gyllebodjur

Nötkråkan och katten Gustav

Hejsan.
Den allra första vintern som jag bodde här i Gyllebo så hade vi ett väldigt rikt djurliv.
Då var de flesta av fastigheterna runt omkring ännu obebyggda och vi hade både rådjur och älg som höll till på tomten och området runt omkring.
Fåglar av alla de slag fanns det gott om, och såklart matade jag dem för glatta livet. Fågelmatskontot var högt på den tiden… också.
Särskilt bra minns jag den skräniga nötkråkan som höll sig vid fågelbordet den där första vintern. Den struttade spänt omkring på marken under ett väldigt oväsen och såg ut att äga precis hela världen. Han kraxade och jagade bort de flesta mindre fåglar så gott han kunde.
Den där första vintern fick vi även vår första katt. Katten Gustav.
Vid den tiden hade jag ingen bra kamera och de bilder jag tog, framkallades på gammaldagsvis. Tyvärr finns inte ett endaste foto av vår fina Gustavkatt som liten kattunge.
Men en massa bilder på honom som stor katthane har jag hittat…
Snällare katt än Gustav tror jag nog inte har funnits på denna jord. Man kunde göra vad man ville med honom. Han fann sig i allt och såg bara ut att älska allt och alla.
Den första gången som vi skulle släppa ut vår lilla ”Gustavkattunge” så minns jag att jag oroade mig en smula för att katten händelsevis skulle kunna ge sig på den tämligen orädde nötkråkan.
-aunä, sa Stefan snusförnuftigt, di klarar han allri å, han e rent fårr liden ti di.
Vi hade inte mer än hunnit släppa ut kattskrället förän jag såg i ögonvrån hur den stora nötkråkan sprattlande satt i den lilla kattmunnen och snabbt släpades med in under vår stora snöklädda utegran.
-hjälp, skrek jag, medan Stefan slängde sig ut, barfota i den djupa snön.
Med ett fast grepp fick han tag i nackskinnet på katten Gustav som överrumplad släppte den kraxande nötkråkan. Katten sprang förskräck in genom dörren igen medan kråkan med ett hest skrik genast tog till flykten.
Sedan den dagen har jag inte sett till någon mer nötkråka i vår del av sommarbyn.
Åren gick och Gustav blev förlåten för den där kråkepisoden. Han fick leva i många år som en älskad familjekatt.
När Gustav fick njursvikt och tiden var inne så var det min dotter som hjälpte till att sätta injektionen i hans hjärta.  Han fick somna in och slippa lida.
Nu finns katten Gustav bara som ett kärt minne i våra hjärtan och någon nötkråka har aldrig vågat visa sig här hos oss igen ….
Nej, någon nötkråka har inte varit på besök på över 16 år …. inte förrän för några veckor sedan.
Plötsligt hörde jag det där speciella hesa kraxandet. Och tänk, där var han igen!!
På vår grindstolpe satt den en morgon och blängde på mig och hundarna när vi kom hem från vår skogsrunda. Så glad jag blev, för det är allt något speciellt med detta fjäderfä tycker jag.
Välkommen tillbaka nötkråkan.
En av mina absoluta favoritfåglar!!
Dagens citat:
Att gå omkring och oroa sig för saker
i livet hindrar oss inte från att dö,
det hindrar oss från att leva.
Ha en härlig dag och kram på er.
Annika

Have you seen the ko-ko

Hej hej
En kväll ringde min telefon. Det var min lilla söta granne i det blåa huset. Söta Ursula som är från Tyskland.
Ivrigt frågade hon bara:
-Annika, have you ever seen the ko-ko ….
Vi är båda lika förtjusta i djur och natur, så jag svarade bara kort:
-I´m coming …
Så högg jag min kamera och tassade över in till henne.
Och där satt den i hennes ekträd. Göken!
Alla har vi väl hört göken på somrarna, men alltid är den på ganska stort avstånd och aldrig har jag egentligen sett hur den ser ut.
De senaste dagarna har vi märkt att den suttit runt om vårt hus och vår tomt och kuckilikuat och haft sig. Kanske bor den också här i år. Kanske är det en bortadopterad unge som blivit stor och flygfärdig.
Göken är en verkligt spännande fågel tycker jag. Den liknar nästan en liten sparvhök.
Det där att den lägger sitt ägg i andras bo är också en spännande grej tycker jag. Det kan till och med vara så att hanen distraherar fågelparet i det tilltänkta boet så hans hona i smyg kan lägga ditt sitt ägg. När gökungen sedan kläcks och växer så puttar den helt fräckt ut de andra äggen över kanten.
Där finns så mycket spännande att läsa om denna fågel på Wikipedia.
Ursula påstod att när man hör göken på våren så ska man öppna börsen och spotta i den, på så vis kommer man inte att bli utan pengar det kommande året.
Kvällens citat:
Jag gillar tanken på alla underbara
djur som finns,
även när jag inte alltid kan se dem.
Ha en mysig kväll
Kram Annika

Sötchock i Gyllebo.

Hejsan
En dag i veckan mötte jag Gyllebos sötaste invånare.
För visst måste det här väl vara något av det gulligaste som finns?
Det var en tidig morgon då jag varit ute på ängen för att fotografera en ovanlig blomma som jag gjorde det här oväntade och speciella mötet.
Naturligtvis hade jag försett min kamera med en macrolins, vilken inte alls är avsedd att fotografera saker på håll med. Sådär är det alltid för mig, men jag får vara glad att jag hade en kamera med mig överhuvudtaget.
Jag vet att en del rådjur uppehåller sig vid vår tomt, och jag har varit rysligt arg på dem ibland, eftersom de förut ätit av mina blommor.
Men den här morgonen såg jag att det var något mer än ett rådjur…
Jag såg att det var en liten, liten unge också. Ett litet rådjurskid.
Naturligtvis blev mamman och den lilla ungen skrämda av mig när jag kom travande. Fort sprang de in i buskarna på granntomten.
Men kvar i gräset vid vägkanten stod det lilla tvillingkidet kvar. Det lilla syskonet som inte hunnit sätta sig i säkerhet stod blickstilla kvar som en staty, medan mamman kikade fram från sin buske med det andra syskonet hängande vid juvret.
Jag närmade mig försiktigt med smygande steg och satte mig på huk.
Det lilla kidet rörde inte en fena. Den var helt förvissad om att vid minsta rörelse så skulle den vara dödens död, för sådan är deras instinkt. Jag gick så nära jag vågade för att knäppa mina bilder, trots att jag hade fel lins på kameran.
Naturligtvis rörde jag inte vid det lilla djuret. Det har jag fått lära mig alltsedan barnsben att aldrig någonsin röra vid ett vilt rådjurskid. Mamman finns i närheten och då ska hennes lilla bebis inte lukta människa när hon kommer tillbaka för att hämta det. Det sägs att då kan hon rata sin unge och bara lämna den åt sitt öde.
Och en rådjursunge på halsen, det ville jag för allt i världen inte ha.
Jag smög mig sakta förbi och hem mot min egen tomt. Men så vände jag mig om för att knäppa en sista bild. Det var som om det lilla rådjuret nästan log. Fast den stod kvar i precis samma ställning så såg jag att den sneglade på mig och mungiporna hade dragits upp en aning. Kanske hade vi blivit kompisar …
Jag gick ett tiotal meter framåt, men så kom jag på, jag borde tala med den lite om mina blommor …. När jag vände mig om igen nästa gång så var det lilla djuret puts väck …
Jag älskar de här oväntade mötena med de vilda djuren här. Det ger mig så mycket av inre lycka.
Jag hoppas så att varenda kotte som bor och lever här med hund nu ser till att ha hundarna kopplade.
Att påstå att sin lilla hund inte är någon jakthund är helt befängt. Nästintill alla hundar har jaktinstinkt. Ytterst få skulle låta bli att springa efter ett flyende litet rådjurskid. Och vad jag har sett så har ingen hundägare den disciplinen på sin hund, att den går fot en hel runda som om den vore kopplad. Så på med koppel på era hundar nu och visa hänsyn till de som bodde här först.
(jo det förstås … grannen Camilla med sin golden har ett osynligt koppel på sin fina Milou, fast hon är också den enda som jag sett, som har den lydnaden på sin vovve,)
Min egen lilla Lykke skulle med vild förtjusning jaga ihjäl ett litet kid, om hon gavs möjlighet. Även om hon inte kan döda så kan hon göra att mamman förskjuter sin unge och katastrofen är ett faktum. Lykke är ingen jakthund och hon väger drygt två kilo.
Dagens citat:
Var vänlig mot de som är
ovänliga.
Det är de som behöver
vänligheten som mest.
Ha en fin dag, och hoppas att ni också får känna lyckan av att möta ett litet
rådjurskid en vacker dag.
Kram Annika

Där du är, där vill jag också vara.

Hejsan.
Hemma hos oss bor det ganska många djur, och ofta kan det verkligen vara ”som hund & katt” här hemma.
Fast lika ofta infaller sig lugnet och man kan se hur glada våra djur är för varandra.
Visst ser det mysigt ut när Lykke och Johnny (stor & liten) ligger sked med varandra? På sitt eget vis.
Att lilla Lykke fullkomligt älskar Johnny det går alls inte att ta fel på. Hon överöser honom med så mycket kärlek så Johnny tycker nog ibland att det blir något överdrivet.
Katterna har också någon slags hatkärlek till varandra. De ger ibland sken av att de hatar varandra. De spottar och fräser ilsket mot varandra. Men lika ofta hittar jag dem sidan om varandra. Och som alltid är de experter på att snusa upp bästa platsen.
-nya lakan i sängen = här får vi ligga och smutsa ner idag …
Kvällens citat:
Vi vet ingenting
om morgondagen.
Så idag vill jag att
min familj och mina
vänner ska veta hur
otroligt tacksam jag
är över att ni finns
i mitt liv.
Ha en fin kväll och kram från mig.
Annika

Vinbärssnäckor

Hejsan.
Nu känner man verkligen att våren är på ingång. Ett vårtecken så gott som något, brukar vara när våra stora vinbärssnäckor dyker upp i trädgården.
Till skillnad från mördarsniglarna, så gillar jag de här stora bamsiga snäckorna. Försiktigt brukar jag flytta undan dem så de inte kommer i vägen för gräsklipparen. Det är nästan så jag tycker att jag kan få lite ögonkontakt med dem, när de sträckor fram sina spröt och blänger på mig med den lilla pricken längst ut. För visst är det väl snäckans öga – den där lilla svarta pricken längst ut ….
Härliga är de i alla fall!
Kvällens citat:
En intelligent person kommer
att öppna dina tankar,
en vacker person kommer
att öppna dina ögon och en
kärleksfull person kommer att
öppna ditt hjärta.
Ha en riktigt härlig kväll.
Kram Annika
Scroll to Top