gylleboannika

Livet som österlenbloggare.

Hejsan.

Jag hoppas att ni alla mår bra och njuter av livet. Det gör jag. Varje dag ser jag till att fånga dagen så gott jag kan. Livet på vårt underbara Österlen. Och en liten del av allt fantastiskt försöker jag förmedlar här till er.

I vått och torrt.

Jag är en bloggare, eller influenser som det så fint heter. Oldfluenser, som det numera heter när man är i min ålder, femtio plus. Min vision är att i positiv anda och på ett personligt sätt, visa upp vårt underbart vackra Österlen. Att på mitt eget vis fotografera och skriva om allt det som för mig kännetecknar Österlen. Personligt, eftersom det är en blogg och ingen hemsida.

Gylleboannika är ett företag. En liten enskild firma som betalar moms och skatt på de pengar som eventuellt tjänas. Noggrant märkt efter konstens (läs skatteverkets) alla regler.

Jag skriver om naturen och om de platser som livet för mig till. Ibland får andra företag gratisreklam av mig såklart, i andra fall är det betalda samarbeten. För det är ju så det fungerar om man ska blogga.

Personligt, eftersom jag märker att besöken på bloggen ökar då. Personligt, men inte privat såklart. En balansgång.

För en bloggare är livet ungefär som för andra företagare, man måste göra reklam för sig. Och man måste synas om man ska komma någon vart.

På facebook har Österlen sin alldeles egna grupp för företagare och privatpersoner att synas. En jättebra sida har jag tyckt. Det visade sig att det tydligen gällde alla företagare, utom just då influensers. För trots att jag skriver om vårt kära Österlen, så var jag inte önskvärd där. ”Om inlägget är för att promota sin blogg är det fel ingång” skrevs det i reglerna.

 

När jag trotsade reglerna på facebook och ändå delade ett inlägg på Anslagstavlan, fick jag en tid senare ett notis om att mitt inlägg var ett av de mest gillade.

Jaja, den ansvarige för sidan hänger nog inte riktigt med sin tid, tänkte jag överseende. Bloggare är ju ett ganska nytt yrke.

Någon som nu har vaknat och börjat få upp ögonen för influenseryrket, det är skatteverket. I år ska vi granskas lite extra i sömmarna. Bloggare och byggare ska kollas för skattefusk. Ja, det måste väl vara mig då de ska kontrollera, jag står ju med ett ben i vardera kategori.  Fast jag var ordningsman i skolan, så jag har mina papper i fin ordning.

Mitt liv som bloggare handlar i första hand om glädje och lust. Bloggen föddes för familjen och mina döttrar. När den glädjen inte finns längre, då blir det ingenting. Men jag tror att det är så för de flesta företagare. Det måste börja med lust och glädje för att bli bra. Ungefär som Forrest Gump – den dagen glädjen och lusten är borta, då får det vara, då stannar jag nog bara upp mitt i ett blogginlägg.

 

 

Livet är spännande och varje dag ger oss nya erfarenheter.

Dagens citat:

Människor som är perfekta är inte på riktigt, och riktiga personer är inte perfekta.

Må gott alla som kikar in på just min blogg.

Kram Annika

 

 

 

Att fylla år.

Hejsan
Förra helgen fyllde jag år. 53 härlig år.
Åldern är ingenting att hålla hemligt tycker jag. Jag förstår inte varför en del envisas med att göra det. Och ska man då egentligen låtsas vara yngre än vad man är …. eller ska man försöka verka äldre. Nej, det där har jag aldrig begripet. Och eftersom jag inte vet om jag ska dra ifrån eller lägga till så är det ju lika bra att vara ärlig. Man är så många år som man är helt enkelt.
Först av allt vill jag tacka alla som på något vis skickat gratulationer och kommit ihåg mig den här dagen.
Jag hade en vision om att skriva små tackhälsningar till var och en på facebook, men oj så många där var. Jag begav mina försök. Men jag blev så rörd och glad, och såklart har jag läst dem varendaste en.
Tack!
Det här med att fylla år var aldrig någon stor sak i min familj när jag var liten. Det där är lite sorgligt egentligen, så med mina egna töser har jag alltid försökt att fira rejält, med presenter, uppvaktning och kalas.
Jag älskar att överraska och att uppmärksamma tjejerna på deras dagar – de dagarna är ju lite mina egna också …
Mina töser var som vanligt ute i vida världen och for den här dagen, så från dem kom underbara hälsningar från jordens alla hörn.
Stefan hade lyckats komma ihåg mig det här året och plockat en stor bedårande bukett lupiner.
Jodå, det har funnits år då han totalt glömt bort mig och istället varit mäkta stolt över sig själv som kommit ihåg bror sin som fyller år dagen före mig …
Han är såååå bra på mycket, min Stefan … men mina födelsedagar får han faktiskt bara medelbetyg på.
Kanske var det årets varmaste dag, den här söndagen i juni. I alla fall kändes det så när jag dukade fram min kakbuffé till mina gäster.
Jag hade fixat ihop lite gott och blandat till kaffet.
Tidigt på morgonen hade vi varit på Orelund och köpt jordgubbar. Sötare och godare gubbar än deras, de finns nog inte.
Och såklart blev det lite av Mårtens goda Österlensallad med hem också.
Stefans spettkaka som han fått när han fyllde år, den kom väl till pass.
Är man skåning så är det extra festligt med spettkaka förstås.
En liten badsugen gosse kikade också in på min födelsedag. Han brydde sig varken om kakbuffé eller Coca colan. Han var helt enkelt mest nöjd med att träna simtag i poolens grunda del.
Vi andra fikade och njöt av dagen.
Min 53:e födelsedag avslutades hos Eva på Torget.
Med en fantastisk måltid som bestod av varmrökt lax, njöt jag av värmen, lugnet och vetskapen av att alla i min familj det här året hade hälsan och mådde bra.
Annat var det förra året
Tusen tack till alla er som kom ihåg mig.
Dagens citat:
Det som ligger bakom dig och det som
väntar dig är ingenting i jämförelse med
det som finns gömt inom dig.
Ha en fin dag och kram
Annika

Energipåfyllning.

Hejsan.
Det är nu vi som mest behöver fylla på vårt energiförråd.
 Det är nu på våren vi också är som mest sköra och känsliga. Precis som allt annat i naturen. Som de spröd små skotten som sakta börjar titta fram.
Nu när ljuset återvänder börjar vi ge våra växter extra gödning, precis detsamma måste vi göra med oss själva.
Lite nätt och försiktigt måste man se till att skapa sådant som ger livslust och energi. Men bara litegrann i början, annars kanske vi blir som växterna om det går för fort … då blir vi långa och rangliga, och till sist bryts vi av på mitten.
Vi måste pausa livet lite helt enkelt och tillför energi i små portioner!
För mig kan lite blommor skapa den där energin jag behöver.
Just nu har jag mitt hem fyllt av tulpaner från Eklaholm. Som vanligt stod de gula tulpanerna där och kallade på mig, knallgula med inslag av rött.
På köksbänken står en liten kungsängslilja och förgyller mina dagar. Så spröda och veka ser de ut, men så ljuvligt vackra när de slår ut.
Så påminner de mig om min mamma Ingrid som älskade dessa vårlökar.
Dagens citat:
Så som du väljer att se på dig själv,
kommer du även att förvänta dig att
andra kommer att se på dig.
Se positivt på er själva, allting känns så mycket bättre då … och det smittar.
Varenda människor har saker de inte gillar med sig själv, men också saker de faktiskt är riktigt nöjda med. Tänk lite extra på det där som är bra med just dig!!
Ha en fin kväll och kram
Annika

Hej, det är jag som är Annika.

Hejsan.
När jag började blogga för snart 3 år sedan så hade jag fem trogna läsare. Det var mina tre barn, min moster och ibland min käre make. Som mest hade jag då 4 stycken som tryckte på ”gillahjärtat” och det gjorde mig sååå glad. De känner mig allihopa ganska bra, så någon presentation har liksom aldrig behövts.
Men den senaste tiden har jag förstått att mina läsare ökat i antal, vilket nu gör mig så glad, stolt och smått mallig också.
Därför tänkte jag att det kanske var på tiden att jag presenterade mig lite bättre.
Jag heter alltså Annika. Jag är 52 år gammal och bor i en liten sommarby på Österlen, ett fritidsområde som heter Gyllebo.
Jag är född och uppvuxen på Christinehof.
Min familj bestod av min pappa som var skogvaktare, min mamma som var kokerska och min lillasyster som var fyra år yngre än vad jag var och det är hon ju fortfarande.
Redan som barn älskade jag djur. För mig var djuren meningen med livet.
Jag gick i skolan som alla andra. På gymnasiet studerade jag på ekonomisk linje i Kristianstad.
Drygt 20 år gammal började jag jobba i en bygghandel. Jag vantrivdes så förfärligt och om #metoo funnits på den här tiden så hade min dåvarande chef hängt löst, det vill jag lova. Men sådär kunde man inte sluta så fort man fått ett fast arbete, tyckte min käre far. Då blev man kallad för hoppjerka och sedan ville ingen annan anställa en ….  På den tiden var de det värsta som kunde hända. Man skulle ha fast arbete och börja pensionsspara. Livets stora mening på den tiden. Jag bet ihop och fick skinn på näsan på kuppen.
Ganska snart fick bygghandeln nya ägare, jag började trivas och kom att älska mitt jobb.
Efter 25 år sa jag upp min fasta tjänst, och då av helt andra anledningar. Någon hoppjerka blev jag aldrig.
Åren på ”Rosenguistas” (numera XL Hans Anders)  kom att ge mig några av mina finaste och roligaste minnen i livet.
Jag har tre underbara döttrar som alla ger mig så mycket kärlek och lycka i livet.
Andréa, som är den äldsta av mina döttrar, är utbildad veterinär och jobbar i Canada just nu.
Hon är jordnära, smart och har alltid tusen tokiga planer på gång.
Min mellandotter, Amanda, är utbildad undersköterska och hudterapeut och hon jobbar med barn med särskilda behov sedan många år tillbaka.
Amanda har en stor portion av medkänsla och empati, hon är klok, rättvis och kan ibland vara lite blyg.
Yngst i skaran är Emmy. Just nu är hon för andra året i Australien där hon varvar jobb och upptäcktsresande.
Emmy är den av mina döttrar som mest går sin egen väg. Hon är en duktig skribent och fotograf, och hon är den som alltid får mig att skratta när jag egentligen vill gråta.
Sedan snart 18 år lever jag tillsammans med min stora kärlek, Stefan Hantverkarn. Ja, det är så han kallas och så heter också vårt byggföretag som vi tillsammans driver här på Österlen.
Det var alltså han som var anledningen till att jag slutade mitt jobb efter 25 år.
Jag gifte mig helt enkelt med min största kund och fick ett nytt jobb på kuppen. Jag sa upp mig på XL och blev deras kund istället.
Personen Annika
Som person är jag ganska glad och positiv, nästan jämt. Jag brinner för mental träning och tankens kraft.
Jag älskar att prova på nya saker och att lära mig nya grejer. Samtidigt är jag en person som fort tröttnar och lätt blir uttråkad. Jag hatar att tävla men älskar att vinna. Jag är ordningssam och plikttrogen.
Jag är född i Tvillingarnas tecken och det säger ganska mycket om mig. Jag är som två sidor av mig själv. Som ett mynt. Jag är både social och ensamvarg. Jag är glad och ytlig, men ändå djup och tänkande.
Ja lite som sött och salt. Gott och blandat helt enkelt.
När jag inte jobbar så lever jag för mina djur. Tre hundar och två katter.
Jag älskar att vara ute i naturen. När jag är ute i skog och mark mår jag som bäst.
Ett stort intresse för mig är fotografering.
Jag älskar att ta bilder när jag är ute och för något år sedan skickade jag in en bild på en nyckelpiga till en tävling i ett TV program. Jag vann! Sedan dess har jag inte skickat in fler bilder. Det var liksom bra så.
Jag är även hundförare i ett insatsförband i hemvärnet.
Det är något av det roligaste jag har gjort i hela mitt liv. Det har gett mig så mycket. Det har gett mig insikter om mig själv och min kapacitet, nya underbara vänner och en stärkt självkänsla.
Det är inte utan att jag är lite smått stolt över den där Annika som då vid dryga 45 år satsade på att klara av att utbilda både sig själv och en hund, på egen hand och nog till familjens stor förvåning.
I samband med min militärutbildning så var jag ju smått tvungen att träna upp min egen kondis också.
Det där har medfört att löpning har blivit en del av mina vardagliga rutiner, och jag har kommit att älska det.
Mer om just det kan man läsa om här.
Det var lite om mig och vem jag är, och lite om vilka som är min familj.
Då, när jag började blogga var jag lite osäker och visste inte riktigt om jag skulle våga skriva något över huvudtaget. Asch, sa min ena dotter – gör det på ditt vis mamma … och så har det fått bli.
Min blogg passar förmodligen inte in i någon särskild kategori överhuvudtaget, men det gör inte jag själv heller. Jag hatar när saker ska delas upp i fack. Varför svart eller vitt när det finns så många underbara nyanser däremellan?
Jag vill hälsa er alla som kikar in här, hjärtligt välkomna och tacka er för att ni tar er tiden att titta in och läsa.
Dagens tänkvärda:
Om du visste hur starkt dina
tankar påverkar dig
skulle du aldrig våga tänka
något negativt.
Ha en fin dag.
Kram Annika
Scroll to Top