Storken är i väntans tider.
Hejsan.
I helgen var jag på kyrkogården i Sankt Olof för att sätta någon liten blomma på släktgraven på min pappas sida. De som vilar där, Agnes och Gösta, känns litegrann som min farmor och farfar, och då det inte längre finns någon som direkt kan åka dit, så gör jag det då och då.
Från Sankt Olof åkte vi vidare mot Fågeltofta och till allén vid Kronovall. I slutet av denna vackra allé finns ett träd med ett gigantiskt storkbo som brukar vara bebott med dessa stora härliga fåglar. Och jodå, mycket riktigt, på långt håll kunde vi se de lyckliga tu som tycktes vara i väntans tider.
Vi parkerade bilen så jag kunde smyga fram för att få en bra kameravinkel. Jag tassade så försiktigt fram, men ingen av fåglarna verkade särskilt rädda.
Det såg ut som om en av storkarna låg och ruvade på ägg, medan den andra mest höll sällskap. På Google kan man läsa att äggen ruvas under ca 33 dagar, och att båda föräldrarna hjälps då åt med arbetet. Samma ansvar gäller även sedan ungarna kläckts, så man får nog säga att storkarna har ett modernt och jämställt förhållande.
Vårt magnoliaträd
Så var det dags igen för mitt älskade magnoliaträd att blomma. Trädet är en present från mina föräldrar, som vi fick på vår bröllopsdag, så det är nu ganska exakt 21 år gammalt. De första åren ville det inte alls komma några blommor på det, men bara någon månad innan min mamma gick bort (2013), så fick vi se den första snövita magnoliablomman slå ut. Sedan dess har det blommat ganska rikligt. Dock har trädet levt farligt, eftersom Stefan varje år håller på att reta ihjäl sig på det eftersom det sträcker sig ut över poolen och tappar blommor och blad i vattnet. Något år ville han till och med ta bort det helt, men någon måtta får det vara tyckte jag. Det har därför beskurits en aning bryskt, men ännu verkar det trivas och må bra. Och jag blir lika glad varje år som det slår ut♥
Dagens citat:
Så vackert det skulle vara att kunna resa upp till himlen och föra en älskad tillbaka för att tillbringa en enda dag med denne på jorden; bara en enda dag, en sista dag tillsammans.
… fast nej, det skulle ju vara så fruktansvärt att återigen ta avsked… istället får man vårda minnena ömt.
Jag önskar er alla en riktigt fin skärtorsdag.
Kram Annika
Storken är i väntans tider. Läs mer »