Kiviks hamn

En kväll på piren.

2 kommentarer / Familj, Natur, Okategoriserade, Österlen / Av / 29 augusti, 2019 / , , / 2 minutes of reading

Hejsan.

Det var den där kvällen då jag och min dotter for till Kronovalls slott för att äta pizza i spannstallet. När det visade sig att där var stängt för säsongen körde vi vidare. Efter lite ”om och men” i form av fullsatta matställe hamnade vi till sist på bästa tänkbara platsen….  Kiviks hamnkiosk. den kan man alltid lite på!!

I sista stund innan stängning, beställde vi vår pizza. Med den nygräddade delikatessen i en pappkartong, tassade vi sedan längst ut på piren och satte oss i solnedången.

Så himla gott. Bästa är ju att äta sin pizza med fingrarna. Visst blir det lite kladdigt, men det är på det viset pizza smakar som godast.

När vi mätta slickat bort det sista kladdet från fingrarna satt vi sedan bara där i dagens sista ljus och njöt. Så oerhört vackert!

När vi strosade tillbaka på piren, kunde jag ser hur några människor tog sig ett sista kvällsdopp. Havet låg spegelblankt och stilla.

Borta vid Buhres satt människor ute och njöt. Förmodligen festade de på något av havets alla läckerheter. Det var en fin kväll och en enkel pizza på piren var som rena festen för mig.

Dagens citat:

Inuti varje människa du är bekant med finns en person som du inte känner.

Ett citat som verkligen kan vara sant … på många olika vis…

Ha det fint och kram från mig.

Annika

Hölen och Kared

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av / 26 januari, 2019 / , , , / 2 minutes of reading

Hejsan.

Det här är namn som jag ofta hör min käre make prata om när vi är i Kivik. Namn som jag inte riktigt vet om de är på riktigt eller det är som infödingarna själva döpt platserna till. Namn som användes när Stefan var en liten pågadryll. Kanske heter det så ännu, på riktigt, vad vet jag…

En tidig morgon när jag var i Kivik då gick jag ut på den där lilla landremsan utanför hamnen. Landsnibben som Stefan säger heter ”Kared”.

Jag och Johnny tassade försiktigt ut på den lilla isbeklädda bron. Järnbron som den kallas. Ute på Kared såg jag hur alla fåglar förskräckt tog till flykten och tog sin flykt mot Karakås istället.

Det vatten man passerar när man går på Järnbron kallas för Hölen, och är det gamla inloppet till Kiviks hamn.

Där ute på den lilla ön är det så himla vackert tycker jag.

När jag njutit av både Hölen och Kared vandrade jag vidare förbi ”Sverigehuset” (mitt eget namn) bort mot vackra SOLEVI.

Det är allt bra roligt med gamla namn.

Dagens citat:

De dåliga nyheterna är att tiden flyger, de goda nyheterna, du är piloten.

Ha det gott.

Annika

Stärkande att få börja dagen vid havet.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av / 21 januari, 2019 / , , , / 1 minute of reading

Hejsan.

Ibland måste jag nypa mig själv i armen för att förstå att det är på riktigt. Att jag bor och lever så att jag har friheten att starta min dag såhär.

Det är så ofta som jag hör människor beklaga sig över ditten och datten, när de istället bara kunde öppna ögonen och tänka omvänt. Fokusera sinnet på det som skänker frid.

Istället för att älta problem och elände så borde många ge sig själv en dos med positiva tankar och stärkande energi. Sedan blir livet så mycket lättare att tackla.

Alla drabbas vi av olika problem och tråkigheter, för så är livet. Men om man tränar sig på att se det lilla underbara som alltid finns, då blir livet så mycket lättare.

Har man sedan en portion humor och självinsikt, ja då kan man ha riktigt roligt mitt i alla sina sorger och bekymmer.

Dagens citat:

Livet är lite av en bergochdalbana, och har man ramlat ned är det bara att ta nya tag och kravla sig upp igen. // Dagny 106 år (min kollega och nya idol)

Ha en fin dag och kram.

Annika

 

 

Blå, blå vindar och vatten.

2 kommentarer / Natur, Österlen / Av / 15 januari, 2019 / , , / 2 minutes of reading

Hejsan.

En iskall morgon stannade jag min gamla skitiga Volvo på Kivik. På Buhres parkering fick den stå alldeles ensam.

Inte en levande människa syntes till. Inte ens i min svågers hus verkade någon ha vaknat ännu.

Jag drog mössan långt ner över öronen, innan jag släppte ut min hund Johnny ur bilen. I vanlig ordning tog han tre höga jämfotahopp rakt upp i luften. Ungefär som för att säga ”mossan nu ser vi till att fånga den här dagen, du och jag”.

Vi strosade förbi Birays kiosk med siktet inställt på den norra piren. Johnny med fokus på kissdofter i marken och jag mer på synintryck. Ett svanpar tycktes bli brutalt väckta av vår närvaro och tog sig genast ut på säkert vatten.

Det lilla vindpinade trädet stod i så vacker kontrast till de blå färgerna i bakgrunden. Jag tyckte mig nästan kunna höra Tomas Ledin sjunga om ”blå vindar och hav”.

På piren var det fläckvis väldigt halt, vilket inte verkade bekymra Johnny nämnvärt. Med små steg närmade vi oss den råkkoloni som såg ut att bo där längst ute. På precis samma sekund var det som om de svarta fåglarna bestämde sig för att fly fältet. Himlen blev svartprickig av fåglar. Jag grämde mig lite, jag hann ju inte med riktigt med min kamera…

Solen som var på väg att gå upp, spred sitt varma ljus över Kiviks välkända siluett. Den lilla bastustugan, kärringbadet och Buhres fisk. En byggnad jag i smyg tycker är ganska ful faktiskt. Fast sådär är det, smaken är delad.

Vackra underbara Kivik. Jag fick en fantastisk morgon. En dag kan inte börja bättre än en ensam morgon på Kiviks norra pir.

Eller vad säger du, Johnny?

Dagens citat:

Hemligheten med lycka är att beundra utan begär.

Från en lycklig morgon på Österlen, till er alla.

Annika

 

 

Med svärmor på pizzeria

Lämna en kommentar / Familj, Österlen / Av / 27 november, 2018 / , , , , , / 4 minutes of reading
Hejsan.
Både jag och Stefan har nyss fyllt år och min söta lilla svärmor ville bjuda med oss båda på pizzeria.
På självaste Sverigedagen hämtade vi upp lilla svärmor och rullade nerför backen till hamnen.
Vi hade bestämt att vi skulle äta på Hamnkiosken i Kivik.
Det är alltid lite speciellt för oss att komma dit ner till Kivik.
Stefan är född och uppvuxen i ett hus alldeles intill Hamnkiosken. Mittemot Buhres fiskaffär bodde han när han var liten och såklart var det som att sitta på ”mammas gata” och käka pizza den här underbara nationaldagen.
De känner till precis varenda kotte som förr bodde i de charmiga husen runt om i byn. Det var många gamla minnen som kom upp när vi satt där och njöt av kvällen. Underbara härliga minnen.
Förr i tiden var hamnkiosken ett tillhåll för byns ungdomar.
Efter lata dagar på stranden stannade de med sina bilar lite huller om bullar på grusplanen utanför. Jag kan själv minnas den tiden när jag var en liten tjej och vi stannade till där för att köpa en mjukglass innan det var dags att köra hem.
Det var en härlig tid. Stefan mindes då han hade sin båt och han och kompisarna åkte vattenskidor utanför alla solbadande turister på stranden.
Såklart önskade vi alla att vi haft Stefans far med vid bordet. Han om någon, hade haft många underbara Kivikshistorier att berätta … kanske den här…
Så var det dags att återvända till nuet och tid att välja pizzor.
Hamnkiosken hade många besökare den soliga kvällen och grabbarna ilade snabbt som vesslor mellan borden.
Glatt ställde de dock upp på en bild.
Hamnkioskens chef och ägare, Biray, känner jag sedan många år tillbaka.
Första gången jag träffade honom så var våra roller ombytta. Han var kund och jag säljare. Jag jobbade då i bygghandeln och han var ofta där för att handla byggmaterial. Biray var den mest ödmjuka, vänliga och snällaste kund jag någonsin mött.
Och såklart är han ännu lika snäll och fantastisk. Det är som om han förstått hela grejen med livet – att med vänlighet kommer man längst.
Kanske är det någon som minns inlägget från förra sommaren … annars finns det här.
Biray är inte bara snäll och vänlig, han kan baka pizzor också.
Mums!! Vi satt länge och njöt av maten, den kalla ölen och den ljuvliga kvällen.
Utanför vajade Sveriges flaggor lite varstans och en övergödd fiskmås stal pizzarester från övergivna tallrikar.
Med en spännande kamerainställning knäppte Stefan en sista bild på oss, innan vi mätta åkte tillbaka hem till lilla svärmor. Lite jordgubbar och en stund i soffan fick avrunda den mysiga kvällen.
Tack fina Karin för en mysig kväll, för mat och dryck och den lilla present jag fick med mig hem.
♥
Hemma väntade vår tillfälliga vakthund.
Det är min dotters lilla hund som ylar och skäller över nästan allting. Det är allt en farlig tur för henne att hon är så liten och så söt, för annars hade hon varit direkt odräglig.
Dagens citat:
Om du inte vet någonting?
Googla det.
Om du inte känner personen?
Kolla facebook.
Om du inte hittar någonting?
Mamma!
Ha en riktigt härlig dag. Själv ska jag ta emot min älskade underbara dotter efter snart ett helt år i Australien. Så, ja, för mig kommer det att bli en toppendag!!!
Kram Annika

Istider på Österlen

Lämna en kommentar / Österlen / Av / 28 november, 2018 / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Om jag inte hade haft så stark och envis tro på våren, då hade jag bannemej trott att det var istiden som kommit till Österlen nu.
I helgen yrde snön omkring här och kvicksilvret sjönk i termometern. En kall nordan svepte runt öronen så man knappt kunde höra vad man tänkte.
Här hemma var det bara för Stefan att plocka fram snöskyffeln igen.
Vår minsta lilla hund, Lykke, älskar att vara med där det händer saker. Så att skotta snö är ren och skär glädje för henne.
Istider är det även på Kivik. En morgon när vi körde längs havet såg jag att ”svartesten” hade fått en ismössa på sig.
Vågorna slog ilsket upp mot luvan och byggde på formen hela tiden.
Redan på långt håll kunde man se att havet var vilt och busigt. Jag älskar när det är sådär otämjt och bångstyrigt.
Naturkrafter som ingen människa rår på. Det är mäktigt.
Ute på hamnpiren kunde jag se hur saltvattnet byggt en rejäl isskulptur och av en inföding fick jag höra att de båda nya badstegarna gått åt pipsvängen för all nerisning den senaste tiden. Ja som människa är man allt bra liten mot naturens krafter.
På strandkanten stod måsar och trutar och balanserade på ett ben. Kanske var det för att spara värmen i det andra benet, eller så tyckte de helt enkelt bara att det var en skojig lek.
Jag vet egentligen att fåglar står på ett ben för att spara värme och för att vila, men jag tror att de tycker att det är lite kul också.
Dagens citat:
Behåll dina farhågor för dig själv,
men dela med dig av ditt mod!
Jag är inte det minsta rädd för att våren sviker oss. Jag är övertygad om att när det väl händer, då händer det med råge.
Ha en fin dag.
Kram Annika

En Österlenrunda med bil

Lämna en kommentar / Österlen / Av / 28 november, 2018 / , , / 3 minutes of reading
Hejsan
Efter veckor med begränsad rörelseförmåga fick jag i helgen rejäl abstinens. Inte så att jag på något vis går på droger, dricker sprit eller röker gräs  … nejnej … jag är nästan rena duvungen när det gäller sånt… ialla fall numera i mogen ålder.
Det var bara suget efter naturen som slet i min kropp och själ. Längtan efter att få känna vinden i ansiktet och njuta av Österlens vackra natur.
-ta nu med dig kameran så kör vi en sväng, uppmanade Stefan mig… jag hjälper dig ut i bilen…
Asså, finns det något som är bättre för hälsan än naturen, den friska luften och en gnutta omtänksamhet?
I Rörums välkända pulkabacke hade det börjat samlas vintersportande barnfamiljer. Så härligt!
Jag hoppas att så många som möjligt tog tillvara tillfället den här vackra vinterdagen.
På vägen mot Kivik svängde vi av mot Stenshuvud och sedan tog vi vägen om Österrike…. ja, det heter faktiskt så, fast man fortfarande är kvar i Sverige. På den vägen har man en vidunderlig utsikt ner över havet, upp mot Bergdala och ut över Ulf Lundells gård. Ja, den pågen bor grant, det kan man då inte förneka. Om man bor så vackert så är det kanske inte så svårt att måla vackra tavlor och skriva trallvänliga melodier och en och annan bok….
Vid Kiviks hamn stannade vi och njöt av det fantastiska konstverket i is som naturen skapat. Hela hamnen var full av en enda issörja och havets vågor hade skapat stora isberg över hela stranden.
Jag bytte objektiv och knäppte lite bilder på de fantastiska formationer havet hade skapat ute på hamnpiren.
Ett vinterlandskap som vi inte får se här hos oss varje vinter.
Sedan körde vi vidare ut till lite kända trakter… kända om man är inom den gröna världen …
Nixpix, det var inte Hollywood eller någon annan inspelningsplats, som man kanske kan tro vid första anblicken av skylten …
Såklart. Ravlunda skjutfält.
Och förstås såg vi varken till några Tyrannosaurus rex, Stegosaurus eller några andra dinosaurier heller.
Det enda jag såg var en stackars skabbräv som snabbt pinnade över vägen och försvann in i skogen. För en liten stund stannade han upp och tittade på mig mellan träden. Jag önskar att jag kunnat göra något för den räven …
Mina tankar gick såklart till vår militärövning som väntar nu i vår. Med en farhåga om att kanske inte kunna delta tittade jag sorgset på fältet där vi övat tidigare år, men jag slog snabbt undan tanken … Kanske blir jag frisk igen, som genom ett trollslag, lika fort som allting kom, och då jäklar … då blir det pang i bygget.
Då ska jag och Johnny vara tillsammans med våra underbara militärkompisar och träna, skjuta och bevaka.
Den som lever får se …
Ute vid Haväng skuttade det en massa söta kaniner runt.
Visst blir man glad av kaniner, så länge de inte härjar i trädgården förstås.
Dagens citat:
STANNA UPP
Ge dina andetag lite
extra uppmärksamhet
idag.
Ha en riktigt fin dag.
Kram Annika

Tiderna förändras, men än kan det blåsa östan.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av / 29 november, 2018 / , , , / 3 minutes of reading
Gokväll.
Det är härligt och friskt när det ”blåser östan” tycker jag.
I helgen körde vi en liten tur, jag och min Stefan.
Stefan säger att han inte är så mycket för havet, trots att han så gott som är född i Kiviks hamn.
Fast hans påstående tar jag med en nypa salt. Jag har nog märkt hur han liksom dras dit allt som oftast, och gärna kör en sväng ner om hamnen, för att kunna se havet och den karaktäristiska strandlinjen som för honom är så välbekant.
-di blåser östan idá, mumlade han när vi körde längs med havet, mest för sig själv tror jag.
Och ja, jag kunde minsann också märka att det blåste rejält!
-di kallar svarte sten for röe sten nu …. konstaterade Stefan kort.
– tsss … röe sten …. fnös han sen med eftertryck och grunnade lite på sin egen kommentar.
–fast di e klart, den e ju rö ju … fortsatte han sin monolog.
Så var det slutpratade om Svarte Sten. Den där underbara stenen som min svärfar har målat av så många gånger. Den där stenen som heter Svarte sten och inte Röde Sten. För det har den gjort i alla tider. Så det så!
Nu är det inte bara stenar som byter namn. Nu har det även  inrättats ett utegym där vid Kiviks Hamn.
Om det gymmet har det sagts mycket. Saker som jag inte direkt vill gå in på här. Men människor har haft åsikter kan jag väl säga.
Och ja, vackert är det inte, det där gymmet.
Men säkert …. bra! Och eee … dyrt!
Jag och Stefan körde vidare bort till Vitemölla och dess lilla söta hamn.
Där är i alla fall inga nymoderniteter i form av vuxenlekplatser och annat trams …
Där är bara vackert.
Vi tog vägen förbi idrottsplatsen hem.
Fina Solevi, som utsetts som Sveriges vackraste idrottsplats.
Även om där alltid är bedårande grant, där vid Solevi, så var doften inte särskilt angenäm den här dagen.
Ruttnande tång låg i driver vid strandkanten. Så den här dagen hade Solevi nog kunnat utnämnas till den idrottsplatsen som luktade mest skit också.
Stefan brydde sig inte särskilt mycket om varken lukten eller platsens läge. Istället drömde han sig bort till en annan tid. En tid då han var ung och en, som han påstår själv,  lovande fotbollsstjärna
-här har man gjort många strutar, mumlade han förnöjt!
 Sen körde vi mot Gyllebo igen.
Dagens citat:
Östanväder och kvinnoträta
börjar med storm och slutar med väta.
 Ha en fin kväll och kram på er
från oss.
Annika

När marknaden kom till byn.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / 26 november, 2018 / , , , / 4 minutes of reading
Hej och gomorron.
 
Idag sparkar den stora marknadsveckan igång här nere hos oss på Österlen. Kivik, Tomelilla och Sjöbo.
För mig och min familj har det alltid varit något heligt över den där veckan som vi högtidligt kallar marknadsvickan. Den var liksom en milstolpe för hela sommaren när jag var liten. Man sa ofta … ”det får vänta tills efter marknaden”.  För alla skulle såklart gå på marknad så mycket det bara gick när jag var barn.
 
Nu brukar vi alltid köra en sväng till Kivik dagarna innan. Bara för att se när alla knallarna anländer till fältet. När de bygger upp allting.
 
Det där byggandet är inte riktigt som förr när jag var barn. Då spikades det med träreglar och fyrtumsspik så det ekade i nejden.
Nu kommer allting färdigt på stora långtradare istället. Stånden är tunna ostabila aluminiumställningar som knallarna själv tar med.
 
 
Nedanför fältet på den lilla ängen växer nu ängsblommor fridfullt i lugn och ro.
Annat var det minsann förr. Då kom de omtalade raggarna i karavan och slog ner sina läger där på ängen.
Det var ofantligt spännande att sitta på backen och iaktta deras vilda party där nedanför. Men allt det där är minnen nu. Liksom alla de porrtält som gav marknaden sin välkända karaktär i form av hest  skrålande och skrikande män som försökte locka besökare till sina liveshower.
Jag minns allt det där med ett romantiskt skimmer, även om det förmodligen inte var ett dugg romantiskt för de som i fyra hela dagar skulle utföra dessa liveshower …
(och ni som undrar vad liveshow är, får helt enkelt googla)
 
Inte ett enda foto från den tiden har jag…. kanske är det därför minnen är så starka.
 
 
Jag och Stefan körde en runda i Kivik som vi så ofta gör. Jag tror att om man som Stefan är född i hamnen i Kivik, så måste man dit lite då och då och känna den salta luften i lungorna.
Ett av mina favorithus där i Kiviks hamn är detta som ligger vid båtklubben. Jag undrar lite om de på byggnadskontoret hade en snäll dag då när de beviljade bygglovet … men häftigt är det tycker jag.
 
 
Vi avslutade vår kväll genom att gå och äta hos ”Eva på Torget”.
Alltså hörrni – gå dit! Så ljuvligt gott.
Vi valde entrecote. Den var så härligt mör och perfekt stekt. Till förrätt tog vi den spännande rätten svarvade potatis med löjrom och rödlök.
Jättegott alltihopa. Och en jättegullig personal. Tummen upp!
Skamsen över att ha missat denna lilla utsökta pärla förut, lovade jag mig själv att återkomma snart igen.
Tack Eva på Torget! Och såklart, tack Åke!
 
Hemsidan hittar ni här.
 
 
Minnen …
När vi satt där och njöt av maten, mindes vi tillbaka på tiden då stället var en enkel kiosk och byns naturliga tillhållsplats för ungdomar. Jag kan bara minnas att där var en kiosk, men Stefan minns såklart mycket mer …
På gaveln där vi nu satt, höll taxigubben till.
Som barn har Stefan åkt kälke längs hela den långa backen ner till hamnen. På den tiden fanns det inga saltbilar som sabbade allt det roliga för pulkasugna ungar. Det hände att grusbilen tog en runda på den isiga vägen ner mot hamnen, men då for alla byns ungar hem efter kvastar och vips var vägen isig och blank igen.
 
 
Sedan sa vi hejdå till Kivik för denna gången.
 
 
Dagens citat:
 
Förälska dig i livet lite
varje dag.
Leta efter de saker som
får dig att må bra.
 
Jag hoppas att ni alla mår bra och njuter.
Tiderna är inte längre som förut, och numera startar min älskade Kiviks marknad redan idag. Kanske tar vi en tur dit. Äter en älgkebab, köper något onödigt och känner marknadspulsen i blodet.
 
Kram på er.
Annika
 
 
 
 
 

I väntan på bättre väder.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / 24 november, 2018 / , , / 3 minutes of reading
Hejsan.
Ja fy bubblan så lurade vi blev av den lömska ”maj” månad. På valborg välkomnade vi sommar och värme, och än så länge har vi bara fått regn och kyla. Fast det finns inget att göra åt det där, så man får liksom bara gilla läget.
Man skulle kanske kika lite mer på katten, och göra mer som han. Han ligger bara där på en varm gosefilt och väntar in bättre tider och skönare väder.
Felix vet alltid hur man mår som bäst.
 
 
Vid kohagen ser jag att körsbärsträden trotsar vädret och slår ut med sina underbara vita blommor. Vitsipporna är alldeles överblommade nu och trädens blad sprickor ut mer och mer för varje dag.
 
När vi var i Kivik la jag märke till att en äppelodling stod i full blom. De tidigaste sorterna. Snart kommer alla Kiviks äppelodlingarna vara inbäddade i vita ljuva blommor och det är så underbart vackert.
 
Nere vid strandkanten höll paret svan på att inreda sitt nya bo. Svanar är inte speciellt smarta djur säger min man, Stefan. De envisas med att placera sitt bo och sina ungar rent för nära vattnet. Vid nästa storm ryker bo och ungar med ut i havets djup och försvinner all världens väg. Men jag vill gärna tro att svanarna vet bäst och lägger sina ägg där av en anledning ….  en anledning som kanske bara de känner till.
Vackra är det i alla fall – det där paret Svan.
 
Kanske vill svanarna helt enkelt bo vid en av Kiviks vackraste vyer. Den vi kallar ”svarte sten”, fast jag har alltid tyckt att den stenen egentligen är röd.
Sakta smög jag sedan därifrån och vände min kamera åt söder. Där borta hamnade Buhres fisk i mitt blickfång, med sina gråa moderna byggnader. Jag gillade det bätttre som det såg ut innan branden. En röd, lite charmig fiskaffär. Men smaken är som baken, och delikat fisk har de som alltid ….
 
Både jag och Stefan har varit och fått lite omvårdnad av Landstinget. Stefan har äntligen fått sin sista cytostatikabehandling mot sin vaskulitsjukdom. Så skönt för honom, nu hoppas vi att det går på rätt håll.
Jag har varit i Malmö och träffat en läkare som hjälper mig med min skada i ryggen. Min rygg blir aldrig bra, det är jag som ska lära mig leva på ryggens villkor. Det kommer jag att klara galant, för vi är ett ganska bra team, jag och min rygg, trots allt!
 
Dagens kloka ord:
Lyckan kommer när vi
slutar klaga över våra
problem och istället
uppskattar det vi har.
 
Nej, det hjälper verkligen inte att klaga, och det finns de som har det så mycket värre. Jag försöker se små ljusglimtar varje dag. Såklart är jag ingen ”övermänniska” …. jag gnäller lite då och då, jag med …. men jag påminner mig ofta om att det jag gnäller över kanske inte är så farligt. Det kanske egentligen inte är så viktigt att det är någon mening att beklaga sig. Sedan tänker jag – jag väljer att le istället, det gör mig åtminsonde lite sötare.
Idag ska jag till frissan, fast det brukar inte synas. Jag måste alltid berätta det för familjen när jag kommer hem.
Hoppas ni får en härlig fredag, och le lite extra, då blir ni sötare och vips blir alla andra så mycket trevligare också.
 
Kram Annika
 
 
 
 
 
 
Scroll to Top