Månad: september 2015

Min dotter drar ut i världen och mitt hjärta skuttar av glädje och blöder av saknad – på en och samma gång.

Kära Blogg
Först av allt vill jag säga några ord till min älskade unge, till dig Emmy.
Idag är det dags för din stora resa. Den du jobbat för dag och natt hela sommaren.
Gud i himmelen vad jag kommer att sakna dig, samtidigt som jag är himlastormande glad och lycklig för din skull.
Jag önskar dig en underbar resa och många upplevelser.
 
Det är underbara höstdagar vi har nu. Nästan så man får nypa sig i armen för att fatta att det är sant. Solen strålar från en klarblå himmel och dimman ligger som bomull över ängarna. Underbart.
 
 
När man är liten och bara en tvärhand hög, då blir man plaskblöt av att ströva på en daggvåt gräsmatta. Precis så är det för lilla Molly om morgnarna nu.
 

När jag hade varit hos tandläkaren den här dagen var det bestämt att jag skulle hämta lilla Snowie som ska bli passad här hos oss några dagar framöver. Genast när Snow fick syn på Molly förvandlades hon till en sur och vresig liten tjej med mord i blicken. Fast vi vet ju alla att hon brukar tina upp efter ett tag, så hon fick helt enkelt hålla sig för sig själv ett tag. Allt eftersom tiden gick så gonade madamen upp sig mer och mer och anslöt sig till sist till övriga gänget.

Lilla Snow har varit hos veterinären och en diger lista på skötselråd följde med i hennes packning. Det var allt ifrån krossad mat, medicin och borsta tänderna två gånger om dagen, till att bada rumpan, spraya trampdynorna och tvätta vulvan två gånger om dagen. Ja, ett halvtidsjobb nästan.
 
 
Jag läste att någon skrev på facebook, att i Sankt Olof hade de nu fått skrapa bilrutorna en morgon. Ja, det börjar snart bli dags att flytta in alla sommarblommar i sitt orangeri. Kanske blir det helgens stora projekt!?
 
Dagens kloka ord:
 
”Det pappa inte kan fixa är sönder och det mamma inte kan hitta är borta.”
Ligger något i det där ….
 
Till sist vill jag säga till dig lilla Memsa … jag hoppas jag gett dig starka vingar så du vågar flyga och upptäcka världen, men jag hoppas samtidigt att jag gett dig starka rötter så du alltid vet var du kommer ifrån och var du hör hemma.
Ha nu så jävla kul men var rädd om dig!! Jag älskar dig.
Äventyret väntar. Är du redo!?
 
Kram och Hejdå Memsis och Hejdå Bloggen!
 
 
 

Nattens supermåne och blodsmåne förevigad.

Kära Blogg.
Varenda människa pratade om att stiga upp mitt i natten för att titta på månen. Just den här natten skulle den vara särskilt speciell. Extra stor och blodröd. Såklart ställde jag också min klocka för att vara med om den unika händelsen. När jag vaknade vid min vanliga tid blev jag riktigt bedrövad och besviken eftersom jag trodde att jag drömt alltihopa. Jag hade ju verkligen sett fram emot att få en liten bild på den extrema månen.
Men så kollade jag på mitt minneskort i kameran. Det var ingen dröm. Jag hade mer eller mindre gått ut i sömnen knäppt ett foto och sedan stupat in i sängen igen. Det blev inte världens bästa bild, men en bild blev det.
 
På Mollys hundkurs har vi lärt oss att vi ska göra varenda hundpromenad extra rolig och få förväntansfulla hundar. Därför gick dagens tur över stock och sten. Jag valde lite nya stigar runt sjön. Stigar jag aldrig mer kommer att gå därför de var fulla med hundbajs som både Johnny och Molly ansåg som delikat tilltugg. Ordet ”NEJ” är dessutom förbjudet att yttra till sina hundar, så jag bet mig i tungan titt som tätt. En underbar höstdag var det som vi njöt av till fullo.
 
 
Lite bedrövad blev jag när jag passerade en stor vacker kopparorm (ödla utan ben) som fått sätta livet till på grusvägen vid badplatsen.
 
 
Ryggskrället är oförändrat och ibland nästan lite sämre. Men jag kämpar på med övningar och Molly hejar på.
 
 
Måndag betyder jobb och jobbade gjorde jag. Men på alla jobb måste man pausa, och på mina pauser njöt jag av solen i min trädgård den här dagen. Vår pool är nu stängd inför vintern och det liksom kryper i kroppen på mig när jag inte kunnat simma på mer än en vecka. Hela kroppen längtar efter rörelse, rörelse som inte gör ont i ryggen. Jag snörade på mig löparskorna och tog några små försiktiga springsteg. Det kändes helt ok. Jag unnade mig en lätt joggingrunda på 3 kilometer i skogen före kvällsmaten. Vilken känsla! Vilken dag! Kan det bero på månen tro?
 
 
Dagens kloka ord:
”Det är inte våra egenskaper som bestämmer vad vi blir. Det är de val vi gör.”
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
 
 

Hundkurs, äppelmarknad och ett alldeles underbart höstväder.

Kära Blogg
Den här dagen bjöd på det mest underbara höstväder man kan önska sig. Vad passar väl då bättre än att väcka upp sina livsandar med ett strövtåg genom skogen?
 
Senare på förmiddagen var det dags för lilla hunden Mollys första kursdag. En alldeles fantastisk skara jyckar och glada hundägare mötte upp på Maltestorp. 10 hundar totalt i en salig blandning. Solen strålade från en klarblå himmel när vi alla träffades för första gången. Det var hundar i alla de former och åldrar. Från den yngsta lille parvel (labradoren Allan 9 veckor) till den äldsta erfarne vovven som nog var hela 6 år. Vi tränade, mös och hade några härliga timmar hos Jenny och Stefan.
 
 
På eftermiddagen var det dags för äppelmarknad. Vi spatserade glatt iväg med svärmor Karin och hennes rullator ner för backen i Kivik i sakta mak. När vi väl anlände till inträdet  för hela spektaklet blev det tvärstopp för Karin. Hon tycktes inte orka gå en meter till. Turligt nog ligger sonen Mats hus alldeles vid ingången till marknaden, så vi lämnade helt enkelt av svärmor Karin på uteplatsen i en stol där. Jag och Stefan gick en runda och trängdes med människor. Som alltid tycks det mest vara folk utombys ifrån. Inte en enda ”Kivling” syntes till som besökare. Eller så är det helt enkelt så att de alla måste jobba med i jippot för att det ska fungera?
Vi åt äppelhamburgare, lyssnade på Hasse Kvinnaböske och sedan gick vi över till Stefans bror igen, där vi ju parkerat svärmor Karin. Där blev det kaffe med dopp i solen med Stefans bror Mats och hans hustru Gunvor. Den 13 årige hunden River släpade runt på päron från det gamla päronträdet och när alla var nöjde for vi hemåt igen.
 
Dagens kloka ord:
 
”Om din medkänsla inte inkluderar dig själv, då är den ofullständig.”
 
Med en stulen bild på mig och Emmy säger jag Hejdå Bloggen.
 
 
 
 
 
 
 

Återförening.

Kära Blogg.
För 35 år sedan slutade jag högstadiet. Den där sommaren 1980, vinkade jag glatt och sorglöst adjö till alla mina skolkamrater. Några av dem hade jag följt i nio långa år. Varendaste dag hade vi träffats, med undantag för lov och helger såklart.
Om någon den där junidagen för länge sedan hade fått mig att förstå, att det skulle dröja så ofantligt lång tid tills vi åter skulle ses, då hade jag kanske tagit vårt avsked lite mer seriöst och kanske fällt en tår eller två. Såklart har några av oss fortsatt att träffas, medan andra bara försvunnit ur varandras liv.
Året när vi nu allihopa fyller femtio år, tyckte ett par av oss att det minsann var dags för en återträff. Just den här dagen var det så dags. Jag vill påstå att det inte är någon överdrift att beskriva dagen och kvällen som helt fantastiskt, magiskt, lyckad. Ett stort antal slöt upp utanför Brösarps skola, där det blev rundvandring i vår gamla skola. Våra fröknar och lärare hade också slutit upp, och de var alla lite rörda och tagna av att se sina gamla elever igen.
Kvällen avslutades på Brösarps Gästis. Jag tror att vi alla den här natten åkte hem med ett brett leende på våra läppar. Att få ha tillhört en klass som vår, det är få förunnat. Tack mina älskade klasskamrater, för att ni med ert glada humör och kompisanda gjorde kvällen till en kväll att minnas. Det var som att kastas 35 år tillbaka i tiden, fast med så mycket mer erfarenhet och klokskap i bagaget.
 
En fantastisk kväll, med kramp i magen av alla skratt, rinnande mascara av alla glädjetårar, och hjärtat fyllt av värme av alla underbara minnen.
 
Dagens kloka ord:
Mitt 15-åriga jag skulle vara stolt över mig.”
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
 
 
 

Min älskade Johnnypåg är sjuk!

Kära Blogg
Det var en underbar morgon och vädret visade sig från sin bästa sida. Det hade kunnat bli den bästa av dagar, om det inte varit för Johnny …. Han var inte alls sig lik. Normalt är Johnny det största matvrak man kan tänka sig, och det finns nästan ingenting han inte gillar att äta. Sött, surt, salt eller beskt – allt är underbart gott i Johnnys smak. Han brukar gå fram som en stridsvagn för att så fort det någonsin är möjligt kunna sätta tänderna i sin serverade mat. Den här morgonen tvekade han länge innan han högg in på sin frukost, och bara det tyder på att något inte står rätt till. När jag sedan kom ut i trädgården en stund senare och såg en uppkräkt hundmatshög, då förstod jag att Johnny var sjuk.
Vi spatserade i sakta mak en liten sväng i skogen. En skamsen Johnny satte sig i en buske med diarré och magknip och såg eländig ut. Vi vände och gick hemåt igen.
 
Hela dagen höll vi alla ett vakande öga på vår älskade Johnny, som dystert bara låg där på golvet och varken ville äta eller dricka.
 
Bedrövad av oro över min käraste vän, ringde jag upp den bästa av konsulter man kan tänka sig. Andréa!!
Det är något märkligt när ens älskade djur blir sjuka, för det tycks alltid infalla då det är fredagkväll eller helg och bemanningen på djursjukhuset är betydligt sämre och vården rejält dyrare …. Det är nog det som kallas ”lagen om alltings jävlighet”.
Jag beslöt i samråd med Andréa att avvakta i hemmets lugna vrå och se till att tratta i honom vatten regelbundet i små mängder och hålla honom fastande. Och så fick det bli!
 
Egentligen hade jag planerat att följa med Stefan och Kent ut på jakt den här kvällen. Men att åka ifrån sin älskade ”JohnnyPonnyHäst”, det var alls inget alternativ. Istället stannade jag och Emmy hemma och hade fredagsmys och det passade faktiskt väldigt bra, eftersom Emmy snart reser ut i vida världen och det lär dröja innan vi ses igen.
Innan vi alla kröp till kojs bad jag den mäktige hundguden om att göra Johnny frisk under natten.
 
 
Nästa morgon vaknade jag upp och tyckte mig se en lite piggare Johnny med vift i svanstippen.
Jag lagade till en specialfrukost bestående av kokt ris i köttbuljong. Portionen slank ner, men det var en väldigt snopen flock djur som iakttog den märkliga matträtt flockens härskare och ledare den här morgonen blev serverad.
 
Nu håller jag alla tummar och tår för att min älskade stridskamrat ska bli bra igen, annars är det vi som åker till sjukhuset på måndagmorgon. Så kom igen Johnny!
 
(Foto ovan lånad av min danska hemvärnsvän Mads Pedersen)
 
Dagens kloka ord:
”Själen är inte här för att lära sig något – den vet redan allt!
Själen väntar bara på att DU ska komma ihåg vem du egentligen är.”
 
Kram och Hejdå Bloggen och Krya på dig Johnny!!
 
 
 

Molly ska börja i skolan.

Kära Blogg
Dagen började som jag vill att den ska börja. Jag, Johnny och Molly, ensamma i skogen tidigt på morgonen.
 
 
Något måste ha hänt där i skogen när jag och Johnny varit ute och krigat i helgen. Rakt över stigen låg ett stort träd som fallit omkull. Fast det är ofta så i min älskade skog. Eftersom det är ett naturreservat så låter man allt ha sin egen gång. Gamla träd som faller får bara ligga kvar och ruttna. Där de ligger, blir de mat och husrum åt andra, tex insekter, möss, fåglar eller växter med speciella krav. Det enda man gör är att någon gång rensa upp på stigen, så man kan ta sig runt. Jag älskar när naturen får göra som den vill, för jag tror att den vet bäst själv.
 
 
Väl tillbaka på Dodevägen strålade solen alldeles väldigt mycket, men jobb väntade, så det var bara att krypa in vid mitt skrivbord och kavla upp ärmarna.
 
Älskade Stefan hade gjort de mest fantastiska fågelholkar man kan tänka sig. De ser ut att vara hämtade ur någon mystisk saga om troll och vättar. Underbara. Det ska bli jättekul att sätta upp dem och förhoppningsvis kunna fotografera små fåglar när de flyttar in i sina nya bon.
 
 
En snabb tur till frissan hann jag med. Nu syns det ju aldrig när jag klipper mig, så det är egentligen inget att nämna.
 
Äntligen var det dags för Mollys första hundkurs. Idag var det dock enbart teori, så Molly fick snällt stanna hemma när jag gav mig iväg. På vägen till Gladsax, där vår kurs kommer att hållas, visade sig den mest underbara solnedgång man kan tänka sig.
Jag måste säga att jag var alldeles extra glad och varm i hjärtat när jag körde hem från min första lektion den här kvällen. Det vi fick lära oss var alls inget nytt för mig. Jag har ju gått på ett otal hundkurser tidigare i mitt liv. Det som gjorde mig glad var att se min strålande hundinstruktör, Jenny, se så pigg och frisk ut.
För många år sedan gick jag en lydnadskurs med min hund Leo, och på den kursen var det just Jenny som var hundinstruktör. Sedan dess har mycket hänt och Jenny har varit väldigt sjuk. Ingen influensa eller så, utan den fucking, jävla, hemska sjukdomen cancer. Men den här kvällen strålade hon som vanligt, och det ska bli så kul att återigen börja en liten hundkurs för just Jenny.
 
(Jenny på ett bröllop, våren 2013)
 
Dagens kloka ord:
”Människor är som vackrast när de talar om något som de älskar och deras ögon är fulla med liv och passion.”
 
Kram och Hejdå Bloggen.
 
 
 

En dag med mammografi, jobb och ont i ryggen.

Kära Blogg
 
Dagen började med att jag hade en tidig tid i Ystad på mammografi. Det blev ingen vidare hundpromenad, utan det var bara för mig att kasta mig i bilen och tröska hela vägen till Ystad för att få brösten ihopklämda i en stor röntgenmaskin i tio minuter. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad och tacksam över att vi i detta landet har den stora förmånen att regelbundet bli kontrollerade mot den hemska sjukdom, som bröstcancer faktiskt är.
På min väg till Ystad såg jag en underbart vacker höstdag vakna till liv. Vackra vyer med trollsk, magisk dimma över nyplöjda åkrar. Kan det bli vackrar, eller? Nä, jag skulle inte tro det!!
 
Resten av dagen bjöd inte direkt på några sensationer. Jag jobbade på med mina papper. Tog lite pauser för att ge lindring åt min onda rygg. Jag börjar mer och mer inse att det kan ha varit den sista övningen jag var med på i helgen. I alla fall den sista övningen på väldigt, väldigt länge. Att springa, klättra, åla, lyfta, bära … det är inte bra för en rygg som hela tiden kämpar med att läka och bli återställd.
Nu är det åter lugna puckar för min del. Men jag staplar åtminstone omkring i min trädgård och njuter av det sista sensommaren har att bjuda på.
 
Dagens kloka ord:
”Du skapades inte för att leva ett förminskat liv – i skuld och skam – tillbakahållen i tron att du inte är viktig. Du skapades för att vara omåttligt unikt fenomenal.”
 
Kram på er och Hejdå Bloggen
… ja, jag ser – min spegel är full med hunddregel och behöver verkligen putsas …. snart, när jag har tid och inget bättre för mig!
 
 
 

Glad över att min veterinär är så flexibel.

Kära Blogg
Johnny har en äcklig knuta på sin bringa. En knuta som troligtvis är helt ofarlig, men inget är någonsin säkert, så vi hade bestämt oss för att operera bort den och samtidigt ta prov på den. Den här dagen hade vi tid för operation hos världens bästa veterinär – Per i Maglehem.
Vi började dagen med en kort promenad ner till sjön.
 
 
 
Jag var 10 minuter för tidig, så jag stannade till och sa hej till mamma Ingrid
 
 
När jag väl satt där i väntrummet hos Per, slog tanken ner i mig som en blixt. Johnny hade ätit frukost!! En rejäl laddning dessutom. Det får man inte när man ska sövas. Stefan hade varit uppe lite extra tidigt just den här dagen, och naturligtvis hunnit utfodra den ständigt hungrige hunden. Johnny själv skulle då aldrig neka till något ätbart, aldrig någonsin.
Så det fick bli en uppskjuten operation. Istället passade jag på att få ett pass utfärdat till honom. Man vet aldrig när han får för sig att åka över sundet och hälsa på sin alldeles egna veterinärmatte Andréa.
 
 
Dagens kloka ord:
”Det finns massor av möjligheter så snart vi bestämmer oss för att agera istället för att reagera.”
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 

.

Lita aldrig på en blond kvinna som har en revolver och en galen hund…

 
 
… Ja, så sa de där fotograferna som kom körande i bilen. De som knäppte fotot på mig och Johnny när vi hade som mest hektiskt i striden i lördags. De såg verkligen ut som de hade fullt medlidande med min krigsfånge när de med skräck i rösten sa: Herrejesus, stackars man – ”en blond kvinna med en revolver och en galen hund” – den mannen måste vara rädd!
Nu finns bilden på Försvarsmaktens hemsida ….
 
( fotot lånat från Försvarsmaktens hemsida) … när jag själv ser bilden går mina tankar till filmen ”tjejen som gjorde lumpen” …
Jag tror nog inte någon kan förstå hur skönt det är att få duscha och sätta på sig civila kläder igen, efter att i fyra dygn bara borstat tänderna när tillfälle getts, duttat lite med en våtservett och bytt trosor ett par gånger. Det är så det är att vara krigare.
Min måndagmorgon började med en återhämtningsrunda i min älskade skog. Molly verkade vara vild av glädje att allt var i sin vanliga ordning igen.
 
Jag var så in i dödens trött, men hade mycket att göra, så det fick bli till att knåpa ihop lite fakturor ändå. När jag sedan ansåg mig färdig med det mest akuta, unnade jag mig en stund i solen i min trädgård. Katten Judith blev glad och kråmade sig alldeles extra mycket. En vacker vårtbitare satt också där i solen och såg ut att njuta av livet.
 
När jag gick där i min trädgård blev jag till sist så in i dödens sömnig och trött att jag gjorde något jag aldrig brukar göra. Jag gick in och tog mig en powenap. Säg den glädje som varar. Jag hade nästan inte mer än slutit mina trötta ögon, förrän ”chef Stefan” stod i dörren och syrligt förkunnade att nu var det minsann arbetsdag igen. Suck! Det vara bara att skutta upp igen. Dock blev det väldigt snabbt ”kväll” märkte jag, för när jag så började kocka och rigga till kvällsmaten, försvann Stefan själv in på sin vanliga plats i soffan med Kvällsposten över ansiktet…. Han vet nog inte hur farlig jag egentligen är …..
 
Dagens kloka ord:
”Tro dem som söker sanningen. Betvivla dem som hävdar att de funnit den.”
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Scroll to Top