Månad: oktober 2017

Mitt Oktober 2017

Mitt Oktober 2017 har varit återhämtning. Det har varit lite mer fokus på mitt arbete. Lite smått stressigt stundom.
Men det har också varit fyllt av vacker höst, lite sänkta krav på mina egna prestationer. Försöka sänka kontrollbehovet. Det har varit glädjen med att förbättra mig på vissa saker och utvecklas.
Det har även varit lite oro för nära och kära. Och såklart glädje och mys.
Saker som inte finns här på bloggen, men som ligger mig varmt om hjärtat.
Välkommen November.
Ha en fin kväll
Annika

Årets Krigsförbandsövning är genomförd.

Gomorron.
Jag och hunden Johnny har haft fyra härliga dygn ute i fält.
Visst – det har varit vått, det har varit kallt, det har varit skitigt och väldigt blåsigt. Ibland har det varit frustrerande, gjort ont, varit tröttsamt och motigt …
Men mest av allt har det varit fantastiskt roligt, givande och minnesvärt.
Men vi tar det väl från början …
Förra veckan var det alltså dags. Jag packade ner alla mina gröna attiraljer, och Johnnys lilla stridsväska med mat för 4 dygn ute i fält.
Som kvinna är det särskilt skönt att slippa ta med sig den stora necessären. Alla de där tuberna man tror att man bli  vacker av. I ”den gröna världen” är det inte mycket smink och skönhetsprodukter som behövs. På sin höjd används fyra små burkar … svart, grön och brun färg, och på sin höjd lite försvarets hudsalva, som är bra till det mesta.
Inmönstringen var som alltid tidigt i ottan och när det var klart var det bara att bege sig ut i fält.
Inlastade i vår bandvagn gav vi oss så iväg.
Vi gjorde en liten halvhalt vid vårt förråd för att hämta nödvändigt material.
Så måste man ibland stanna och spänna bandvagnens ”band” som den rullar på. Fråga mig inte hur man gör, men jag har förstått att det görs med en lång pinne.
Kissnödiga soldater tar alla chanser till att lätta på trycket och sådana här stopp är ett perfekt tillfälle ….
Här är två sköna grabbar som är redo för vidare transport.
Såhär i efterhand kan jag väl avslöja att Ravlunda skjutfält varit vår övningsplats för årets KFÖ.
Förmodligen har kanske de flesta på Österlen hört oss och vårt skjutande i helgen.
En övning med vapen börjar alltid med noggrann inskjutning. Noggrant kontrollerad och planerad.
En övning börjar också med att en basplats ordnas, där vi slår upp våra tält och har vårt läger.
Johnny har ju sitt eget lilla tält och sin egen lilla plats. Där sover han på natten i sitt privata lilla krypin.
Just den här övningen skulle komma att bli ganska kall och blöt för honom, men han är en tuff krigare och vaknade varje morgon på lika glatt humör!
Den här övningen har varit fokuserad på att öva på den egna befattningen. Dvs varje soldat har tränat på sina specialkunskaper och sina arbetsuppgifter i kompaniet. Sin alldeles egna uppgift i förbandet.
Jag och Johnny har alltså tränat på två saker. Skjutning och hundträning.
Tidigt, tidigt på morgnarna har vi blivit hämtade för att åka ut på pistolskjutbanan.
Som hundförare måste man såklart hålla sin hund i god status för sin uppgift.
Därför tränade vi en massa saker. Jag och Johnny tränade tillsammans med alla de andra hundförarna från de andra kompanierna.
Vi gjorde spårupptag och genomsök efter föremål i skogen. Vi gjorde en patrullering med ljudmarkeringar.
Johnny älskar stillasittande bevakning och är ganska duktig på det.
Han kan genom sina markeringar berätta för mig om det rör sig människor i skogen. Var de är och hur många där finns (om de är på olika ställen dvs)
Som hundförare gäller det att ha ett gott samarbete med hunden. Att du kan krypa på marken, skjuta och rulla runt utan att din hund tror att det plötsligt blivit ”roliga timmen” och dags för skoj och bus.
Det här fick vi öva på en särskild bana.
Vi har fått öva en hel massa pistolskjutning. Att få till rätta handgreppet, sikta och hålla stadigt. Vi har tränat drag, att kunna ladda snabbt och agera snabbt.
Vi har tränat på att skjuta i mörker med vårt mörkerseende utslaget.
Det har varit fantastiskt lärorikt och väldigt, väldigt kul!
En viktig bit på en hemvärnsövning är såklart maten.
Vilken underbart god mat vi fått. Med militärens egna kok igång, har vi alla förmodligen ätit lite för mycket …
… för plötsligt kom det ut ”Viktväktarsallad” åt oss i fält.
Vi skrattade och åt lite till!!
Våra hundar har alla skött sig så bra på övningen tycker jag.
De har såklart fått lite extra smakbitar, för även de älskar ju mat.
Men med handen på hjärtat får jag väl erkänna att Johnny är den av hundarna som har det absolut sämsta bordskicket och inte heller riktigt kan föra sig vid ett ”dukat bord”. Han får därför alltid ligga ett långt stycke från vår matplats för att han inte ska skälla halsen av sig i ett sorgligt beklagande.
Bortskämda med kaffe brukar vi aldrig bli, och i år är jag extra tacksam för de gånger det bjudits på en kopp nykokt stärkande koffein i en skitigt gummimugg. Tack söta hundkollega!
Såhär o efterhand minns jag alltid det som var roligt och bra. Det där kalla, regniga och våta vill liksom försvinna ur minnet. Inte heller uppmuntrar det till någon fotografering när regnet står som spön i backen och marken är som en lervälling.
Men några bilder på hur det var kommer här. Mörkt, blött och kallt.
Efter en hel dag ute i regn och rusk är det gudomligt att krypa in ett tält. Att sätta fyr i kaminen och krypa ner i sin sköna sovsäck är bara så himla skönt. Att kroppen värker och marken är ojämn känns nästan inte.
Och då när jag mitt i natten sitter eldvakt och lyssnar på allas lugna andetag och bara låter tankarna flyga fritt – då är jag lite mer levande och lite mer harmonisk. Det är något alldeles särskilt med den stunden tycker jag.
Och som alltid blir vi bjudna på lite grillat på lördagskvällen. I år fick vi även njuta av skön, levande musik.
Stämningshöjare som heter duga.
Efter en övning är det vård och rengöring som gäller.
Jag och Johnny hjälpte till med rengöring av pansarskotten så gott vi kunde.
På söndagseftermiddagen var vi åter tillbaka på Revingehed med vår skitiga, blöta packning. Vi var alla glada och nöjd, för vi visste ju att snart var det dags att mönstra ut.
Även om det kändes som om det var höstens kallaste dag så värmde solen vår näsor skönt.
Hemma i Gyllebo väntade en glad mottagningskommitté på oss.

Johnny åt sin kvällsmat och somnade som en lycklig patrullhund, på ett fårskinn framför den varma kaminen.

Jag vill tacka alla mina kompanikamrater, mina överordnade och mina hundvänner från andra kompanier för fyra fantastiska dygn. ♥
Även om jag just nu sitter med tidernas blåmärke på benen, rivsår i ansiktet. Nagelbanden är trasiga och fingerlederna är så svullna att vigselringen får ligga i en liten ask ett bra tag framöver. Trots att kroppen värker och ryggen surar, ja trots allt det, så är det så värt det, tycker både jag och Johnny!
Tack alla och envar!
En liten reflektion med anledning av haschtaggen ”metoo” …
Jag kan inte påstå att jag någon gång känner att jag blivit särskilt kränkt inom försvarsmakten. Jag gillar att kunna ”ge och ta” och trivs ypperligt med den, ibland lite hårdare jargongen som finns. Kanske har jag haft tur ….
Med dessa ord vill jag bara lyfta alla de killar, grabbar och gubbar jag känner i mitt kompani och inom försvaret i allmänhet. De är alla verkligt fina, trevliga människor. De är mina vänner och kamrater som jag känner mig trygg tillsammans med och har roligt med.
Nog om det!
Tack åter igen för en bra övning.
Kram Annika och Johnny
(vill någon titta tillbaka på inlägget från årets SÖF, så finns de här )

En het potatis och höstpiffat på Dodevägen.

Hej hej
Ibland när det är fredagskväll och vi ska mysa till det med något gott, då är det som om musten bara går ur mig. Det liksom bara pyser till och all kraft försvinner.
Känner ni igen det? Är det så för er också?
Egentligen hade man planerat något gott och avancerat. Något vällagat och lyxigt. Men efter en stressig vecka så känns det nästan omöjligt.
Det händer att jag har sådana fredagar …
Då gör jag det enklaste enkla. Jag tänder en massa levande ljus och lägger in en potatis i ugnen.
Det kan egentligen inte bli enklare. Lite tillbehör som man gillar och något gott att dricka.
Jag brukar göra lite vitlökssmör till. Så gör jag en enkel röra med finhackad rödlök  lite småtärnad, rökt kassler och en burk philadelphiaost. Jag kryddar med svartpeppar och kanske en liten skvätt vispgrädde och bara rör runt. Mums, mums
Det som blir över på röran är jättegott att ha på en knäckemacka till frukost nästa morgon.
När vi var på Ullared så gjorde jag en ”större” investering. Jag köpte en utelykta som jag tyckte kunde lysa upp vid vår veranda. För visst ser det välkomnande och mysigt ut när det brinner ett ljus vid dörren när man kommer hem till någon?
Och snart är det ”Österlen Lyser” i vår del av Skåne, så då passar det bra med lite mer upplyst runt huset.
Nu får vi bara se hur lång tid det tar innan hunden Johnny har stormat ut och sprungit omkull den här lyktan …
Spänningen är olidlig varje gång han rusar ut!!
Dagens citat:
Att argumentera med en idiot
är som att spela schack med
en pingvin …
Det spelar ingen roll hur bra
du är för fågeldjäveln kommer
ändå att skita på brädet
och sedan strutta omkring
som om den vunnit.
Ja, vi har väl alla varit där i den situationen…. hahaha …
Ha en skön start på veckan.
Kram Annika

Lyxen att koka egen lingonsylt.

Gomorron.
Oj vad det har regnat hos oss i Gyllebo. Ja, det har det  säkert gjort på de flesta platser i vårt avlånga land. Men så är det när det är höst. Då hör det till med regn och rusk. Och det är något tjusigt över det, tycker jag.
Ibland händer det att jag bara tar med mig hunden Johnny på vår vandringen runt sjön.
Det här var en sådan morgon. Bara han och jag!
Hösten bjuder på sin vackraste kostym nu.
Nu när de röda boklöven ligger på marken i en skön kontrast till de gröna blad som ännu inte fallit av.
En härlig färgbomb liksom.
Jag gillar ju som ni vet vanlig husmanskost. Vällagad ska den vara såklart.
Till det kan man lyxa till det med allehanda saker. Man kan göra inlagd gurka, syltade tomater, syrad rödlök, inlagda granskott … Listan kan göras lång.  Man kan sätta guldkant på sin middag med alla möjliga märkliga tillbehör.
Men för mig finns inget godare till en söndagsstek, än vanlig hemmagjord lingonsylt. Mums så gott det är!
Jag har haft lyckan att få ett par påsar lingon, direktimporterade från Smålandsskogarna.
Så här hemma har det kokts sylt så det stänker om det. Tusen tack för alla lingon ♥
Och de där stjärnorna i fönstret är INTE julstjärnor, det är höststjärnor!!! Ja, så heter de, fast jag tycker allt att de är förvillande lika julens julstjärnor… kanske bara ett säljknep så jag har blivit lurad ….
Dagens citat:
Ibland kan det vara
bra att komma ihåg – att
bakom varje ansikte du möter
bor en människa med sina
bra och dåliga dagar, sin
glädje och sin sorg.
Vi får inte vara för snara med att döma varandra. Jag kan inte veta hur alla andra har det. Ingen kan på riktigt veta hur jag har det. Så låt oss vara lite mer ödmjuka mot varandra.
Ha en fin söndag och kram på er.
Annika

Ikeabesök och gardinskrällena på plats

Hejsan
Det har gått 1,5 år sedan vi renoverade i hela huset. Sedan dess har jag inte lyckats få till någon gardinuppsättning i våra stora glaspartier.
Fräscht och snyggt utan gardiner  … intalade jag mig …
Men nej, nu ville jag verkligen ha lite mer ombonad känsla här hemma.
Första steget var gardinstänger. Vi bet ihop och for till Ikea en gråmulen, regnig dag förra helgen. Det verkade som om alla andra människor också hade tänkt detsamma.
För att orka med Ikeaprövningen, startade vi med lite energi i form av en räkmacka och en kopp kaffe. Jag kunde riktigt se hur Stefan började  gilla den här utflykten han var medtvingad på.
Efter maten hade jag kunnat styra kosan hemåt. Men det var bara att bita ihop. Vi marscherade med bestämda steg mot gardinavdelningen.
Med gardinstänger och en annan sorts diskret vajer i kundvagnen satte vi sedan riktning mot kassan.
Nej, någon Ikeaälskare är jag då inte, även om mackorna där var riktigt goda.
Väl hemma i Gyllebo var det som om hjärta och puls saktade in en smula. Ett välbehag spred sig i min kropp. Jag älskar mitt lugna Gyllebo.
Allt var sedan frid och fröjd, ända tills symaskinen kom fram.
För naturligtvis så behövde gardinskrällena sys upp.
Det hade ju inte varit några problem egentligen, om de nu varit sydda i samma längd från början.
Nu ska Ikea inte ha skulden för just det problemet, då gardinerna är beställda från Jotex sedan tidigare.
Men efter svordomar, svett och ett och annat hårt steg i golvet var vajer och gardiner uppe.
Sedan vajern var ordentligt spänd fick det anses som klart.
Fast ”projekt gardiner” var inte slut med det. Även vårt TV rum skulle få en gardinuppsättning.
Jag hade införskaffat mörka tunga sammetsgardiner. Precis den sorten som syns i alla inredningsmagasin nuförtiden. Sådana som alla inredningsbloggare stolt visar upp i sina inlägg.
Så med ett TV rum som nu fått en mer ombonad känsla likt  ”sunkig bordell”, så får jag väl säga att jag är nöjd med resultatet.
Ni får alltså själv tänka er att ljuset släcks ner i taket och en mängd levande ljus lyser upp istället.
Ganska mysigt om jag bara kan få bort den där ”bordelltanken” ur huvudet.
Dagens citat:
Tänk om våra ögon bara kunde
se själen istället för kroppen.
Så annorlunda våra ideal för
skönhet då skulle vara.
Ha en fin lördag och kram på er.
Annika
föresten … är plutmunnar ute nu, eller …

Run Forrest run.

Hej hej
Finns det något skönare än att springa i ett ljummet höstregn? …
Ja, det finns det!! Att springa i ett ljummet vårregn tillexempel.
Ända sedan jag gick ner i vikt för 7 år sedan (lite bilder här), så har jag hållit igång med min springning.
Då i början var det såklart motigt och tungt. Jag sprang och gick, flåsandes som ett lokomotiv.
Nu njuter jag av varje steg. Jag till och med längtar efter rörelsen innan jag gett mig ut.
Anledningen att jag överhuvudtaget började att jogga var att jag höll på att utbilda min hund Johnny till tjänstehund i försvaret. Själv skulle jag göra en kortare militärutbildning och kravet var då att man kunde springa. 3 kilometer på 18 minuter
-”Hur svårt kan det vara”`, tänkte jag och började träna …
Och ja, det gick.
Ända sedan min högstadietid trodde jag att jag var en sådan person som inte var född med ”springtalangen”. Jag hade aldrig någonsin joggat någon längre sträcka utan uppehåll. Och definitivt aldrig njutit av det.
Nu skulle det dock visa sig att jag faktiskt kunde springa, och jag skulle komma att älskad det.
I början tog jag tiden, mätte sträckor, kollade pulsen. Jag förbättrade mina resultat och dokumenterade allt.
Ett år sprang jag hela 150 mil, vilket är i genomsnitt 4 kilometer/dag. Galet stolt var jag!
En annan gång chockade jag mig själv genom att ensam köra och anmäla mig till ett halvmarathon på ”Österlen Lyser” en dag i november. Sedan sprang jag de 21 kilometrarna med pannlampa i mörkret på Österlen och kom in på en tid av 2 timmar och 24 minuter.
Då hade jag aldrig någonsin sprungit längre än 12 kilometer och tänkte att dubbelt så långt kan väl inte vara några problem…. Det var en mör Annika som kom i mål i Borrby den där mörka novemberkvällen!
Idag springer jag 3-4 gånger i veckan 6-8 kilometer. Jag tar ingen tid, för jag är inte särskilt snabb ändå. Men jag springer och mår himmelskt av det!
Jag springer helst direkt på morgonen. Då känns det som om hjärnan inte hunnit vakna och insett vad det är kroppen tar sig till egentligen. Efteråt är jag full av sköna endorfiner och huvudet känns kristallklart när jag slår mig ner för att ge mig i kast med dagens arbete.
Jag önskar att alla haft möjligheten att få börja sin dag såhär.
Såklart blir det en massa hundpromenader också, som ni ju vet. Och när alla fått sin dos av motion så infaller ett sådan lugn här på kontoret. Alla intar sina favoritplatser, och jag kan jobbar på. Jag känner mig så mycket mer effektiv.
Lilla Lykke har hittat sin bästa plats – framför mig på skrivbordet.
Jag älskar vardag och rutiner.
Och det godaste som finns är ju vardagsmat, tycker jag.
Alltså, en god värmande soppa nu på hösten slår väl nästan allt.
Jag har ett recept på en härlig fisksoppa som min mamma brukade göra. Den gör jag ganska ofta här hemma.
Den är fylld med morötter, purjolök och torsk. Jag kryddar med mycket timjan och tomatpurén ger den dess härlig färg. Till det gratinerar jag några varma ostsmörgåsar av ostskalkarna som annars bara skulle kastas.
Mums!!
Dagens citat får bli av Forrest Gump:
Livet är som en ask choklad,
du vet aldrig vad du kommer att få.
Åhh vad jag älskar den filmen om Forrest Gump.
Och om ni tror att ni också är sådana där personer som saknar spring-genen, så vill jag uppmana er, ge det en chans.
Har ni inga direkta fysiska krämpor som hindrar, så testa. Om jag lyckades komma igång när jag var 46 år gammal, då kan nog de flesta göra det.
Såklart förstår jag att alla människor inte kan, av olika själ. Men jag tror också, att det i likhet med mig själv, finns massor av personer som kan, fast de vet bara inte om det själv. Kanske behövs bara en spark i baken, för mycket sitter i huvudet, i ens inställning. Man kan springa i alla väder.
Jag lovar, det gör så väldigt mycket för välbefinnandet och hälsan.
Mirakel händer varje dag,
vissa människor tror inte det,
men det gör det faktiskt!
//Forrest Gump
Kram Annika

Vad är världen mot Ullared?

Hej hej
När mina döttrar reser jorden runt, då far jag till Ullared.
Ja  vad är egentligen resor till världens alla hörn i jämförelse med en tripp till Ullared??
Det kan man såklart tvista om. Men för mig och mitt lilla Ullaredsgäng är det guldkanten i vår vardag. Två gånger om året bär det iväg dit.
Tänk er bara våra goa sillamackor, kaffet i samma färgade muggar som alltid och bilens bagage fullt av gula Gekås påsar.
Det går väl inte att jämföra med varken Sydney, Miami eller Saskatoon …. eller?
Men jag tror nog att vi skrattar lika mycket oavsett var vi befunnit oss i världen. Det måste väl ändå vara det viktigaste.
Hur kul verkar det inte att vara för Amanda och Jimmy i Miami i USA?
Galet kul tycker i alla fall jag!
Och för Emmy då som lever livets glada dagar i Sydney i Australien.
Även om det nu stundar jobbsök för henne och Matilda så får man väl säga att de ser ut att ha det väldigt behagligt där nere.
Och Andréa som varje dag får ta sig ann de svåraste fallen på universitetsdjursjukhuset där borta i Sascatoon i Canada. Spännande varje dag.
Det var lite bilder från ungarna i den lilla världen…
Här kommer nu foto från min resa. The BIG Ullared in Sweden.
Bilder är tagna med risk för livet, då det pågick sprängningar på platsen den här dagen…
… någon sa att de sprängde för att utöka plats att bygga på – tsss , sånt säger de bara!
Och vad är google om batteriet tar slut. Vi har böcker med  ifall allt skulle skita sig.
Medhavd matsäck förstås, och alltid samma färg på kaffemuggen.
Bäst av allt är nog alla goa skratt och knasiga historier.
En och annan pinal handlades såklart också.
Och som om jag vid 52 år fyllda, egentligen behöver samla fler vuxenpoäng?
I alla fall så köpte jag en massa fina vårlökar, istället för kläder, smink och annat ovidkommande. Det måste väl räknas som en ganska mogen handling? Eller rent av övermogen kanske…
Kul ska det bli att se alla vårblommor titta upp om några månader.
Dagens citat:
Det är inte vad andra säger
till dig som gör dig glad, arg
eller ledsen.
Det är du själv när du
väljer att tro på dem.
Japp, det är så man ska tänka såklart!!! Gör det hörni.
Ingen kan egentligen få dig att känna dig ledsen – om inte du själv tillåter det.
Själv tror jag alltid bara på snälla saker.
…och till Ullaredstöserna vill jag skicka mitt varma tack – ni får mig alltid att må så fantastiskt bra ♥
Ha en fin dag alla och kram.
Annika

Another One Drives a Duster.

Hej mina kära vänner.
Minns ni att jag i april for iväg och köpte en sprillans ny bil?
För det hade jag själv nästan helt totalt glömt bort. Men det går att läsa om här .
I förra veckan ringde en kille och lät meddela ”den är här nu”!
Min nya, chokladbruna Dacia Duster!
Det är såklart något alldeles särskilt med en ny bil.
Fast det här med bilar är inte längre något som jag är sååå intresserad av. Inte så att jag vill lägga hur mycket pengar som helst på det. En bil ska starta, rulla och den får mer än gärna vara fyrhjulsdriven.. för i smyg älskar jag ju snöstormar … Med dessa egenskaperna så är jag ganska nöjd faktiskt!
Annat var det när jag fyllde 18 år och köpte min första egna bil. En röd Toyota Corolla.
Wowww …. så glad jag var för den där bilen. Begagnad med en massa skönhetsfel, men så fantastiskt fin i mina ögon.
Jag körde kaxigt omkring här på Österlen i en fart som var ganska mycket mer än den tillåtna. (usch ja, jag blir mörkrädd bara jag tänker på det… )
Jag kan än idag inte förstå hur den lilla skruttiga bilen kom upp i så hög hastighet. På den tiden fanns inga hastighetskameror, det enda man aktade sig för var om man skulle råka möta ”Ola Polis”…
I den röda Corollans bakruta hade jag klistrat fast en gul dekal där det stod med röd text: ”Rökare av marijana får en dålig banan”….. haha …. kom inte och säg annat än att jag var ganska smart redan då ….
Ja, vem minns inte sin allra först bil?
Nu hade alltså min nya bil kommit och var redo för leverans.
Jag hade fått bestämma allting själv. Allt från färg till utrustning.Och då hade jag valt att ta bort en massa onödigt lullull, saker som jag ändå aldrig använder ….
Farthållare ville jag inte ha, för farten kan jag hålla själv. Inte heller GPS var något jag tyckte jag ville lägga pengar på. Hastighetsmätaren gick inte att välja bort, och tur var kanske det.
En lagom bil till ett överkomligt pris helt enkelt!
Min kaffebruna Duster har jag valt att köpa i Sjöbo på Bil-Bengtsson.
Även om många sett ganska skeptiska ut beträffande den bruna färgen så är jag själv så väldigt nöjd.
Jag älskar ju både choklad och kaffe …. Brun kan aldrig bli fel.
Och tvätten sköter ju Stefan.
För se – jag tvättar hans kalsonger så tvättar han min bil. Avtalet sedan länge!
Jag kan varmt rekommendera den proffsige, unge kille som tog hand om min bilaffär.
Fråga bara efter Simon i Sjöbo.
Även om jag köpt en ny bil så är mitt bästa fortskaffningsmedel ändå alltid apostlahästarna.
Inget går upp mot att vandra i naturen. Gå, strosa, ströva … Ljuvligt!
Bilen är ju bara ett redskap för att spara tid och kraft.
Dagens citat blir en gammal favorit:
En gammal indian sa en
dag till sitt barnbarn:
Två gamla vargar krigar inom
oss alla.
Den ena är rädsla och hat
och den andre vargen är
kärlek och fred.
Vilken varg vinner? frågar
barnbarnet. Den gamle
indianen svarade;
Den vi matar.
Hoppas ni får en fin dag.
Kram på er
Annika
p.s (=Påtänkte Senare)
Och om någon nu skulle möta mig i min nya bil så behöver ni inte heja på mig. Jag vinkar ändå aldrig tillbaka på andra bilar. Jag är urkass på just det. Jag tänker liksom bara inte på att det sitter andra chafförer i de bilar som jag möter, och långt mindre att det kan vara någon som jag känner… sorry.
 Och till ”Ola Polis” och andra poliser som händelsevis läser min blogg, vill jag säga att jag numera är ett laglydligt fruntimmer i mina bästa år, så det är bättre att spana efter större förbrytare.
d.s (=Den Samme)

Vid en liten fiskehamn …

… fanns en liten vacker strand …
Hej hej
En dag i förra veckan njöt vi av en tur till ett av de små fiskelägena här på Österlen.
Vi tog en tur till Vik. Nu på höstkanten när alla turister är hemma igen på sina jobb, så är här ganska tyst och öde.
Men jag gillar det där tysta och övergivna ganska mycket. Det där vemodet som rullar in över Österlen tillsammans med de första höststormarna. Jag älskar det.
Den här dagen var det bara några fiskare som ”kom och gick”. Några sjöfåglar skränade och höstens färger sprakade i mina ögon.
Jag tror inte jag kan se mig mätt på Stenshuvuds underbara siluett. Lika vacker från alla håll.
Ovanför mitt huvud cirkulerade en ilsken drönare. Jag tittade upp mot den lite då och då och log – jag vill ju gärna bli bra på foto …
Vik är en liten, liten by som är så oerhört charmig med sina små pyttesmala gator.
På vissa ställen är där så smalt och trångt att man kan lyckas riva ner någons hängränna om man inte ser upp när man svänger med en för stor bil … Ja, det kan hända alla (har i alla fall hänt mig)
Ca 7 km norr om Simrishamn hittar man denna charmiga by.
Med den lilla hamnen som ser ut ha varit med i många generationer, och den  känns så genuin och äkta på något vis.
Jag och Stefan njöt av den salta doften från havet och stannade där en bra stund, innan vi for vidare.
På landsvägen vid Viks infart, gjorde vi åter ett stopp för att köpa med oss en påse päron hem. Lokalt odlade och en smak i världsklass.
Över mitt förstånd
Nu när trädgårdsäsongen snart var över så hade jag bestämt mig för att försöka vårda min naglar lite mer.
Bort med de tråkiga sorgkanterna som jag aldrig lyckas klara mig utan, trots att jag investerat i de bästa trädgårdshandskarna som finns.
Ett nytt nagellack i en underbar färg fick det bli. Flera lager lack. Precis samma metod som när man målar om sina fönster. Jodå, jag vet – underarbetet är viktigast. Och såklart torktiderna. Allt det där kan jag, efter min tid i bygghandeln.
Tjusigt blev det …
Men nej!! I ungefär ett helt dygn höll jag mig fin, innan det såg ut såhär ….
Ja sånt är livet. Vissa människor ska kanske helt enkelt inte ha nagellack, vad vet jag?
Men jag har i alla fall fått lite uppmärksamhet på Blogg.se. Där skrev de i förra veckan om mig och att de gillade ett av mina inlägg.
Sånt blir jag såklart lite extra glad för. För så är det såklart – lite uppmuntran och beröm ger extra energi.
Då gör det väl inget att naglarna är lite ”chabby chick.”
Just nu kan man nominera små och stora bloggare till årets stora bloggtävling.
Så, om någon vill, orkar och känner för det så blir jag såklart gärna nominerad.
Man kan göra det här.
 Dagens citat:
Jag tror att vi fått fötter
för att ständigt vandra
och ögon för att se allt
det vackra …
Jag hoppas ni alla får en fin dag. Med eller utan fina naglar.
Kram Annika

Svamp med antabus och vår favoritäppelkaka.

Hejsan
Hoppas ni haft en härlig helg.
Jag njuter som alltid av naturen och vädrets makter.
En dag var jag och plockade svamp i någons trädgård … Med ägarens tillåtelse förstås.
Tack söta Ingela i Sjörröd ♥
Det var sådana där spännande blecksvampar som växer sig övermogna på bara ett dygn.
Som jag skrev om här.
Den fjälliga blecksvampen är alltså ätlig om man plockar den på ett tidigt stadium.
Men om man förväxlar den med den grå blecksvampen, så måste man se upp så man inte dricker alkohol till maten. För se, den innehåller ämnet coprin som ger en antabuseffekt tillsammans med sprit. Det räcker med små mängder av både sprit och svamp för att bli rejält sjuk.
Men jag drack ingen sprit och så var jag helt säker på att det här var en fjällig blecksvamp.
Spännande smakupplevelse måste jag säga. Foten var det bästa. Den rickade jag loss och kokte i vatten med lite citronsaft. Smakade nästan som vit sparris.

Tack Ingela för svampen, och kanske kommer jag att visa er vilket paradis hon bor och lever i lite senare, då det stundar julmarknad långt där ute i Sjörrödsskogen…

Den 19 november minsann!
Äppelkaka a la Gittan.
Jag har inte bara plockat och ätit svamp. Jag har såklart gjort äppelkaka också.
Vi har en favoritäppelkaka som hela familjen älskar. Den gör jag i mängder på hösten.
Det är ett recept som jag fått av en kär fd. arbetskollega på XL Bygg.
Från ”köks-Birgitta. Hon är inte bara en hejare på att rita och sälja kök, nej hon är även en mästare att själv kocka och laga till goa grejer i köket.  Det är av henne jag fått receptet.
Kanske inte den nyttigaste kakan i världen, men så god!
Receptet på Birgittas äppelkaka kommer här:
  • 7 stora äpplen
  • 150 g smör
  • 2,25 dl havregryn
  • 2,25 dl vetemjöl
  • 2,25 dl strösocker
  • 0,5 dl grädde
  • 0,5 dl sirap
  • 0,5 tsk bakpulver
Skala och klyfta äpplena och lägg dem i en form.
Smält smöret och tillsätt alla övriga ingredienser och blanda ihop.
Bred smeten över äpplena och grädda i 175 grader i ca 30 minuter, eller tills
ytan ser knäckig ut och äpplena mjuknat.
Dagens citat:
Ibland när jag bantar så
hoppar en chokladkaka ut
från skåpet, slänger av
sig pappret och kastar sig
in i min mun.
Så oförskämt …
Ja, det händer mig ganska ofta måste jag säga.
Ha en riktigt go måndag och en stor kram.
Annika
Scroll to Top