Månad: juni 2018

Mitt Juni 2018

Mitt Juni – ja ”mitt juni” känns verkligen som om det varit MITT.
Juni är min månad och i år har den varit fantastisk.
Jag blev nästan lika mycket gratulerad som när jag fyllde 50, fast det i år var så ojämnt det bara kan bli..
Vädret har varit rakt igenom toppen. Alltså såååå ljuvligtl
Jag har njutit av naturen, av skogen, av havet, ja, jag har njutit till fullo av själva livet.
Jag har fått träffa vänner som jag inte sett på mycket länge. Vänner som tillfört mig så väldigt mycket, och för det är jag så tacksam. Kusiner som jag inte träffat sedan barnsben. Personer som jag ska lägga mig vinn om att inte förlora.
Jag har bakat och saftat och jag har njutit av en massa goda smaker och dofter som hör årstiden till.
Jag gick mot ALS, för att samla pengar till forskningen och för att minnas en älskad kusin.
Och såklart har jag gjort mamma Ingrids gravsten ren som jag utlovade vid förra månadsummeringen.
Nu hälsar jag Juli välkommen. En månad som jag inleder i ett annat land och en annan världsdel. Och det ska bli så spännande!
Sedan kommer jag kanske hem lagom till det är marknadsdags här på Österlen. En marknadsvecka som för många av oss Österleningar är väldigt viktig …
Och kanske är det som de äldre alltid sa här på Österlen – ”sedan marknaden är över, då är sommaren slut”…
 Ja vi får allt se det där, vips har vi kanske hösten här…
Note myself: det går bra att skippa städningen inomhus halva sommaren – ingen bryr sig ändå – och när man sedan kör på med dammsugaren och det rasslar i röret, jädrar vad det känns kul att städa då. Värt att  lägga på minnet till kommande år.
Så var det min löpning då, som inte har gått så bra. Ryggen fick en formsvacka och jag har stundom haft ganska ont igen. Men 2 mil blev det i början av Juni. Kanske packar jag ner joggingskorna och springer lite i en annan del av världen.
Så måste jag ju påminna om den roliga takpannan. Den där som grabbarna hittade med de vulgära könsorden inristade på baksidan innan den var bränd. Inlägget hittar ni här.
 Ha det gott och njut av sommaren, ät kanelbullar och var snälla.
Kram Annika

När olyckan är framme.

Hejsan.
Sådär är det varje sommar tycker jag. Att det händer någon liten olycka eller skada med hundarna. Ungefär som när barnen var små.
Nästan varje sommar så har det varit stora hunden Johnny som dragit på sig klokapselskador. Ett tag trodde jag nästan att han hade en sjukdom som gjorde att så många av hans klokapslar fick opereras bort. Men i år tycks läget vara ganska lugnt med Johnnys tassar och klor.
Istället var det minstingen i gänget som råkade slå sönder en klo. Lilla söta Lykke.
Lilla Lykke är ett yrväder utan dess like. Hon ska alltid vara med där det händer saker. Hon trivs liksom bäst där det stormar som mest. Ju mer fart, ju bättre trivs Lykke.
I början var jag livrädd när hon och stora hunden Johnny sprang sida vid sida och busade.
Johnny med sina 38 kilo och Lykke med sina drygt 2 kilo. Men Lykke har lärt sig att vara försiktig och Johnny tar nog också lite hänsyn till henne.

Hur det riktigt gick till när Lykke skadade sin klo, det vet jag förstås inte riktigt.

Men det var i all upphetsning över att mina döttrar kom hem från stranden som Lykke plötsligt såg olycklig ut och satt med tassen upp och en klo dinglande rakt ner.
Hon är så snäll och tålig min lilla Lykkohund. hon lät mig kika på tassen och försiktigt pillade jag bort hela klon.
Hon verkade inte lida så väldigt mycket av sin skada.
På kvällen slogs hon vilt med Molly om det ben hon fick som plåster på såret. Senare när katten kom in för att äta, så jagade hon den med livet som insats genom halva huset och hela trädgården och inte en enda gång haltade hon med sin lilla klolösa tass.
Problemet var däremot att hon hela tiden vill slicka på den skadade tassen.
Jag fick helt enkelt tänka ut något…
-ska hongen ha strumpebåjjsor po si?, undrade Stefan, när han kikade fram bakom sin kvällstidning.
Ja jag fick helt enkekt använda min fantasi och av ett par nylonstrumpor fick jag tillverka en måttbeställd strumpa som skydd. Bättre än att behöva bära tratt resonerade jag.
Lykke var inte lika nöjd med det hela.
Dagens citat:
Lukter är bra att känna till.
När folk gör bra saker luktar
de gott.
När de gör dåliga saker
lukter de inte gott.
Hundar vet sånt.
Nu håller jag tummarna att det här vill läka fint och snyggt och slipper infektioner. För vet ni, rötmånaden har börjat redan, så var försiktiga.
Ha det gott.
Kram Annika
 

Fint väder i år …det fick vi i alla fall så vi fes.

Hejsan
Oj oj vilka dagar vi har. Och det tycks liksom inte vara någon ände på det fina vädret.
Naturen ser ut som om det är dags att börja jobba efter en lång skön semester, och så har liksom härligheten inte ens börjat. Är det inte galet?
När jag och hundarna vandrar runt sjön så är det i lite lugnare tempo, nu när dagarna är hetare än någonsin.
Vi är tacksamma över den skugga som skogens träd skänker oss.
Sjön glittrar och frestar. Den inbjuder till ett svalkande dopp den här morgonen.
Men arbetet kallar på mig där hemma, så jag måste skynda på lite. Jag drar hundarna med mig, fast jag vet att Johnny hade älskat att ta sig ett kärringdopp.
Under de ekspångar där det brukar rinna en rejäl liten bäck, är det nu alldeles uttorkat och på sina ställen växer grönskan hög och tränger sig in över gångbräderna. Jag tänker på hur det såg ut i våras, då det inte var tillstymmelse till grönt.
Jag njuter och är så tacksam över att få leva med årstidernas skiftningar.
Vid badplatsen är det ännu lugnt och fridfullt. Men snart ska platsen fyllas med stojande barn och kaffedrickande föräldrar. Det kanske kommer turister som vill ge sig ut med en båt och prova fiskelyckan eller kanske några ungdomar som bara vill ligga på en filt och vänslas.
Det klickar till i mitt hjärta och jag fylls med en sådan kärlek till den här platsen. Mitt Gyllebo!
När vi nästan är hemma passerar vi korna. De går där lojt och tuggar, idisslar och fiser. Det gör de dagarna i ända, och det ser så härligt ut.
De små ”kåbbissarna”, alltså de små kalvarna, de är så himla söta, där de storögt blänger på oss varenda gång vi passerar. Och småhundarna glor tillbaka och skäller lite pinsamt tillbaka.
Hemma blommor min lavendel som allra bäst just nu. Även lavendeln i tunnan som är tänkt att förgylla ”fula elskåpshörnet” står bedårande vacker just nu.
I år ska jag försöka hinna baka lavendelskorpor. Alltså, så himla gott det är!!!
Dagens citat:
Många människor blir stressade
av att behöva skaffa mer pengar
för att ha råd att ta det lungnare.
Ja, visst är det där ganska galet.
Tänk på att ta lite fler micropauser idag kanske, det mår lilla hjärtat bra av.
Kram Annika

Ett favoritställe

Hej hej
En kväll i veckan var vi och åt på mitt favoritställe.
Franskans Creperia i Rörum.
Jag har skrivet om Franskans här på bloggen många gånger förut, och ni som följt mig ett tag vet säkert att jag älskar det här stället.
Här är så enkelt, trivsamt och de har en fantastisk personal.
Och såklart är deras galetter fantastiskt goda. Galette är en sorts pannkaka gjord på bovete.
Ljuvligt goda med olika sorts fyllning.
Mina favoriter är Lutterlögn och Vricklund.
Jag älskar att deras rätter bär namn som är hämtade från filmen Bombi Bitt. Härligt, roliga namn som känns så välbekanta.
Stefan satsade den här kvällen på en mer matiga variant med lammfärsbiff i. Ljuvligt god kan han intyga.
Mätta satt vi sedan en lång stund och njöt av livet och lät maten sjunka.
En huskatt gjorde oss sällskap i solen.
Det är något alldeles särskilt när man ätit där på Creperian. Man blir alltid kaffe- och dessertsugen.
Det smakar så ljuvligt med en pannkaka till kaffet med jordgubbssylt och grädde. Det lägger sig som grädde på moset.
Ännu kan man slinka in där på Creperian utan att ha bokat bord. För det mesta finns det plats, om man bara är två.
Fast om en vecka börjar den stora industrisemestern och veckan därpå är det byggsemestern som kör igång. Då gör man nog bäst i att boka bord i förväg. Men gör det ifall ni är i krokarna. Det är så gott och mysigt.
Dagens citat:
Kaffe är giftigt
Solbränna är farligt
Ordspråk är nyttigt.
Ha en fin dag och kram
Annika

En välkommen liten krabat

Hej hej
De senaste åren har jag inte sett till så många nyckelpigor här hemma i Gyllebo.
Nästan inga alls faktiskt.
För bara några år sedan hade jag rabatterna fyllda av dem.
Det var det där året då jag skickade in en bild till SVT och vann en fin t-shirt för en omtyckt bild på just en nyckelpiga.
Egentligen inte så svårt att lyckas fånga en nyckelpiga – de springer inte särskilt fort …
Men ibland lyckas man få det där lilla extra i ett foto. Det är nästan som om jag kan känna det precis när jag trycker av, att den här bilden blir nog bra.
-en sunn så ja harromdan osse, sa Stefan lite halvt ointresserat när jag ivrigt berättade om den lilla pigan jag sett.
Min Stefan är egentligen mer intresserad av större djur… och helst ska de ha horn med många taggar på…
Åhhh, tänk om det blir ett nytt nyckelpigår igen.
Och om det nu har synts två stycken här i Gyllebo, så kanske de blir fler framöver.
För nyckelpigor är synnerligen bra mot alla bladlöss som envisas med att trivas på mina rosor. Nyckelpigorna har nämligen löss som sin delikatess. Finurligt av naturen eller hur. Allt hör ihop i en enda rundgång. Allt utom människan då kanske.
Det är mycket som jag av oförklarliga anledningar instinktivt vet hur det skulle smaka om jag åt av det. Och nyckelpiga är en sådan sak. Om jag blundar så kan jag precis förnimma den äckligt beska smaken på tungan.
Förmodligen är det från barndomen.
Jag minns särkskilt en dag då vi var på stranden i Vitemölla. En soligt vacker dag, som fullständigt förmörkades av just nyckelpigor. De invaderade oss i miljontals. När jag försökte äta min medhavda smörgås så var de där överallt. Kanske är det från den gången jag fick min erfarenhet. Vi fick i alla fall packa ihop och fara hem igen, för de jäklarna var direkt aggressiva och bet oss också överallt där de kom åt.
Kanske vet alla människor hur en nyckelpiga smakar, men det är ju inte direkt någonting man diskuterar sinsemellan.
Kvällens citat:
Det ligger i människans rätta natur att lära från misstag,
inte från exempel.
Ha nu en härlig kväll och njut av den otroliga sommar vi fått det här året.
Kram Annika
p.s det är väl då märkligt hur den där kryckan kan vara med på precis alla foto nuförtiden ….
 

Mot ALS 2018

Hej
Min älskade kusin Camilla dog i augusti i fjor av den värsta sjukdom som i alla fall jag känner till.
Hon gick bort i sjukdomen ALS.
Trots att hon var väldigt sjuk och svag i fjor så engagerade hon sig, och med hjälp av sina syskon drog hon igång en ALS vandring i Simrishamn.
Mer om den vandringen hittar ni här.
Alla vi som hade förmånen av att ha fått lära känna Camilla, vi vet vilken fantastisk människa hon var. Vilket energiknippe, vilken glädje hon förmedlade och vilken genuint äkta personliget hon hade. Camilla var helt enkelt så väldigt omtyckt av precis alla.
I söndags var vi åter samlade för att fortsätta den vandring och insamling som Camilla startade.
För ALS forskningen, och mot djävulens sjukdom.
Precis som året före så strålade solen på oss.
Familj, vänner, släktingar och många andra underbara människor kom för att delta.
Systern Lena inledde med ett enkel och vackert välkomstal, som vi avslutade med en tyst minut till Camillas minne.
Många tårar rann, men precis som Camillas personlighet alltid har varit, så fanns skrattet och glädjen liksom ändå på lut bakom hörnet.
Camillas skatt … det där skrattet ingen av oss någonsin glömmer. Underbart.
Exakt klockan 14.30 startade vi vår lilla vandring. Precis som på många andra platser i landet.
Men kanske hade just vi i Simrishamn förmånen av att få vandra på en av de vackraste platsen av dem alla.
En storslagen natur. En natur som jag tror mig veta att Camilla älskade.
Efter vandringen var det fritt fram att tillsammans slå sig ner för en stund i solen. Med lite medhavd fika, eller bara för att umgås och prata.
Tillsammans.

Att skriva ett inlägg som berör på djupet är svårt, att välja ord så allt blir rätt och inte sårar de närmsta….

Att skriva om en person, om Camilla, som vi alla håller så kär utan att beröra och framkalla tårar det går ju inte.
Men jag vill aldrig glömma, så jag väljer att ändå skriva.
Så länge vi minns – så länge är allt levande.
Jag ska hjälpa till att hålla min älskade kusins minne levande, för Camilla var en av de mest levnadsglada personerna jag någonsin mött. För hennes närmaste ska jag hjälpa till att minnas den hon var, men ändå se framåt och fortsätta leva och kämpa för oss som ska vara kvar här ett tag till.
Ta hand om er och skratta mycket.
Även om tårarna rinner, glöm inte att skratta ändå.
Och fortsätt stödja forskningen så att det med tiden kommer att finnas en gnutta hopp för de som drabbas av denna vedervärdiga sjukdom.
Kram Annika

Johnny fyller 9 år

Hejsan
Precis just idag så fyller min älskade hund 9 år.
Och jag vill bara stoppa tiden.
Vår underbara fantastiske Johnny!!
Jag minns när jag hade vår tidigare hund, en flatcoated retriever det också. Han hette Leo och när han var cirka två år, så uttalade jag orden:
-aldrig mer ska jag ha en hund av den här rasen …
För en flatte är lite mer än alla andra retrieverhundar. Lite mer turbo liksom, och kräver såklart att man tränar och uppfostrar lite mer då också. Men Leo växte till sig och blev såklart en mycket älskad hund.
När vi hastigt miste vår Leo då han bara var 6 år, så ändrades mina ord helt.
Med tårarna flödande längs mina kinder minns jag att jag sa till Stefan:

-vi måste skaffa en ny hund, och det måste vara en flatte!!

Så kom Johnny in i våra liv.

Susedalens Right For You.
Och så rätt han har varit! Rätt för oss.
Tack Susedalen för ert förtroende.
Först och främst har han varit en älskad familjemedlem som med stor glädje deltagit i allt vi företagit oss.
Han är alltid glad och med på noterna. Och det spelar liksom ingen roll vad det gäller.
Att åka till veterinären det älskar han. Där får han ju full uppmärksamhet. Även om det ibland slutar med att han återvänder hem nerdrogad, vinglig och med tratt runt halsen. Ändå är han lika positivt inställd till nästa besök. Han slutar aldrig älska sin veterinär.
Johnny älskar helt enkelt att få vara med där vi är och ju mer uppmärksamhet han får desto bättre tycker han..
År 2011 blev jag och Johnny godkända som militärt hundekipage och krigsplacerade tillsammans med de tuffaste grabbarna i en insatsgrupp.
Johnny har älskat det där livet från första stund. Han njuter i fulla muggar över att få vara med. Han är aldrig någonsin för trött för att jobba och han älskar när det smäller och han är i centrum.
Förmodligen kan han känna allas adrenalin och hur vår spänning ökar, då är han också med på noterna.
Johnny är ingen farlig hund, utan han används som en bevakningshund. Hans uppgift är att berätta för mig och soldaterna ifall någon obehörig finns i ett visst område, eller om någon håller på att ta sig in till oss. Han kan även spåra och förfölja någon och hans styrka är att han aldrig någonsin ger upp.
Johnny är nog den i vår grupp som aldrig heller kopplar av helt och hållet. Trots att han ser ut att vara i djup sömn så far han upp som en raket om det kommer någon ny människa i närheten.
Så efter fyra dygn, som våra övningar är, brukar han vara ganska trött när vi kommer hem.
För att få Johnny till att hellre vilja jaga människor än harar ute i skogen så har jag fått trigga igång hans människokärlek. Och en människoälskare har han blivit av rang. Tyvärr tror han att alla vi möter älskar honom lika mycket tillbaka och hans sätt att visa sin kärlek är ibland ganska burdust. Så här hemma går han lite till överdrift när vi får gäster, men de flest känner ju Johnny och har överseende.
När familjen utökades med två små lurviga pomeranian, så tog han emot dem med nyfikenhet och glädje. Aldrig någonsin har han visat någon aggressivitet eller ilska mot någon av dem. Däremot har det hänt att de två små pommeflickorna bitet Johnny, både i läppen och i bakbenen. Då har Johnny mest fnyst och gått därifrån.
Min älskade Johnny, vad jag önskar att jag kunnat stoppa tiden.
När en mellanstor hund som Johnny är, fyller 9 år, så är det ungefär som om han går in i pensionsåldern.
Men av Johnnys attityd att döma så verkar han inte sugen på att gå i pension ännu i alla fall.
Älskade fina hund, grattis på din dag.
Just nu har Johnny lite strängare diet. Som så ofta lägger han på sig lite för mycket i vikt. Sådär som det är för oss alla som älskar mat. Johnny är en sådan, en matälskare!
Så tyvärr får tårtan vänta.
Kvällens citat:
När det är för svårt att titta bak,
och du är för rädd för att titta fram…
Titta sidan om dig,
jag är där.
Jag älskar dig min fine, fine Johnny!!
Jag önskar er alla en härlig kväll. Jag ska njuta av mina hundar och ikväll får Johnny lite mer uppmärksamhet.
Kram på er
Annika

Livet och trädgården efter midsommar

Hej hej
Jodå, det fanns ett liv efter midsommar. Och allting som jag inte fick tid att fixa med före den stora högtiden, det går fantastiskt bra att göra efteråt.
Som att klippa gräset till exempel.
När jag var yngre så låg jag i som en rem för att hinna allting före de olika högtiderna. Allt skulle vara perfekt till jul, påsk och midsommar. Men livet och erfarenheten har coolat ner mig betydligt.  Nu får saker och ting vara som de är tills jag har tiden att ta hand om dem.
Jag kan till och med njuta av det där operfekta. Jag kan se det vackra i sånt som förr bara gav mig en stresskänsla och ångest.
Som alla flugskitarna på mina fönster tillexempel. Förr såg jag på dem med en klump i magen och tänkte bara på att jag inte hade hunnit med allt jag borde. Nu tänker jag istället att de där flugskitarna betyder ju att det är sommar och då måste jag se till att njuta av den.
Mitt gräs klippte jag med en halvvissen midsommarkrans på huvudet och de gamla gummistövlarna på fötterna. Som alltid hade jag min trogna följeslagare med som en liten skugga. Lilla hunden Lykke.
Efter sommarens torka var det ingen vidare tjusig gräsmatta jag hade att klippa. Fast det gör inget.
Den här delen av trädgården är ännu lite i planeringsstadiet. Efter vinterns vattenskada, då vi fick gräva upp och ta hål i husgrunden, så avvaktar vi lite med hur vi ska göra i den här delen. Där är ju ingen ko på isen.
En annan sak som litegrann förfular trädgården på den här sidan är våra vänner mullvadarna. Eller de förfular väldigt mycket måste jag säga…
Stefan har börjat med en ny metod i jakten på att fånga dem. Spannar!
Jaja … vi får se hur det hela avlöper. Men hans mullvadsskrämmare med ett armeringsjärn och en aluminiumburk, den tycks inte riktigt ha fungerat. Mullvadarna lät sig inte skrämmas av skramlet.
När Stefan köpte den här tomten för 18 år sedan så var det områdets mest igenvuxna tomt. Den var så full med sly och hagtorn att det inte ens gick att ta sig in här. Det enda han då kunde notera var att det i ett hörn av tomten växte en stor vacker Sparbanksek.
Sedan dess har vi fixat lite efterhand med vår lilla täppa. Att tänka ut nya saker och projekt, det är ju det som är så himla roligt.
Jag har också märkt att jag förändras genom åren.
Numera njuter jag mer av själva arbetet än av resultatet.
Nuförtiden kan jag sätta mig ner bland ogräset och luta min rygg mot ekens stam. Där kan jag sitta och bara fylla lungorna med honungsrosens helt ljuvliga doft. Att ogräset nästan håller på att kväva hallonplantorna en bit bort, det spelar ingen roll. Det kan jag ta hand om sen, ifall jag vill och orkar.
Dagens citat:
I likhet med pusselbitar passar vi alla in någonstans – men inte alltid i samma pussel.
Vi är alla olika och prioriterar olika. Det viktigaste är att hitta sitt eget sätt för att må bra, att hitta sitt eget livspussel där allt faller på plats.
Kanske blir vi lite mer klara med vår trädgård till midsommar – nästa år då alltså. För det kommer alltid en ny högtid att sikta in sig på. Man behöver inte göra allt på en gång. Rom byggdes inte på en dag som bekant.
Ha det fint och kram
Annika
 (fotograf är Stefan Olsson)

En sats fläder i grevens tid

Hej hej
Jo, jag fick ju smak för det här med att göra egen saft.
Och Stefan fick smak för att dricka av den hemmagjorda saften, så den ekvationen gick riktigt jämt ihop. Och det är jag såklart glad för. Hur tråkigt vore det inte att göra saker som ingen ville smaka av.
Nu hann jag precis med att göra en liten sats fläder till, innan blommorna var helt överblommade. Det blev en sats med bara fläderblom och citron den här gången. Så himmelskt god!
Egentligen har jag ingen tid att blogga den här veckan. Men det skulle ju inte funka, för i mitt huvud fylls det på med ord och meningar som måste ut annars sipprar det väl ut genom öronen på mig till slut.
Och en runda med kameran tar jag ju ändå varevigaste dag.
Så ett litet inlägg får det allt bli ikväll igen.
Och bilder på mina blommor …
Min mose brinnande buske har slagit ut med sina vita blommor. Även om den inte är fullt så stor och frodig som den brukar vara, så är den frisk och fin och vid fullt liv.
Den förargliga pantersnigeln som tog sig friheten att äta upp halva min buske tidigare i våras, har återigen synts till. Den här gången var han på väg i full fräs mot dörren som stod öppen.
Återigen har jag nu flyttat upp honom till komposten, där jag hoppas att han ska hålla sig kvar och inse att det är där han hör hemma.
Den vilda björnbärsbusken som envisas med att växa vid ena grinden intill vårt tomt, ser nu ut att få massor av bär i år. Åtminstone så är den översållad av vita blommor. Kanske kan det bli god björnbärssaft till min saftälskande make senare i sommar.
Kvällens citat får bli ett av Nalle Puh:
Människor som inte tänker ordentligt
har inga hjärnor, snarare har det grått
ludd som flugit in i huvudet
på dem av misstag.
Det har han nog rätt i den där Nalle Puh.
Nu måste jag jobba lite till för att hinna med alla roligheter som väntar på mig i nästa vecka.
Kram på er.
Annika

Midsommarafton 2018

Hejsan
Jag måste ju såklart skriva lite om vår midsommarafton här i Gyllebo.
En afton med de bästa vännerna, det bästa vädret och den bästa maten – ja under de förutsättningarna så kan det liksom bara bli bäst.
Det är med en viss skam jag måste erkänner att det för mig var första gången jag var på midsommardansen på Brännebo.  Trots att jag bott i Gyllebo i 17 år … fy på mig!
Brännebo är en sagolikt vacker plats här i Gyllebo. Där har scouterna sin lilla stuga och där brukar de ha lite olika aktiviteter och firande. Saker som just midsommardans och valborgseld och sånt.
Där var så mysigt. Kaffe och hembakt kunde man köpa på platsen. Och såklart gjorde vi det för att gynna vår fina scoutkår.
Levande musik fick det att spritta lite extra i allas våra ben tror jag.
Så genuint svenskt och så mysigt.
Och minsann så fanns där en nybliven morfar i ringdansen den här ljuvliga dagen. En morfar som jag känner ganska väl. En morfar som ser oförskämt ung ut för att ha blivit just morfar.
När dansen led mot sitt slut, så återvände vi hemåt igen.
Då var det plask och lek som stod på schemat.
Så blev vi alla plötsligt så väldigt hungriga.
Jag delade ut lite uppgifter, och potatisskalningen tyckte jag att killarna skulle kunna klara av.
Såklart anslöt hunden Johnny till potatisskalargänget. Är man en kille så är man.
Så fick de även äran att sköta grillen, för just det visste jag att de var riktiga proffs på.
Egentligen finns det inget godare än just midsommarmat. Så enkelt och gott.
På vår buffé fanns även så lyxiga saker som grillad filé av både vildsvin och hjort. Så blir det när ett gäng jägare kommer ihop för att fira midsommar.
Och såklart nypotatis. Köpta på ICA, för inte vågade jag chansa och ta av mina egna. Någonting sa mig att min egen potatisodling måste stå ett litet tag till och växa till sig i sina vintunnor.
Bad och mat kräver en viss typ av aktivering. Den där aktiveringen hade Stefan förberett och pysslat med lite hela förmiddagen.
Aktiveringen bestod av en inomhusskjutbana med läktarplats.
Läktarplatsen var en enkel träbänk som han i all hast spikat ihop tidigare på dagen.
Till min stora glädje och till samtliga killars stora förvåning, utsågs ”fru Berggren” till skjuttävlingens vinnare.
Ett enda bra skott räcker. Det blir inget slöseri på ammunition om man siktar väl första gången. Och det där snacket om tur, det tror jag inte ett endaste skvatt på i alla fall…
Mormor hon kan hon!
En härlig traditionell midsommar, precis sådär som vi gillar när den är som bäst.
Tack vännerna!!
Kvällens citat:
Ät en levande groda på morgonen.
Då är man nästan säker på att ingenting värre
kommer att hända resten av dagen.
Nix, någon groda skulle jag nog aldrig få för mig att äta. Jag känner mig lite kompis med grodorna och jag vill mest bara dansa och pussas med dem.
Ha en fin kväll och kram
Annika
Scroll to Top