Månad: december 2017

Vi önskar Er Alla Ett Riktigt Gott Slut!

Jag och Stefan vill önska alla våra nära och kära, våra vänner och alla er kära läsare en fin nyårsafton.
Jag hoppas att det blir en lugn kväll, att ingen kommer till skada och att inga djur ska behöva lida av människors galna påfund med raketer och smällare.
Vi kommer att fira här hemma i Gyllebo med våra hundar och katter.
Våra hundar är lyckligt lottade och är inte alls rädda för nyårsraketer.
Johnny som är militärhund är jag ändå extra försiktig med såklart.
Jag vill inte att han ska få någon dålig upplevelse som medför att han blir skotträdd i framtiden. Även de små juvelerna är jag rädd om, självklart.
Inget daltande om de visar sig oroliga, bara försöka vara precis som vanligt för att inte spä på någon rädsla.
Vi kommer att njuta av god mat och dryck. En ljuvlig nyårsblomma står på bordet och är en fröjd att vila ögonen på. Kanske hoppar vi i badet när klockan slår tolv. En ypperlig plats att blicka upp mot eventuella raketer här ute i skogen.
Om ni nu ska utlova några nyårslöften för det kommande året, så välj något som ni tänker hålla.
För löften ska man banne mig hålla, även sådana som man ger sig själv.
Jag ska se till att skratta lite mer, hitta på lite mer galna saker och inte ta mig själv på för stort allvar.
Ja, det där vet jag att jag kommer att kunna hålla!
Kvällens citat:
365 nya dagar
365 nya chanser
Ett Gott Nytt År.
Annika & Stefan
(de glada blekfisarna i Gyllebo)
… och ja, nästa dopp får bli i sjön …

En stilla morgon vid Klammersbäck

Gomorron
så här på nyårsaftons morgon!
Hoppas ni alla mår gott och är pigga och glada.
Hos oss är allt precis som vanligt och en morgontur väntar nu på mig.
För någon dag sedan tog jag och hundarna vår morgonrunda på norra stranden av Vitemölla.
Jag och hundarna var först ute den här morgon, inte en människa syntes till.
Ni som känner mig vet att det liksom kvittar hur sen jag än tycker att jag är, så är jag ändå alltid först …
Nåväl, jag älskar känslan av att ta mig ann en orörd plats tidigt i den sköna gryningen.
Innan vi började vår vandring var jag tvungen att städa upp i bilen. Tyvärr hade lilla hunden Lykke kräkts på den korta bilfärden vi har till Vitemölla. Trots de åksjukepillerna hon fått blev han genast illamående av bilens rörelser. Den lilla stackaren.
(mer om det i ett senare inlägg)
Men vi var snart framme och redo för en stärkande promenad. Hundarna var ivriga och liksom ”hoppade trettiett” vid min sida. Johnny hoppade minst etthundratrettioett, för så höga skutt som han kan ta, det kan ingen annan hund klara av tror jag.
Jag vände ryggen mot Vitemöllas lilla söta hamn och styrde kosan mot Klammersbäck och Haväng.
Himlen såg sådär lite ilsket hotfull ut. Tidigare på morgonen hade det såklart regnat, men nu kämpade solen tappert mot de tunga molnen.
Jag log lite för mig själv när jag såg alla de små och stora hundavtrycken i den mjuka sanden. Till och med deras tassavtryck såg glada ut. Så här borde alla små hundar få början sin dag!
Jag kände en stor tacksamhet över att ha möjligheten att ge mina hundar dessa upplevelser. Att få vara en del av deras liv varendaste morgon.
Jag känner såklart även en stor tacksamhet över att ha möjligheten att uppleva så mycket roligt och skönt tillsammans med det här glada, fyrbenta gänget för egen del också.
Att få njuta av allt det som naturen och vädrets makter bjudet, det är liksom en gåva.
Borta vid Haväng var det den här morgonen som om stranden badade i ljus. Sååå vackert.
Strax var vi framme vid Klammersbäcks mynning.
Där gick vi en bit upp i tallskogen och tog oss över via den lilla bron.
Så kom vi fram till den där platsen som är med på min topplista över Österlens absoluta bästa.
Platsen vid det underbart vackra lilla trädet. Platsen där den fina stolen står och bara inbjuder till en stilla stund i sina egna tankar.
Här är så njutningsfullt och skönt. Jag älskar att vara på just den här lilla platsen.
Att få sitta för en stund och bara blicka ut mot havet och låta tankarna vandra iväg helt fritt.
Den här morgonen var det som om de tre hundarna också bara satt här för en liten stund och tänkte. Kanske funderade de på alla kaninlortar de skulle försöka äta på hemvägen, eller på de goda dofterna som fanns på trädstammarna vid stigens kant …
Skönt hade vi det åtminstone.
När vi vandrade tillbaka genom tallskogen plingade det i min telefon. Det var en orolig veterinär från Canada (min underbara dotter Andréa) som ringde för att höra hur det var med vår åksjuka lilla vän.
Jag sjönk ner med ryggen mot en trädstam och satt sedan där i skogen med hundarna i mitt knä och pratade med min dotter en god stund. Hon längtade efter havet och jag längtade efter henne.
Jag tittade på de åldrande nyponbären och tänkte för mig själv – när de åter står i full blom, då kommer hon kanske hem. Då ska jag ta med henne till den här platsen, för den vet jag att hon älskar. Just här började vi vår lilla vandring i somras. Om det kan man läsa här.
Dagens citat:
”Trots att ingen kan gå tillbaka och börja om från början,
kan vem som helst alltid skapa ett helt nytt slut.”
Glöm aldrig det, att vi är alla och envar ansvariga för hur vi skapar just våra liv.
Även om det är mycket som vi inte kan påverka runt omkring oss, så är vi alltid själva ansvariga för hur vi tänker och reagerar på det. Och våra reaktioner är ju de som bestämmer hur vi mår.
Jag hoppas att var ni än befinner er i livet, så skapar ni det bästa livet som det bara går med just era förutsättningar
Det tänker jag göra, så gott jag kan!
Ha det bäst.
Kram Annika
… och kanske tittar jag in lite senare och sänder er alla lite sköna nyårshälsningar.

Mitt December 2017

Mitt December 2017
… har varit ljust och vackert … i alla fall i mitt sinne. Vad vädret beträffar så kan det nog omöjligt bli mörkare och tråkigare såhär på årets sista månad. Visserligen har jag sett till att ta tillvara alla de solglimtar som trots allt bjudits.
Mitt december har varit fyllt av julbestyr. Även om jag valt bara det jag själv tyckt varit roligt, så ligger ett visst mått av trötthet nu över mig. Det har varit tufft att både jobba full tid och stå för marktjänsten helt ensam då stackars Stefan fått ligga med foten i högläge mest hela tiden.
Mitt december har varit längtan efter mina närmsta (ja jag vet, jag är lite tjatig om det där) men det har lättat litegrann nu, om man jämför med i november. Då mådde förfärligt dåligt, vilket jag för stunden aldrig någonsin skulle erkänna såklart… jag är en krigare och då är det bara framåt som gäller!
Mitt december har även innehållit en förlust, en sorg av att ha mist en älskad släkting på självaste julafton. Mitt fjärde adventljus kommer jag för alltid, varje år framöver att tända för min fina gudfar ♥
Men mest har Mitt December varit fyllt av stor tacksamhet och tillfredsställelse över alla små gyllene vardagsögonblick. De där små sakerna som i slutändan egentligen är det stora …
Nu hälsar jag Januari 2018 välkommen in i mitt liv, och jag har stora förväntningar på snöstormar, trafikkaos och spänning. Så hoppas jag såklart att min käre Stefan blir helt frisk snart.
Note to myself: Så fort det blir någorlunda varmt igen ska jag inleda min tillvänjning för att bli nybörjare i vinterbadning 2018…. kanske …. eller så utmanar jag ett tips jag fått … lär mig gå på lina!
Kram på er alla
Annika

En liten strimma ljus.

Hejsan.
Nu när det är så här mörkt om dagarna så känner jag mig som en svamp. En svamp som girigt vill suga i mig allt ljus jag kan komma över. Varenda solstråle vill jag sluka. Men den är inte särskilt givmild den där solen.
Jag passar i alla fall på att fånga de få glimtar som ges.
Över vårt lilla vedskjul kunder jag se solen glöda en morgon. Fast sen var det som om alla tjocka moln bara kom och täckte hela himlen med sina tunga regnmoln. Och som om det inte var nog med de tjocka molnen, för efter det så la det sig som en tjock, seg dimma också.
Fast det finns alltid en liten strimma ljus i tunneln.
Inomhus frossar jag i vackra blommor.
Jag bara älskar azaleor och har flera stycken som jag sköter om som små barn. Just nu blommar den ljuvligaste av dem alla. En så vacker sort.
Den första tulpanbuketten har också kommit in i vår stuga. Dessa härliga tulpaner.
Det är något med deras frasiga ljud – det liksom andas vår om det ljudet.
Inga blommor åldras väl så vackert som en tulpan heller.
Ni vet väl om att de vill stå med fötterna i kallt vatten. Inte varmt, inte ljummet utan kallt. Så vill tulpaner ha det.
Dagens citat:
Om du söker efter den där
personen som kommer förändra
ditt liv, ta en titt i spegeln.
Det där är så klokt.
Om man vill ha en förändring i sitt liv, så sitt inte bara och vänta och gnäll. Varför inte göra något som du inte gjort förut?
Jag tänker prova något nytt nästa år – jag har bara inte riktigt tänkt ut vad …
En bamsekram
Annika

Alla fotografier …

Gokväll
Snart har ett helt år gått och vi står i startgroparna för ett alldeles nytt härligt år.
Då i början av januari är det så mycket som ska göras och fixas.
En sak som jag alltid brukar se till, det är att mina fotografier för det gångna året blir noggrant sparade på externa hårddiskar.
För snart tio år sedan fick vi en datorkrasch, och det var då inget kul alls, måste jag säga. Backupen som varje kväll automatiskt satte igång, hade inte fungerat  visade det sig.
Den gången lyckades vi få allting tillbaka. För 25.000 kronor reparerades den trasiga hårdisken med begagnade reservdelar från andra sidan jordklotet. Läsarmar, tunna som klyvda hårstrån, ersattes och våra bilder och bokföring kunde sedan räddas. Sedan dess är jag noggrann.
Även om jag alls inte är någon proffsfotograf, så är jag rädd om mina bilder. Många foto bär på minnen, minnen som varit borta om jag inte haft mina bilder som påminner. Andra foto är jag stolt över att jag lyckas fånga. Ögonblick och vackra naturbilder.
Se till så ni har era bilder tryggt sparade.
Inte bara på ett ställe!!
För så här är det … det är inte OM hårddisken, USB-minnet eller CD-skivan går sönder, utan NÄR den går sönder. För allting går tyvärr sönder, förr eller senare.
Jag har alltså alla mina fotografier sparade på tre olika hårddiskar (för säkerhetsskull) Exakt samma bilder på tre olika ställe.
Nu kan man även ha sina bilder och andra viktiga dokument på det såkallade ”molnet”. I år ska jag sätta mig in i det där lite.
Jag hatar egentligen teknik, men så älskar jag fotografier så då måste jag ju lära mig lite …
Varje år gör jag ett par fotoböcker av de bilder jag tycker bäst om från det gångna året. Inget är väl så roligt som att kika på foto i en riktigt bok!
Mitt tips till er är alltså, se till att spara era käraste bilder.
Och använd både livrem och hängslen!
Ha en fin kväll
Kram Annika

Prästens badkar i Vik

Gomorron
Frisk luft får man sannerligen aldrig för mycket av.
En dag efter jul, så var jag och Stefan nere vid Prästens Badkar i Vik och njöt av de friska vindarna och den fantastiska naturen där.

Det är så sagolikt vackert där nere vid havet i Vik. Den här dagen tittade även den skygga lilla bleka solen fram litegrann.

Jag strövade en bit längs havet … eller jag menar att jag skuttade. För just här så måste man liksom hoppa från sten till sten. Det känns nästan som om man är tio år gammal igen och leker ”inte stöta vid golvet”.
Stefan som ju ännu har så rysligt ont i foten stannade kvar och blängde på en stackars fiskare istället. Nu vet jag inte riktigt hur de där fiskereglerna är, men av Stefans bistra min att döma, så kan han dem på sina fem fingrar.
Nåväl, jag skuttade vidare på stenbumlingarna och njöt i fulla drag.
Asså, finns det någon vackrare vy än den bort mot Stenshuvud?

Plötsligt var jag framme vid den unika formationen som kallas ”Prästens Badkar”. Det där är en sandvulkan som blev till för 500 miljoner år sedan. Ja, och det var då inte igår det!!

Det här är den enda synliga sandvulkanen som finns och den är därför helt unik och något liknande finns inte i hela vår värld.
Någon badande präst såg jag förstås inte röken av. Men däremot träffade jag på en kär vän vid namn Tina, som nyss tagit sig ett dopp. Hon kom sättande med snabba steg och sin limegröna handduk slängd om halsen.
Ja, ni läste helt rätt. Lilla underbara Tina badar i havet året om. Hon utstrålar en sådan sundhet och friskhet och så ler hon nästan konstant. Om det kan bero på alla vinterbaden, det vet jag inte, men det där vill jag i alla fall också börja med!
Någon smygbild på en badande Tina blev det inte.
Istället kom jag att minnas vår galna ”dotterfotografering” från just den här platsen. Vill och vågar ni kika på toksköna bilder av mig och mina döttrar, så finns det inlägget här.
Jag och Stefan gick sakta tillbaka till bilen igen. Det är så skönt och stärkande att få komma ut och njuta av vår sagolika natur här på Österlen. Jag är sååå tacksam att ha den möjligheten.
Dagens citat:
Om det är lätt, gör det inte svårt.
Njut när det går bra
och fortsätt hålla det enkelt.
Så klokt. Svåra inte till saker och ting.
Det där har i alla fall den där TV-Ernst full koll på. Att i det enkla bor det vackra.
Ha en fin dag
Kram Annika

Sommarbyns sötaste lilla hus

Hejsan.
Hoppas ni har det bra såhär i slutet av året.
Jag har sorterat lite i mitt bildarkiv och hittade då en mapp med foto på det där söta lilla huset som vi har som granne här i Gyllebo. Det lilla huset som jag tycker är det gulligaste i hela sommarbyn.
Det vita lilla murade huset som Stefan och jag byggde i början av 2000-talet
Eller ”jag och jag” … det mesta har ju faktiskt Stefan byggt. Jag var mest med och pekade och bestämde hur det skulle vara.
Jag tänkte ta er med på en rundvandring i det där lilla huset om ni vill ….
Inuti är huset så himla charmigt. Det mesta har Stefan gjort själv.
Köksinredningen och köksön murade han upp och putsade. Bänkskivorna och alla fönsterbänkar har han gjutit i betong.
Jag bara älskar de betongskivorna.
Innerdörrarna och karmarna har Stefan tillverkat av grova bräder. Med gamla kammarlås fick de ett härligt gediget utseende. Alla golven är slipad betong som behandlats med vattenglas och stensåpa. Känslan att gå barfota på den varma slipade betong är så himla skön. Tänk själv en kall vinterdag när golvvärmen är påslagen.
På ovanvåningen är där ett litet sovloft som vi använde som TV-rum. Trappan som Stefan själv gjort är ganska brant för att inte ta för mycket på utrymmet på nederplan.
Då det skulle komma småbarn hade vi skivor som vi satte upp som säkerhet. Planen var att få tillverkat plexiglas som skydd för räcket.
På den lilla toaletten byggde Stefan en pytteliten kommod till tvättstället. Också den med en betongskiva.
Charmigt och sött.
Utvändigt är det lilla huset så fint tycker jag. Sådär perfekt i sina proportioner. Så vackert blev det när vi valde att lägga gamla begagnade tegelpannor på taket. Det gillar jag verkligen.
Ute i trädgården sådde jag mängder av lupiner. Så vackert till den vita fasaden.
För sex år sedan bestämde vi oss för att sälja vårt lilla hus. Då huset den mesta delen av året stod tomt och vi inte använde det så mycket som vi trott, så kändes det så synd att det bara stod obebott.
Idag har vi världens bästa grannar istället. Och jag tror att de gillar sitt charmiga lilla hus.
 Visst är det fint!
Ja, han kan nästan allting, den där Stefan Hantverkarn!
Hemsidan hittar ni här.
Kvällens citat:
För få människor har en aning
om vad de kan åstadkomma
eftersom de alltid fått höra
vad de inte kan göra.
Ett nytt år närmar sig med stormsteg. Kanske är det dags att börja spåna på lite nya mål och planer.
Ha en fin kväll.
Kram Annika

Mellandagsrea på Österlen

Hej.
Knappt har julklapparna slitits upp förrän den stora mellandagsrean sätter igång. Som genom ett trollslag sänks då alla priserna till hälften och människor blir liksom som galna. Allt kan köpas, bara rabatten är den rätta. Ja, ibland tror jag verkligen att det är så, att priset spelar mindre roll än rabatten …
Jag gillar att gynna våra lokala handlare och företagare, för det är ju så vi får ett blomstrande Österlen. Vi måste alla hjälpas åt att gynna våra kämpande affärsidkare.
Efter dagar bakom spisen och ett upprepat arbete med att duka och diska var det så skönt att komma utanför hemmet för en stund. Jag och Stefan valde nämligen att åka på lite fyndjakt på den stora mellandagsrean.
Första stoppet gick till Karl Fredrik på Eklaholm.
Asså att bara strosa runt där är ett nöje i sig. Att sedan få njuta av Karl Fredriks härliga och kundvänliga sätt får vem som helst på gott humör.
Min käre make var mindre intresserad tror jag. Istället sneglade han på granngården där ett takbyte skulle behöva göras …
Nej, rostiga pinaler och det som kan liknas vid skrot, det imponerar inte på en skånsk byggmästare.
Där på Eklaholm finns så mycket fint som jag skulle kunna önska mig. Även om trädgårdskonst inte faller mig på läppen, så fastnade jag för den rostiga damen som stod vid entrén. Åhhhh, jag vet precis var hon hade passat in … Henne hade jag verkligen önskat mig för egen del.
Innanför ytterdörren möttes man av ett ljuvligt plåtkar fyllt med färska blommor och rosenblad.
Kan det bli mer romantiskt, eller?
Om man inte är jägare själv, men ändå vill ha uppstoppade djur, eller andra troféer i sitt hem, ja då ska man åka hit. Här finns det mesta man kan önska sig i den vägen.
Nästa stopp blev på mitt favoritställe. Hylkegården såklart.
Där har de så fina och vackra saker. Inte nog med allt fint man kan köpa till sitt hem, där finns även den mysigaste lilla kaffestuga man kan tänka sig. Om vi nu inte varit så sprickfärdiga av all julmat och haft ett stort lager av gamla julmatrester där hemma, ja då hade jag varit sååå sugen på att sitta ner och ta en fika där.
Men jag fyndade där såklart. En Odd Molly tröja jag kikat på länge, hängde där på en galge och för halva priset blev den min. Det är inte bara utbudet på Hylkegården som gör stället värt ett besök. Det drivs av det gulligaste paret Mehler och har man tur får man träffa dem i affären. Åk dit vettja och fynda, där är öppet några dagar till.
Sedan var det skönt att komma hem till lugna Gyllebo igen.
Dagens citat:
Varje människa har tre liv:
ett hemligt,
ett offentligt,
och ett som de andra
tänker ut.
Ha en fin dag.
Kram Annika

Julklappen från min älskling.

Gokväll på er.
Det är mycket viktigare att uppmärksamma saker som man fått, än sådant som man själv gett bort tycker jag.
Därför vill jag såklart visa er alla vad jag fått av min älskade make i julklapp.
Ja, tro nu inte att han själv kommit på vad han skulle köpa till mig i julklapp. Nej, nej … Jag vet nog att han allt som oftast tar mina döttrar till råd för sådana saker.
I mitt paket från tomten låg en mössa. Inte vilken mössa som helst, utan en Odd Molly mössa. Precis en sådan som jag önskat mig, men varit för snål för att köpa åt mig själv.
Åhhhh, jag älskar den. En mössa att få känna sig fin i. Ja, för jag har fått stränga order – inte ut och springa i den dyra fina mössan så den blir smutsig och nersvettad!!
Alltså fick morgonens hundpromenad bli i en av mina gamla vanliga reklammössor.
Mörkt och murrigt var det ute, så det var ju ändå ingen som kunde se vad i hela friden jag hade på huvudet.
I sjön är det så mycket vatten så hela grillplatsen står ute i vattnet nu.
Jösses som jag längtar efter sol och ljus nu.
Lite bilder från mina döttrar trillar då och då in.
Lite avundsjuk är jag allt på Amanda som bara ser ut att löka i solen dagarna i ända på sin Thailands semester.
Emmy jobbar så svetten lackar borta i Australien – det har hon åtminstone sagt …. Men ingen av dem behöver någon mössa.
Då är det värre för Andréa i Canada där temperaturen har sjunkit rejält.
Hoppas att hon har en varm och go mössa!!
Ikväll ska jag bara ligga i soffan och försöka vila mig. Tröttare än trött känner jag mig.
Kvällens citat:
  • Har man ingen mössa, så blir man förkyld.
  • Är man förkyld, så blir man troligen hes.
  • Är man hes, så måste man viska.
  • Den som viskar han ljuger.
  • Ljuger man, åker man i fängelse.
  • Åker man i fängelse, börjar man troligen knarka.
  • Knarkar man så dör man.
  • Så glöm för sjutton inte mössan!!
Hoppas ni också är glada och nöjda över era julklappar.
Kram på er
Annika

Juldagen, med en tung doft av hyacint.

Hejsan
Idag är det vardag och vanlig arbetsdag igen. I huset ligger en tung doft av alla de ljuvliga julblommor som står i full blom nu.
Jag njuter så av all den blomsterprakt som vi omger oss med i juletid. Jag tror att det är nyttigt för själen, särskilt när vi bara har gråväder och mörkt dagarna i ända.
Det finns väl ingenting som väcker livsandarna så bra som att sticka näsan i en utslagen hyacint!
Anemonerna på bordet har slagit ut i sin fulla prakt, tillsammans med de söta små ranunkler som pryder min klongvas.

Såklart blommar andra favoriter också. En vackert röd amaryllis och en av mina favoritblommor som ju är azalean. De där azaleorna är jag rysligt förtjust i, även om de kräver sin passning med vatten. Väldigt kinkiga kan de vara. Bästa stället är att ha dem på är i köket där man kan ge dem en liten skvätt vatten varendaste dag. Men såklart ska man alltid känna efter hur törstiga de är. Förtjusande vackra är de i alla fall.

 Fast bäst doften har ändå hyacinterna.
Jag har valt en av varje färg. Så får man göra när man inte kan bestämma sig för vilken av dem man gillar bäst.
På juldagen fortsatte vi vårt julfirande här i Gyllebo. Det var svärmor Karin som kom för att avnjuta lite julmat och mysa lite här hos oss. Det blev en skön och stämningsfull juldag.
Ute föll mörkret redan vid tre tiden Jag tände alla de levande ljusen, sedan satt vi länge, länge och småpratade och hade det gott!!
Dagens citat:
Om det känns besvärligt eller
orättvist, tänk på att du fått
det här livet för att …
…. du är tillräckligt stark
för att leva det.
Ja det tjänar ingenting till att gnälla. Nu väntar jobb så det är bara att bita ihop, hoppa ur pyjamasen, kavla upp ärmarna  och spänna musklerna.
Kram på er
Annika
Scroll to Top