Stenshuvud – Gylleboannika

Klotter och motion av hundar och make.

6 kommentarer / Boktips, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 2 februari, 2024 / boktips, pomeranian, Stenshuvud / 2 minutes of reading

Hej hej

Mitt och Stefans mål detta här året har varit att vi ska komma ut och få lite mer vardagsmotion tillsammans, litegrann varenda dag.

Nu är jag ju själv mycket ute och rör mig i skog och mark redan, så det här är nog mest ett mål för min käre make. Efter hans krasslighet så är det ju extra viktigt att få upp flåset och komma igång med lättare motion igen. Därför packade vi in hundflickorna i bilen och for till Stenshuvuds nationalpark en mulen eftermiddag.

Vinden var kylig och ganska kall, men vattnet i bäcken porlade glatt och det kändes som en svag strimma av vår i luften. Nere vid ”Krivareboden” satt ett par med en medhavd fikakorg och njöt, det såg onekligen väldigt mysigt ut.

Ålafiskarens arbetsredskap stod fint uppställda i utmärkt ordning, men jag blev så himla ledsen över att se att någon ”snörnos” (dvs en intelligensbefriad snorunge) varit framme med klotterpennan och kladdat ner en av fiskarens vagnar. Så himla onödigt!

Vi vandrade en bit längs med havet innan vi vek av upp över ljungheden. Hundarna njöt och var uppspelta och glada.

Jag tittade lystet upp mot toppen av berget, men insåg att det inte vore bra att locka med Stefan ditupp. Han är inte direkt någon man slänger upp på ryggen om det skulle vara så att han inte orkade mer. Så vi svängde ner och tillbaka mot parkeringsplatsen igen. Det fick vara gott nog med en lite tur, i alla fall bra mycket bättre än ingen tur alls.

Boktips

Jag har lyssnat på Stina Wollters bok ”Kring denna kropp”. En bok om vår kroppshets, där hon utlämnande berättar om sin systers död i anorexia, om allt hat hon själv fått utstå på sociala medier, om sin egen mammas död och mycket mer. Det var en bok som var lätt att ta till sig och som kändes både viktig och tänkvärd i dagens utseendefixerade värld.

Dagens citat:

Känna hur andra känner kan man inte. Men man kan försöka förstå hur andra mår.

Dagens samhälle har blivit så hårt och kallt tycker jag. Vi behöver så mycket mer medkänsla och förståelse för varandra.

Ha det fint.

Annika

Klotter och motion av hundar och make. Läs mer »

Skön kväll på Stenshuvud.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 18 oktober, 2021 / Österlen, Stenshuvud / 2 minutes of reading

Hej hej

Jag och mina hundflickor hade en så härlig kväll på Stenshuvud i förra veckan.

Stefan var iväg i Småland på jakt, och det kändes som jag då hade hur mycket ledig tid över som helst. Ingen mat behövde tillagas. Och själv kunde jag ju bara ta något snabbt och enkelt när magen knorrade. Konstigt egentligen hur en person, som inte är mitt barn utan min man, kan ta så mycket tid, tänkte jag lite för mig själv.

Den här kvällen hade jag hur mycket tid som helst att vandra runt där i nationalparken och bara njuta av naturen.

När vi stretat upp för berget och jag njöt som bäst av utsikten, så kom en helikopter flygande över mitt huvud. Det är inte så ofta man ser helikoptrar nu för tiden, och jag grunnade sedan en stund på vad den egentligen höll på med här över våra huvud och över Österlens kust.

Så fortsatte jag att njuta av den storslagna utsikten. Än är det inte i sitt vackraste jag där uppe på berget. Men om bara några veckor kommer nog skogen att ha ändrat sig till magnifika höstfärger.

Särskilt från norra huvudets utkiksplats brukar det blir så väldigt vackert.

När jag och mina hundflickor tassade ner för det ”klippiga berget” så bestämde jag mig för att åka hit igen så fort det var dags för nästa jaktomgång.

Dagens citat:

Lyssna till vinden, den talar. Lyssna till tystnaden, den berättar. Lyssna till ditt hjärta, det vet.

Ha en fin dag. Kram Annika

Skön kväll på Stenshuvud. Läs mer »

Vidunderligt vackert.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 31 oktober, 2020 / Österlen, Stenshuvud / 1 minute of reading

Hejsan.

En ensam vandring i ett vidunderligt vackert landskap.

Eller ensam är nog fel att säga att jag var. Stenshuvuds nationalpark var ganska fyllt av besökare den här eftermiddagen.

Natursugna människor som ville njuta av hösten.

Jag vandrade uppför berget där man hade en vacker utsikt över havet och de höstfärgade träden.

Jag fortsatte min vandring mot Norra huvudet, som jag ju tycker är den vackraste platsen nu på hösten.

Däruppe var det många människor som också njöt av den färgsprakande utsikten.

På tillbakavägen valde jag att vandra genom alekärret.

Där är ju så himla vackert på våren, men faktiskt även nu på höstkanten.

Dagens citat:

Att komma ut i naturen är ibland som att träffa en kär gammal vän. En sån som påverkar väldigt mycket och kräver väldigt lite.

Ha det fint och kram från mig.

Annika

Vidunderligt vackert. Läs mer »

Böljande rapsfält och ett berg av kakor.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 9 maj, 2020 / Café Annorlunda, Österlen, Stenshuvud / 1 minute of reading

Hejsan.

En kort liten utflykt ut på vårt vackra Österlen hann vi med i helgen. Det är ju så fasligt vackert vid den här tiden på året.

Luddiga bomullsmoln, blått hav och böljande rapsfält. Och där, där mitt i hela härligheten bor ”Mr. Öppnalandskap himself”. Ulf Lundell har verkligen tur med bondens växtföljd det här året.

En smula kaffesugna bestämde vi oss för ett besök på Café Annorlunda.

Den traditionella kakbuffén var i sann coronastil ändrad till vars ett berg av kakor istället.

Det fina med att äta ute, är att hundar kan få sitta med vid bordet. Har de tur så kan de få komma upp i knäet och tigga till sig smakbitar från sin husse också.

Fast har man anlag för åksjuka så är det inte till att rekommendera att få sin lilla mage fullproppad med hembakt småbröd.

Men en mysig tur hade vi, och en kopp kaffe och hembakade kakor sitter aldrig fel.

Dagens citat:

Lyckan är inget adelskap, den kan inte ärvas.

Man måste alltid göra det bästa av allt, även i tider då livet suger lite mer.

Kram Annika

Böljande rapsfält och ett berg av kakor. Läs mer »

Låt tiden gå lite fort ett tag.

2 kommentarer / Familj, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 16 april, 2020 / barnbarn, Österlen, Stenshuvud / 2 minutes of reading

Hejsan.

Det är som om jag inte riktigt vet vilken åsikt jag ska ha det här året. Antingen vill jag stoppa upp tiden för att hinna njuta av våren och allt underbart som händer just nu.

Samtidigt vill jag att tiden ska rusa i rekordfart så att jag får hem mina två döttrar till Sverige snart igen.

Tänk… i påsk blev mitt lilla barnbarn hela 6 månader gammal. Alltså ett halvt år redan. Det gör ju såklart att man bara vill panikbromsa och stoppa upp tiden.

Samtidigt vet jag att Andréa, som ännu inte kunnat träffa sin systerson, längtar massor efter att få se honom. Så för henne och Emmy vill jag stoppa tiden så de också ska få njuta av den lille parveln innan han blir en stor gosse. Ja alla systrarna längtar såklart efter varandra väldigt mycket.

Mest för er mina döttrar, systrarna Henriksson, kommer här en liten bildbomb på Scotts påskfirande och på hans halvårsdag. För tiden kan vi inte göra något åt, den går med samma hastighet hur vi än gör. Vi kan bara göra det bästa av allting. Och jag, jag förevigar lille Tjabo-killen varendaste gång jag ser honom.

Planen var (och är ännu) en återförening av familjen någon gång under sommaren 2020. Jag håller tummarna så hårt jag bara kan för att det ska kunna bli verklighet.

Till dess längtar vi och njuter allt vi kan av nuet.

Dagens citat:

Längtan och hopp puttar oss mot framtiden.

Ha en fin dag och kram från mig.

Annika

Låt tiden gå lite fort ett tag. Läs mer »

Stenriket vid den lilla fyren.

2 kommentarer / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 19 oktober, 2019 / Jättens port, Österlen, Stenshuvud / 2 minutes of reading

Hejsan.

En morgon då jag och Stefan var vid havet och vandrade så passade vi på att ta vägen bort mot den lilla gulliga fyren som ligger i Stenshuvuds nationalpark.

Vägen dit är ganska stenig och smått krånglig, särskilt om man som Stefan, har en stelopererad fot. Jag brukar påpeka att det är utomordentlig bra träning för vristerna. Åtminstone tror jag det … och så blir det så mycket roligare då han är med…

Han brukar berätta en farlig massa roliga historier härifrån och så har han knasiga namn på de olika platserna, namn som ibland inte alls är lämpliga att skriva ut såhär i offentligheten.

Vi gick vidare söderut ifrån fyren och kom så fram till den plats som kallas för Jättens Port.

Här står två stora stenpelare och liksom blickar ut över Hanöbukten. Det sägs att det är här som jätten Sten har sin boning. Om sjömän av misstag skulle råka kika in här genom porten då kommer de senare att förlisa i bukten … ja det är alldeles sant…

I alla fall tror jag att det är här som Stenshuvudsgubben är avbildad.

På 1800-talet högg man sten här vid bergets brant. Nere på klippstranden kan man se resterna av en gammal smedja.

En del handhuggna stenar ligger kvar och minner om gamla tider. Fast Stefan hittade en särskild sten formad av naturen själv. En sten som gick i kärlekens teckan.

På tillbakavägen valde vi en annan väg att vandra. Lite lättare att ta sig fram på och så otroligt vacker den också.

Vi gick på ängen med de där speciella träden. De som är så vackert och berörande på något vis.

Dagens citat:

Starka människor trycker INTE ner andra, de lyfter upp dem.

Ha en fin lördag och kram från mig.

Annika

Stenriket vid den lilla fyren. Läs mer »

Krivareboden och det vilda havet.

2 kommentarer / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 30 september, 2019 / Krivareboden, Österlen, Stenshuvud / 2 minutes of reading

Gomorron.

Minns ni den där morgonen då jag skulle njuta av en vacker soluppgång vid havet? Och det såg ut så här när jag kom ner till stranden…

Just precis, så gott som helmulet och ett busigt hav som skummade vilt och vitt.

Den morgonen njöt jag ändå i fulla drag när jag strosade runt där nere i sanden vid den gamla vackra ålaboden.

Krivareboden, som ligger så sagolikt vackert och är en av våra vackraste ålabodar på Österlen.

Som alltid grunnade jag på den gamla skrönan jag hört en gång för länge sedan. Historien om hur boden egentligen fick sitt namn för massor av år sedan. Om hur den gamla ålafiskaren utan ben varje morgon kröp ner i sanden till sin båt för att ta sig ut till havs och ”råjta ålahommorna”.

På skånska säger man ”kriva”, vilket betyder krypa, och det skulle vara så den gamla fiskeboden fått sitt namn… Nu har jag hört helt andra spekulationer, så kanske har jag bara drömt allt det där om den benlösa fiskaren. Men ändå dyker tankar och fantasier upp i mitt huvud varendaste gång jag är här.

Från boden vandrade jag norrut över klapperstenen fram till den stora stenbumling som ligger som ett landmärke ut mot havet. Några ”snörtockar” hade varit framme med spritpennor och klottrat på den vackra stenen. Snörnosar, tänkte jag för mig själv.

Från havet vek jag upp i den ännu lummiga och frodiga skogen. Hösten hade ju bara precis börjat.

Innan jag lämnade Stenshuvud så blickade jag ut över havet uppeifrån parkeringen. För min inre syn kunde jag nästan se en gammal ålafiskare i sin träeka ute på det glittrande havet. Och jag svär på att han inte hade några ben…

Dagens citat:

De sa att jag var lättlurad … de trodde att jag trodde dem.

Ha en härlig måndag och en stor kram till er.

Annika

Krivareboden och det vilda havet. Läs mer »

Spåren i sanden.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 28 september, 2019 / Österlen, Stenshuvud / 2 minutes of reading

Hejsan.

Jag skulle njuta av den vackraste soluppgång vid stranden nedanför Naturum. Eller, det var i alla fall vad jag trodde…

Sådär är det. Saker blir inte alltid som man tror. Men det kan bli alldeles fantastiskt ändå.

Den klara himmel och den vackra lysande sol som de förutspått i väderleksrapporten … allt det lyste så totalt med sin frånvaro när jag parkerade bilen på nationalparkens parkering den tidiga morgonen. Den vackra horisont man brukar kunna se därifrån var nu ett enda grått ”bladdår”.

Fast när jag vandrade ner mot det dånade havet, hände som alltid, något med min kropp och mitt sinne. Axlarna sjönk, spänningen i nacken lättade och jag kunde återigen höra mina egna tankar lite bättre. Hjärtat sjöng av vällust.

Nere vid havet var det ljust, trots den tidiga morgonen.

Fiskarens redskap låg redo och iordning vid Krivareboden. Kanske väntade ålafiskaren in den kommande nymånen. Det stora ålamörkret sägs ju vara bästa tiden för riktigt god ålfångst.

Havet dånade och skummade vitt.

Det var när jag satt där som jag plötsligt la märke till dem … spåren i sanden.

-åhhh underbart vackra älgar, tänkte jag förtjust för mig själv, när jag med största säkerhet artbestämt de tydliga spåren i sanden …

-tsss, di darr … di ser jau ad di e en hob villsvin ….

Ja när jag stolt kom hem till min jägarmake och visade upp de tydliga älgspåren som jag fotograferat, slogs min egen fantastiska morgonfantasi av vackra älgar i spillror. Med en jägares självsäkerhet förkunnade han att det där minsann var vilda grisar och inget annat.

För mig själv så fortsätter jag faktiskt att tänka mig att det varit två vackra älgar som passerat bara en liten stund innan jag själv kom till platsen.

Nej, det blev ingen vacker soluppgång den här gången, men det blev en fantastiskt vacker morgon på sitt eget vis.

Dagens citat:

Vi kan inte välja ramen för vårt öde, men vad vi sätter in i den är vårt eget val.

Ha en härlig lördag och kram från mig.

Annika

Spåren i sanden. Läs mer »

Lycklig utan fiskelycka.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 26 juli, 2019 / fiskelycka, Hällevik, Österlen, Stenshuvud / 2 minutes of reading

Hej.

Vi har haft ljuvliga sommarkvällar här på Österlen. Sådana där dagar som är perfekta för en liten fisketur framemot kvällningen.

När min Stefan bestämde sig för att pröva fiskelyckan så hängde jag och min dotter med för en skön kvällspromenad.

Jag och Emmy blev avsläppta vid Naturum vid Stenshuvud medan Stefan körde vidare till sitt bästa fiskeställe.

Vi vandrade upp på toppen av berget. Där njöt vi av den fantastiska utsikten.

Jag har varit här en massa gånger, men blir precis lika förundrad varenda gång.

Vi vandrade vidare till ”norra huvudet”. Rönnbären hade börjat mogna och deras vackra röda färg stod i en skön kontrast mot det blåa havet och den ljusblå himmeln.

Som alltid när jag är häruppe får jag ett sug i magen efter att kunna flyga. En önskan om att kunna sväva fram som en örn i skyn, eller i alla fall flaxande som en albatros. Men det kan jag ju inte, och som tur är finns det numera bekväma trappor för att ta sig nerför bergets norra sida.

Nedanför berget stod korna och mumsade torrt gräs i kvällens sista solstrålar.

Vid Hälleviks kås valde vi stigen nere vid vattnet för att leta reda på Stefan och se ifall han haft någon fiskelycka den där kvällen.

Bästa platsen att fiska lär vara vid något som kallas ”Kroken”. På en liten igenvuxen stig smög vi oss dit. Och där stod han på en sten med sitt fiskespö. Jag stannade och njöt av synintrycket. Vackert som en tavla. Min Stefan ♥

-har du fått någon fisk, frågade vi när vi kom fram till honom.

-nääu, di brugar man änte få vi dinne tiden, di brugar änte nappa så här års…

Men såklart kan man ju fiska ändå!

Dagens citat:

Hemligheten med att hitta vår passion är att tillföra passion i allt vi gör.

Ha det riktigt bra.

Kram Annika

Lycklig utan fiskelycka. Läs mer »

Slutspurten på ålavandringen.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 6 juli, 2019 / ålavandring, kivik, Österlen, Stenshuvud / 2 minutes of reading

Hej hej

Kvällen då jag var på ålavandring i Kivik, hamnade vi ju alla lite lustigt hos Ranelid. Efter att ha drömt oss bort i rosa kärleksdrömmar för ett litet tag, traskade vi sedan den korta sträckan bort till underbara Hällevikskåsen.

Där var det dags för kvällens höjdpunkt. Kaffe och fikapaus. Överallt satt glada människor och njöt av den underbara aftonen.

Hälleviks egen ålafiskare var den här kvällen inte på plats. (Alltså min gullige svåger Mats.) Istället fick min man Stefan försöka dra sig till minnes lite om forna tiders fiske här. Fast Stefan är ju lillebroren i familjen och minns inte riktigt allt…. han mindes mest att de skaffade TV-kanal två, det där året då ålafisket slog alla rekord. Förmodligen gjorde flickorna på Tv två mer intryck på min käre make än vad hans fars ålafiske gjorde…

Många ålafiskare och ålentusiaster var på plats den här kvällen. En riktig ålakändis är den spexiga ”Hånsa”, som för kvällen såg ut att ha fått busig tillökning i familjen.

Efter kafferasten bar det vidare mot sista ålaboden på vandringen. Genom nationalparken vandrade vi på steniga stigar och njöt av den fantastiska naturen.