Om hon kunnat tala…
Hej
Efter en vecka som inte riktigt blev som planerat har jag idag en skön, härlig återhämtningsdag..
Förra helgen tänkte jag passa på att njuta av naturen eftersom det väntade en arbetsvecka fylld med kontorsarbete på Lokalföreningen. Ett arbete jag gruvat mig för, då jag inte tycker att jag till fullo behärskar allting. Men jag tänkte att med noggrannhet skulle det nog funka ändå. Och det mesta har flutit på och jag har klurat ut och fått ordning på nästan allting.
Förra helgen
Jag och Stefan tog alltså vår hundar med oss till Stenshuvud för att ta en tur i nationalparken förra helgen.
Vädret var soligt och fint. Även om vinden var kylig, så var det härligt att komma ut.
Hundarna traskade ivrigt på, så som de alltid brukar att göra när vi kommer på nya roliga ställen.
Molly kom på efterkälke, så som hon ibland kan göra. Då vill hon bli buren eller åka i sin ryggsäck, det är inget ovanligt med det. Jag tänkte att åldern nog började att ta ut sin rätt. Med sina 11 år är hon ingen ungdom, även om det inte heller är en väldigt hög ålder för en liten hundras. Stefan lyfte upp henne och bar henne emellanåt, och hon tycktes nöjd med det.
På stranden sprang alla tre hundarna runt och busade, och vi tyckte nog att de alla tre var lika pigga och livfulla som alltid.
Två dygn senare skulle det visa sig att vår lilla Molly förmodligen inte mått så bra den här dagen. Att hon redan då känt sig sjuk.
Söndagnatt
Vi vaknade upp mitt i natten av att Molly inte alls var sig själv. Bara genom att se på henne förstod jag instinktivt att det var mycket bråttom att få henne till ett djursjukhus och få henne under vård. Jag och Stefan kastade oss i bilen och for till det närmsta djursjukhuset som hade öppet vid den tiden på dygnet. Väl där togs vi emot omgående och vi fick snabbt besked på att vår lilla hund var mycket dålig. Vi fick lämna vår guldklimp och återvända hem, för att invänta besked om orsaken till hennes plötsliga insjuknande. Vi kunde bara hålla våra tummar hårt.
På Evidensia djursjukhus opererades Molly akut för sprucken livmoder. En operation som var mycket riskfylld då hon även uppvisade tecken på sepsis, sviktande levervärde och flera andra värden som inte var bra. Att ha henne i narkos för länge kunde helt enkelt slutat illa, så operationen fick ske skyndsamt.
Den natten blev det inte mycket sömn för oss. Vi hölls därefter uppdaterade om Mollys mående flera gånger varje dag och när det efter ett par dygn kom ett första litet hoppfullt besked så kunde vi försiktigt andas ut en smula och börja hoppas.
När vi till sist fick åka och hämta hem vår lilla medtagna hund var vi båda så glada och lättade, men samtidigt chockade över hur svag och medtagen hon blivit.
Den första dagen var Molly så svag, så svag. Hon ville inte äta eller gå och hennes blick var liksom död. Jag rannsakade såklart mig själv för att jag inte anat något tidigare, och jag önskade så att hon kunnat berätta för mig hur sjuk hon egentligen känt sig. Hon måste ju haft så fruktansvärt ont vår fina lilla Mollsan.
Sakta har Molly nu blivit bättre dag för dag och mina förhoppningar är såklart att hon ska kunna bli fullt återställd igen.
Jag är så tacksam över veterinärerna och deras god omvårdnad av Molly. Att det blev dyrt, det blev det med råge, men det är hon värd vår fina lilla Lovelylegends Afrodite♥
Dagens citat:
En hund är den enda på jorden som älskar dig mer än den älskar sig själv.
Påsken närmar sig, och hos oss blir högtiden bara stillsam och lugn. Det får bli tid för återhämtning och mycket ”vovve-mys”
Varm kram
Annika
