Resor

Wim Hof Method på underbara Mundekulla

10 kommentarer / Natur, Resor, Träning / Av / / , , , / 2 minutes of reading

Hej hej

Förra helgen blev en helt magisk helg för mig. Tillsammans med min vän Tina for vi till Småland på ett efterlängtat äventyr.

Vårt mål var Mundekulla, en liten by i Långasjö socken som ligger i Småland. Där på Mundekullas conference- och retreatcenter väntade tre spännande dagar på oss.

När vi vid middagstid var framme vid vårt mål kunde vi checka in i det riktigt coola eco-tornet. Vi började med att duka upp de god mackor som Tina haft med sig. Sedan gav vi oss av på lite upptäcktsfärd i området.

På kvällen fick vi träffa vår fantastiska coach, Björn, som under dagarna tre skulle vägleda oss i ”the Wim Hof Method”.

Metoden upptäcktes genom en holländsk äventyrare vid namn Wim Hof. Han kallas även Iceman och tack vare hans smått galna tilltag upptäcktes den här metoden som idag är vetenskapligt grundad och stödd av forskning och studier.

Kortfattat kan man beskriva Wim Hof metoden som en teknik där hälsan stärks med tre pelare – andning, kyla och mindset.

Genom de här tre pelarna kan man förbättra sitt mentala fokus och klarhet Man kan öka energin och uthålligheten. Det lär även minska stress och ångest och förstärka immunförsvaret. Man får också snabbare återhämtning och man får en ökad tolerans för kyla.

Under den här fantastiska helgen vägleddes vi alla i den särskilda andningstekniken. Vi fick alla utsätta oss för kylan (under trygga former) och som kronan på verket serverades vi himmelskt god vegetarisk mat hela helgen.

Varken jag eller Tina var direkt några nybörjare på det här med kallbad, men lite små tips och utmaningar fick vi allt.

(Jag älskar fotot på min vän Tina i isbadet, medan alla vi andra värmer oss i det 40 gradiga vattnet i tunnan intill.)

På lördagskvällen vandrade vi iklädda endast badkläder och facklor i händerna ner till en gammal vedeldad bastustuga. För oss som vågade, kunde vi även ta oss ett dopp i den mörka sjön som låg intill. En fantastisk kväll!!

Tack min vän Tina för bästa sällskapet under helgen och alla upplevelser  tillsammans och alla skratt.♥

Att ägna en hel helg åt att träna på att ”bli bekväm i det obekväma” var helt fantastiskt och något jag varmt kan rekommendera.

Är någon intresserad av den här metoden och en helg på Mundekulla, så finns här en länk till deras hemsida – klicka –> HÄR

Dagens citat:

När jag blir gammal vill jag inte se ung ut – jag vill se lycklig ut.

Ha en fin söndag.

Kram Annika

 

Dela gärna
     

Wim Hof Method på underbara Mundekulla Läs mer »

Irlandsresan – Newrange, Galway och Cliffs of Moher

6 kommentarer / Familj, Natur, Resor / Av / / , , , / 4 minutes of reading

Hejsan

Så är det dags för tredje och sista blogginlägget från vårt äventyr på Irland.

Från Drogheda och den härliga bröllopsfebern, styrde jag och min dotter kosan ut på landet mot västra sidan av Irland. Första stoppet blev ett besök av Newrange, som ligger i grevskapet Meath. Newrange är en förhistorisk gånggrav som lär vara byggd omkring 3200 f.Kr. Den är alltså 5.000 år gammal vilket gör den äldre än pyramiderna i Egypten. Häpnadsväckande! Och hur i allsindar kunde man bygga såhär på den tiden… det är en gåta.

Platsen är väldigt vacker och den är en del av världsarvet Brú na Bóinne.

Att besöka platsen var väldigt uppstyrt och med oss hade vi hela tiden en guide som såg till att vi inte rörde vid eller gick för nära monumentet. Jag och Andréa hade letat efter biljetter där man även skulle få gå in och titta på insidan, men det var fullbokat flera dagar framåt. Istället fick vi glädja oss åt en hissnande bussfärd dit, som vi sent ska glömma… Jösses så fort det gick att köra en stor buss på de där smala små vägarna.

Varje år vid vintersolsståndet lyser solens strålar in genom en särskild öppning ovanför ingången och träffar kammarens innersta vägg – man tror därför att byggnaden hade astronomisk och rituell betydelse.

Efter det besöket körde vi vidare mot staden Galway. Vi hade hittat ett hotell i utkanten av staden. Nästa morgon bestämde vi oss för att vandra in till centrum och sedan ta en buss hem på kvällen. Havet var vilt och busigt med flera modiga badare som glatt slängde sig i från ett hopptorn.

Vi vandrade längs med havet en bra bit innan vi kom in i själva stadskärnan.

Staden sjöd av liv och rörelse och vi strosade runt i affärerna och provade härliga tröjor och koftor av ull. En härlig beige kofta fick följa med mig hem som souvenir. Tillslut var vi ganska trötta i benen och även lite torra i strupen tyckte vi…

Vi slank in på en av alla pubar som fanns där. Jag beställde en irish coffee som värmde gott. Där på puben kom vi att börja prata med en av stamgästerna och denna man blev nog så glad och tacksam för pratstunden att han sedan ville visa oss till stadens minsta pub för att där  bjuda oss på vars en Guiness. Vi var inte sena att tacka ja till hans erbjudande.

Nästa dag checkade vi ut från vårt hotell och körde vidare mot Cliff of Moher. Vägarna dit var både smala och fartfyllda. Men naturen var oslagbar, och jag förstod verkligen varför ön kallas för ”den gröna ön”. Där var så vackert.

Regnet hängde i luften, men vi hade tur och kunde vandra längs med de vackra klipporna utan att bli det minst blöta. Förmodligen hjälpte det att jag investerat i ett billigt paraply som jag envisades med att bära med mig hela tiden.

Naturen här var fantastisk med sina dramatiska klippor. På vår och sommar häckar här en massa olika fåglar  och jag förstår att platsen är välbesökt av naturälskare.

Högst uppe på en höjd låg en byggnad som jag först trodde var en fyr, eller kanske något militärt. Byggnaden var i själva verket byggt på 1800-talet, av den dåvarande godsägaren, och var avsett som utsiktstorn och för att användas till picknickar. Idag är det lilla huset öppet för allmänheten.

Fantastiskt vackert ligger det  alla fall.

När kvällen kom så körde vi vidare till veckans sista hotell. Jag och Andréa skulle båda med våra flyg tidigt nästa morgon, och hur tråkigt vi än tyckte det var, så hade vi kommit fram till resans sista natt.

Att vi vill hit igen var vi nog överens om, för det finns så mycket som vi inte hann med … att bo på det charmiga lilla slottet i Kinnitty tillexempel…. Men det blir nästa gång det! Man måste ju ha något att längta efter…

Att lämna Irland kändes tung, för på samma gång kramade jag min Andréa hejdå med vetskapen om att vi nog inte kommer att ses förrän tidigast nästa sommar. Men tiden går fort och vem vet, kanske finns möjlighet att ses någon annanstans i världen…

Dagens citat:

Ingen har valt sitt öde. Därför kräver ödet att vi alltid ska vara redo.

Jag ska alltid vara redo för äventyr, när sådana bjuds. Livet är ju ett enda stort äventyr, det gäller bara att ta vara på det.

Tack mina döttrar och Andréa i synnerhet för just det här fantastiska äventyren♥

Kram Annika

 

Dela gärna
     

Irlandsresan – Newrange, Galway och Cliffs of Moher Läs mer »

Irlandsresa – Bröllopet

6 kommentarer / Familj, Resor / Av / / , , / 4 minutes of reading

Hejsan.

Vårt Irlandsäventyr fortsatte, och dagen hade kommit då det var dags för oss att hämta upp en hyrbil och ta oss till en fantastiskt vacker gård där ett bröllop väntade.

Efter att ha gjort oss bröllopsfina så hämtade vi den hyrda Skodan vid flygplatsen och tog oss på vänster sida genom ett starkt trafikerat Dublin. Jag satt med hjärtat uppe i halsgropen hela den 40 minuter långa bilfärden. Men Andréa körde tryggt och säkert, även om hon påstod att jag höll krampaktigt i min väska…

Tjejen som gifte sig var en vän till Andréa Min dotter och Sacha hade lärt känna varandra under sin utbildning i Saskatoon i Kanada. Under de där tuffa utbildningsåren kan jag tänka mig att de kom varandra väldigt nära. Den unge man hon nu gifte sig med var en kille från Nya Zeeland som valt att ta sitt pick och packa och flytta till Irland till sin stora kärlek.

Under själva bröllopsceremonin var det fotoförbud, men efter det så var det fritt fram att föreviga.

Efter vigselakten blev det tid för oss som skulle bo över att checka in på gården. Det var en helt fantastisk gård som var abonnerad enbart för oss.

När alla fått sina rum, så samlades vi för att skåla och äta lite småplock. En trollkarl gick runt och underhöll gästerna och gav oss nog alla lite huvudbry.

Sacha var en så vacker brud med sitt mörka hår och sitt smittsamma skratt. Ytterligare en annan studiekamrat från Kanada var på plats. Carra, och det var fint att se alla tre veterinärvännerna träffas igen.

På bröllopet fanns gäster från många olika länder och världsdelar, och att jag fått följa med som min dotter +1 (som det tydligen heter) var jag så glad och tacksam för.

Att klä sig efter den klädkod som stod på inbjudan var inte heller det lättaste. Men Andréa propsade på att jag skulle leta upp en gammal klänning som jag hade på millenniumskiftet. Sagt och gjort, det fick bli den 25 år gamla klänningen som åter kom till heders. Och det funkade ju faktiskt riktigt bra.

Den efterföljande bröllopsmiddagen var något alldeles extra. Det var så många olika goda rätter och mitt i alltihopa fick jag in en gin & tonic också.

Efter middagen tog dansen vid. Ett jättebra coverband spelade upp till dans med en massa goa, kända låtar (från min ungdom) som ingen kunde sitta still till. Jag kan inte nog beundra brudens pappa, som förutseende nog sett till att köpa in ett stort lager flip-flops så ingen dam skulle behöva sitta still för att finskorna klämde. Det var nog mycket hans förtjänst att många av oss dansade ända tills klockan var över 2 på natten.

Ja, vilket bröllop och vilken familj. Jag kan inte nog tacka för all gästfrihet och generositet den här kvällen.

Alla mina lyckönskningar till er, Sacha & David ♥

Morgonen efter vaknade vi upp till en dignande frukost innan vi checkade ut för att förflytta oss till ett annat ställe.

Det var dags för bröllopsdag nummer 2

Vi körde till den lilla staden Drogheda som ligger norr om Dublin. Där checkade vi in på det charmiga hotellet, The Marcy Hotel

På eftermiddagen fick vi lite tid att utforska staden och jag och Andréa passade på att återigen vara lite kulturella.

Vi strosade på gatorna och besökte en stor pampig kyrka.

När kvällen kom var det dags för efterfest med bubbel, småplock, middag och irländsk dans.

Den kvällen var jag och Andréa nog inte ensamma om att somna som små stockar. När morgonen kom så var jag nästan lika mätt ännu, men en avokadomacka med bacon och ägg slank förstås ner ändå.

Vårt Irlandsäventyr fortsatte, men det får ni läsa om en annan dag.

Dagens citat:

Det gäller att ta livet som en lek, och leken på allvar.

Ja, nog har jag kommit att tycka väldigt mycket om det irländska folket. Så mycket glädje, bus och lekfullhet i deras sinne.

Ha en fin dag.

Kram Annika

 

 

Dela gärna
     

Irlandsresa – Bröllopet Läs mer »

Irlandsresan – Dublin

4 kommentarer / Familj, Resor / Av / / , , , / 2 minutes of reading

Hejsan.

Jag hade inte mer än kommit hem från Stockholm förrän det var dags att packa resväskan igen för nästa äventyr. En resa till Irland som jag fått i födelsedagspresent av mina döttrar stod för dörren.

Jag tog tåget från Malmö till Kastrup och därifrån flyget vidare till Dublin. Min dotter Andréa hade redan anlänt dit, då hon dagen innan kommit med flyg direkt från en veterinärkonferens i San Diego.

Med min dåliga engelska och lite vägledning av mobilens AI lyckades jag till slut hitta rätt buss som tog mig fram till hållplatsen vid vårt hotell. Och där i ösregnet väntade min älskade dotter♥

( bild ovan: Ha´penny Bridge)

Första kvällen gav vi oss ut i folkvimlet på Dublins gator.

Såklart passerade vi Dublins kanske mest kända kvarter, Temple Bar. The Temple Bar Pub med sin röda fasad var ett populärt ställe att låta sig fotograferas, så det fick vi ju också göra.

Vår första kväll avslutade vi på The Brazen Head. Det är Dublins äldsta pub och lär ha anor ända tillbaka till 1200 talet. Vi hade tur och fick ett litet bord på den populära puben.

Och är man på Irland så dricker man självklart Guiness. Jag gillar den där mörka, nästan svarta ölen, men Andréa valde hellre cider. Kvällen avslutades med härlig irländsk musik där stämningen var på topp.

Nästa dag bestämde vi oss för att vara lite kulturella. Det kända biblioteket, The Book of Kells passerade vi, men avstod ett besök. Istället passade vi på att gå på ett museum, Dublinia, där man fick uppleva vikingatiden och medeltiden i Dublin. Dublin har starka kopplingar till vikingarna. År 841 grundade norska vikingar en bosättning vid floden Liffey, som blev grunden till staden Dublin.

Vikingamuseet låg intill den stora pampiga kyrkan, Christ Church Cathedral.

Framför kyrkan fanns en skulptur som lär visa Jesus som hemlös, insvept i en filt med korsfästa fötter som enda kännetecken. Intill statyn stod en liten försäljningsvagn som drevs av Dublins hemlösa.

Efter ett långt besök på museet så strosade vi sedan bara runt i staden och njöt av allt vi såg.

(Bronsstatyn Molly Malone)

Bara efter en enda dag kunde jag konstatera att jag älskade landet och dess folk här.

På oss väntade ytterligare äventyr med en väntande hyrbil (huhhh = vänstertrafik) och ett fantastiskt bröllop. Men allt det skriver jag om en annan gång.

Dagens citat

Det finns inga främlingar här; bara vänner du ännu inte mött.

~irländaren William Butler Yeats~

Ha en fin dag.

Kram Annika

Dela gärna
     

Irlandsresan – Dublin Läs mer »

Tjejmilen 2025

4 kommentarer / Allmänt, Resor / Av / / , / 2 minutes of reading

Hej

Det är dags för inlägget om årets härliga tjejmil i Stockholm. Min femte sprungna mil i vår huvudstad.

Vi var ett glatt och taggat gäng som satte oss på Snälltåget upp mot Stockholm. Första kvällen valde vi att gå på en så god och trevlig restaurang – ”Smak” i centrala Stockholm. Vi åt och njöt av allt. Och såklart lite god dricka utanför.

I vanlig ordning bodde vi på Freys Hotell, ”Lilla Rådmannen”. Vi började lördagen med en stärkande frukost, innan vi begav oss mot Gärdet och starten för tjejmilen.

Ingen av oss var egentligen i sin bästa form, men det där spelade inte så stor roll. Man fick helt enkelt bara göra sitt bästa, bestämde vi. Småkrämpor och oträning skulle inte kunna stoppa oss!! Så efter en ”liten” kö till sista toabesöket var det dags för starten.

Väl i mål kunde vi alla ändå konstatera att det gått ganska bra för oss ändå. De unga töserna kom alla i mål  på en tid runt en timme. Själv tog jag i mål på en timme och en kvart och Petra kom strax efteråt med sin dumma hälsporre.

Att göra sitt bästa och kunna lägga ytterligare en sprungen mil, det är vinst nog. Så bra kämpat tjejer!

På kvällen blev det dusch, fotvård och hotellmys, och senare avnjöt vi lite riktig välförtjänt springmat på hotellrummet.

Vi hade bestämt oss för en extra dag i Stockholm, så på söndagen tog vi en båt ut till Fjäderholmarna.

Vädret var verkligen på vår sida, och vi njöt för fullt av allt det vackra.

Efter en lite enklare lunch och en drickapaus var det dags för oss att ta båten tillbaka igen.

 

Vi avslutade vår Stockholmshelg med en god pasta på Scarpetta som drivs av Emilio och Åsa Ingrosso. Så himla gott, och särskilt god var den Cabonara som Petra beställda.

Morgonen efter tog vi tåget hem igen, och såklart var vi redan anmälda till nästa års lopp. För målet är inte att bli snabbare, smalare eller springa längre – målet är helt enkelt bara ”att aldrig sluta”, varje sprungen tjejmil är en vinst i sig.

Dagens citat:

Din kropp kan springa. Det är din hjärna du ska överbevisa.

Ha en skön söndag och kram från mig.

Annika

Dela gärna
     

Tjejmilen 2025 Läs mer »

Vasaloppet och dagar i Mora

10 kommentarer / Familj, Resor, Träning / Av / / , / 4 minutes of reading

Hejsan.

För en vecka sedan packade jag min väska för ett litet äventyr på resande fot. Det som stod skrivit i min kalender var att jag skulle hänga med min yngsta dotter, Emmy, och hennes tjejgäng till Mora.

I deras kompisgäng hade det kommit på förslag på att utmana sig själv genom att bla. klara av att köra en halvvasa, dvs 4,5 mil på skidor. När det så var dags och det hela hade blivit allvar,  då drog sig killarna ur, och kvar stod fyra tappra tjejer kvar. Fyra Österlentöser av segt virke som inte viker ner sig i första taget.

Så var vasaloppsveckan då inne. Allihopa träffades vi på Malmö central, där vi skulle ta nattåget upp till Stockholm och därefter åka vidare med andra tåg mot Mora.

 

Tjejerna hade investerat i nya längdåkningsskidor och pjäxor, och under två dagar i januari hade de fått lite teknisk vägledning och även fått prova på hur det var att stå på ett par skidor.  Det är ju så, att som skåning så bjuds det verkligen inte på många tillfällen att utöva längdskidåkning på hemmaplan. Men det var ett glatt gäng töser, som peppade till tusen steg på sista tåget mot Mora.

I Mora hade de hyrt ett jättefint och centralt hus där vi alla kunde bo.

Vi började med att ge oss ut i Mora, för att kolla läget och för att hämta tjejernas startkit till halvvasan. I hela Mora rådde Vasaloppsfeber och i många skyltfönster var det tema på just skidåkning.

Även om gatorna var fria från snö och istället var fyllda med stenkross, så kunde man känna av tävlingsvibbarna i luften. Mycket av banan bestod av konstsnö, medan på gatorna i centrum av Mora var den mesta snön borta.

Efter ett tag var vi alla hungriga och valde att gå till Café Zorn, där vi åt en varm och god soppa med gott bröd därtill.

Efter att ha handlat ingredienser till kvällsmat och varor för en stadig frukost, så gick vi tillbaka till huset där vi alla slocknade som små ljus ett par timmar.

Kvällsmaten bestod av rejält med stuvade makaroner, korv och köttbullar. Sedan var det vallning av skidor och planering av utrustning. Tänk så bra det är nuförtiden, att nästan allt kan man lära sig på Google och Youtube.

Så var den stora dagen så äntligen inne. Tjejerna var uppe riktigt tidigt för att förbereda utrustningen och göra sig redo. Jag hjälpte till så gott jag kunde med pepp och markservice. Av stämningen att döma var de alla både nervösa och lätt sammanbitna.

Jag önskade dem lycka till och sa ”vi ses i mål töser”! Sedan försvann de iväg till vasaloppsbussen som skulle ta dem till startområdet.

Min tanke var att jag skulle ägna dagen åt att uppleva Mora, kanske gå på Zornmuseet, strosa runt och hitta på lite andra aktiviteter. Istället blev det så spännande när jag följde tjejerna via vasaloppsappen och de olika livesändningar som fanns. Jag hamnade hemma i stugan, i den stora härliga soffan, där jag kunde se hur töserna kom till de olika delstationerna i Oxberg, Hökberg och Eldris.

När jag till sist gav mig av mot målet i Mora var jag så stolt och glad för deras skull. Då förstod jag ju att de alla fyra skulle komma att klara sin utmaning, att åka 4,5 mil på skidor.

Jag tror nästan att jag var lika glad och stolt som de själva, när de gled in genom målgången i Mora. Så himla bra kämpat.

 

På kvällen efter loppet tog de en välförtjänt dusch, och sedan blev det pizza, öl och lite bubbel. Efter det sov vi alla gott.

Dagen efter var vi återigen uppe tidigt. Först sjöng vi alla för Louise, som dagen till ära fyllde jämnt. Sedan packade vi och ställde iordning allt i huset och begav oss iväg till tåget, för att styra kosan mot Skåneland igen.

Tack kära vasaloppsåkare,  för att jag fick hänga med som er största supporter, jag är grymt stolt över er alla!

Dagens citat:

När de försöker övertyga dig om att det är omöjligt. Tacka för motivationen och bevisa att de har fel.

Idag kommer vi sitta bänkade för att se stora vasaloppet på 9 mil. Jag ska inte sticka under stol med att jag har blivit lite sugen på att försöka mig på lite längdåkning själv också… vi får väl se…

Kram Annika

Dela gärna
     

Vasaloppet och dagar i Mora Läs mer »

Stämningsfullt med Carola på Skansen.

4 kommentarer / Allmänt, Familj, Resor / Av / / , , / 2 minutes of reading

Hejsan.

Vårt lilla äventyr i Stockholm fortsatte…

Efter att ha försjunkit i nostalgin i flera timmar på ABBA museet och därefter avnjutit en fantastiskt god lunch på Spritmuseet, så vandrade vi vidare genom ett vintrigt Djurgården.

Vi besökte Estonias minnesmonument där 815 namn fanns inristade. Egentligen var det 852 som omkom, men för 37 av dessa valde deras anhöriga att namnen inte skulle finnas med på monumentet.

Från minnesplatsen gick vi vidare genom den vackra Galärvarvskyrkogården.

Vi passerade den vackra byggnaden där Nordiska museet finns. Den här gången hann vi dock inte med fler kulturella besök, utan vi drog oss sakta tillbaka till vårt hotell igen.

På vårt rum laddade vi med varma kläder, mössa och vantar och när skymningen sänkte sig över Stockholms stad så begav vi oss iväg till Skansen.

I nästan en och en halv timme njöt vi av Carolas underbara julkonsert med fantastiska artister, musiker, barn och en balettdansös (som förövrigt hette Annika Olsson). Det finns nog ingen som kan sjunga in julen lika vackert som Carola.

Med en blandning av klassisk julmusik, gospel och lite nyare jullåtar fick vi en fantastisk vinterkväll på Skansen. När Carola tog sin sista och lite oplanerad låt och skrattande sa ”ni vill ju aldrig gå hem”, stod publiken upp och klappade med.

Jag och min syster vandrade sedan i sakta mak hem till vårt hotell igen, där vi njöt av en Toast Skagen och lite gott att dricka i hotellbaren, innan vi tyckte att det var dags att krypa till sängs.

Efter vår skönhetssömn vankades det underbar hotellfrukost innan vi checka ut för den här gången.

Vi lämnade ett vackert Hasselbacken, Djurgården och Stockholm bakom oss och vände åter mot Skåneland.

Tiden hade gått så fort, så fort och nästa gång vill vi kanske stanna några dagar till (för eventuellt blir det här en tradition… ) Men den här gången passade det mig bra att vända hemåt ganska fort… för där hemma väntade ju min ”Kanadaunge”. I Malmö anslöt Emmy för att åka med hem och återförenas med sin syster. Jag vinkade hejdå till min egen lillasyster som också hade lite andra roliga äventyr i vänten.

Dagens citat:

När jag var liten kändes läggdags som ett straff. Idag känns det mer som att vinna på lotto.

Ha en fin dag och kram

Annika

Dela gärna
     

Stämningsfullt med Carola på Skansen. Läs mer »

Stockholm och ABBA museet.

2 kommentarer / Allmänt, Familj, Resor / Av / / , / 2 minutes of reading

Hejsan.

I förra veckan så hade jag och min syster några mysiga dagar i huvudstaden. Vi tog Snälltåget upp, vilket inte kostade oss mer än en spottstyver. Vi checkade in på det mysiga Hasselbackens Hotell, som ligger ute på Djurgården.

Stockholm var verkligen riktigt ”julefint”. Ett tunt lager snö låg på marken och överallt var det stämningsfullt dekorerat med ljus och girlanger.

Min syster hade aldrig varit på ABBA museet, och för mig var det mer än tio år sedan jag besökte det då det precis öppnat. Det var därför ett självklart val för oss.

Vi är ju båda uppvuxna med ABBA och vi har så många minnen från deras musik.

I flera timmar strosade vi runt och sa flera gånger ”minns du” … till varandra.

Här får man utforska Abbas historia från medlemmarnas tidiga år, ända fram till deras återförening. I flera rum är det som uppbyggda minnesmiljöer, som  deras inspelningsstudio, Stikkans kontor och den välkända helikoptern från skivomslaget till LP:n  ABBA Arrival och flera andra.

På flera ställen fanns deras olika scenkläder upphängda på skyltdockor. Några av kostymerna mindes vi så väl, medan andra kändes lite mer obekanta. Såklart fanns även kläderna från deras stora genombrott med i ett av rummet. De där speciella kläderna som nog alla i min generation minns. Agnetas byxor hade genom åren ändrat färg en aning, och visst minns vi den där speciella Waterloo-looken!

I en annan monter fanns kläderna som Agneta bar vid ett framträdande, de där som fått inspirera klädvalet i ”Mamma Mia – filmen”, långt senare.

I flera timmar strosade vi runt och njöt av all nostalgi, innan vi till sist blev väldigt hungriga.

Ett stenkast från ABBA museet låg Spritmuseet. Där slank vi in och åt en så himla god lunch, bestående av jordärtskockssoppa och gott bröd.

Fortsättning följer i ett annat inlägg …

Dagens citat:

Lev så du dör med minnen… inte drömmar!

Ha en fin Nobeldag.

Kram från mig, Annika

(med ett drygt 10 år gammalt foto)

Dela gärna
     

Stockholm och ABBA museet. Läs mer »

Tjejmilen 2024

8 kommentarer / Allmänt, Resor, Träning / Av / / , , / 3 minutes of reading

Hejsan

Förra helgen var det äntligen dags för tjejmilen i Stockholm. Vi hade sedan länge anmält oss till loppet, och då även bokat både hotell och tåg upp till huvudstaden. Och nu var det äntligen dags.

Vårt lilla gäng bestod av mig och min vän Petra, samt våra döttrar (utom Andréa, som ju bor i Kanada).

Vi var ett taggat litet gäng som anlände till vårt hotell, Lilla Rådmannen. När vi checkat in på våra rum och satt packningen, så begav vi oss ut till Gärdet för att hämta nummerlapparna till loppet. Då passade vi också på att äta en god middag innan vi tog oss tillbaka till hotellet.

En sängfösare innan vi gick och la oss, det tyckte vi att vi kunde unna oss.

Efter en stadig hotellfrukost gav vi oss iväg genom ett myllrande Stockholm. Även om vi, lite till mans, hade en del småskador, så var vi alla rejält peppade och taggade.

Mina ischiasbesvär hade återigen börjat göra sig rejält påminda igen, och jag hade fått känningar i båda benen ända ner till fötterna. Men skam den som ger sig, jag hade som mål att springa sakta och nätt, det skulle nog kunna funka hade jag tänkt.

Kroppen höll och jag kom in i mål, trots lite missöden på vägen. För såklart yrade jag till det en smula ute på banan och råkade springa fel och fick därför lufsa en halv kilometer extra (lantis i stan). Men vad gör det, jag passerade ju sista vätskekontrollen två gånger och fick mer energidricka än alla andra… 🙂

Jag tror nog att vi alla sprang lite bättre än förväntat och alla var vi stolta och glada över våra prestationer.

Med 30.000 steg i benen, varav en sprungen mil, så var vi både trötta, slitna och vrålhungriga när kvällen kom. Det fick bli pizza på rummet. Alltså såååå gott!!

När vi bokade vår helg i Stockholm så bestämde vi oss för att ta en extradag i storstaden innan vi åkte hem. Alltså hade vi hela söndagen på oss att bara strosa runt, njuta av stadslivet och se på allt vad vår fina  huvudstad hade att bjuda.

Tack tjejer för en helt fantastisk helg, med så mycket skratt, tokigheter, pepp och prestationer. Såklart är vi alla redan anmälda till nästa års tjejmil.

Mitt eget mål är varken att springa längre eller fortare – nej, mitt mål är att fortsatta i samma takt och samma längd, så många år jag bara kan.

Dagens citat:

Det viktigaste är inte att vinna utan att ha kul. Fast å andra sidan är det väldigt kul att vinna och i synnerhet när man har kul.

Jag tävlar bara med mig själv, och knappt ens det – men kul det har jag, så in i norden.

Ha det gott

Annika

Dela gärna
     

Tjejmilen 2024 Läs mer »

Auschwitz Birkenau

4 kommentarer / Allmänt, Resor / Av / / , , , / 4 minutes of reading

Hejsan

För ett tag sedan skrev jag om bussresan till Krakow, och här kommer nu slutet på vår resa. Sista anhalten blev allvarstyngd och krävde stor eftertanke, men samtidigt tycker jag att ett besök här skulle ingå i skolundervisningen och vara obligatoriskt för alla ungdomar. Det är så viktigt att vi alla minns.

Vi får helt enkelt aldrig glömma allt det hemska som hänt…

Dagen då vi anlände till Auschwitz var rejält varm och solig. Trots det så gick det en liten kall kår genom kroppen på mig.

Med åren har besökarna ökat väldigt mycket här och säkerhetsnivån för att komma in är nästan lika hög som på en flygplats. När vi stod där och fick våra minimala väskor röntgade, så tänkte jag på alla arma fångar, som under kriget bara haft en enda önskan – att ta sig levande ut härifrån.

Vi passerade den välkända skylten ”Arbeit macht frei”. Den lär ha skapats inne på lägret av lokala fångar. Om det upp och nedvända B:et är en tyst protest eller enbart ett misstag, det är inte helt klart. Jag vill gärna tro att det är gjort med flit av fångarna här.

Vi vandrade i en tyst och lite sammanbiten skara, alltmedan vår duktige guide berättade en liten del av allt som kan sägas om det här koncentrationslägret. Överallt var vi omringade av det höga och täta taggtrådsstängslet.

På en av byggnadernas tegelvägg fanns små murade fyrkanter. Dessa är resultatet av barns utbildning i murarhantverket. Alla var tvungna att arbeta, tom. små barn.

Vi vandrade längs de rostiga taggtrådsstängslen och i en av tegelbarackerna fanns en urna med mänsklig aska från lägret.

Vi besökte det välkända ”Block 11”, huset som bestod av hemska tortyrrum. Här genomfördes även olika experiment på fångarna. Bla fanns det sk. ståceller där det placerades 4 personer på ett extremt litet instängt utrymme. Denna cell var så trång att personerna bara kunde stå upp som ”packade sillar.” Här kunde de få stå i flera dagar utan mat. Det var också här som de första försöken med att avliva människor med Zyklon B genomfördes.

Utanför, mellan block 11 och block 10 låg ”dödsväggen”. Här avrättades fångarna kallblodigt genom skjutning, sk arkebusering.

Ovanför muren vajade en blek, blåvitrandig flagga stilla i den varma sommarbrisen.

Vi vandrade tyst och stillsamt ut från området, för att ta oss till bussen. Ur högtalarna vid utgången spelades sorlig och tung musik, samtidigt som namnen på de mördade fångarna lästes upp, ett efter ett, i all oändlighet.

Härifrån åkte vi med bussen till det andra lägret som byggdes – Auschwitz 11 eller Birkenau, som det också heter. Detta är kanske det mest välkända och det man mest sett bilder från.

Ett välkänt fotografi är från just den här platsen. Den gamla bilden visar hur SS-vakterna strosar vid ett nyss inkommit tåg där selekteringen nyss gjorts av de ankomna människorna.  Längre bort på perrongen syns alla de lurade fångarnas tillhörigheter i en stor hög mitt på planen.

Vi hade inte så lång tid på oss här, men vi fick besöka några av de enkla träbarackerna där fångarna bodde under extremt primitiva förhållanden. Vi fick även besöka en av längorna som var inredd som toalett. Två gånger om dagen fick fångarna gå på toaletten. Med tanke på de hemska magåkommorna och diarréerna som de flesta led av, så var det fruktansvärt att leva här. Man fick inte heller tvätta sig ofta och bara någon enstaka gång om året kunde man få tvätta sina kläder.

Jag hade önskat att vi haft mer tid på oss här på Birkenau, men samtidigt var vi alla nog ganska trötta och nöjda.

Utanför området satt en kaja och iakttog oss när vi kom vandrande. Jag tänkte för mig själv ”Fri som en fågel”.  Frihet är inte något man ska ta som självklart, även om det borde vara det för alla och envar.

Vi hoppade upp i den bekväma bussen, och så var det dags att börja hemresan till Sverige.

Tack till Anne-Marie och George på Hagestad Touring för en fin och välordnad Polenresa.

Mitt tidigare blogginlägg från Krakow finns HÄR.

Dagens citat:

Vissa vägar leder rätt av misstag, andra vägar leder vilse med flit.

Ha en fin fredag.

Kram Annika

Dela gärna
     

Auschwitz Birkenau Läs mer »

Rulla till toppen