Österlen

Med svärmor på pizzeria

Lämna en kommentar / Familj, Österlen / Av / / , , , , , / 3 minutes of reading
Hejsan.
Både jag och Stefan har nyss fyllt år och min söta lilla svärmor ville bjuda med oss båda på pizzeria.
På självaste Sverigedagen hämtade vi upp lilla svärmor och rullade nerför backen till hamnen.
Vi hade bestämt att vi skulle äta på Hamnkiosken i Kivik.
Det är alltid lite speciellt för oss att komma dit ner till Kivik.
Stefan är född och uppvuxen i ett hus alldeles intill Hamnkiosken. Mittemot Buhres fiskaffär bodde han när han var liten och såklart var det som att sitta på ”mammas gata” och käka pizza den här underbara nationaldagen.
De känner till precis varenda kotte som förr bodde i de charmiga husen runt om i byn. Det var många gamla minnen som kom upp när vi satt där och njöt av kvällen. Underbara härliga minnen.
Förr i tiden var hamnkiosken ett tillhåll för byns ungdomar.
Efter lata dagar på stranden stannade de med sina bilar lite huller om bullar på grusplanen utanför. Jag kan själv minnas den tiden när jag var en liten tjej och vi stannade till där för att köpa en mjukglass innan det var dags att köra hem.
Det var en härlig tid. Stefan mindes då han hade sin båt och han och kompisarna åkte vattenskidor utanför alla solbadande turister på stranden.
Såklart önskade vi alla att vi haft Stefans far med vid bordet. Han om någon, hade haft många underbara Kivikshistorier att berätta … kanske den här…
Så var det dags att återvända till nuet och tid att välja pizzor.
Hamnkiosken hade många besökare den soliga kvällen och grabbarna ilade snabbt som vesslor mellan borden.
Glatt ställde de dock upp på en bild.
Hamnkioskens chef och ägare, Biray, känner jag sedan många år tillbaka.
Första gången jag träffade honom så var våra roller ombytta. Han var kund och jag säljare. Jag jobbade då i bygghandeln och han var ofta där för att handla byggmaterial. Biray var den mest ödmjuka, vänliga och snällaste kund jag någonsin mött.
Och såklart är han ännu lika snäll och fantastisk. Det är som om han förstått hela grejen med livet – att med vänlighet kommer man längst.
Kanske är det någon som minns inlägget från förra sommaren … annars finns det här.
Biray är inte bara snäll och vänlig, han kan baka pizzor också.
Mums!! Vi satt länge och njöt av maten, den kalla ölen och den ljuvliga kvällen.
Utanför vajade Sveriges flaggor lite varstans och en övergödd fiskmås stal pizzarester från övergivna tallrikar.
Med en spännande kamerainställning knäppte Stefan en sista bild på oss, innan vi mätta åkte tillbaka hem till lilla svärmor. Lite jordgubbar och en stund i soffan fick avrunda den mysiga kvällen.
Tack fina Karin för en mysig kväll, för mat och dryck och den lilla present jag fick med mig hem.
♥
Hemma väntade vår tillfälliga vakthund.
Det är min dotters lilla hund som ylar och skäller över nästan allting. Det är allt en farlig tur för henne att hon är så liten och så söt, för annars hade hon varit direkt odräglig.
Dagens citat:
Om du inte vet någonting?
Googla det.
Om du inte känner personen?
Kolla facebook.
Om du inte hittar någonting?
Mamma!
Ha en riktigt härlig dag. Själv ska jag ta emot min älskade underbara dotter efter snart ett helt år i Australien. Så, ja, för mig kommer det att bli en toppendag!!!
Kram Annika
Dela gärna
     

Med svärmor på pizzeria Läs mer »

Att fylla år.

Lämna en kommentar / Allmänt, Familj, Österlen / Av / / , , , , , / 3 minutes of reading
Hejsan
Förra helgen fyllde jag år. 53 härlig år.
Åldern är ingenting att hålla hemligt tycker jag. Jag förstår inte varför en del envisas med att göra det. Och ska man då egentligen låtsas vara yngre än vad man är …. eller ska man försöka verka äldre. Nej, det där har jag aldrig begripet. Och eftersom jag inte vet om jag ska dra ifrån eller lägga till så är det ju lika bra att vara ärlig. Man är så många år som man är helt enkelt.
Först av allt vill jag tacka alla som på något vis skickat gratulationer och kommit ihåg mig den här dagen.
Jag hade en vision om att skriva små tackhälsningar till var och en på facebook, men oj så många där var. Jag begav mina försök. Men jag blev så rörd och glad, och såklart har jag läst dem varendaste en.
Tack!
Det här med att fylla år var aldrig någon stor sak i min familj när jag var liten. Det där är lite sorgligt egentligen, så med mina egna töser har jag alltid försökt att fira rejält, med presenter, uppvaktning och kalas.
Jag älskar att överraska och att uppmärksamma tjejerna på deras dagar – de dagarna är ju lite mina egna också …
Mina töser var som vanligt ute i vida världen och for den här dagen, så från dem kom underbara hälsningar från jordens alla hörn.
Stefan hade lyckats komma ihåg mig det här året och plockat en stor bedårande bukett lupiner.
Jodå, det har funnits år då han totalt glömt bort mig och istället varit mäkta stolt över sig själv som kommit ihåg bror sin som fyller år dagen före mig …
Han är såååå bra på mycket, min Stefan … men mina födelsedagar får han faktiskt bara medelbetyg på.
Kanske var det årets varmaste dag, den här söndagen i juni. I alla fall kändes det så när jag dukade fram min kakbuffé till mina gäster.
Jag hade fixat ihop lite gott och blandat till kaffet.
Tidigt på morgonen hade vi varit på Orelund och köpt jordgubbar. Sötare och godare gubbar än deras, de finns nog inte.
Och såklart blev det lite av Mårtens goda Österlensallad med hem också.
Stefans spettkaka som han fått när han fyllde år, den kom väl till pass.
Är man skåning så är det extra festligt med spettkaka förstås.
En liten badsugen gosse kikade också in på min födelsedag. Han brydde sig varken om kakbuffé eller Coca colan. Han var helt enkelt mest nöjd med att träna simtag i poolens grunda del.
Vi andra fikade och njöt av dagen.
Min 53:e födelsedag avslutades hos Eva på Torget.
Med en fantastisk måltid som bestod av varmrökt lax, njöt jag av värmen, lugnet och vetskapen av att alla i min familj det här året hade hälsan och mådde bra.
Annat var det förra året …
Tusen tack till alla er som kom ihåg mig.
Dagens citat:
Det som ligger bakom dig och det som
väntar dig är ingenting i jämförelse med
det som finns gömt inom dig.
Ha en fin dag och kram
Annika
Dela gärna
     

Att fylla år. Läs mer »

Takrenovering och det vulgära språket.

Lämna en kommentar / Österlen, Stefan Hantverkar'n / Av / / , , , , / 3 minutes of reading
Hejsan
(det här inlägget är ett sponsrat samarbete med Stefan Hantverkarn AB)
En dag i förra veckan körde jag för att hälsa på Hantverkarns snickare i gamla stan. De var i full gång med en takrenovering på ett av de små gulliga husen som finns där.
Det var en het och svettig dag.
Grabbarna var varma, men glada och flitiga.
Husen där i gamla stan har underbara tegeltak. Pannor som tillverkats på ett lokalt tegelbruk i staden, för väldigt många år sedan. I en annan tid – den tiden som många kallar för den gamla goda…
Det killarna gjorde var att plocka ner pannorna försiktigt, för att byta ut materialet som låg under.  De la ny takpapp, nya läkten och ribb och sedan monteras de gamla pannorna dit igen.
Det finns inget vackrare på de här gamla husen än de pannorna som legat där från början.
Alla husen där i gamla stan är så otroligt charmiga.
Vad jag kommit fram till via Google så är de här husen byggda någon gång på1920 talet. De är underbara, de söta pastellfärgade husen.
En oskyldig tid tänker jag mig det. En romantisk och snäll tid och inte som nu, med hänsynslösa kommentarer, hårda ord och ett vulgärt språk.
För inte hade man väl samma ord och språk då som nu …. väl ….?
Men jag fick en annan syn på det hela när jag såg ett av grabbarnas fynd ifrån taket.
Det var en av de gamla tegeltakpannorna som hade två väl valda ord inristade på baksidan. Ord som någon satt dit redan på tegelbruket. Det var någon som ristat in dem på den obrända pannan direkt på det lokala bruket som fanns i staden i gamla tider. För så länge sedan.
Kanske någon som var trött på sitt jobb, eller någon som ville göra uppror, eller helt enkelt bara för att det gick att göra. Åtminstone fick vi alla oss ett gott skratt. Vilket fynd!! Som vi skrattade åt det där.
Ja nog kunde man könsord även på den ”gamla goda tiden”!
Så hörrni ungdomar, tro inte att ni var först med att kunna de här orden… ”mormors farfar” han kunde nog han också …
Jag fick liksom en ny syn på de där gulliga små husen.
Man kan ju undra vad de andra små byggnaderna gömmer för spännande historier.
Jag strosade tillbaka till Hantverkarns snickare för att säga hejdå. Det var middagstid och de var på väg ner ifrån det varma taket. En välbehövlig lunch, lite vila och ett toalettbesök var vad som stod på deras schema. På mig väntade papperna och mitt kontor.
Jag vet att det om somrarna anordnas små guidade turistvisningar här i staden. Kanske ska jag leka turist i min egen stad och följa med. Just nu känner jag att jag vill ju veta så mycket mer om de här husen och deras historia.
Har ni också ett älskat hus som behöver omvårdnad, då är ni såklart välkomna att höra av er till Hantverkarn.
Hemsidan med kontaktuppgifter hittar ni här.
Och önskar någon annan ett bloggsamarbete med mig så kan ni maila mig direkt på: annika.hantverkaren@telia.com
… kanske har ni också någon underbar liten historia som behöver berättas och dokumenteras i ett blogginlägg …
Dagens citat:
”Jag har svårt att vänja mig vid den nya tiden.
Jag minns när luften var ren och sex var något smutsigt.”
Ha en härlig dag och kram på er.
Annika
Dela gärna
     

Takrenovering och det vulgära språket. Läs mer »

Åksjuka och Stenshuvud.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , , , / 4 minutes of reading
Hejsan
I förra veckan bestämde jag mig äntligen för att prova den nya åksjukepillan på min lilla hund Lykke.
De förre pillren gjorde ju ingen nytta och av min dotter (som är djurläkare) hade jag fått ytterligare en liten rosa tablett att prova tillsammans med de första pillren.
Min lilla hund hatar, som många av er redan vet, att åka bil. Efter bara några få minuter blir hon illamående, dreglar och kräks till sist.
Nu var det dags att testa den nya medicinen.
Jag lockade i Lykke de båda tabletterna tillsammans med lite exklusiv skinka. Så väntade jag någon timme innan vi hoppfullt satte oss i bilen.
Till havet skulle vår färd gå …
Min plan var att köra till Haväng och till Ravlunda Skjutfält.
Men vi hann bara ner till Rörum förrän Lykkes ögon blev simmiga och dreglet forsade från hennes små mungipor.
Förbaskat också tänkte jag uppgivet.
Det var bara att svänga ner till Stenshuvud istället.
Inte för att där är något fel på Stenshuvud, inte alls. Där är slående vackert.
Det var bara det att jag var så besviken och ledsen över att inte kunna åka iväg med min lilla Lykke, utan att hon skulle behöva bli så sjuk…
Jaja … där var helt enkelt inget att göra åt saken. Jag fick acceptera och istället passa på att njuta av dagen och av platsen när vi nu kommit hit.
Alltså Stenshuvud hörrni …
Stenshuvuds nationalpark är så underbart vacker.
Man kan välja att strosa upp på bergets topp. Det är en hissnande upplevelse.
Jag valde att vandra ner till havet den här morgonen istället.
I den svalkande skuggan från träden löper en gång ner till stranden, till den gamla ålaboden som kallas för Krivareboden.
På vägen ner mot havet finns en underbart vacker äng, med allehanda örter och vilda blommor. Den var översållad med vilda orkidéer. En massa ”nycklar” av alla de slag.
Så otroligt vackert.
Bakom oss gick ett par med en ”sjungande” dobermann. Det var bra, för ganska snabbt glömde lilla Lykke bort att hon mått illa och blev fullt upptagen av allt annat spännande som fanns att se, höra och lukta.
Havet var så himla fint och såg ut att vara på extra glatt, glittrigt humör den här morgonen.
Jag strosade runt där nere en god stund och njöt av de salta vindarna och den varma sanden mot mina fötter.
Jag älskar verkligen mitt Österlen!!
När jag fått nog av frisk havsluft vandrade jag och hundarna genom ett hav av utblommade backsippor, tillbaka uppför backen igen.
Jag knäppte några sista bilder av den vackra vyn och de sköna blommorna.
En kort stund satt jag på bänken vid den vackra blomsterängen. Kanske för att förhala den jobbiga bilfärden ytterligare en stund. Men mest var det nog för att suga i mig så mycket av det vackra som det bara var möjligt.
En smula besviken över att jag måste acceptera att det nog alltid kommer att bli jobbigt att ta hunden Lykke med på utfärder …
Ni som följer mig på instagram har kanske redan sett att hoppet liksom inte riktigt är ute ännu….
Än finns det chans att Lykke ska kunna åka bil utan att bli dålig.
För nästa morgon hittade jag den på mattan i köket …. den lilla rosa åksjukepillan …
-forgrömmade hong … ho mutte ha hatt den onge tungan och sputtad ud den når du vende ryggen ti, ja ho e redet ingmari…
Han hade nog helt rätt, min gode make. Lykke har helt enkelt bara ätit den goda skinkan och i smyg spottat ut den räliga tabletten. Hon är slug, den lilla hunden.
Så än finns det hopp!!
Dagens citat:
Var envis
gällande dina mål,
men flexibel gällande
hur du ska nå dem.
Ha en fin dag.
Vill någon följa mig på instagram så heter jag gylleboannika även där. Och det händer att det kommer lite knasig filmer också … där på instastory. Ni hittar länkar både till instagram och facebook här ovanför under menyn med de tre vågrätt strecken till vänster.
Välkomna.
Kram på er.
Annika
Dela gärna
     

Åksjuka och Stenshuvud. Läs mer »

Jungfru Marie Nycklar

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av / / , , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan
Jag måste ju kika in här på bloggen med bilderna från min tidiga morgonen då jag mötte det lilla rådjurskidet.
Vad jag då egentligen var ute för att fotografera var den underbara lilla blomma jag hittat ute på ängen.
En vild orkidé.
Alltså, kolla bara så ljuvligt vacker!
Såklart är alla vilda orkidéer i Sverige fridlysta, och jag är alls ingen expert på att artbestämma dessa skönheterna.
Men efter lite googlande tror jag mig vara säker på att just det här exemplaret är en Jungfru Marie Nycklar.
När jag springer på vilda ovanliga blommor ute i naturen så är det som om jag blir lite extra berusande lycklig.
Jag älskar ju blommor och gläds åt nästan allt som växer i vår herres hage. Till och med oansenliga hundkexen gör mig glad.
Ja visst är det en underbart vacker tid just nu. Jag älskar den så mycket.
Kanske är det för att jag själv föddes vid den här tiden. Precis den tredje juni faktiskt så gjorde jag entré på Simrishamns BB kl 22.00. För exakt 53 år sedan såg jag dagens ljus … eller ljus och ljus … jag såg världen utanför för första gången.
Så nu ska jag gå och fylla år lite. Ni får ha en härlig kväll och njuta lite till av en bild på den vackra orkidéen om ni vill.
Kvällens citat:
Ibland kan ett litet fotsteg i
rätt riktning visa sig bli ditt livs
viktigaste steg.
Ha en fin kväll och en stor kram från mig
Annika
… ja vissa bilder är bara lite för närgångna, men jag bjuder på det – med rynkor och allt – för kolla där ovanför mitt huvud … det ljuvliga blåregnet!!
Dela gärna
     

Jungfru Marie Nycklar Läs mer »

Sötchock i Gyllebo.

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur, Österlen / Av / / , , , , / 3 minutes of reading
Hejsan
En dag i veckan mötte jag Gyllebos sötaste invånare.
För visst måste det här väl vara något av det gulligaste som finns?
Det var en tidig morgon då jag varit ute på ängen för att fotografera en ovanlig blomma som jag gjorde det här oväntade och speciella mötet.
Naturligtvis hade jag försett min kamera med en macrolins, vilken inte alls är avsedd att fotografera saker på håll med. Sådär är det alltid för mig, men jag får vara glad att jag hade en kamera med mig överhuvudtaget.
Jag vet att en del rådjur uppehåller sig vid vår tomt, och jag har varit rysligt arg på dem ibland, eftersom de förut ätit av mina blommor.
Men den här morgonen såg jag att det var något mer än ett rådjur…
Jag såg att det var en liten, liten unge också. Ett litet rådjurskid.
Naturligtvis blev mamman och den lilla ungen skrämda av mig när jag kom travande. Fort sprang de in i buskarna på granntomten.
Men kvar i gräset vid vägkanten stod det lilla tvillingkidet kvar. Det lilla syskonet som inte hunnit sätta sig i säkerhet stod blickstilla kvar som en staty, medan mamman kikade fram från sin buske med det andra syskonet hängande vid juvret.
Jag närmade mig försiktigt med smygande steg och satte mig på huk.
Det lilla kidet rörde inte en fena. Den var helt förvissad om att vid minsta rörelse så skulle den vara dödens död, för sådan är deras instinkt. Jag gick så nära jag vågade för att knäppa mina bilder, trots att jag hade fel lins på kameran.
Naturligtvis rörde jag inte vid det lilla djuret. Det har jag fått lära mig alltsedan barnsben att aldrig någonsin röra vid ett vilt rådjurskid. Mamman finns i närheten och då ska hennes lilla bebis inte lukta människa när hon kommer tillbaka för att hämta det. Det sägs att då kan hon rata sin unge och bara lämna den åt sitt öde.
Och en rådjursunge på halsen, det ville jag för allt i världen inte ha.
Jag smög mig sakta förbi och hem mot min egen tomt. Men så vände jag mig om för att knäppa en sista bild. Det var som om det lilla rådjuret nästan log. Fast den stod kvar i precis samma ställning så såg jag att den sneglade på mig och mungiporna hade dragits upp en aning. Kanske hade vi blivit kompisar …
Jag gick ett tiotal meter framåt, men så kom jag på, jag borde tala med den lite om mina blommor …. När jag vände mig om igen nästa gång så var det lilla djuret puts väck …
Jag älskar de här oväntade mötena med de vilda djuren här. Det ger mig så mycket av inre lycka.
Jag hoppas så att varenda kotte som bor och lever här med hund nu ser till att ha hundarna kopplade.
Att påstå att sin lilla hund inte är någon jakthund är helt befängt. Nästintill alla hundar har jaktinstinkt. Ytterst få skulle låta bli att springa efter ett flyende litet rådjurskid. Och vad jag har sett så har ingen hundägare den disciplinen på sin hund, att den går fot en hel runda som om den vore kopplad. Så på med koppel på era hundar nu och visa hänsyn till de som bodde här först.
(jo det förstås … grannen Camilla med sin golden har ett osynligt koppel på sin fina Milou, fast hon är också den enda som jag sett, som har den lydnaden på sin vovve,)
Min egen lilla Lykke skulle med vild förtjusning jaga ihjäl ett litet kid, om hon gavs möjlighet. Även om hon inte kan döda så kan hon göra att mamman förskjuter sin unge och katastrofen är ett faktum. Lykke är ingen jakthund och hon väger drygt två kilo.
Dagens citat:
Var vänlig mot de som är
ovänliga.
Det är de som behöver
vänligheten som mest.
Ha en fin dag, och hoppas att ni också får känna lyckan av att möta ett litet
rådjurskid en vacker dag.
Kram Annika
Dela gärna
     

Sötchock i Gyllebo. Läs mer »

Fönsterbyte i stan

Lämna en kommentar / Österlen, Stefan Hantverkar'n / Av / / / 3 minutes of reading
Hejsan.                                                    (inlägget är ett sponsrat samarbete med Stefan Hantverkarn AB)
En dag i veckan var jag i Simrishamn för att fixa lite ärende. Samtidigt passade jag på att se om mina kära kolleger som just var i färd med att byta fönster mitt i centrala Simrishamn.
Det är den vackra byggnaden, Björkengrenska Gården, som nu ska få sprillans nya fönster, och det är Stefan Hantverkarns pågar som fått äran att utföra arbetet.
De stora fönstren är inga massproducerade snickerier från någon av de stora fönsterfabrikerna, utan specialbeställda från lokala tillverkare och målade av lokala förmågor. Det gillar jag!
Att arbeta mitt i stan med hela gågatan som publik, kan kanske kännas lite pirrigt och jobbigt. Men grabbarna har lång erfarenhet och de tycks inte bry sig nämnvärt om ifall folk stannar till och tittar. De håller helt enkelt bara tungan rätt i mun och fortsätter att jobba.
Jag tänkte för mig själv att det nog var tur att jobbet görs så här tidigt på sommaren. Även om lilla Simrishamn inte direkt kan räknas som en storstad, så vill jag lova att när turistsäsongen sätter riktigt fart så kan det bli storstadspuls även här.
Kanske är det någon av er som minns när Hantverkarn gjorde ett jobb inne på Apotekarns trädgård, på pizzerian där. På andra sidan gågatan en bit ner. Den gången parkerade grabbarna på lastzonen för att konka in byggmaterialet. Det var inte det lättaste att hitta lediga luckor att stanna servicebilen på och allt materialet var tungt och arbetsmiljöverket vill såklart inte att människor ska bära tunga saker… åtminstone inte för långt.
Ideligen lurpassade parkeringsvakten på byggarna, så Hantverkarn fick ett massa parkeringsböter den där sommaren. Han ringde kommunen för att i samråd komma på en smidig lösning. De tyckte att det skulle avsättas en snickare till att vakta bilen …
Jag gillar att man håller en god standard på byggnaderna i den lilla Österlenska staden. Det gör så mycket för trivseln. Att byggnaderna underhålls och miljön sköts om, det är att tro på en framtid tycker jag.
För visst är det en vacker liten stad som är väl värd att besöka.
Jag vinkade hejdå till grabbarna och fick lite ”hummande till svar”.
Sådär sammanbitet och hummande svarar ofta snickare har jag märkt. Kanske är det något invant sedan den tiden då man använde spik istället för skruvmaskiner. Då hade de ofta munnen full med spik och var tvungna att prata på det där viset. Det sitter helt enkelt kvar, trots att de inte längre har varken spik eller cigaretter i mungiporna.
För den observante så såg ni kanske att det längst upp i blogginlägget står att det är ett sponsrat samarbete.
Japp, det stämmer, jag är numera egen företagare. Frilansbloggare kan man kanske kalla det.
Stefan skrattade lite när jag upplyste honom om att ”gylleboannika” numera var en enskild firma, och hade börjat ta betalt för reklamreportagen på bloggen.
-vim ska du då ha som kunder då, småflinade Stefan
-Hantverkarn bland annat, svarade jag bestämt!
Stefan blev bara tyst och gapade lite fånigt…. han är gullig när han ser ut sådär…
Nåväl, behöver ni göra fönsterbyte hemma hos er så är ni välkomna att kontakta Hantverkarn. Länk till hemsidan med kontaktuppgifter finns här. Dock hinns det inte med före semestrarna, låter Stefan hälsa, men det finns ett liv efter sommarn också!
Och vill någon ha ett samarbete med mig, så är ni såklart välkomna att höra av er om det också…
Dagens citat:
”Livet har ingen fjärrkontroll.
Kliv upp och ändra det själv.”
Ha en fin dag.
Kram Annika
Dela gärna
     

Fönsterbyte i stan Läs mer »

Insynsskydd och små gröna tomater.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hej hej
Jag tänkte bara kika in lite snabbt ikväll med bilder från min trädgård – igen!
Jag vet, det blir mycket trädgård nu. För er som är mindre roade av just det, så kommer det kalasinlägg i morgon…
Det växer och blomstrar så mycket överallt så jag måste bara föreviga och visa lite mer.
Den spaljé med olika växter som vi byggde i fjor blir alltmer täckt med grönska nu. Den ska ju ge ett visst insynskydd mot det vackra, nybyggda hus som gränsar till en del av vår trädgård.
Och titta nu så vackert det blommar. Små gulliga klematis har slagit ut.
Naturligtvis så har det växt mest på sidorna av spaljéen, och där vi egentligen vill ha mest insynsskydd, där är det nu som glesas.
Det är lite som när vindrutetorkarna slutar att fungera… då kan man väl ge sig sjutton på att det är mitt i synfältet på förarsidan som det tar som sämst och sikten blir dålig. Då får man liksom sitta och hänga mot mitten i en lätt hukad ställning för att överhuvudtaget kunna se ut genom vindrutan. På passagerarsidan brukar det vara klart och fint – alltid!
Men kanske är det en liten gles glugg just där i spaljéen för att vi ska lära känna de här trevliga människorna som ska flytta in. En liten snackeglugg där vi kan prata med varandra då och då… Det tror jag bestämt!
Bakom mitt orangeri blommar nu min stora rosa rhododendron för fullt. Eller den jag önskar ska bli stor i alla fall .
Den är så vacker och jag har ställen i min trädgård som jag skulle vilja fyllt upp med stora maffiga rhododendronbuskar. Vi får se … kanske till hösten …
Inne i orangeriet forsätter det att växa. Små tomater har det blivit lite här och där, men också små chilisar.
Jag är ingen erfaren odlare, så det ska verkligen bli spännande att få se hur det här går och om det blir något resultat.
När jag går runt och pysslar på vår tomt så har jag alltid en av våra små hundar i släptåg. Det är lilla hunden Lykke. Hon är som min skugga. Alltid glad och intresserad.
Vad äter ni när det är sommar, sol och varmt.
Hos oss har det blivit väldigt mycket sallad. Mmmm … det är så himla gott.
Kvällens citat lär vara från Tomas Ledin …
(fast egentligen är det väl så, att vi kan aldrig vara helt säkra på i vems mun orden varit först)
Nåväl …
Kvällens citat:
Det måste vara helt
okej att göra fel, att
misslyckas, bara man
drar några vettiga
slutsatser av det.
Ha en mysig kväll och kram från mig.
Annika
Dela gärna
     

Insynsskydd och små gröna tomater. Läs mer »

Långt ner i djupetti, petti pe …

Lämna en kommentar / Allmänt, Österlen / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hej hej
Nix, det var ingen fisk jag såg när jag tittade långt ner i djupet.
Det var …. hör och häpnad, vår postlåda!!!!
Det var för drygt ett år sedan vår stora veckobrevlåda bara försvann.
Ganska snopna stod vi där och såg på det tomma hålet i sommarbyns brevlåderad en vacker kväll. Precis alla postlådor fanns kvar, utom vår då.
Jag trodde att det var någon som stulit den för att ha till eget bruk. Någon stackars fattig själ som inte hade råd med en egen brevlåda kanske.
Så kom det i veckan ett mms från en man som undrade om fyndet han gjort i Gyllebosjön möjligvis tillhörde oss.
Någon hade den kvällen fått napp!!
Inte napp på vilken ful fisk som helst, utan på vår kära gamla brevlåda.
Plötsligt rös jag till av obehag. Vem hade gjort så här och varför?
Var det riktat mot oss personligen, eller helt enkelt bara en tillfällighet.
Det finns massor av likadana brevlådor i Gyllebo-området, många av dem betydligt närmre sjön än vår. Varför hade de valt precis vår? Var någon arg på oss och varför i så fall? …
Stefan brydde sig inte om vilket. Han var mest glad över att lådan kommit tillrätta igen.
-det märks att di va bra kvalité, sa han, den va ju dyrast å allihubba
-jag ska spola å den bara och spiga fatt den litta bettor … fortsatte Stefan sin monolog.
Ja nog får man säga att kvaliteten är bra när den tål att ligga på sjöbotten i mer än ett år. Lite geggig, men annars i samma skick ungefär.
Kanske borde jag kontakta poslådetillverkaren och höra om de vill ha ett litet bloggsamarbete…
Bättre reklam för plåtkvaliteten kan de nog inte få.
Testad och godkänd på riktigt liksom.
Och tänk om vi kunde se allting som finns där i sjöns djup … det är kanske tur att vi inte kan det …
Kvällens citat:
Människor förändras inte
med tiden; tiden visar
dig vilka de verkligen är
Ha en härlig kväll och vill ni skicka kärlekspost så går det bra igen.
Nu har jag åter en STOR brevlåda.
Kram Annika
Dela gärna
     

Långt ner i djupetti, petti pe … Läs mer »

Ljuva blåregn och underbara arboret.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , , / 3 minutes of reading
Hejsan
En kväll när vi passerade Kivik, så svängde vi inom Esperöd och arboretet där.
Där brukar vara så ljuvligt vackert nu på våren, och jag har ju skrivit blogginlägg om det förut.
Ni hittar ett inlägg här tillexempel.
Och där var verkligen vackert den här kvällen också.
Stefan som inte längre kan gå några längre sträckor, på grund av sin fot, stannade kvar vid parkeringen.
Men jag gav mig ivrigt in i den lummiga, mysiga parken.
Jag hade siktet inställt på något särskilt …
De ljuvliga rhododendronen som jag visste växte längst in i arboretet. Jag visste det, eftersom jag varit där i fjor och då njutit av deras blomsterprakt. Det var dem jag ville se och fotografer igen.
Kvick som en vessla fick jag pinna på in i skogen om jag inte skulle bli myggmat på kuppen.
Men så ljuvligt vackert och mysigt. Ja, nästan som min egen Gylleboskog. Men med den skillnaden att här växer en massa spännande ädelträd och buskar. Och ramslök förstås.
Men jag skulle bli besviken.
Det gick inte att ta sig ditt till backen där de stora rhododendronbuskarna växer. Det hade satts upp ett högt stängsel som förhindrade att man kom dit upp. Förmodligen var det för att skydda parken från att ätas upp av vilda djur, som rådjur och andra som kan vara riktiga marodörer om de får härja fritt.
Lite besviken vände jag åter mot Stefan och bilen.
Det finns såklart så mycket annat att njuta av där i Esperöds arboret. Särskilt vackra är alla magnoliasorter just nu.
En sort som fångade mitt intresse sådär lite extra var det magnoliaträd med jättestort bladverk. Om jag inte missminner mig så stod det att det var en japansk junimagnolia. Så underbar.
Och såklart de härliga blåregnen vid ingången. Jag älskar blåregn. Det är något med den växten som liksom tar andan av mig för en liten stund.
Jag kan verkligen tipsa om att svänga inom den här platsen någon gång. Helt gratis får man strosa runt här och njuta av allt fint som finns. De exotiska träd och buskar är uppmärkta med skyltar och för en slant kan man köpa sig en karta om man vill.
En liten undangömd plats i Kivik, så värd ett litet besök tycker jag.
Vill ni se på de stora maffiga rhododendron så kan ni kika in på ett tidigare inlägg här från i fjor.
 Dagens citat:
Om du tror att äventyr är
farligt, prova tristess, den är
dödlig.
 Äventyr behöver inte vara att resa till andra sidan jordklotet. Äventyr kan man hitta på betydligt närmre håll, det gäller bara att öppna ögonen för vad som finns runt hörnet.
Ha en fin dag och kram
Annika
Dela gärna
     

Ljuva blåregn och underbara arboret. Läs mer »

Rulla till toppen