En kalasfredag.

Hejsan.

Det var Alla Hjärtans Dag, och hela naturen andades kärlek.

Vädret här i Gyllebo var vårlikt och fåglarna sjöng som om det vore april månad. Snabb som en liten iller jobbade jag undan det sista på mitt kontor och gav mig ut i den sköna solen.

Vid slottet gick alpackorna och såg ut att vara smått yrvakna i de skarpa solstrålarna. I deras hage hade det som vanligt blivit en liten översvämning som bara var vacker mot alla de utslagna snödropparna.

Min favoritalpacka kom som så ofta mot oss när vi kom vandrande. Den har vi döpt till ”Per Gessle”, och jag tycker att den är så himla gullig. Det är något med den ljusa luggen som påminner om Gessles frisyr i unga år.

När vi småpratat med Gessle ett tag, vandrade vi vidare ner mot sjön.

Solen glittrade i vattnet. Träden vid stugan ute på udden skimrade ännu gråare än vanligt. Vad det där silvergråa egentligen är som täcker grenarna, det vet jag inte, men det ser trolskt och mystiskt ut på något vis.

Vid badplatsen låg badbryggan fortfarande på sniskan. Fast även om den här dagen skvallrade om en annalkande vår, så lär det dröja innan platsen är fylld med badsugna människor.

Med en ischias som blivit värre och en begynnande förkylning i kroppen vandrade jag vidare i solgasset. Lite småkrämpor får man ta… hemma på bordet väntade en bamsebukett med vackra rosor på mig. Kärlekens högtid kunde nog inte valt en finare dag.

Dagens citat:

Låt inte människor eller situationer göra dig upprörd. Båda är maktlösa utan din reaktion.

Ha en riktigt fin söndag.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Ett kortelshuvud.

Hej hej.

Vad det där ordet ”kortelshuvud” egentligen betyder, det har jag inte den blekaste aning om. Men att där är fantastiskt vackert, det kan jag försäkra er.

Det var förra helgen då jag och Stefan var på vandring i nationalparken, som vi valde att ta stigen upp till det lite mindre kända Kortelshuvudet.

Det är bra när man vandrar i Stenshuvuds nationalpark, för där finns många ställen för trötta små ”gubar” och vovvar att vila sig på. Om man nu inte är rädd för att sitta på kalla stenar vill säga.

För just stenar är det gott om här. Stenar som ligger ”hullerombuller”. Stenar som är vackert uppbyggda till stengärde, och stenar som verkar vara uthuggna av mänskliga händer.

Vissa stengärde väcker frågetecken och förundran tycker jag. Vad har man haft det här till?

Längst uppe på Kortelshuvudets utsiktsplats är det sagolikt vackert. Härifrån ser man bort mot Stenshuvud i norr. Nedanför har man utsikt över Krivareboden som skymtas så fint i en liten glugg i växtligheten.

När vi hade kikat klart på allt som gick att kika på, så vandrade vi ner igen.

Trots att det var en ”fulgrå” februaridag så hade många människor valt att besöka parken den här dagen. Parkeringen var fylld med bilar. Det här är en underbar sysselsättning oavsett väder, så kanske kan det vara ett helgtips till just dig.

Dagens citat:

Ändra orden jag måste och jag borde, till: Jag vill och jag får!

Livet är så kort, så skippa några borde och några måsten. Det är så mycket viktigare med sånt man vill!!

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Alla hjärtans dag.

Hejsan.

Mina hjärtans dag.

Idag är det ”Alla hjärtans dag”. En dag som alla andra för mig. Såklart kommer jag ihåg mina kära små hjärtan lite extra idag. Mina töser som står mig närmast i livet. Två av dem är så långt iväg just nu, så emellanåt snörps hjärteroten ihop en smula. En av dem är i Nya Zeeland och den andra är i Alabama. På vars en sida av jordklotet. Såklart är jag överlycklig över att tredje tösen inte är längre bort än i Tomelilla. Men den ena ersätter aldrig den andra. Var och en så värdefull och unik!

Och så har jag förstås lille Tjabokillen. Han var ju faktiskt med senaste gången jag hade tjejerna samlade allihopa här hemma. Som ett litet grodyngel låg han där och grodde i Amandas lilla söta kulmage.

Även om Scott inte syntes så väldigt tydligt då, så nog fanns han där alltid! Tänk, redan har grabben hunnit ”fylla” 4 månader! Livet är f*n i majj ett mirakel.

Jag har ju även ett stort bamsehjärta. Stefan heter han.

Förmodligen firar vi dagen med en vanlig enkel vardagsfika i köket – han och jag. Det är ju faktiskt det bästa som finns. Vardagen. Kanske skrapar vi några triss och hoppas på vinst.

Skulle vi mot förmodan vinna storkovan tar vi ett varv runt jorden och hälsar på Andréa och Emmy i farten. Det vore fantastiskt.

Fast det blir nog som vanligt. En vandringstur på hemmaplan är ju faktiskt rena paradiset det med.

Storekovan för mig är ju egentligen att veta att de alla är friska och mår bra. Och att ibland få besök av en liten Tarzankille, det förgyller vardagen mer än alla pengar i världen.

Dagens citat:

Att umgås med sina vuxna barn är som att återuppleva de bästa stunderna i livet.

Man behöver inte köpa en massa dyra presenter till sina kära. Att komma ihåg att berätta för dem hur älskade de är räcker länge.

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Picknick i Källskogen.

Hejsan.

Efter nästan exakt fyrtio år, så var jag tillbaka på den här sagolikt vackra platsen.

På en skylt står det att den här platsen heter Tockabjär. När jag var en ung tonårstös, så minns jag bara att vi ungdomar kallade det för ”killerna”. Hit tog vi oss för att träffas, grilla och göra allt sånt som tonåringar gillar att göra. Många av pågarna körde moppe och vi töser fick åka med.

Förra gången jag var här, satt jag på en Puch Dakota, bakom en finnig 16-års grabb. Nu, 40 år senare vandrar jag här med min stelbente make och mina två små hundar i koppel.

I min ryggsäck hade jag nu smörgåsar och en termos med  varm choklad. Då, för 40 år sen, hade jag nog en burk i handen, förmodligen det som kallades mellanöl… eller nej, jag gillade ju inte öl på den tiden… Ganska säkert var det en enkel vit tandläkarmugg i plast jag höll i handen. Innehållande en häxblandning – en ärligt stulen mix av sprit, från någon icke ont anande förälder.

Det är märkligt med minnet. Jag kan inte säga att jag varit på den här platsen särskilt många gånger som ung. Men i min hjärna har jag aldrig kunnat glömma dess skönhet.

Så förra helgen packade jag med mig min ”lille” gubbe, hundarna och en ryggsäck med förnödenheter och gav mig tillbaka hit.

Jag har inte särskilt bra koll på vilken vandringsled man går för att komma till den här fina platsen. Kanske heter den ”Backaleden”??  I vilket fall som helst så börjar den i skogen vid Brösarps idrottsplats och går över stora vägen, in i skogen.

Vandringsleden är uppmärkt med gula ringar runt träden, och jag tror att om man följer den så kommer man fram till Vantalängan så småningom.

Vårt mål för dagen var den grillplats jag hade i minnet och den lilla bro jag kom ihåg att vi gick på, där vid ”Killerna”.

Det kändes så konstigt när vi kom fram till platsen… Det är inte ofta saker ser ut som man minns dem, men här var det alldeles precis sig likt tyckte jag. Vattenkällan var förstås numera utmärkt med en skylt, så törstiga vandrare kunde avnjuta det friska goda källvattnet.

Vi fortsatte en bit bort mot grillplatsen där vi pausade och åt vår medhavda matsäck. Solen kikade fram och värmde skönt. Stefan hade mest ögon för vildsvinsspår, medan jag drömde mig bakåt i tiden.

Med tanke på Stefans stelopererade fot svängde vi av ifrån leden och tog asfaltsvägen hem. Vi passerade min gamla kära skola och sen bar färden vidare mot nya mål.

Dagens citat:

Du har inte slösat din tid – du har samlat erfarenheter.

Ha en fin dag och kram

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Tacksam för alla sömntutor.

Hejsan.

Jag är så tacksam för att det finns så många sömntutor här på Österlen.

Om alla ställt klockorna på ringning om söndagsmorgnarna för att ge sig ut och ta emot solen vid havet, då hade det långtifrån varit så här stillsamt och lungt.

Egentligen vill jag inte visa vad alla ”tröttisar” går miste om. Egentligen vill jag ha hela den här härligheten för mig själv.

Jag vill kunna låta mina småhundar springa lite lösa och fria när stranden är öde och tom. Jag vill kunna sitta ensam i mina egna tankar och inta den skönhet som finns här.

Fast allting tar ut sin rätt. Även jag måste sova ibland. Lika pigg som jag är när klockan ringer, lika trött är jag när kvällen nalkas, så det är många vackra solnedgångar som jag går miste om.

Det fanns en tid då jag skulle kunna ge vad som helst för en enda timmes extra sömn på morgonen. Men allt det har så sakta förändrats för mig. Min bästa stund på dygnet är nu definitivt morgonen.

Dagens citat:

Om en person inte håller samma takt som sina medmänniskor beror det kanske på att hon hör en annan trumslagare. Låt henne följa den rytm hon kan höra, oavsett vad man tycker om den eller hur långt bort den är.

Livets olika skeden låter oss höra olika rytmer. Lyssna på den som passar just dig i den del av livet du befinner dig..

Kram Annika

 

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Nationalparken och helgens vintermåne.

Hejsan.

Min helg har bjudit på så mycket natur och så sköna vandringar.

Nej, det är väl egentligen inte så väldigt ovanligt. Jag brukar alltid vara ute lite varendaste dag och spankulera. Det ovanliga är  mer att jag haft manligt sällskap med mig.

Den jaktintresserade byggmästaren i egen hög person minsann. Och tillika min äkta hälft.

Nu när jaktsäsongen går mot sitt slut och våren nalkas, då ser jag honom lite mer igen, min Stefan.

I lördags for vi ut till nationalparken och vandrade med hundarna. Luften var skön och det var många människor ute i parken.

Dagens tur gick söderut på en stig vi sällan brukar vandra.

Mot det lite mindre kända Kortelshuvudet och dess fantastiska natur.

Platsen där uppe är oslagbart vacker. Men det får jag visa en annan gång.

Såg ni förresten den vackra fullmånen i helgen?

Jag läste någonstans att den kallas ”vintermåne” och då är extra stor. Vacker är den iallafall.

Dagens citat:

För att må bra behöver vi känna oss älskade av minst en person och ha någon att älska.

Det är allt skönt att jaktsäsongen lider mot sitt slut tycker jag…🤣

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Stanna tiden.

Hej hej.

Får ni också den där känslan ibland? Känslan som slår ner som en bomb i bröstet och som säger ”snälla nån, vi måste stoppa tiden”

Jag tror att i hela mitt liv så har jag tyckt att min bästa tid är nu. Att jag är i mitt livs bästa period alldeles precis just nu. Sådär har jag nästan alltid tyckt, oavsett ålder, ända sedan jag var i  tio års åldern.

Ja, jag tycker till och med att åldern jag är i nu, måste vara den bästa. 55 år, pigg och glad. Så absolut, här kan jag stanna läääänge.

Mina små hundar är också i sina bästa år. Molly är 5 och Lykke 3,5 år

Min man Stefan är nio år äldre än vad jag är, så för honom går livet i full fart mot pension och ledighet. Det måste väl vara den bästa tiden av dem alla.

Fast det är väl tur att ingen kan stoppa tiden. För då hade jag varit tio år ännu. Jag hade varit klädd i 70-talskläder och farit fram på min brandgula crecsent-minicykel uppe i skogarna vid Christinehof. Då hade jag aldrig träffat på de underbara killar och män som kom att bli en del av mitt liv. Jag hade inte fått mina tre underbara döttrar. Och Scott, jag hade inte haft någon liten härlig Tjabokille. Det är allt tur att tiden går.

Jag älskar den här resan. Livets resa med alla sina destinationer. Tacksam för allt det som jag fått uppleva, men samtidigt nyfiken på det som finns bakom nästa krök. Ibland har jag tagit sorgliga avsked. Några reskompisar ska iväg mot andra mål, några enstaka resenärer har jag inte riktigt kommit överens med. Det finns reskompisar som har rest färdigt för alltid och dem har jag tårögt vinkat av vid deras slutdestination. Men min egen resa går vidare ett tag till hoppas jag och jag ser fram emot att välkomna nya kompisar på färden.

Livets resa… nej, jag vill egentligen inte stoppa tiden. Jag vill bara få ha hälsan och hålla mig frisk, så jag får en så angenäm färd som möjligt.

Dagens citat:

Fortsätt på din väg. Allt kommer till dig när det är dags.

Tack alla ni som på något vis varit mina reskompisar såhär långt.

Ha en fin dag och kram Annika

 

 

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Att vara först.

Hejsan.

Jag älskar att vara först.

Med först menar jag, först på plats för att ta emot en ny dag. Jag älskar att vara uppe med tuppen. Ja helst vill jag vara uppe före tuppen.

En riktigt kall morgon i veckan, gav jag mig iväg mot havet innan solen gått upp. Ett vackert snötäcke hade lagt sig i Gyllebo och min gamla Volvo var täckt av en tunn isskorpa. Jag skrapade frenetiskt med min simpla isskrapa medan småhundarna ivrigt snodde rundor runt mina ben.

Vid Knäbäckshusen parkerade jag min bil och gick sakta ner mot stranden. Jag var först. Vi var alldeles ensamma, jag och hundarna, och jag älskade känslan.

Att ensam ta emot en ny dag och få se solen kika upp borta i horisonten är en svårslagen gåva. Att sitta vid strandkanten och se det varma ljuset reflektera sig i vattnet som slår upp mot stranden känns mäktigt.

Att få se solen kika upp ur vattnet som en morgonpigg clementin upphör aldrig att fascinera mig.

Där vid Rörumsstrand satt jag för någon dag sedan. Jag var allra först med att ta emot den här ljuvliga dagen, och jag njöt av känslan. Småhundarna sprang lyckliga runt mina fötter. Borta över Stenshuvud kunde jag se hur dagen ljusnade i ett babyrosa skimmer.

Dagens citat:

Jag är ingen facebookstatus. Du behöver inte gilla mig.

Det allra viktigaste är att gilla sig själv. Så istället för att gilla facebookinlägg, ta tiden till att gå ut och gör den person du gillar lite lycklig. Dig själv. Gör något du själv mår gott av. Lyckan finns ofta närmre än man kan tro.

Kram från mig.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Det gäller att hålla igång.

Hej hej

Hur går det med alla nyårslöften egentligen? Själv har jag inte direkt haft några löften till mig själv. Man kan mer säga att jag har mål. Det där målet har varit det samma de senaste tio åren. Att bara köra på som vanligt!

Det är nog ca tio år sedan jag förändrade mig själv. Jag gick ner i vikt och satte igång att springa.

Det kan ju höras lätt som en plätt. Men nej, det har det faktiskt inte alltid varit. När jag första gången skulle ge mig ut och springa som 45-åring, då trodde jag att jag skulle svimma av andnöd, få framfall av mitt skumpande sätt att springa och aldrig mer kunna stå normalt av den hemska träningsvärken som kom som ett brev på posten. Det var i detta läget jag hade nytta av mitt pannben…

Genom åren har jag kämpat på, aldrig gett upp. Ibland har det gått som en dans. Jag har sprungit lätt som en fjäder långa distanser, medan andra perioder har varit tyngre. Mina diskbråck i ryggen har förstås satt käppar i hjulet för mig. Det är inte själva smärtan i ryggen som varit haken, utan den strålande smärtan i benen ifrån ischiasnerven.

Just nu har jag ett nytt aktivt diskbråck som gör att jag får ta det lite lugnare. När skadorna kommit så har jag alltid tänkt att jag är lite som ”Det lilla blå tåget”, ni vet. Jag växlar ner och tuffar sakta på i uppförsbackarna. Aldrig någonsin stanna, utan sakta uppåt, framåt med tanken ”det ska gå, det ska gå”…

Att sänka och höja ribban efter kroppens förutsättningar, men aldrig någonsin ta bort ribban, det är mitt mål. Och händer det att ribban faller till marken, så får den ligga där för jag ska över i vilket fall som helst. Det är mitt mål, att hålla igång.

Extra viktigt att hålla sig smidig är det kanske nu, när vi som mormor och morfar ofta samlas på golvet när vi träffas.

Lite rörelse varje dag, gör sådan skillnad.

 

Dagens citat:

Det är jobbigt att träna. Det är jobbigt att komma i form. Det är jobbigt att ändra matvanor. Det är jobbigt att gå ner i vikt.

Det är jobbigt att vara överviktig. Det är jobbigt att vara trött. Det är jobbigt att vara sjuk. Det är jobbigt att vara svag. Det är jobbigt att vara missnöjd.

Välj vad som ska vara jobbigt!

 

En kort rask promenad om dagen är bättre än ingen promenad alls.  (psst… ta något hopplasteg också vettja, plötsligt kanske du springer)

Kram Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Blått.

Hejsan.

Vackert. Så himla blått vatten!

Det var den där fina söndagsmorgonen, då jag och Stefan vandrade vid Haväng och vid Verkeåns mynning. Både havet och vattnet i ån var så fint. Inte bara vått, utan så otroligt blått.

De senaste månaderna så har jag nästan trott att det varit något fel på min kamera. Bilderna har sett så gråa, matta och färglösa ut. Jag har tänkt att kameraskrället nog börjat bli uppsliten och inte orkar fånga upp klara färger längre. Som om tekniken varit på väg åt det gamla svartvita hållet igen.

Som tur var så återskapade min kamera de blå färgerna precis som de såg ut i verkligheten den här dagen. Himmel och hav, så otroligt vackert.

Min käre Stefan hade mest intresse av vad det var för fartyg som låg långt ute i horisonten. Jag tror inte att han la märke till vilka färger naturen klätt sig i för dagen. De små hundarna sprang lyckliga omkring och snusade på allt, och jag… jag bara njöt!

När mina fingrar var stelfrusna och öronsnibbarna isade olycksbådande, vände vi solrusiga åter mot vår bil och susade iväg på andra äventyr.

Dagens citat:

Hela människans liv är blott en punkt i tiden. Låt oss därför njuta av det medan det varar, och inte slösa bort det utan något syfte.

Må gott och kram från mig.

Annika

Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Scroll to Top