Månad: september 2019

Krivareboden och det vilda havet.

Gomorron.

Minns ni den där morgonen då jag skulle njuta av en vacker soluppgång vid havet? Och det såg ut så här när jag kom ner till stranden…

Just precis, så gott som helmulet och ett busigt hav som skummade vilt och vitt.

Den morgonen njöt jag ändå i fulla drag när jag strosade runt där nere i sanden vid den gamla vackra ålaboden.

Krivareboden, som ligger så sagolikt vackert och är en av våra vackraste ålabodar på Österlen.

Som alltid grunnade jag på den gamla skrönan jag hört en gång för länge sedan. Historien om hur boden egentligen fick sitt namn för massor av år sedan. Om hur den gamla ålafiskaren utan ben varje morgon kröp ner i sanden till sin båt för att ta sig ut till havs och  ”råjta ålahommorna”.

På skånska säger man ”kriva”, vilket betyder krypa, och det skulle vara så den gamla fiskeboden fått sitt namn… Nu har jag hört helt andra spekulationer, så kanske har jag bara drömt allt det där om den benlösa fiskaren. Men ändå dyker tankar och fantasier upp i mitt huvud varendaste gång jag är här.

Från boden vandrade jag norrut över klapperstenen fram till den stora stenbumling som ligger som ett landmärke ut mot havet. Några ”snörtockar” hade varit framme med spritpennor och klottrat på den vackra stenen. Snörnosar, tänkte jag för mig själv.

Från havet vek jag upp i den ännu lummiga och frodiga skogen. Hösten hade ju bara precis börjat.

Innan jag lämnade Stenshuvud så blickade jag ut över havet uppeifrån parkeringen. För min inre syn kunde jag nästan se en gammal ålafiskare i sin träeka ute på det glittrande havet. Och jag svär på att han inte hade några ben…

Dagens citat:

De sa att jag var lättlurad … de trodde att jag trodde dem.

Ha en härlig måndag och en stor kram till er.

Annika

Vad får man egentligen kalla sig…

Hejsan.

Vem får egentligen titulera sig ”fotograf”?

Kanske alla!? Alla som tar ett kort. Och med dagens teknik så kan nästan vem som helst bli ett proffs.

Ja, det här med yrkestitlar har blivit lite smått suddigt i kanterna tycker jag. Vem får egentligen kalla sig vad? Alla kan nog få kalla sig för precis vad de vill och själva tycker. Det är när det kommer till att ta betalt för sitt kunnande som det hela ställs på sin spets.

Många är till exempel duktiga snickare och murare, så där lite till husbehov åtminstone. Men får man kalla sig murare utan att vara skolad? Här på Österlen kallar vi dem för ”puggemurare”, alltså de som ”murare hellre än bra”. Nåväl, själv skulle jag inte anlita någon hantverkare som inte kan visa upp behörigt yrkesbevis. En elektriker utan yrkesbevis kan ju skapa väldigt mycket spänning i livet ….

Eller att kalla sig konditor, vem får göra det? På Olof Viktor här på Österlen, jobbar en fantastisk tös som jag känner. Hon är både skolad och har medfödd talang, så hon får absolut kalla sig för konditor. Konditor med bravur. Jag själv däremot, jag får nog på min höjd kalla mig ”bullmamma”.

Ja det här med yrkestitlar är allt lite knepigt. Inte kan jag ju kalla mig doktor trots att jag tycker mig kunna en hel del om både kroppen och sjukdomar. Jag har dessutom sett väldigt många avsnitt av ”Flygande doktorn” på 80-talet. Vem skulle våga anlita mig för sina besvär om jag började kalla mig Dr. Gylleboannika?

Djur kan jag också väldigt mycket om och har dessutom tjuvlyssnat på vissa avsnitt när min dotter utbildade sig till veterinär. Inte är det lämpligt att jag utger mig för att vara djurläkare för den sakens skull.

Jag både älskar att skriva och att fotografera, men vad kan jag kalla mig? Allt handlar nog om vad jag kräver i ersättning för den jag utger mig för att vara. Idag verkar det ibland krävas mer kunskaper i redigering än i själva fotograferandet. Och det här med Photoshop det kan jag inte ett dugg om, så jag får vackert lägga mig vinn om att bilderna blir så bra som det går från början liksom. Och ja, jag är ju trots allt bara en hobbyfotograf.

Dagens citat:

För dem som tror behövs bevis. Men för dem som inte tror är inga bevis möjliga. Tro på din förmåga.

Ha en riktigt fin söndag och kram från mig.

Gylleboannika

Spåren i sanden.

Hejsan.

Jag skulle njuta av den vackraste soluppgång vid stranden nedanför Naturum. Eller, det var i alla fall vad jag trodde…

Sådär är det. Saker blir inte alltid som man tror. Men det kan bli alldeles fantastiskt ändå.

Den klara himmel och den vackra lysande sol som de förutspått i väderleksrapporten … allt det lyste så totalt med sin frånvaro när jag parkerade bilen på nationalparkens parkering den tidiga morgonen. Den vackra horisont man brukar kunna se därifrån var nu ett enda grått ”bladdår”.

Fast när jag vandrade ner mot det dånade havet, hände som alltid, något med min kropp och mitt sinne. Axlarna sjönk, spänningen i nacken lättade och jag kunde återigen höra mina egna tankar lite bättre. Hjärtat sjöng av vällust.

Nere vid havet var det ljust, trots den tidiga morgonen.

Fiskarens redskap låg redo och iordning vid Krivareboden. Kanske väntade ålafiskaren in den kommande nymånen. Det stora ålamörkret sägs ju vara bästa tiden för riktigt god ålfångst.

Havet dånade och skummade vitt.

Det var när jag satt där som jag plötsligt la märke till dem … spåren i sanden.

-åhhh underbart vackra älgar, tänkte jag förtjust för mig själv, när jag med största säkerhet artbestämt de tydliga spåren i sanden …

-tsss, di darr … di ser jau ad di e en hob villsvin ….

Ja när jag stolt kom hem till min jägarmake och visade upp de tydliga älgspåren som jag fotograferat, slogs min egen fantastiska morgonfantasi av vackra älgar i spillror. Med en jägares självsäkerhet förkunnade han att det där minsann var vilda grisar och inget annat.

För mig själv så fortsätter jag faktiskt att tänka mig att det varit två vackra älgar som passerat bara en liten stund innan jag själv kom till platsen.

Nej, det blev ingen vacker soluppgång den här gången, men det blev en fantastiskt vacker morgon på sitt eget vis.

Dagens citat:

Vi kan inte välja ramen för vårt öde, men vad vi sätter in i den är vårt eget val.

Ha en härlig lördag och kram från mig.

Annika

Den vackra avenboken på åsstigen.

Hej hej

En tidig morgon valde jag att ta min morgonvandring på åsstigen här i Gyllebo. Där är så himla vackert, och särskilt nu när hösten smyger på.

De allra första lönnbladen hade så smått börjat anta en rödaktig färg. Inget är väl så vackert som när lönnen skiftar kulör.

Jag och hundarna trippade försiktigt fram på de mossbeklädda ekplankor som leder igenom de fuktiga partierna i området. Det känns lite roligt att gå på de här plankorna, för man känner sig av någon anledning som barn på nytt, tycker jag. Jag brukar nynna någon låt i mitt huvud när jag vandrar, så där lite för mig själv … ”joppedi joppedaaa!…

På ett ställe stod en fröstinn avenbok och var så vacker så jag kunde först inte riktigt förstå vad det var för ett träslag. Google hade jag inte mycket hjälp av heller, utan det fick bli den stor ”Nordens Flora” som blev min hjälp. Internätet i all ära, men man ska då rakt inte tro på allt där står.

Ormbunkarna hade även de börjat skifta färg.

Vid den lilla sjön som ligger på vägen mot Sjöröd stannade jag till en stund. Där är så vackert tycker jag, som i en saga. En saga om troll och prinsessor och kanske något gammalt sjöodjur..

Dagens citat:

Livet pågår – glöm aldrig det!

Ha en underbar fredag.

Kram från mig, Annika

Härliga hösten är på väg.

Hejsan.

Den här tiden som kommer nu, den är bara så underbar.

Bilderna är från oktober i fjor, och jag hoppas att vi bjuds på samma färgexplosion i år.

Fast i helgen bjöds vi härligt sensommarväder här på Österlen. Riktigt glassväder minsann.

Hemma hos oss hade vi festligheter på gång och till min stora glädje kunde vi sitta ute i vår trädgård och äta festmat under bar himmel. Med en hög tjocktröjor och filtar åt våra gäster, så blev det en fantastisk eftermiddag.

 

I min familj väntas tillökning någon gång i höst och det var det som vi firade med dunder och brak. Alltså, det ska bli så kul med ”smått igen” och jag kommer att få en ny titel någon gång i höst…

Ja hösten är en alldeles sagolik tid och alldeles särskilt den här hösten såklart. Jag njuter av allt vad naturen bjuder och ser med tillförsikt på framtiden.

Dagens citat:

Om stenåldersbarnen hade lytt sina föräldrar, så hade vi fortfarande levt på stenåldern.

Kram på er från mig.

Annika

 

Lyxen att skrota runt här.

Hej hej

Den där kvällen då jag och hunden Johnny tog vår kvällspromenad vid Forsemölla, så slank vi såklart in i  den vackra beteshagen också.

Eller slank och slank …

”sicket klydder di va å klya ing här”, tänkte jag lite för mig själv när jag hjälpte Johnny över trappan in i hagen.

(det där är skånska och betyder att jag tycker att det var svårt att ta sig in i hagen helt enkelt)

Förr skuttade Johnny glatt över de flesta hinder, men nu är det lite svårare när han har ett ben som är sådär lite sekunda. Men skam den som ger sig. Med gemensamma krafter tog vi oss över och in i hagen. Sedan strövade vi runt där i Österlens kanske vackraste betesmarker och bara njöt.

Uppe vid ensamma trädet gick Mandelmanns fjällkor. De lyste vita i skymningen som spökkossor och vi kunde tydligt höra bjällrorna som de alltid bär om halsen.

Med Johnny i koppel höll jag mig på behörigt avstånd. Men vet ju aldrig om de kan bli uppretade av Johnnys retsamma uppsyn. Vi njöt av en ljuvlig kväll både länge och väl. Det är allt en stor lyx att ha möjligheten att kunna ströva runt här.

Sen var det samma procedur för att ta oss ut ur hagen.

I sakta mak strosade vi sedan tillbaka till bilen. Jag njöt av tystnaden och av den vackra förhösten. Johnny njöt mest av alla ljuvliga dofter.

På skylten vid parkeringen hängde en kvarglömd igelkott. Våt och lite ledsen såg den ut. Kanske har dess ägare varit och hämtat hem honom nu, men annars hänger han nog där ännu…

Dagens citat:

Det är med frihet som med kärlek. Den måste erövras på nytt varje dag.

Ja, det är sannerligen en frihet att kunna ge sig ut i naturen när helst andan faller på. Och sen kan man ju köra hem till stugan och lille maken och erövra kärleken … om han inte sover förstås, för då erövrar jag en kvällsmacka istället.

Ha det gott och kram.

Annika

Känd Österlenvy

Hejsan

Små ensamma träd och stolar har blivit lite av kännetecken för vårt vackra Österlen.

Den ensamma lilla tallen vid Klammersbäck, med de två välbekanta, sköna vilstolarna under, har blivit en känd vy här på Österlen.

Av en Kiviksbo fick jag för en tid sedan höra om hur det kom sig att just detta lilla träd fått stå kvar…

Det påstods att när man skogade och högg ner träden längs strandkanten här, så hade någon satt en lapp på just denna lilla söta tall som löd ungefär så här: ” snälla ni, låt detta träd vara kvar, för det är så fint tycker jag”

Den morgonen då jag och mina hundar vandrade här så hade vi siktet inställt på just det lilla trädet.

Trots att morgonen var kylig, så värmde solens strålar oss behagligt.

Några stolar fanns inte kvar vid trädet och jag hoppades att de bara var inne för årlig reparation. De har liksom blivit en del av naturen här och en härlig plats för en stunds vila.

Vi vilade ändå där under den knotiga tallen, innan vi vandrade tillbaka mot Vitemölle igen.

Inne i tallskogen växte underbart vackra flugsvampar och små violer. Det är bra härligt på hösten. Vad gör det att jag nästan aldrig hittar några kantareller. Röda flugsvampar gör ju sinnet glatt.

När vi återvände till parkeringen och vår gamla ”skruttibangbangbil”, så hade morgonen övergått i förmiddag. Det kyliga hade förvandlats till ljummet, och det skulle bli ännu en vacker sensommmardag på Österlen… eller en ”tidighöstdag” om man så vill.

Dagens citat:

Var som en blomma och vänd ditt ansikte mot solen.

Kram vänner från mig.

Annika

Var dag är en sällsam gåva.

Hejsan.

Varje ny dag är verkligen en gåva. En gåva som jag blir mer och mer noggrann med att värdesätta.

En blåsig, kall septemberkväll när vi ätit kvällsmat här hemma, var det så himla nära att jag bara sjönk ner i TV soffan. Stefan eldade i braskaminen och det såg verkligen inbjudande ut. Men när jag slog ett öga på min fina Johnnyhund så bestämde jag mig. Han var sugen på en kort runda i naturen och så fick det bli.

Tidigare på dagen hade jag kastat ut hundburen från bilen. Den har blivit lite för svår för Johnny att hoppa in i. Nu är där istället bäddat skönt i hela bagageutrymmet åt honom. Och kommer farbror konstapel och haffar oss för lös hund i bil, så finns en budget för det också… Johnny ska ha det bra, punkt!

Jag och min lyckliga hund styrde kosan till Forsemölla. En underbart vacker plats som gör gott för både kropp och själ.

Vinden tjöt i trädtopparna, vattnet dånade och det torra gamla trädet knakade oroväckande med sina döda grenar.

När vi gick där, Johnny och jag, så kändes TV-soffan där hemma inte alls särskilt lockande längre. Ingen TV-kanal i världen slår naturens eget program.

Underbart vackert, det är vad här är!

Dagens citat:

Det finns bara en tidpunkt som betyder något: NU. Det är den mest betydelsefulla tidpunkten, eftersom det är den enda tidpunkten som vi har någon makt över.

Det är mitt eget ansvar att välja att göra något som är bra för mig själv … och för Johnny såklart!

Kram på er, Annika

 

Håll tillgodo.

Hejsan.

Min vecka har varit fylld av måsten, planeringar och roligheter. Och idag väntar något kul…

Till er som kikar in på bloggen idag vill jag bjuda på lite bilder från vår strandpromenad vid Vitemölla.

Det var en strålande vacker dag och vi valde att vandra uppe på strandängen istället för på sanden vid havet. Jag har märkt att det frestar lite mer för min Johnnyhund när underlaget är mjukt.

Här i sandbackarna bor små söta vildkaniner. Det är såklart extra spännande att gå här då, särskilt om man är en hund.

September är verkligen en vacker månad.

Dagens citat:

När vi lyssnar skapar vi en helig plats för de hemlösa delarna inom någon annan.

Det viktigaste är inte att tala, det viktigaste är att lyssna.

Ha det fint och njut av er söndag.

Kram Annika

Mulleskola åt alla.

Hejsan.

Hejsan. Jag hoppas att ni alla vaknar upp till en underbart härlig lördagsmorgon.

För mig spelar det inte så stor roll hur vädret ser ut eller vilken årstid det är. Jag är fullkomligt nöjd av att bara få komma ut i naturen. Bästa starten på dagen tycker jag.

I förra veckan vandrade jag ett varv runt sjön. Några grabbar var i fullfärd med att prova sin fiskelycka. Hur det gick för dem, det vet jag inte riktigt. Kanske fick de stanna i Gärsnäskiosken på vägen hem … ja, den kiosken har nog räddat många liv …

Vid sjöns vackraste rastplats hade någon haft ett riktigt sjöslag. Argt muttrade jag för mig själv när jag drog fram den plastpåse jag alltid har med mig i min ficka. Missmodigt samlade jag ihop kvarglömda ölburkar och annat skräp och bar med mig alltsammans till närmsta soptunna.

Jag kan inte förstå hur man bara kan lämna en vacker plats i skogen på det viset?

När jag var barn fick vi gå i Mulleskolan. Där fick vi lära oss att inte ”kasta papper och alltid plocka upp”. Vi fick till och med öva oss på att plocka upp kapsyler från marken, som vår fröken i förväg kastat ut. Det där var kanske lite överkurs förstås. Ja engelska och matematik är nog så bra, men en å annan mullelektion hade nog inte heller skadat.

Den senaste tiden har vi haft friska vindar här på Österlen. Busigt blåsväder. Även på lilla Gyllebosjön har det gått vita gäss. Hösten är onekligen här.

Dagens citat:

Jag önskar verkligen inte någon något illa. Men vissa människor skulle förmodligen förstå lite bättre hur illa de beter sig, om de någon gång fick chansen att möta sig själva.

Kom gärna ut hit till Gylleboskogen, men glöm inte att ta med er era gamla ölburkar och använda kondomer hem.

Ha det fint och kram från mig.

Annika

 

Scroll to Top