oktober 2022 – Gylleboannika

Jag älskar hösten.

4 kommentarer / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 31 oktober, 2022 / Gyllebo, Österlen / 2 minutes of reading

Hejsan

Vår bästa tid är nu… eller i alla fall min bästa tid. Hösten!!

Jag har haft så mycket runt mig en lång tid nu, så de morgnar som jag har möjlighet att starta min dag i skogen är guld värda.

Någon som också haft fullt upp, det är min yngsta dotter, Emmy. Hon både pluggar och pendlar mellan två jobb på helgerna. Att hon då glömde sin dator här hemma efter sin morfars begravning, det var väl inte alls så konstigt. Därför fick jag möjlighet att träffa henne några ynka timmar en kväll för ett tag sedan, då hon kom för att hämta den. Win-win för mig ♥

Någon som också älskar hösten lika mycket som jag, det är nog faktiskt Emmy. Vi brukar hinna med en höstvandring, hon och jag, fast i år har det inte funnits någon tid för det. I fjor for vi ju iväg med vårt taktält, lite om det hittar ni HÄR och HÄR. Men än är det ju inte försent…

Det är verkligen fint i skogen vid den här tiden på året. De röda boklöven skapar ett eget eldigt ljus och lyser upp den dimmigaste höstdagen.

Den tomma ekan som aldrig tycks användas, fylls återigen med nerfallna pinnar och massvis med löv. Det är lite synd om den lilla båten tycker jag. Alla båtar behöver väl kärlek…

Det milda vädret har gjort hösten extra härlig i år, åtminstone tycker nog korna i hagen det. De vandrar runt och förser sig med frodigt grönt gräs.

Snart har alla löven fallit till marken och kvar är bara svarta, kala trädstammar. Men först njuter vi lite till av naturens eldfärger.

I min egen trädgård står rönnsumaken (som jag fick av min syster som pytteliten planta) nu i sin allra vackraste kostym. Att den förökar sig helt ogenerat, det får jag väl stå ut med, det är sånt rönnsumaker gör.

Och trots att vi ännu har meteorologisk sommar, så har vi nu fått vintertid igen. Vad passar då bättre än dessa kloka ord i repris….

Dagens citat:

Sommar och vintertid blev förklarat för en gammal indian. Han svarade: ”bara en vit man vill klippa av ett täcke 30 cm, sy fast det på motsatt sida och påstå att täcket blivit längre.”

Ha en fin måndag och kram från mig.

Annika

Jag älskar hösten. Läs mer »

Kängorna.

6 kommentarer / Allmänt, Familj, Österlen / Av Annika Olsson / 28 oktober, 2022 / Christinehof, Österlen / 4 minutes of reading

Hejsan.

Det har hänt att mina döttrar ibland kapat min blogg och skrivet små inlägg här. Det har varit ganska uppskattat.

Det har nu gått en dryg månad sedan pappa Kurt somnade in, och jag tycker nog att det är på tiden att även han får komma till tals och berätta något här på min blogg. Så här kommer en liten rolig historia från min pappas tid som skogvaktare på Christinehofs gods. Skriven av honom själv såklart.

Upplevt och berättat av Kurt Svensson.

Detta är historien om de franska kängorna.

Någon gång i mitten av 70-talet var arbetareskyddet i fokus ordentligt. Inte minst på Högestads & Christinehofs skogsförvaltning. Kläder anlände och provades, skor och kängor likaså. Av sistnämnda slag kom en dag en rejäl sändning från en tillverkare av arbetsskor. Antalet hade tydligen inte räckt till, så man hade fyllt på beställningen med några par från en fransk tillverkare. Dessa hade ett annorlunda utseende, betydligt nättare och elegantare. Jag lade genast beslag på ett par för egen räkning. De kunde vara bra att ha för särskilda tillfällen.

Jag satte undan dem i garderoben, där de fick stå tills vidare. Och där blev de verkligen stående i många år.

En dag i november 84 blev jag kontaktad av Birger Jönsson, vår kamrer och tillika skogschef. Han skulle komma med ett sällskap danskar som var intresserade av att köpa bokstock. Maglehems ora borde vara ett lämpligt område. Innan vi gav oss iväg skulle vi äta lunch på Brösarps gästis tillsammans med våra danska gäster.

Jag kom att tänka på mina franska kängor. De borde vara lämpliga för detta tillfälle. De var tillräckligt snygga att vara inomhus med, och tillräckligt varma att vara ute i skogen med. Birger hämtade mig och vi åkte till gästgiveriet i Brösarp, där vi träffade danskarna. Vi åt en god måltid, och pratade om skog, virke och bokkvaliteter m.m.

När vi bröt upp från bordet upptäckte jag något som liknade en liten grushög där jag haft mina fötter. Jag tyckte det var konstigt att jag hade kunnat släpa så mycket grus med mig in. Alltnog, vi bröt upp och åkte till Kornittadalen i Maglehems ora. Boken här är ju mycket fin, och danskarna sprang entusiastiskt om kring och bedömde diametrar och kvaliteter. Själv förhöll jag mig mycket stillsam. Detta berodde inte alls på något ointresse från min sida, utan hade helt andra orsaker. Jag kände nämligen en isande kyla sprida sig från mina fotsulor och upp genom kroppen. Jag kom att tänka på den där ”grushögen” under bordet på gästis, och som en blixt stod sammanhanget klart för mig. Jag drog mig bakåt för att kontrollera. Mina onda aningar besannades. Inga skosulor syntes, utan i stället mina starkt nedsmutsade sockor. Grushögen på gästis var en del av sulorna, sedan hade resten åkt av här i skogen. Där stod jag alltså i november månad i våt och kall väderlek i ett par kängor som visserligen såg snygga och rejäla ut sedda ovanifrån, men som helt saknade sulor.

Jag hade väldigt svårt att i fortsättningen koncentrera mig på den här affären, vilket den ärade läsaren säkert har förståelse för. Mitt recept för att uthärda situationen så bra som möjligt var att förhålla mig ganska så stilla. Danskarna tyckte nog att det var en ovanligt lugn och stillsam skogvaktare godset höll sig med.

Så småningom tog pinan slut och danskarna tog adjö av oss. I Eljaröd hade jag min bil så där skildes Birger och jag åt. Innan jag körde hem skulle jag handla lite varor i affären i Eljaröd. Jag skyllde på att jag vrickat foten, så för att slippa gå omkring gjorde jag mina beställningar stående innanför dörren och fick varorna framburna till mig. Innan jag gick hann jag se att mina fotavtryck där jag hade stått såg lite underliga ut.

Jag fortsatte hem till familjen som var mycket deltagande.

Tårarna rann på dem!! Av skratt!

Det blev ingen affär med danskarna.

Ja, det här är en av många små historier som vi skrattat mycket åt i min familj.

Tack pappa Kurt för alla skratt du bjöd oss på. Idag hoppas jag att du bjuder mamma Ingrid på en riktigt god och kall öl för att firar att ni två faktiskt har bröllopsdag idag.

Kram Annika

Kängorna. Läs mer »

Haväng hade klätt sig i höstskrud.

5 kommentarer / Hundar och katter, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 25 oktober, 2022 / Haväng, Österlen / 1 minute of reading

Hejsan.

Även om almanackan säger att vi har fått höst nu, så hörde jag på radion att vi ännu har meteorologisk sommar här i vår del av landet.

I helgen njöt jag och Stefan av en tur vid Haväng. Även om vädret var lite gråmulet och dimmigt så var det så vackert där vid havet.

Vinden var nästan riktigt ljummen, och jag kände direkt att jag fått alldeles för mycket kläder på mig.

Hundarna var säkert också lite för varma för de drog ivrigt mot vattnet. De blir alltid så törstiga när vi är ute på promenad. Jag gick längts ut vid åmynningen där sött möter salt.

Sedan vandrade vi en bit söderut längs med havet. I det gråa vädret framträdde naturens höstkostym extra tydligt.

På det graffitimålade militärfortet satt en kråka och spejade, tillsynes helt orädd för både oss och hundarna. Till och med det var vackert i mina ögon den här varma höstdagen.

Dagens citat:

Härmed bestämmer jag att status handlar om vad vi säger och gör och inte om vad vi äger och har.

Ha en fin dag och har ni möjlighet så gå ut och njut av den meteorologiska sommarn som vi ska få ha ett litet tag till.

Kram Annika

Haväng hade klätt sig i höstskrud. Läs mer »

Glad av ett milt höstregn.

6 kommentarer / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 24 oktober, 2022 / Gyllebo, Österlen / 1 minute of reading

Hej hej

En morgon hängde regnet i luften. Jag skuttade upp ur sängen och ilade ner till min gamla brygga så fort jag kunde.

Att bada i regnet är förstås både kul och härligt. Man blir lite som barn på nytt, även om det blir en smula bökigt när allting blir vått.

Den här morgonen klarade jag mig dock undan regnet.

Fast senare på förmiddagen hade jag inte riktigt samma tur, för då kom regnet.

Nu är jag ingen person som hänger läpp för lite regn inte, och inte mina hundar heller.

Regnet var både milt och skönt, och jag blev nästan bara glad av det.

Vad gjorde det att jag blev blöt ända in på underkläderna efter min sväng ner i skogen? Ingenting alls. Dessutom luktade det väldigt friskt och gott. (haha… och då menar jag från skogen.)

Ett milt höstregn blir man mest bara glad av. Lite grann som om barnasinnet väcks till liv lite mer.

Dagens citat:

Det finns inga bra dagar. Inga dåliga dagar heller. Det finns bara dagar. Bra eller dålig dag, det är upp till dig!

Det här kommer säkert att bli en riktigt bra dag.

Kram Annika

Glad av ett milt höstregn. Läs mer »

Österlens glädjekälla.

4 kommentarer / Allmänt, Familj, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 23 oktober, 2022 / Forsemölla, Österlen, rörum, Sträntemölla / 2 minutes of reading

Hej hej

På precis den här lilla bron vid vattenfallet vid Forsemölla stod ett skådespelargäng i början på 90-talet. Då för att spela in filmen Glädjekällan. Förra helgen var här ett annat litet glatt gäng!!

Förra söndagen hade vi ett underbart höstväder som inbjöd till vandring i naturen. Jag, Amanda och småkillarna åkte till Forsemölla för att strosa i den vackra omgivningen, titta på vattenfallet och bara njuta.

Trädens färger var så vackra och lille Scott sprang fram och tillbaka runt våra ben, ivrig att komma fram till det utlovade vattenfallet.

Fast små pojkars ben kan bli väldigt trötta och då händer det att hela pojken rasar ihop som ett litet korthus mitt på marken. Det var vad som hände Scott. För en kort stund bara, sedan var det dags att rusa runt igen. 😉

– kom, kom Scott, härifrån kan man se vattenfallet!!

Vägen ner till ån och fallet var både brant och ganska halkig, men det var ändå ”klart som korvspad” att vi skulle ta oss dit ner!

Det var ganska lite vatten i ån, och ofta brukar det forsa och dåna mycket mer när man är här nere. Fast det var trots det väldigt spännande tyckte Scott.

Sedan var det bara att vända tillbaka samma håll som vi kommit – alltså uppför den branta och halkiga stentrappan igen. Det gick finemang, bara vi tog ett steg i taget.

Innan det var dags för oss att åka hem igen så tog vi en liten vilopaus på Mandelmanns trappa intill hans kohage. Livet är allt bra gott här vid Forsemöllas glädjekälla.

Dagens citat:

Om våra ögon såg själar istället för kroppar… tänk så annorlunda våra skönhetsideal då skulle vara.

Ha en fin dag.

Kram kram

Österlens glädjekälla. Läs mer »

Krispigt och klara färger.

2 kommentarer / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 20 oktober, 2022 / Gyllebo naturreservat, Österlen / 1 minute of reading

Hejsan.

Det var tolv grader både i vattnet och i luften den där morgonen då jag njöt av min tidiga morgon vid sjön.

Tolv grader i luften var egentligen ganska milt för årstiden, men ändå kändes luften både frisk och krispig i lungorna.

Tolv grader i vattnet kändes skönt, uppfriskande och en aning bitigt i skinnet. Tillräckligt varmt för en simtur, men ändå så kallt så det nöp lite i skinnet på skinkorna. Härligt, härligt!!

I skogen byter träd och buskar kläder nu. Från en skala med nästan bara enfärgade gröna nyanser till en färgexplosion av eldens alla kulörer.

Kanske väntar höstens allra vackraste tid nu den kommande veckan, med den först väntande frostknäppen och riktigt hög och krispig luft.

Jag längtar efter de där första kalla morgonbaden, med hög och klar luft.

Nog är våren både vacker och efterlängtad, men det är ändå något med hösten som är än mer speciellt. Det är något som får själen att liksom hissna.

Dagens citat:

Det är omöjligt att vandra i skogen och samtidigt vara på dåligt humör.

Skogen + hösten = ett glatt humör.

Må gott. Kram Annika

Krispigt och klara färger. Läs mer »

På tu man hand.

8 kommentarer / Allmänt, Österlen / Av Annika Olsson / 19 oktober, 2022 / Buhres Fisk, kivik, Österlen / 2 minutes of reading

Hejsan.

Efter en speciell vecka för mig, så kände jag mig en smula urlakad och tom då helgen kom.

Det är så mycket som hänt i mitt och Stefans liv under det gångna året. Så många sorger och så många begravningar. Men inte bara det, utan även stora förändringar i våra liv. Vårt företag och vårt livsverk håller sakta på att avvecklas nu. Det känns konstigt. Vi har ju levt med Stefan Hantverkarn varje dag i mer än 20 år. De sista anställda snickarna slutade i veckan, och vårt fina lager i Simrishamn kommer snart att få en ny ägare. En ny tid väntar.

Lite trötta och slitna åkte vi till Kivik i lördagskväll för att äta en bit mat på tu man hand. Bara vi två.

Vi hamnade på Buhres fisk, där vi åt vars en gudomligt god fiskrätt.

Vi njöt båda av den vackra utsikten och av den goda maten.

Exakt hur vår morgondag kommer att bli, det vet vi inte, men året som gått har nog gett oss båda en tankeställare. Tiden är kanske inne nu att njuta lite mer av livet, jobba mindre och unna oss att ha semester på riktigt, utan bokföring, anställda och kunder… Ja, det är kanske dags att göra allt det där som vi drömt om nu…

En stilla kväll i Kivik på tu man hand – det var en fin sak att unna sig. Sedan får vi se hur allting blir efterhand.

Dagens citat

Det fina med livet är att det går att förändra. Problemet är bara att vi vill ta stora kliv medan livet oftast vill ta små.

Ha en fin onsdag.

Kram Annika

På tu man hand. Läs mer »

Sov gott pappa Kurt.

12 kommentarer / Familj / Av Annika Olsson / 17 oktober, 2022 / begravning, Brösarp, familj / 2 minutes of reading

Hej

Förra torsdagen var en tung och ledsam dag för mig och min familj. Dagen hade kommit då vi skulle ta ett sista farväl av min pappa Kurt.

Mulet väder hade utlovats för hela dagen, men alldeles lagom till begravningsgudstjänstens början, så lyste solens strålar in genom kyrkofönstret och träffade liljorna i min bukett. Det var sååå vackert.

Begravningen blev ljus och fin med vacker musik, blommor i mängder och ett tal om Kurt och hans spännande liv. Efteråt samlades vi alla en stund på kyrkogården, innan vi sedan skildes åt.

Vi i familjen hade valt att samlas hemma i Kurts hus för en enkel måltid. Eftersom min äldsta dotter, Andréa, inte kunde komma hem från Canada för att delta på begravningen, så var hennes allra bästa vän med i hennes ställe. Sååå fint gjort! Det kallar jag vänskap det ♥

Bägge mina två små barnbarn var med hela dagen för att också ta avsked av ”moffar Kurt”. Det var så fint att ha de båda små pågarna med, som en påminnelse om att Kurts gener får fortsätta i framtiden.

Efter en fin eftermiddag med både glädje och sorg så åkte vi tillbaka till kyrkan för att titta på alla de underbara blomsterbuketter som kommit till Kurt den här dagen.

Min syster hade själv gjort sin och sin familj ståtliga bukett.

Vi avslutade med en tur till mamma Ingrids grav, där vi tände ett ljus i lyktan. Kurt kommer så småningom också att vila där vid hennes sida. Jag vet att han längtat väldigt mycket efter sin Ingrid ♥

Dagens citat:

De vi älskar finns alltid med. Vandrar bredvid, osynliga, tysta och påverkar allt vi gör.

Ord de yttrar har en särskild klang. Viskar in i hjärtat, fyller det med styrka och ljus.

När de lämnar jordelivet bor värmen kvar. För kärleken får vi inte bara till låns, utan är något som vi för alltid bär med oss.

Pappa Kurt, du har lämnat ett stort tomrum, och du fattas mig så mycket… men jag ska alltid minnas dig med glädje i hjärtat och ett leende på mina läppar.

Till alla er som på något vis hört av er, kom till kyrkan, skickat blommor osv…. Ett stort varmt tack till Er ♥

Kram Annika

Sov gott pappa Kurt. Läs mer »

Lite kortslutning.

2 kommentarer / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 16 oktober, 2022 / Gyllebo, Österlen / 2 minutes of reading

Hejsan.

Den senaste månaden har jag haft en lätt tendens till kortslutning i hjärnkontoret. Jag har själv märkt av det. Jag har känt det som om jag haft sirap i skallen. Jag har märkt hur jag svarat långsamt och ibland rakt upp åt väggarna på frågor och i samtal. Ungefär som om jag försöker svara på en fråga, samtidigt som jag i tanken är på väg någon annanstans redan.

Det är så det blir när man proppar in för mycket i tankarna. Fast jag känner till bästa hjälpen mot överbelastade hjärnceller. Naturen är bästa medicinen!

Förra söndagen unnade jag mig en lång härlig tur i skogen. Såklart med början vid bryggan.

Hösten hade börjat göra sitt vackra intåg, och de enda som syntes till var två fiskare i en båt ute på sjön.

Att bara vandra i allt det höstliga, utan fler krav än att bara förundras över naturens skönhet, det kändes skönt. Som man upplever Lypsyl på nariga läppar, ungefär detsamma är några timmar i skogen för en stressad hjärna.

Att ha mycket att göra behöver såklart inte vara negativ. Det är när det sammanfaller med jobbiga och tunga känslor som det känns svårt och onyttigt för hjärnan.

Att vila kroppen när hjärnan är trött, det hjälper föga. Nej, bästa vilan för sinnet är naturen och skogen!

Dagens citat:

Någon gång i livet måste vi ta beslut som kan krossa vårt hjärta, men ger ro till vår själ.

Ha en fin söndag.

Kram Annika

Lite kortslutning. Läs mer »

Hösten knackar på.

3 kommentarer / Allmänt, Familj, Trädgård / Av Annika Olsson / 12 oktober, 2022 / Gyllebo, min trädgård / 1 minute of reading

Hejsan.

Helgen som gick bjöd på ett fantastiskt höstväder.

Även om de flesta bladen ännu sitter kvar på träden så hade marken vid verandan fyllts med guldgula eklöv. Vi var ute en stund och tog hand om de löv och ekollon som blåst ner.

Eller nej…. jag menar inte vi utan mest bara Stefan. Jag gick bara runt och njöt och förevigade alla trädgårdens blommor och några kryp med min kamera.

-vill ni ha ekollon, hörde jag att Stefan ropade till våra grannar….

Det var en ganska rolig fråga, eftersom vi alla här runtom på Dodevägen brukar få våldsamt mycket ekollon på våra gräsmattor. Naturligtvis avböjde han artigt.

Våra hundar njöt, även de, av det fina höstvädret. De älskar när vi är ute och grejar i trädgården och blir livliga och busiga som små valpar alla tre.