Två av mina kamrater hade  blivit placerade i trakten, och vi brukade träffas om helgerna i Katrineholm och roa oss tillsammans.

En av kamraterna, Nils Hallberg, hade jag varit mycket tillsammans med och vi kom väldigt bra överens. Vi bestämde att vi skulle fira midsommaraftonen på ett välkänt ställe som hette Julita. Dagen innan var jag och inhandlade en ny grå , mycket elegant sommarkostym, samt slips, skjorta och strumpor. Jag hade länge sparat ihop pengar till detta.

Någon gång på midsommaraftons eftermiddag bytte vi om och jag minns hur fin jag var i min nya dress. Vi skulle åka buss på kvällen till festen. Bussen avgick vid 20.00 tiden, så vi hade gott om tid att inta lite förfriskningar. Av detta blev jag lite sömnig, så jag lade mig att vila ett litet slag. Så gjorde också Hallberg. Jag var tydligen betydligt sömnigare än jag hade räknat med, ty sömnen blev verkligen djup. Jag vaknade inte förrän bortåt 23-tiden. Hallberg hade förgäves försökt väcka mig. När det inte lyckades gick han i stället en runda på stan. Efter detta fick min nya kostym alltid heta ”pyjamasen”.

Framåt midsommartiden var jag nöjd med virkesmätningen, och ville skaffa mig sågverkspraktik, som också var ett måste om man  skulle söka in på skogsskolan. I Katrineholm fanns ett stort sågverk som hette Katrineholms Träförädling. Jag tog bussen till Katrineholm, gick upp på sågverkskontoret och frågade efter arbete. Det var inga problem, jag kunde få börja omgående. Nu var det bara att hitta ett ledigt rum i Katrineholm, avsluta arbetet åt virkesmätningsfören, säga upp rummet i Vingåker, och starta på sågverket. Detta tog ungefär 3 veckor, sedan var jag i gång på sågverket. Jag bodde nu tillsammans med mina två tidigare kamrater som fortfarande var kvar vid virkesmätningen. Sågverksarbetet var inget som tilltalade mig särskilt mycket, men det var väldigt nyttigt att följa upp vidareförädlingen av det timmer som höggs och mättes i skogen speciellt för en som tänkte vidareutbilda sig inom skogsbruket.

Mina 2 kamrater och jag hade ofta pratat om nödvändigheten att skaffa oss teoretisk utbildning både i allmänna ämnen som svenska och matematik, men även i ämnet skogsbruk. Jag hade under min praktiktid både i Roslagen och de perioder jag varit hemma samt här i Södermanland läst flera Hermodskurser både i matematik och skogskunskap.

I Hälsingland fanns en skola, Nytorps Skogs- och Lantmannaskola, som var välkänd i större delen av landet. Speciellt skogslinjen där hade ett mycket gott rykte bland skogsstuderande. Vi kom även i kontakt med ett par praktikanter som hade gått på skolan, och de hade mycket gott att säga om den. Vi skickade in våra ansökningar till skolan någon gång  i juni. Kursen började i oktober, och vi gick nu i spänd väntan på hur det skulle gå, skulle någon av oss komma in, eller skulle vi lyckas alla tre ? I augusti kom svaret. Vi hade kommit in alla  tre..

 

 

 Nytorp, Hälsingland, Norrland.

 Jag och mina två kamrater anlände till Nytorp i Hälsingland någon av de första dagarna i oktober, och året var 1954. Nu skulle det faktiskt bli riktigt roligt att få sätta sig på skolbänken igen. Det fanns två linjer på skolan, jordbrukslinjen och skogslinjen. Eleverna var både sådana som hade, eller så småningom skulle överta och sköta egna jord- och skogsegendomar, samt sådana som tänkte utbilda sig till tjänstemän inom de båda näringarna. Jag och mina två kamrater var ju av det sistnämnda slaget. Eleverna kom från hela landet, från S:t Olof i söder, (undertecknad) till Arjeplog i norr. Majoriteten kom dock från Norrland och Svealand. Förutom jag, så fanns det ytterligare en skåning här, Per Erik Enocksson, från Mala utanför Hässleholm. Han var en baddare på matematik, ja även andra teoretiska ämnen. Han läste in studenten på Hvilans specialgymnasium på rekordtid, och kom sedan in på skogshögskolan. Jag har träffat honom någon gång efter Nytorpstiden, jag minns inte var, men då var han färdig jägmästare.    

Här i Norrland kunde man tala om milsvida skogar. Det var barrskogen som dominerade. Lövskogen bestod i huvudsak av två trädslag, nämligen björk och asp. Det var vackert i Hälsingland, och man kunde konstatera att varje landskap i vårt avlånga land har sin tjusning.  Antalet elever på själva huvudkursen, som pågick från oktober till i början av maj, var 65 st.

Efter huvudkursens slut fortsatte praktiska fortsättningskurser inom både jordbruk och skog. Den praktiska kursen i skogsbruk höll på till midsommar, och avlöstes av en kurs som kallades praktikantkursen. Denna höll på till 1 oktober. Jag gick samtliga kurser. Antalet elever trappade ner hela tiden. Sålunda var vi 15 elever som gick sistnämnda kurs.

 Jag måste ge utbildningen på skolan högsta beröm. Här lärde jag mig mycket om skog, både teoretiskt och praktiskt. Detta berodde till allra största delen på de duktiga lärare vi hade. Vår lärare på skogslinjen hette Erik Öhrn. Han var jägmästare och bördig från Småland. Han var en skicklig teoretiker och praktiker, hade ett vinnande sätt och blev mycket populär bland oss elever. Det är nog ingen överdrift att påstå att jag lärde mig mer om skog här på Nytorp än jag senare skulle göra på skogsskolan.

En av de mera kända eleverna här var Kai Myrdahl, som var dotter till de välkända Gunnar och Alva Myrdahl, som bl.a. tjänstgjort som politiker, ekonom och forskare m.m. både härhemma och utomlands. Alva Myrdahl  har fått Nobels fredspris 1982. Hon har även  tjänstgjort som ambassadör i Indien några år. Det gick dessutom fem andra flickor på kursen, så det feminina inslaget var ju inte särskilt stort. Dom gick på jordbrukskursen. Det var inte alls vanligt att flickor skulle befatta sig med skog på den tiden  Ett mycket trevligt inslag i tillvaron häruppe var de fina tillställningarna med dans och annan gemenskap som vi hade tillsammans med Hälsingegården, den fina lanthushållsskolan i Järvsö. Vi hade även lite utbyte med folkhögskolan i Bollnäs.

Huvudkursen avslutades i början av maj, och därefter skulle en studieresa företagas. Det stora flertalet hade aldrig varit längre söderut än i Småland, så det fanns ett överväldigande önskemål att få se Skåne. Så blev det också. Det var redan tidigare bestämt att vi skulle resa till Skåne, och även göra en avstickare till Köpenhamn. Vi avreste från Bollnäs med tåg den 7 maj 1955. Vi reste på natten, så vi hade sovvagn. Nästa morgon kl. 7.30, vaknade vi upp i Hässleholm. När vi reste från Hälsingland, såg det ut där ungefär som det gör i Skåne i början av mars. Gräset hade ännu inte börjat växa, och det fanns ännu inga blad på träden, dessutom låg det fortfarande kvar någon snökladd här och där. Här i Skåne var det som om vi hade kommit till ett annat land. Det var en mycket vacker vårdag, solen sken, lärkorna drillade i skyn, maskrosorna lyste gula i det gröna gräset som böljade för den svaga vinden. När vi sedan i den inhyrda bussen rullade söderut mot Linderödsåsen, där bokarna hade börjat slå ut, och sedan vidare ner mot mina hemtrakter på Österlen, där man kunde se ut över Hanöbukten och bort mot Stenshuvud var det så förtrollande vackert att man fick tårar i ögonen. Man måste tydligen resa bort och sedan återvända för att upptäcka det vackra i sin hembygd. Mina kamrater som inte tidigare hade varit i Skåne var helt betagna av landskapets skönhet, så olik den natur dom var vana vid. Dom hade svårt att förstå att jag hade kunnat lämna denna trakt. Det var nästan så jag undrade själv.

Vi besökte några, på den tiden moderna gårdar, i Kristianstadstrakten, ett  bränneri i Vä samt inte minst det för oss skogisar, intressanta Maltesholms gods. Jag minns fortfarande att vi bl.a. såg ett mycket imponerande lärkbestånd, samt väldigt fina bokskogar. De flesta av eleverna hade aldrig tidigare sett bokskog, så dom tyckte sig förflyttade till en sagovärld. Ja, det var mycket som var nytt, inte bara för dom, utan även för mig, som inte hade sett mig omkring så mycket i Skåne tidigare. Det underbart vackra försommarvädret bidrog också till att de här dagarna blev en skön och oförglömlig upplevelse.

Studieresan gick vidare till Malmö där Kockums varv besöktes. Även Alnarps Lantbruksskola, och domkyrkan i Lund blev föremål för ett besök. Men vad vore Skåne utan Köpenhamn. Alltså blev det även en tur till Tivoli och Zoologisk have därstädes.

Så småningom tog de här fina dagarna slut och vi återvände ”hem” till Hälsingland

I Hälsingland väntade nu examen, och därefter skingrades vi åt alla håll. Själv stannade jag som jag tidigare nämnt kvar på fortsättningskurserna fram till den 1 oktober. Även min kamrat som jag hållit ihop med ända sedan 1953 – Nils Hallberg – stannade kvar. Vi hade följts åt sedan tiden i Vallmotorp, nästan tre år, och trivts bra tillsammans. Den 2 oktober skildes våra vägar åt, och sedan dess har vi inte sett varandra. Jag vet dock att han gick Kolleberga skogsskola 1958/59, och att han sedan fick tjänst som bitr. kronojägare på Ombergs revir i Östergötland. (Jag ringde till Hallberg i september 2002. Han är bosatt i Ödeshög och har ett bra liv)

 Jag hade inte förberett mig så noga på vad jag skulle göra efter Nytorpstiden. Inte förrän någon av de sista dagarna bestämde jag mig. Jag tyckte att jag gärna ville spä på min meritlista med ytterligare huggningspraktik, varvid jag också fick möjlighet att tjäna lite extra pengar, vilket jag var i stort behov av. Jag tog farväl av mina kamrater och löste en enkel tågbiljett till Norrköping. Där låg det stora skogsbolaget Fiskeby AB:s huvudkontor och det var där jag tänkte fråga efter huggningsarbete.

Dagens citat:

Tack för att du visade mig skönheten och skapade en magisk, trygg plats i min själ genom skogen.

Ha en fin dag

Kram Annika

Dela gärna

Här är ditt liv, del 1.

Hejsan.

Två månader innan min pappa Kurt gick bort, så fyllde han hela 90 år. Vi hade då under en tid  börjat märka att allt inte stod rätt till med honom, men han var lurig min pappa,  och lät oss inte förstå hur sjuk han egentligen var då.

En veckor före sin födelsedag hade han lagt fram en rejäl bunt papper med anteckningar om sitt liv åt mig…

-du skriver väl om mig i tidningen den dagen jag fyller år, frågade han mig…

Vid den tiden arbetade jag mer än heltid och var rejält stressad, jag hade ingen möjlighet att hinna sammanställa någon artikel om min pappas liv. Kurt sa att han förstod mig, men jag kunde se ett stråk av besvikelse  i hans ögon. Mitt samvete gnagde såklart.

Därför tänker jag att jag nu skulle kunna publicera det han skrivet här på bloggen, det vet jag att han skulle ha gillat.

Så pappa Kurt – här har du ditt liv!

 

Från hemmet till Kungliga Flottan.

Jag föddes i  S:t Olof den 18 juli 1932. När jag var 2 år skildes mina föräldrar, och jag kom tillsammans med min 1 år äldre bror till mina morföräldrar, som bodde i Tåghusa, några km  norr om S:t Olof   Här fick jag en god och trygg uppfostran som jag haft god nytta av senare i livet.                                                                                                                                               

Efter avslutad skolgång, och efter diverse ströjobb hos lantbrukarna i hemtrakten tog jag värvning vid Kungliga Flottan. Någon gång i juni 1949 avreste jag med tåg från Vitaby station med destination Karlskrona..De första månaderna genomgick jag utbildning tillsammans med andra nyintagna. Efter detta bar det ut på böljan blå med segelfartyget Gladan, för att vi skulle lära oss sjömansyrket från grunden. I ett par månaders tid seglade vi längs svenska och norska kusten. Det var ett hårt slit, men mycket lärorikt. När seglatsen var slut återvände vi till Karlskrona och fortsatte med teoretisk utbildning vid sjömansskolan.

Efter nyåret 1950 blev det förflyttning till Berga Örlogsskolor vid Hårsfjärden i Stockholm där utbildningen fortsatte med både teori och praktik. Den praktiska utbildningen förekom på olika fartyg såsom kryssaren Tre Kronor, jagaren Uppland minsveparen Landsort m.fl. En spännande och minnesrik upplevelse var resan med kryssaren Tre Kronor till Färöarna. Man firade nationaldag där, och det innebar fest och dans i tre dagar och lika många nätter. Färöisk dans liknade inte våra danser. Det  var en lång ringdans, som gick i hus och ur hus, och man kunde avbryta när man ville, och hoppa in när och var man ville. Allt roligt har dock ett slut, och så småningom återvände vi till hemmavattnen där vi fortsatte med krigiska övningar i  Östersjön, omväxlande med teori vid Berga skolor.

 

                                                                                                                                                                                                                      

Skogspraktikant i Roslagen.

          Jag hade alltmer börjat komma underfund om att det inte var detta liv jag ville syssla med i framtiden. Min längtan till det civila livet blev allt starkare, och någon gång på våren 1951 tog jag avsked av marinen. Detta gick ju inte helt smärtfritt, men det är en annan historia.                                                                                                                                                                          

Jag återvände till hembygden där jag började undersöka möjligheterna att få arbete i ett annat ”naturelement” som alltid hade intresserat mig, nämligen skogen. En dag hittade jag en annons i tidningen Jordbrukarnas Föreningsblad (nuvarande Land). Det var skogsvårdsstyrelsen som sökte skogspraktikanter till en plantskola i Roslagen. Jag skrev dit och anmälde mitt intresse. Efter en tid fick jag ett positivt svar, och i början av april avreste jag norrut med Stockholmsexpressen. Jag kom tillsammans med ett tiotal andra praktikanter till en liten ort i Roslagen som hette Rö. Här började nu en härlig tid i ett underbart vackert landskap. Fram till midsommartid var det arbete i plantskolan. När detta arbete var slut blev vi utplacerade två och två, hos markägare som behövde hjälp med framförallt röjning i ungskog.

Min kamrat hette Ragnar Danielsson, och var från Östersundstrakten i Jämtland.  Särskilt minns jag godset Värnberg, som kanske mest var känt för att det ägdes av ätten Oxenstierna, och att den nuvarande ägaren var Johan Gabriel Oxenstierna som blev olympisk mästare i militär femkamp vid olympiaden i Stockholm 1912. På Värnberg arbetade vi i ett par månader. Förutom att naturen var mycket vacker här, var människorna vänliga och trevliga. Vi åt i en liten matsal på slottet, fick väldigt god mat och en bra uppassning av jungfru Ella .Det var med sorg i hjärtat vi (jag) tog avsked av Värnberg (Ella) och fortsatte till andra ställen.

Vi fortsatte nu vidare till olika markägare, där vi röjde ungskog, stamkvistade tall  m.m.

Detta höll vi på med ända fram till i början av december, då vintern satte stopp för vidare skogsvårdsarbeten. Vi tog farväl av varandra och av skogsvårdsstyrelsen i  Stockholms län,och drog vidare på nya öden och äventyr.

                

S/S  Nordic.

Jag återvände till hemtrakten. Det var alltid lika roligt att komma hem till de anhöriga och till mina barndomsvänner när jag varit borta ett tag. Jag stannade hemma över vintern, men framåt vårkanten började en längtan ut i världen göra sig gällande. Jag hade under min tid vid flottan träffat många ”salta sailors” som hade varit vid handelsflottan, varit ute på många äventyr och sett många länder. Detta lockade mig mycket. Jag ville gärna prova på livet till sjöss i civil version. Jag reste till Malmö, där jag anmälde mig som arbetssökande på sjömansförmedlingen. Efter ett par dagar fick jag ett erbjudande som jag antog. Det var  S/S Nordic som behövde en lättmatros. Fartyget låg i Köpenhamn, så jag reste dit och anmälde mig ombord. Redan samma natt vaggades jag till sömns ute på Nordsjön av en måttlig bris från nordväst. Detta var den första natten av många ombord på S/S Nordic. Jag skulle i  framtiden få uppleva många betydligt hårdare vindar.

Nu följde en upplevelserik tid med besök i många europeiska hamnar från Marseille i Frankrike till Arkangelsk på ryska ishavskusten. De länder vi i huvudsak besökte var Frankrike, England och Holland. En rejäl storm med vindhastigheter på 32 sekundmeter fick jag vara med om på en resa från Sunderland i England till Aalborg i Danmark. Båten rullade och stampade något alldeles vansinnigt. Att vi gick utan last gjorde inte saken bättre. Till slut var vi tvungna att gå ned i lä vid Hanstholm, där vi ankrade och inväntade bättre väder.

I Arkangelsk i Ryssland lastade vi props (gruvstöttor ) som vi gick till Newcastle med. Detta var under det kalla krigets dagar 1952 och att komma till Ryssland då var inget nöje precis. Innan vi fick gå in i hamn kom polis och tullfolk ombord för att gå igenom personalakterna för varje besättningsman. De som hade tillgångar över ett visst värde fick dessa beslagtagna. De låstes in ett skåp som plomberades i kaptenens hytt. Där fick de ligga kvar tills vi gick därifrån.

Sedan vi blivit ordentligt synade och befunnits inte ha några spionerisyfte utfärdade ryssarna ett särskilt tillstånd att uppvisas för vakt vid landgången när man gick i land. Det var inte alla som fick ett sådant tillstånd. Det var nog ingen som hade någon större lust att gå i land heller. Arkangelsk utgjorde ingen vacker anblick. Staden bestod till största delen av gråa, omålade förfallna ruckel  till bostäder. Beväpnade vakter utrustade med kulsprutepistoler patrullerade fram och tillbaka på kajen längs fartyget. Detta i förening med allt annat förstärkte det ogästvänliga intrycket. Det var helt utan saknad vi efter c:a 10 dagars lastning lämnade denna gudsförgätna plats och stävade ut i Vita havet. Vita havet heter det hav som delvis omslutes av Kolahalvön. Denna sjö gör verkligen skäl för sitt namn. Havet var vitt, himlen var vit och vid horisonten flöt hav och himmel ihop i ett vitt töcken. Detta var i augusti månad  och en tröst var att vi inte skulle kunna gå hit mer före våren på grund av isbelagda vatten. Isläggningen brukade börja redan i september. Det kändes verkligen skönt att lämna denna plats bakom sig.

 Vi gick nu söderut längs norska kusten för att sedan sätta kurs mot Newcastle. Efter ett par dagars gång drabbades vi av sjöfartens gissel – förutom storm- nämligen dimma. En mycket tät dimma. När man stod midskepps kunde man med nöd och näppe urskilja fören på fartyget. Vi låg ömsom stilla och ömsom rörde vi oss framåt med en hastighet av högst 3 knop.

( 1knop = 1 sjömil = 1852 m i timmen). Vi lät fartygssirenen ljuda med jämna mellanrum. Efter 12 dygn anlände vi till Newcastle och den långa resan var slut.

En händelse som jag särskilt minns, och som var nog så dramatisk inträffade när vi låg i Rouen i Frankrike. 5-6 man av besättningen däribland jag, besökte en krog som låg i hamnkvarteren. Vi behövde skölja halsen efter att ha städat lastrummen. Det blev ett ordentligt sköljande och efter en stund kände jag att jag behövde lite frisk luft. Jag lämnade därför krogen och tog en liten promenad i en smal gränd. Jag hade glömt att ägarinnan till krogen, som förresten var norska, hade varnat oss för att gå ut ensamma på grund av nordafrikanerna, speciellt marockanerna, som det fanns mycket gott om i hela Frankrike. De levde nästan uteslutande på kriminella handlingar, och drog sig inte för att mörda även om vinsten inte blev så stor. De brukade hålla till utanför hamnkrogarna, där det ofta kom ut någon överförfriskad sjöman som blev ett lätt byte. Jag hade väl inte gått mer än ungefär 50 meter när en mörkhyad person dök upp vid min ena sida , och strax därefter ännu en på den andra sidan. Jag  uppfattade en rörelse bakom mig och uppfattade i ögonvrån att det fanns någon även bakom mig. På ett enda ögonblick blev jag helt klar i huvudet, men det ville jag inte avslöja, utan låtsades i stället vara mycket berusad. Vi fortsatte ytterligare något tiotal meter. De här skummisarna ville väl komma lite längre bort från krogen innan de företog sig något. Helt överraskande gjorde jag helt om och satte full fart

Den person som gick bakom mig sprang jag rakt på. Han blev så överraskad att han satte sig rakt ner på gatan. Jag hann se att han hade en kniv i handen. Nu slog jag på en raketspurt och lämnade förföljarna bakom mig. Här hade jag nytta av att jag hade ägnat mig en hel del åt idrott, både löpning och fotboll. Den norska  ägarinnan hade stått i dörren och sett alltsammans. Hon sprang och mötte mig. Hon skrek några väl valda ord åt mina förföljare, som vände om och försvann. Sedan fick jag en rejäl utskällning av henne för att jag hade gått ut ensam.

Det hade blivit höst, vi hade besökt åtskilliga av de europeiska hamnarna  och jag började bli ganska nöjd med sjölivet. Jag vantrivdes inte, man kom ut och fick se mycket både sådant som var bra och sådant som var mindre bra. Man insåg snart att man kom från ett land där vi hade det ganska bra. Detta var ju 1952, och många länder hade inte hunnit repa sig efter kriget.

Jag hade under denna tid till sjöss fattat mitt beslut angående framtiden. Jag skulle gå i land, fortsätta praktiken inom skogsbruket och utbilda mig till arbetsledare i skogsbruket (skogvaktare).

 

        Det här var första delen av din berättelse pappa Kurt, och jag hoppas att du är nöjd med mitt inlägg ♥

 

Dagens citat:

Mitt sinne pratar fortfarande med dig. Mitt hjärta letar fortfarande efter dig, men min själ vet att du är i ro. Jag saknar dig varje dag.

Ha en fin dag och kram

Annika

Dela gärna

Traktorväder och barnbarnsbus.

Hejsan.

Förra helgen hade vi ett härligt vinterväder. Extra mysigt var det eftersom Amanda kom hit med sina båda pojkar.

Scott var väldigt sugen på att köra med traktorn, så den fick jag ju leta upp bland alla saker som just nu vinterförvaras i trädgårdsskjulet.

Fast när vi bestämde oss för att gå en sväng i det soliga vintervädret så dröjde det inte länge förrän Scotts ben blev trötta och hans traktor blev väldigt jobbig att köra.

Scott blev sååå himla trött i benen, så där fanns ingen annan råd än att vi fick bära hem både traktor och påg igen. Vi enades om att det var bäst att Scotts traktor skulle få ha sin plats i traktorgaraget sidan om Stefans Case fram till vårkanten.

Sedan knorrade magen och Scott blev sugen på varm choklad. Det blev dags för oss att gå in och mysa istället.

Katten Felix tog sin tillflykt till en barnsäker korg där han lugnt kunde hålla koll på när barnen busade och lekte.

Lille Nicolaj växer så det knakar och det känns som om jag inte riktigt hinner med alla hans små framsteg nu.

Dagens citat:

Vissa dagar blir jag imponerad av mig själv. Andra dagar så letar jag efter telefonen medan jag pratar i den.

Haha… det är väl som sig bör i min ålder 😉

Kram på er, Annika

Dela gärna
Rulla till toppen