Månad: december 2015

Värsta nobelmiddagen i Gyllebo.

Kära Blogg
Jodåsåatt … den här dagen bjöds det på fina grejer här i Gyllebo. Nämligen helstekt fasan med calvadosgräddsås. Egentligen är inte fasan min favoriträtt. Men Stefan hade själv skjutit det arma djuret och vår vän Kent hade så fint gjort i ordningen köttet, så det var klart för grytan. Jag har aldrig i hela mitt liv tillagat en fasan förut, men någon gång ska ju vara den första. Gottigottgott blev det, särskilt såsen.
Katten Felix satt storögt på golvet och glodde och dreglade, han mindes nog den där dagen år 2012, när han själv sprang ikapp en sådan delikatess…
 
Tidigare på dagen förberedde jag lite söta saker som ska medföras till Komstad på nyårsafton. Det blir säkert också väldigt gott!
 
 
Min söta dotter Amanda håller på att göra ett stort projektarbete i skolan. Hon har valt att skriva om kokosolja. Ett bra tag har jag hört henne prata om oljans många fördelar och när hon var hemma senast, så berättade hon att hon läst om att det möjligtvis kan ha en inverkan på våra hjärnor och vara bra mot alzheimers sjukdom också. Man kan ”googla” fram massor av information om detta. En tesked om dagen av oljan kommer jag nu försäkerhetsskull att stoppa i mig framöver.
Jag passade också på att inhandla en bukett ljusrosa tulpaner. Jag älskar ljudet av dem.
I vårt badrum har någon skickat kärlekstecken till mig genom en porslinsblomma som normalt inte har hjärtformade blad. Tack för den hälsningen …. eller så är det bara moder natur som snubblat lite.
Så blev det soffmys och filmtajm på kvällen.
 
Dagens kloka ord:
Det är inte alla som kommer att förstå din livsresa.
Det är ok! Du är här för att leva ditt liv, inte för att få alla andra att förstå.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
 

En mellandag i vardagens tecken.

Kära Blogg
För många människor är det ledigt mellan jul och nyår, men icke för mig. På mitt kontor kallade de mest akuta arbetsuppgifterna på mig. Stefan spikade upp de sista små listerna på Lillebo och de söta gardinerna kom på plats. Nu väntar den lilla stugan bara på lite vacker röd färg och såklart vitt på knutar och fönster.
För tredje gången blommar nu min fantastiska amaryllis som jag fått av söta Kerstin. En underbart vacker vit blomma.
 
Jag har ju helt glömt bort att nämna den jättebraiga julklapp jag fått av mina döttrar. En fotfil som brummar och är elektrisk. Jag har de senaste åren fått de mjukaste babysfötter man kan tänka sig genom daglig vård av mina små fossingar. Nu blir det så mycket enklare. Tusen, tusen tack mina flickor.
Så måste jag såklart tacka min syster för de julgåvor jag fått av henne. Först och främst en underbar kroppslotion. Jag älskar kropsskrämer. Så fick jag de sötaste, gulligaste små tomtar man kan tänka sig. Tack söstra min.
 
På eftermiddagen var vi på XL. Det var Stefan som behövde en sladd och var lite kaffesugen också tror jag. Jag satt på kontoret och tröskade på med mina tråkiga papper. Såklart var jag inte särskilt svårbedd om att följa med.
Det var tur, för där på XL investerade jag i boken om min vän Thomas och hans resa på de sju haven. Egentligen är det hans föräldrar som gjorde resan och skrivet boken. Thomas var bara en liten tonårspåg på den tiden och hade den stora turen att få hänga med. Boken handlar om hur de sålde allt de ägde och hade, sa upp sig från sina trygga arbeten, så köpte de en liten segelbåt och gav sig ut på sitt livs resa. Underbart!! Så skulle jag också vilja göra….
(kanske minns ni min vän Thomas som jag skrivet om tidigare, om hur han cyklade Österlenrundan fast det egentligen var omöjligt) Om honom kan ni läsa här:
 
 
På kvällen kom Amanda hit en liten stund. Lilla Snow ska bo i Gyllebo över nyår medan hon och Jimmy kommer att fira nyår i London.
Jag och Amanda hade en mysig stund. Vi småpratade, läste lite i boken om mormor Olga och njöt av lite mamma/dotter tid.
Gott Nytt År min älskade tös.
 
Dagens kloka ord:
Livet är för kort för att gå omkring och tänka på människor som inte behandlar dig väl.
Ta den tiden och tyck om dig själv istället.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 

Saknad och längtan.

Kära Blogg
Så var då julen över och förbi för denna gången, även om gran och tomtar får stanna upp ett bra tag ännu här i Gyllebo. Inte förrän den 13 januari åker hela rasket ner igen. Först till Knut, då dansar jag julen ut.
När all rusch och julstök nu var över och lugnet la sig över mig och vår lilla stuga igen – då sköljde det som en stor slemmig saknad och längtan i mig. Jag hade kunnat ge vad som helst för att samla mina egna ungar för en enda kväll. Jag hade kunnat sätta mig på ett plan till Australien för att fylla det där tomma hålet i hjärtat, och kanske mellanlandat i både Tomelilla och i England och dragit iväg med mina underbara små vänner.
Japp precis så melankolisk kände jag mig denna ”Menlösa Barns Dag”. Det hjälpte inte att köra ut med kameran på Österlen och jaga vilda djur. Det enda djur jag lyckades fånga var en ”måsjävel” som flög över en svart, geggig plöjning, och förmodligen är det inte en mås heller, utan en trut.
En ny tanke och idé började gro i mig … tänk om jag skulle …
… ta flygcertifikat!?
 
(Så följer lite bilder som jag utan skam och skuld helt fräckt stulit från min dotters blogg. Älskade Emmy med fina goa Matilda i Australien, de upphör aldrig att förvåna oss)
 
 

 

)

 
Dagens tankeställare:
På facebook behöver du bara posta en ledsen smiley och alla frågar vad som hänt.
Medan i det vanliga livet kan du se ledsen ut eller gå gråtandes genom gatorna och ingen intresserar sig för det.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
 

Kusinträff i juletid, en kär tradition.

Kära Blogg.
För tredje året var det så dags att samla min familj för den årliga ”kusinträffen”. Det är egentligen inget märkvärdigt alls, bara en trevlig tradition som jag har hittat på. Jag tror att min mamma Ingrid glädjs åt det, där hon sitter och ugglar uppe i sin himmel. 
Det är min pappa Kurt, min syster och hennes söner och såklart min egen familj. Vi träffas, umgås och har det lite trevligt tillsammans. Just i år var det bara en av mina älskad döttrar som kunde vara med. Fina, goa Amanda.  
Jag fixade och kockade hela dagen. Pasta bolognese blev den planerade huvudrätten. Till det bakade jag några nyttiga bröd och hackade en stor skål med fräsch sallad. Till efterrätt gjorde jag en rejäl bytta med chokladpudding.
Alla åt, alla var glada och såg ut att trivas och må gott.
 
En rolig tradition är julklappsspelet. Efter det blev det vanligt, hederligt kortspel.
 
 
Tack familjen!!
Och tack för att ni alla valde att vara tillsammans ”här och nu”, istället för på sociala medier. Tack och kram till er alla, var och en!!
 
Dagens ord:
Vad är det för speciellt med julen? Att det föds en karl som tror han är Gud händer ju hela året?
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
 

Annandag Jul 2015

Kära Blogg
Den här morgonen var vi inte ensamma i skogen. Jag och hundarna hamnade mitt inne i ett jaktlag som gick i ett drev. De tjoade och stampade och plötsligt fick de syn på oss. Jag kunde förstå att de inte var särskilt förtjusta över att ha oss där, men till slut lät de oss fortsätta genom skogen med motiveringen att det var ju trots allt bara hagel … What! Ja, nu gick det ju bra för oss och ingen enda blev skjuten, men jag hoppas att alla jägare också kan de fyra heliga skjutreglerna som man ska kunna för att bära sitt vapen.
 
  • Betrakta alltid alla vapen som laddade
  • Rikta aldrig mynningen mot något som du inte är beredd att bekämpa
  • Håll fingret från avtryckaren tills vapnet riktas mot målet
  • Var säker på ditt mål och vad som finns mellan dig och målet. Bekämpa aldrig något som du inte har identifierat
 
På tal om jägare så passade Stefan på att greja lite med sina bössor. En mysig julsysselsättning när det regnar och är mörkt utomhus precis hela dagen.
 
 
Varje år säger vi att vi ska dra ner på julkapparna och inte köpa så mycket. Det här året lyckades vi nog att skära ner på inköpen och vi handlade mest nyttosaker. Guldhalsband räknar jag till nyttosaker … eller åtminstone så håller det sitt värde till skillnad från IT teknik.
Det kom en hälsning från Amanda att hon använde sin värmefläkt som hon fått av oss i julklapp, och då känns det ju bra att det vi köpt kommer till nytta och glädje.
 
Det finns en i familjen som har det lite bättre ställt, ekonomiskt, än övriga. Denne familjemedlem har en egen lön varje år, men inga utgifter eftersom denne familjemedlem har avtalat sig till fri kost och logi och alltså bor gratis, äter gratis och inte gör av med pengar på någonting. Därför var det ju inte mer än rättvist att denne familjemedlem i år investerade i den hutlöst dyra väska som Molly önskat sig i julklapp. Dessutom har denne ekonomiskt oberoende själv investerat i lilla Molly, även om det är jag står som ägare på pappret
Tack för det Johnny, hälsar lilla Molly.
 
Det kom en hälsning från vår fina vän och hundmamma i Bjärnum, Monica. Hon önskade oss god fortsättning och så skickade hon med lite bilder på Molly som liten valp. Oj oj, så glad jag blev för dem.
Tusen tack fina Monica och en god fortsättning önskar jag er alla i Bjärnum också.
 
Dagens ord:
Varje morgon föds vi på nytt.
Det vi gör idag är det som betyder mest.
 
Kram och Hejdå Bloggen.
 
 
 
 
 

Julen när jag var tonåring.

Kära Blogg
Som jag skrev förut så älskade jag julen när jag var barn. Kanske spelar mitt minne mig ett spratt, men för mig var varje jul som en vit saga. Det var alltid underbart väder. Skoghem låg inbäddat i den vackraste vinterskrud. Såklart var det i själva verket inte riktigt så, men jag älskar att tänka på min barndom på det viset.
(Skoghem 1969)
 
En sak jag inte skrivet om tidigare, var den mystiske tomte som under några år besökte oss varje julaftonskväll. Det var en väldigt givmild tomte minns jag. Med sig hade han en flaska ”starkt” åt pappa Kurt, en korg med ägg åt mamma Ingrid och vars en twistpåse åt mig och min lillasyster. Det tog ganska lång tid innan vi listade ut hans identitet. Det var den härlige Stig Nilsson från Sillaröd som under några år förgyllde våra jular och gav oss oförglömliga minnen.
(Den mystiske tomten besöker oss på Skoghem)
 
Åren gick och jag blev äldre. I tonåren minns jag att jag fortfarande var väldigt förtjust i julen och alla dess traditioner.
Varje år kom våra äldre släktingarna, Agnes och Gösta, hem till oss på Skoghem. Jag minns att jag njöt av lugnet och stillheten. Samtidigt började jag längta efter fler vänner och kompisar och började tycka att det var lite långtråkigt med det långa jullovet utan jämnåriga kompisar.
I skolan var jag inte längre så förtjust i det här med att vara Lucia och tärna. Jag hade börjat bli mullig och kände mig mest tjock och ful. Jag var allt annat än nöjd med min kropp, därför valde jag hellre att klä ut mig till tomte, då jag kunde gömma mig en bylsig tröja istället.  
 
I början av 80-talet fick vi återigen besök av mystiska tomtar. Den här gången var det jägaren på Christinehof, Torben, och hans far (tror jag) som ville överraska oss. Jag minns att jag älskade när det hände oförväntade saker. Jag tror egentligen att jag vid den här tiden började känna mig lite instängd och mer ensam där vi bodde långt ute i ”ingenstans” och hade långt till kamraterna
Jag minns att jag gärna hittade på alla möjliga små hyss och bravader tillsammans med den två år yngre flickan Annelie, som bodde uppe vid brandstationen. Men allt det där, det är helt andra historier.
När jag var tonåring hade vi den lilla pudeln, Otie, som inte alls tyckte om oss barn. Otie tyckte egentligen inte om någon människa alls i hela världen mer än Ingrid. Otie avgudade mamma Ingrid. Den lilla hunden kunde inte glädja mig särskilt mycket, inte ens på julen.
Ja, lite blandade känslor var det nog med julen när jag var tonåring.
 
(Eva Nilsson och jag som tomtar i högstadiet, 1980)
 

Snipp snapp snut – så var den tillbakablicken slut.

Juldagen 2015

Kära Blogg
Det var dags för oss att fira ”julafton” i Gyllebo. En liten men tapper skara gjorde min dag helt underbar.
Det var pappa Kurt och svärmor Karin. Så var det förstås mellandottern Amanda och svärsonen Jimmy och såklart lilla Snö.
Vi åt gott, mös, spelade spel och öppnade klappar. Precis så som det ska vara på julen.
 
Stefan försökte lära Jimmy att äta ål. Det gick ganska bra tycker jag.
Vi mindes förra året genom mina album. Vi åt ris  ala malta tills linningarna spände.
Vi gjorde allt det där som vi alltid brukar göra.
 
Vi öppnade julklappar, svärmor Karin utropade som alltid ”men ni skulle ju inte” … Vi spelade lärorikt kunskapsspel där jag vann såklart!! Stefans julklappströja var för liten, så den fick Jimmy ärva direkt.
En härlig julafton firad på juldagen, precis som många andra med bonusfamiljer hit och dit.
 
 
Från London kom en julhälsning och katten Judith tycktes tro att på julen kan man ta sig mer friheter än annars.
Tack familjen för en mysig dag.
 
Dagens citat:
När Tomten frågar: finns här några snälla barn?, svara jag alltid jaaaa …
tänk, han fattar aldrig att jag varken är barn eller snäll. Lättlurad!
//Jonas Gardell
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 

Julafton 2015

Kära Blogg
Så var det då årets stora dag. Julafton. Egentligen en dag precis som alla andra. Den började som dagar alltid gör för oss …
 

 
Stefan trivs bäst i arbetskläder och var fullt nöjd med att hinna spika en stund på förmiddagen.
Det kom julhälsningar ifrån ”världen”. Emmy lät meddela att hon hade det bra ute på sin farm och en hälsning från Londons ”The Royal Veterinary College” kom också från Andréa och Evelina.
Såklart skickade vi också julhälsningar tillbaka.
 
På eftermiddagen körde vi till Brösarp och hämtade pappa Kurt, och for sedan vidare till min syster Görel i Sjöbo. Det var så mysigt att träffa dem alla. Görel och pågarna hade så juligt och mysigt i sitt lilla hus. Vi fikade kollade på Kalle och småpratade. Egentligen tror jag inte att någon bryr sig särskilt mycket om den där Kalle Anka längre, det är bara en tradition som  ska vara med där i bakgrunden.
Det blev julklappsutdelning och efter det la det sig liksom ett lugn över hela gänget.
Tack Görel för att vi fick titta in en stund.
 
 
Och visst är vi systrar lika! Lika som bär tycker jag. En är röd och en är blå. En är mer rund upptill och en är mer rund nertill. Några är mest förtjusta i den ena sorten, andra älskar den andra sorten.  Men båda är vi smakrika, goa och delikata och nyttiga … fast på olika vis!
 På kvällen när vi var återvända till vårt tysta, lugna Gyllebo hade jag och Stefan vår egna lilla julklappsutdelning. Båda blev glada och nöjda och allt var frid och fröjd. Runt min hals dinglar nu ett litet, litet äpple av guld, gjort av Lancing. Ja, vad passar väl bättre för en Kiviks påg att ge bort i julklapp, än ett äpple? Stefan fick lite nya kläder, precis som han önskat sig av tomten.

Så hann jag med att leverera en liten julklapp till en liten, underbar tös i Gårdlösa också, sedan var den julaftonen slut!
 
Dagen kloka ord:
Det viktigaste är inte att lägga år till livet. Det viktigaste är att lägga liv till åren.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lillejulafton.

Kära Blogg
I skrivande stund, alltså en tidig julaftonsmorgon, vill jag börja med att sända de varmaste julhälsningar till de som betyder allra mest i mitt liv. Mina älskade ungar. Andréa, Amanda och Emmy! Jag vill att ni har en riktigt bra jul där ute i världen – se till att ha det bra!!
Och tills vi ses igen, njuter jag av gamla minnen …
(En bild från julafton 2014)
Det har varit Lillejulafton och även vi började att få lite jul i stugan. Såklart började jag och hårbollarna vår dag i skogen. Den bästa stunden på dagen, även om det den här morgonen regnade och stormade så det stod härliga till. Inget vidare julväder med en termometer som pekar på 10 plusgrader. Vår värld är ur led vad det gäller klimatet tycker jag. Den här morgonen mötte jag en stackars förstelnad groda på stigen. Den visst nog inte om det var höst eller vår och hade väl aldrig kunnat ana att den var på väg att uppleva en jul..
 
Jag och Stefan for iväg för att julhandla, vilket det verkade som om alla andra också hade tänkt precis den här dagen. Det vimlade av människor både i Ystad och Tomelilla. Men vi fick tag i det vi ansåg nödvändigt och återvände sedan till vårt lugna Gyllebo. En grillad i bröd slank förstås ner, för man blir rysligt hungrig av att julshoppa.
 
Så kom då vår lille gran in i stugan. Många klär sina granar i de vackraste utstyrslar man kan tänka sig. Modernt och matchande Det ska vara kulor i silver och glitter som passar till inredningen. Jag har alltid samma gamla kulor och saker. Allt i en salig blandning. Då och då köper jag till något nytt som jag tycker är roligt. För mig finns det egentligen inget vackrare än barnens tillverkade julgranspynt. Små änglar av pasta som Emmy gjort, eller de guldiga gunghästarna som jag för länge sedan fick av mamma Ingrid. Eller den sura tomtemamman i garn. Allt det där är för mig det vackraste man kan dekorera sin lille gran med.
 
Lika viktigt som granen tycker jag att misteln är. Det här året hade jag egentligen tänkt att köpa flera stycken och hänga upp lite varstans i stugan. Liksom för att gardera mig, så han inte kom undan … Men det fanns bara en enda kvar i blomsteraffären, så det får helt enkelt räcka med en.
Det har blivit lite av en tradition för oss att äta lutfisk på lillejul. Det är en maträtt som jag tycker väldigt mycket om. En annan tradition är att göra i ordning skinkan på kvällen före julafton. Det sprider en ljuvlig doft i huset och känslan av julefrid börjar på riktigt infinna sig.
Katten Judith verkade tycka att det här med jul är riktigt trevligt. Hon morrade och surade mest hela tiden, men skulle ändå vara där vi var, precis hela tiden.
 
 
Så tänkte jag sända en önskan till Tomten. I år önskar jag mig ingenting annat än en ny rygg. En rygg och höft så jag kan sova, springa och vara alldeles som vanligt igen. Om det inte går, så önskar jag att den tråkiga sjukgymnastiken jag gör varenda kväll ska göra nytta så jag kan börja springa och jogga igen till våren. Tack på förhand Tomten.
 
Dagens kloka ord:
Det handlar inte om vem du vill leva resten av ditt liv med. Det handlar om vem du inte kan tänka dig att leva utan.
 
Från oss alla, till er alla – En Riktigt God Jul!
Pssst …. ni hittar inte julen under granen. Julen finns i era hjärtan.
Kram och Hejdå Bloggen.
 
 
 
 
 
 
 

Dan före dan före dopparedan.

Kära Blogg
Aldrig har jag väl varit så lite förberedd på själva julen, som i år. Inte en endaste julklapp är ännu inhandlad och mycket kommer troligtvis inte att bli gjort. Men å andra sidan har jag hunnit med saker som jag inte brukar göra. Det ska erkännas att för mig känns julen allt lite avhuggen i år, utan 2/3 av min barnaskara hemma. Men jag är såklart väldigt glad över att få träffa Amanda på juldagen, men även alla andra släktingar, självklart!!.
Jag har ägnat en stor del av min tid på kontoret, för i år är det lite speciellt med de nya skatteregler som kommer framöver. Stefan fortsatte att färdigställa Lillebo. Han tog en chans och grundmålade innan han skulle spika på lockläkten. Vi höll tummarna för ”oregn”. Det blev regn och färgen blev lite si och så. Det är sånt som händer. Peter elektriker har varit och hjälpt till en smula med elen och det tycker jag känns väldigt tryggt och bra. Det blir nog en rar liten stuga igen framöver.
 

 

 

Så har min älskade julkrubba äntligen fått komma fram. Det är en av de allra första saker jag fått som barn. Det är en gåva, en julklapp tror jag, som jag fått av min älskade gudmor Gerd och gudfar Per. Denna krubba har sedan hängt med mig genom livet. När jag var barn ville min syster Görel så väldigt gärna använda denna heliga tingest som dockskåp. Jag var väldigt rädd om den och vakade över min kära ägodel som en hök.
När sedan mina egna barn kom till världen lektes det såklart också med Jesus & Co som bodde där i sin krubba. Jag minns att jag ibland kunde hitta det lilla Jesusbarnet på alla möjliga ställen i huset. En gång låg han invirad i min servett vid middagsbordet. Att det lilla Jesusbarnet fortfarande finns kvar är egentligen lite av ett mirakel. Under årens lopp har det även kommit till lite andra figurer som för mig är lika kära som själva krubban. Små änglar, en ko en gräsmatteklippande gubbe … Allihopa gjorde av små barnhänder.
En älskad sak med så många minnen – så mycket vackrare än den dyraste julsak i världen!
 

 
 
 
Dagens ord:
Gå aldrig åt det hållet du mår dåligt av, det finns många andra bättre vägar att välja.
 
Kram och Hejdå Bloggen
 
 

 
 

 

 
Scroll to Top