Stenshuvud

Stenriket vid den lilla fyren.

Hejsan.

En morgon då jag och Stefan var vid havet och vandrade så passade vi på att ta vägen bort mot den lilla gulliga fyren som ligger i Stenshuvuds nationalpark.

Vägen dit är ganska stenig och smått krånglig, särskilt om man som Stefan, har en stelopererad fot. Jag brukar påpeka att det är utomordentlig bra träning för vristerna. Åtminstone tror jag det … och så blir det så mycket roligare då han är med…

Han brukar berätta en farlig massa roliga historier härifrån och så har han knasiga namn på de olika platserna, namn som ibland inte alls är lämpliga att skriva ut såhär i offentligheten.

Vi gick vidare söderut ifrån fyren och kom så fram till den plats som kallas för Jättens Port.

Här står två stora stenpelare och liksom blickar ut över Hanöbukten. Det sägs att det är här som jätten Sten har sin boning. Om sjömän av misstag skulle råka kika in här genom porten då kommer de senare att förlisa i bukten … ja det är alldeles sant…

I alla fall tror jag att det är här som Stenshuvudsgubben är avbildad.

På 1800-talet högg man sten här vid bergets brant. Nere på klippstranden kan man se resterna av en gammal smedja.

En del handhuggna stenar ligger kvar och minner om gamla tider. Fast Stefan hittade en särskild sten formad av naturen själv. En sten som gick i kärlekens teckan.

På tillbakavägen valde vi en annan väg att vandra. Lite lättare att ta sig fram på och så otroligt vacker den också.

Vi gick på ängen med de där speciella träden. De som är så vackert och berörande på något vis.

Dagens citat:

Starka människor trycker INTE ner andra, de lyfter upp dem.

Ha en fin lördag och kram från mig.

Annika

Krivareboden och det vilda havet.

Gomorron.

Minns ni den där morgonen då jag skulle njuta av en vacker soluppgång vid havet? Och det såg ut så här när jag kom ner till stranden…

Just precis, så gott som helmulet och ett busigt hav som skummade vilt och vitt.

Den morgonen njöt jag ändå i fulla drag när jag strosade runt där nere i sanden vid den gamla vackra ålaboden.

Krivareboden, som ligger så sagolikt vackert och är en av våra vackraste ålabodar på Österlen.

Som alltid grunnade jag på den gamla skrönan jag hört en gång för länge sedan. Historien om hur boden egentligen fick sitt namn för massor av år sedan. Om hur den gamla ålafiskaren utan ben varje morgon kröp ner i sanden till sin båt för att ta sig ut till havs och  ”råjta ålahommorna”.

På skånska säger man ”kriva”, vilket betyder krypa, och det skulle vara så den gamla fiskeboden fått sitt namn… Nu har jag hört helt andra spekulationer, så kanske har jag bara drömt allt det där om den benlösa fiskaren. Men ändå dyker tankar och fantasier upp i mitt huvud varendaste gång jag är här.

Från boden vandrade jag norrut över klapperstenen fram till den stora stenbumling som ligger som ett landmärke ut mot havet. Några ”snörtockar” hade varit framme med spritpennor och klottrat på den vackra stenen. Snörnosar, tänkte jag för mig själv.

Från havet vek jag upp i den ännu lummiga och frodiga skogen. Hösten hade ju bara precis börjat.

Innan jag lämnade Stenshuvud så blickade jag ut över havet uppeifrån parkeringen. För min inre syn kunde jag nästan se en gammal ålafiskare i sin träeka ute på det glittrande havet. Och jag svär på att han inte hade några ben…

Dagens citat:

De sa att jag var lättlurad … de trodde att jag trodde dem.

Ha en härlig måndag och en stor kram till er.

Annika

Spåren i sanden.

Hejsan.

Jag skulle njuta av den vackraste soluppgång vid stranden nedanför Naturum. Eller, det var i alla fall vad jag trodde…

Sådär är det. Saker blir inte alltid som man tror. Men det kan bli alldeles fantastiskt ändå.

Den klara himmel och den vackra lysande sol som de förutspått i väderleksrapporten … allt det lyste så totalt med sin frånvaro när jag parkerade bilen på nationalparkens parkering den tidiga morgonen. Den vackra horisont man brukar kunna se därifrån var nu ett enda grått ”bladdår”.

Fast när jag vandrade ner mot det dånade havet, hände som alltid, något med min kropp och mitt sinne. Axlarna sjönk, spänningen i nacken lättade och jag kunde återigen höra mina egna tankar lite bättre. Hjärtat sjöng av vällust.

Nere vid havet var det ljust, trots den tidiga morgonen.

Fiskarens redskap låg redo och iordning vid Krivareboden. Kanske väntade ålafiskaren in den kommande nymånen. Det stora ålamörkret sägs ju vara bästa tiden för riktigt god ålfångst.

Havet dånade och skummade vitt.

Det var när jag satt där som jag plötsligt la märke till dem … spåren i sanden.

-åhhh underbart vackra älgar, tänkte jag förtjust för mig själv, när jag med största säkerhet artbestämt de tydliga spåren i sanden …

-tsss, di darr … di ser jau ad di e en hob villsvin ….

Ja när jag stolt kom hem till min jägarmake och visade upp de tydliga älgspåren som jag fotograferat, slogs min egen fantastiska morgonfantasi av vackra älgar i spillror. Med en jägares självsäkerhet förkunnade han att det där minsann var vilda grisar och inget annat.

För mig själv så fortsätter jag faktiskt att tänka mig att det varit två vackra älgar som passerat bara en liten stund innan jag själv kom till platsen.

Nej, det blev ingen vacker soluppgång den här gången, men det blev en fantastiskt vacker morgon på sitt eget vis.

Dagens citat:

Vi kan inte välja ramen för vårt öde, men vad vi sätter in i den är vårt eget val.

Ha en härlig lördag och kram från mig.

Annika

Lycklig utan fiskelycka.

Hej.

Vi har haft ljuvliga sommarkvällar här på Österlen. Sådana där dagar som är perfekta för en liten fisketur framemot kvällningen.

När  min Stefan bestämde sig för att pröva fiskelyckan så hängde jag och min dotter med för en skön kvällspromenad.

Jag och Emmy blev avsläppta vid Naturum vid Stenshuvud medan Stefan körde vidare till sitt bästa fiskeställe.

Vi vandrade upp på toppen av berget. Där njöt vi av den fantastiska utsikten.

Jag har varit här en massa gånger, men blir precis lika förundrad varenda gång.

Vi vandrade vidare till ”norra huvudet”. Rönnbären hade börjat mogna och deras vackra röda färg stod i en skön kontrast mot det blåa havet och den ljusblå himmeln.

Som alltid när jag är häruppe får jag ett sug i magen efter att kunna flyga. En önskan om att kunna sväva fram som en örn i skyn, eller i alla fall flaxande som en albatros. Men det kan jag ju inte, och som tur är finns det numera bekväma trappor för att ta sig nerför bergets norra sida.

Nedanför berget stod korna och mumsade torrt gräs i kvällens sista solstrålar.

Vid Hälleviks kås valde vi stigen nere vid vattnet för att leta reda på Stefan och se ifall han haft någon fiskelycka den där kvällen.

Bästa platsen att fiska lär vara vid något som kallas ”Kroken”. På en liten igenvuxen stig smög vi oss dit. Och där stod han på en sten med sitt fiskespö. Jag stannade och njöt av synintrycket. Vackert som en tavla. Min Stefan ♥

-har du fått någon fisk, frågade vi när vi kom fram till honom.

-nääu, di brugar man änte få vi dinne tiden, di brugar änte nappa så här års…

Men såklart kan man ju fiska ändå!

Dagens citat:

Hemligheten med att hitta vår passion är att tillföra passion i allt vi gör.

Ha det riktigt bra.

Kram Annika

Slutspurten på ålavandringen.

Hej hej

Kvällen då jag var på ålavandring i Kivik, hamnade vi ju alla lite lustigt hos Ranelid. Efter att ha drömt oss bort i rosa kärleksdrömmar för ett litet tag, traskade vi sedan den korta sträckan bort till underbara Hällevikskåsen.

Där var det dags för kvällens höjdpunkt. Kaffe och fikapaus. Överallt satt glada människor och njöt av den underbara aftonen.

Hälleviks egen ålafiskare var den här kvällen inte på plats. (Alltså min gullige svåger Mats.) Istället fick min man Stefan försöka dra sig till minnes lite om forna tiders fiske här. Fast Stefan är ju lillebroren i familjen och minns inte riktigt allt…. han mindes mest att de skaffade TV-kanal två, det där året då ålafisket slog alla rekord. Förmodligen gjorde flickorna på Tv två  mer intryck på min käre make än vad hans fars ålafiske gjorde…

Många ålafiskare och ålentusiaster var på plats den här kvällen. En riktig ålakändis är den spexiga ”Hånsa”, som för kvällen såg ut att ha fått busig tillökning i familjen.

Efter kafferasten bar det vidare mot sista ålaboden på vandringen. Genom nationalparken vandrade vi på steniga stigar och njöt av den fantastiska naturen.

Svettiga kom vi så fram till sista ålaboden. Krivareboden som ligger på östra foten av Stenshuvud.

På Krivarebodens trappa satt tre glada ålagubbar och väntade när vi kom.

Krivarboden som är en av de vackraste ålabodarna jag vet .. näst efter Hällevik då förstås.

Här avslutade vi en underbar kväll.

På Kiviks museum kan man köpa den nyutgivna boken om ålakustens alla små söta bodar och göra egna vandringar längs med kusten.

Dagens citat:

Det är inte världen som är liten, det är ålakusten som är stor.

Ha det gott, kram från mig

Annika

Vi hamnade i en ormgrop.

Hej hej

Den där morgonen då vi var vid Knäbäck så strosade vi ända bort till Stenshuvud.

Havet glittrade och solen värmde skönt.

Jag njöt för fullt av allt det vackra. Av backsipporna som nu nästan var helt överblommade.

Helt i min egen värld låg jag platt på mage med min kamera tryckt framför ansiktet för att föreviga all den ljuvliga skönheten som dagen bjöd på.

Det var då hela min ”trio hund” gjorde mig uppmärksam på den aktivitet som rådde i en buske några meter bort. Det var minst fyra pilska snokar som var i full gång med något intimt, såg det ut som.

Uppretade över att jag och hundarna stört dem i deras morgonnöje, drog de sig undan in i buskaget. Men lite då och då kom de fram med sina små huvud på skaft för att speja och se ifall kusten var klar.

Med mina hundar i ett fast grep satt jag kvar länge och njöt av naturupplevelsen. Vackra snokar, som för oss människor är totalt harmlösa och ofarliga. Dessutom är alla ormar fridlysta och ska behandlas med största respekt.

Sedan fick vi överge snokarna för den här gången. Istället vandrade vi samma väg tillbaka.

Vackraste vyn i världen …. ja och så något som förmodligen saknade bygglov… Konstig konst kanske.

Dagens citat:

När alla träd är nerhuggna. När alla djur är utdöda. När allt vatten är förgiftat. När allt syre är förorenat och farligt att andas in. Först då inser människan …

man kan inte äta pengar.

Jag älskar vår natur. Jag älskar allt levande som finns på denna jord…. ja till och med de förhatliga fästingarna. För mig är den största parasiten faktiskt människan själv. Man kan fråga sig vad olika varelser fyller för funktion  … jag undrar då vad människosläktet fyller för funktion …. Tacksam för allt levande som jag får möta.

Njut av en fin dag och kram från mig.

Annika

 

Blåst på ormar.

Hej hej

En dag tog jag min kamera och det låååååånga objektivet med mig ut. Jag skulle minsann fånga de där ormarna i närbild hade jag tänkt.

Efter reptilexkursionen så visste jag ju ungefär var de brukade hålla till. Jag trodde mig ha koll på deras hemliga ställe.

Vid Stenshuvud var det kallt om öronen och blåste halv storm. Men gullvivorna och kabbelekan blommade som allra vackrast på ängen.

Med min kamera kunde jag fånga in saker på väldigt långt håll. Spännande detaljer.

Nere vid ormarnas plats var det isande kallt. Inte ens den dummaste orm skulle krypa fram en sådan här kall dag, det förstod jag ganska snart.

Även om jag var riktigt blåst på ormar den här dagen, så var jag ännu en underbar morgon rikare.

Dagens citat:

Man fattar långsammare sin lycka än sin olycka.

Att finnas till och ha sin hälsa, det är den största lyckan. Så är det nog för en orm också.

Ha det fint och kram.

Annika

Reptilvandring på Stenshuvud.

Hej hej

Den varmaste dagen i påsk så passade jag på att följa med på en guidad tur på Stenshuvud. Vi skulle spana efter reptiler. Jag gillar ormar och ödlor och fascineras av dem, även om mina favoriter är amfibier (groddjur).

Vi samlades vid Naturum och fick följa med på en spännande vandring med experten Björn Lardner.

Solen värmde skönt och vi var alla spända på att få träffa på både ödlor och ormar i parken.

Det var en underbart vacker förmiddag. Havet låg stilla och en ensam svan åt sin frukost i den lilla bukten vid foten av Stenshuvud. Människor strövade längs stranden och såg ut att njuta till fullo.

Men vi hade mest ögonen riktade i buskar och snår. Såklart tog det inte lång tid innan Björn kunde visa oss den första lilla sandödlan.

Att lyssna på Björn är en fröjd om man är naturintresserad.

När vi träffat på några pigga huggormar i ett snår gick vi vidare ut till snokens favoritplats. Klapperstenen nedanför berget.

Där i snåren var det parningsstund för flera snokar. Att fotografera pilska ormar i snåriga buskar kräver andra objektiv och lite mer ensam tid… men ett tappert försök till en bild gjorde jag. Ser ni den lilla snokhanen?

Nöjda med vår vandring strosade vi tillbaka till parkeringen. På våtängen hittade vi årets första lilla orkidé, Sankt Pers nycklar. Så vacker. Och såklart lite kabbeleka.

En sista gång lät jag ögonen vila på en tuva av de underbart vackra backsipporna, innan vi susade hemåt till vårt Gyllebo igen.

Dagens citat:

Man hinner hur mycket som helst bara man inte gör sig någon brådska.

Ha en fin söndag och kram från mig.

Annika

Vårvandring på Stenshuvud.

Hejsan.

För mig kan en söndag inte börja mycket bättre än med en vårvandring på Stenshuvud.

Det var en guidad tur, där Simon Lundin tog oss med på ett litet strövtåg i den underbara naturen.

Att få hänga med och lyssna på nationalparkens egen guide är alltid så väldigt intressant. Det allra första han visade oss, var den lilla sällsynta blomman som ingen av oss annars hade lagt märke till. Den lilla smultronfingerörten.

Ute på fältet njöt vi av alla backsippor som stod i sin fullaste blom. Vi fick också veta att det är för deras skull man bränner delar av marken tidigt om våren.

Morgonen var lite kall och blåsig, men solens strålar gjorde allt för att tina upp våra frusna öron. På havet gick vita gäss och det såg vilt och busigt ut.

De små sipporna och harsyran tycktes inte gilla den kyliga morgonen. Envist kröp de ihop med sina blad tätt intill stjälken och vitsipporna hängde slokörat med sina vita kronblad rakt ner.

Inget tycktes undgå Simons ögon. I ena stunden pekade han i skyn och visade oss en hackspett som flög förbi. I nästa stund fångade han upp något bland de frodiga bladen som visade sig vara en död liten näbbmus. Intressant fakta delgav han oss om precis allting.

Vi kikade efter humlor och bin, och vi fick lära oss att om man bara ska plantera ett enda träd, så ska man välja en sälg. Det finns inget bättre för våra bin och humlor.

Så fick jag se årets första lilla gullviva. Underbart.

Dagens citat:

Städa upp bland alla ”måsten”, så får du plats med nya ”vill”.

Ha en fin dag.

Kram Annika

När naturen kräver långsamhet.

Hejsan.

På vissa ställen känns det precis så, som om naturen vill att jag slår av på takten. Som om den kräver långsamhet. Det känns som om jag måste korta mina steg, stilla min andetag och bara känna efter.

Stenshuvud är en sådan plats. En plats för stillhet. En plats att ge sig tid. Tid att sitta ner enbart för att betrakta och att få vara i nuet.

En plats där ögonen får en stunds vila. En plats där jag kan låta blicken få fäste långt bort i fjärran. En plats där öronen får lyssna på vågskvalpet och vinden. Ögon och öron totalt fria från skärm och mobilljud.

Där vid Stenshuvud är det så härligt vid den här tiden. Den vissna ljungen blir som en mjuk bädd som bjuder in för en stunds vila.

Att ligga där på rygg i solen och blicka upp mot skyn är så mäktigt tycker jag.

Att låta tankarna komma och gå. Att betrakta en glada som flyger i cirklar i skyn, det måste räknas som bästa friskvården.

Dagens citat:

Det bästa med framtiden är att den bara kommer en dag i sänder.

Ha en fin dag kära ni.

Kram Annika

Scroll to Top