Allmänt

Rosa toner och en serie jag följt.

Hej

Trots att vi haft snö och vinter nu under nästan hela året så är den ena dagen ändå aldrig den andra lik.

Nere vid bryggan har vi vår vak kvar, som vi vårdar och sköter så gott som varenda dag. Trots att vi följer väderleksrapporten och håller oss uppdaterade om nederbörd och vind, så kan vi aldrig riktigt veta på förhand exakt hur morgonen kommer att bli.

Ibland när jag går hemifrån så viner snålblåsten runt mina öron och jag bestämmer mig ofta då för att avstå från att bada. Men så går jag genom skogen och väl framme vid sjön så känner jag hur alla träden och den branta backen ger ett skönt lä för vinden. Efter att ha fått upp ångan under den 2 km långa promenaden så är isvaken då såklart extra inbjudande.

En morgon tog jag och min vän rundan på Åsstigen. Just den morgonen blev det sådär lite extra vackert med en svagt  laxrosa himmel. Vi kunde ju inte annat än stanna och bara förundras. Jag tror att vi båda är världsmästare i att förundras.

TV-serie

Hemma hos oss så är det mest Stefan som tittar på TV. Men nu under vinterhalvåret så kan även jag tycka att det är mysigt att sjunka ner i soffhörnan och titta på något bra program. För ett par år sedan följde jag en TV serie på Netflix som jag gillade väldigt mycket. ”The Crown” – en filmatisering om det brittiska kungahuset. Nu hade det kommit nya avsnitt i serien och jag har redan hunnit plöja igenom dem allihopa.

Dagens citat:

Hela världen är full av underverk, men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag.

Alla borde tillåta sig att förundras lite mer.

Ha en fin lördag.

Annika

Rosa toner och en serie jag följt. Läs mer »

Här är ditt liv, del 3,

Hejsan.

Idag får bloggen innehålla pappa Kurts tredje och sista del, som han skrivet om sitt liv. De anteckningar som han knåpat ihop och som han så gärna önskat att jag skulle publicerat i vår lokala tidning på hans 90 års dag.

-ja du pappa, även om din kraft och lust att skriva plötsligt tog slut och många minnen och historier nu endast finns i våra hjärtan, så hade det ändå krävts en extra bilaga med ”Ystan”  den där lördagen på din födelsedag.

Här fortsätter Kurts berättelse:

Östergötland – Skåne.

 Jag anlände till Norrköping, letade upp Fiskebykontoret, och stegade in. Jag frågade om det fanns arbete i skogen, och lämnade fram mina betyg från praktik och utbildning. Jodå, jag kom som eftersänd eftersom man just stod i begrepp att annonsera efter en förman till ett huggarlag. Jag skulle skjutsa ut dem med en liten buss, aptera åt dem, och räkna upp deras  huggningsresultat för avlöning. Allt detta föll på att jag vid denna tid ännu inte hade skaffat mig något körkort. Nu spelade detta inte så stor roll för min del, eftersom det var huggningspraktik jag i första hand hade tänkt mig. Sådant arbete hade man också att erbjuda, och så kom det sig att jag hamnade i ett litet samhälle som hette Simonstorp.

Här i Simonstorp blev jag placerad i ett skogshuggareläger bestående av ett par manskapsbaracker, och en barack som innehöll kök, matsal och ett dagrum. Vi var ett tjugotal huggare som var förlagda här. Här fanns några finnar och en hel del danskar. Ett äldre par svarade för matlagningen. Fiskeby hade flera liknande förläggningar lite här och där i Kolmårdsskogarna. Nu följde en tid som var ganska händelsefattig. På dagarna var det huggningsarbete, och kvällarna bestod mest av vila, lyssna på radio, schack och kortspel. Jag passade på att, med tanke på kommande utbildning, förkovra mig i en del ämnen, och genomgick därför ett par korrespondenskurser på Hermods. Bl.a. läste jag en kurs i matematik, som jag sedan fick god nytta av. Jag minns att den här vintern var ganska sträng. Sålunda kröp kvicksilvret ner under 25 grader och höll sig där minst tio dagar i sträck. Väldigt stora snömängder hade vi också, så det var ganska kämpigt att tjäna ihop till sitt uppehälle.

Tiden gick emellertid, nyåret 1955/56 passerades, och jag tyckte mig ha fått nog av huggningspraktik. En kväll satte jag mig och skrev en del brev till några av domänverkets revir, från Särna/ Idre revir i norr till Södra Skånes revir i söder. Det förstnämnda ansågs av skogspraktikanter vara ungefär detsamma som att gå i kloster. Något mera isolerat, ödsligt och avsides beläget hade man svårt att tänka sig. Jag skickade iväg breven, och sedan var det bara att gå och vänta på något eventuellt svar. Detta kom också efter några dagar – per telefon. Det var jägmästaren i Södra Skånes revir, den legendariske Hjalmar Månsson, som ringde. I Skåne hade det varit en ordentlig storm, det hade blivit mycket vindfällen, och det fanns stort behov av både huggare och apterare. Jag fick ett erbjudande att börja som apterare i Dalby kronopark, så snart som möjligt. Jag behövde några dagar för att avsluta mitt arbete och min vistelse här i Simonstorp, men en vecka senare var jag igång i Kronoparken i Dalby. Här handlade det om att aptera Hollandspålar och Hollandstimmer. Detta var virke som användes till Hollands fördämningar mot havet.

Helgerna tillbringade jag ganska ofta hemma i Tåghusa. Jag hade ännu inte skaffat något körkort, så jag fick anlita SJ. Det gick bra att resa tåg till S:t Olof, och sedan apostlahästarna de 4 kilometrarna till Tåghusa. Hemma var jag ofta tillsammans med mina ungdomskamrater. Det var de gamla kära nöjesställena som gällde då.

Någon gång i maj var stormskogen upphuggen, och jag kände mig nöjd med Dalby Kronopark. Jag slutade min anställning, jag hade ju fått min apteringspraktik, och hade nu samlat ihop alla nödvändiga arbetsmoment för att söka in på skolorna. Jag reste hem till Tåghusa. Under sommaren läste jag en del korrespondenskurser i matematik, svenska , skogshushållning m.m. Det kunde jag ha nytta av när jag skulle söka in på kommande utbildningar. Dessutom hjälpte jag till hemma med jordbruket, min morfar började bli till åren och kunde inta slita som han tidigare gjort.

I tidningen ”Skogen” stod en dag en annons att Björnstorps gods sökte två praktikanter till sitt skogsbruk. Praktikanterna skulle fungera som förmän och skulle ha lång och meriterande tjänstgöring. Detta verkade passa mig, så jag sände in en ansökan och mina betyg. Efter ett par veckor fick jag svar att jag var välkommen att börja på Björnstorp.

 

Här fanns Ingrid !

(Min målsättning är att fortsätta min berättelse)

Här har Kurt tyvärr hoppat över tiden då han mötte Ingrid och deras första tid på Björnstorp och Torup. Han fortsätter istället sin berättelse om tiden då han kom till Christinehof,  och mitt älskade barndomshem ♥ 

SKOGHEM.

Jag anlände till Christinehof den 14 oktober 1964, och tog i besittning den boning som hette Skoghem, och som skulle bli min hemvist i 30 år.

Jag kom från en treårig vistelse på Torups gods i Bara, där jag hade tjänstgjort som skogvaktare direkt efter min utexaminering från Kolleberga skogsskola. Jag var ett offer för den rationaliseringsvåg som i början av 60-talet drog fram över skogsbruket i landet. Man slog ihop små arealer, man gick med i skogsägareföreningar, skogssällskapet etc. och många skogstjänstemän blev utan arbete. Jag hade dock turen att få anställning på Högestads & Christinehofs fideikommiss.     

                                                                                                                

Förutom mitt enkla bohag medförde jag i boet även min unga hustru Ingrid, 22 år. Bostadsytan i min förra tjänstebostad  var c:a 70 m2, och nu steg vi in i ett palats på bortåt 200 m2. Det var verkligen skillnad. Vi placerade vårt enkla möblemang i sydvästra hörnet av det stora rummet.

Hur såg då det Skoghem ut som tog emot oss ?  Inte så trevligt precis. Gårdsplanen var helt grön av ogräs. Gräsmattan hade inte blivit klippt på åtskilliga veckor, buskagen trängde på från alla håll, strax norr om gårdsplanen fanns antydan till att en gång ha funnits en trädgård av något slag. Vid västra gaveln (mot slottet) stod en vildvuxen rosenhagtorn, som mest bestod av vissna grenar. Strax intill stod fyra lindar i kvadrat med c:a 3 meters sida. Dessa hade en gång bildat en säkerligen helt underbar berså, men det var nog rätt så längesen. Nu hade dom fått växa upp till ganska höga träd. Dock var dom inte lika stora som de två stora lärkar som stod strax intill. De var nog omkring 20 meter höga. I  söder avgränsades tomten av en bäck, med stensatta sidor. På ömse sidor av bäcken fanns en häck, bestående av en kombination av avenbok, naverlönn och syren. Mellan den närmsta häcken och bäcken stod ett antal stora träd, närmare bestämt 3 askar och 3 lönnar. Dessa var endast till nackdel. Förutom att de skuggade större delen av gräsmattan och därmed orsakade att den till stor del utgjordes av mossa, gjorde de höstarna väldigt arbetsamma med alla de löv som skulle räfsas upp och forslas bort. Tre säsonger uthärdade vi, sedan fick jag tillstånd av jägmästare Abrahamsson att ta bort dem, vilket också skedde. Då fälldes även de ovan nämnda lärkarna, samt den förväxta lindbersån och rosenhagtornen. Östra delen av tomten utgjordes av en förfallen och vildvuxen frukt och bärträdgård. Denna hade, enligt folket i trakten, varit något av en Edens lustgård på Saxtorps tid, med fina stenpartier, och fin blomsterprakt. Inte så konstigt, han hade ju tjänstefolk, som höll ordning både ute och inne.

En sak som inte var så trevlig precis var att vi inte var ensamma om bostaden när vi flyttade in. Det förhöll sig nämligen så att basen för sågverket, en smålänning vid namn Bertil Jansson, som hade anställts ett par månader tidigare tillfälligtvis bodde på Skoghem. Han skulle egentligen ha sin bostad där familjen Sjögren numera bor, det hus som heter Svensboda. Han kunde dock inte flytta in förrän Enok Nilsson , som då bodde i Svensboda, flyttade ner till Högestad. Denne i sin tur kunde inte flytta förrän den bostaden blev ledig. Där bodde den pensionerade skogvaktaren Valter Olsson kvar. (han skulle så småningom flytta till Sjöbo). Så det blev en mycket underlig, och för oss mindre  lustig situation som uppstod. Den varade i ett par månaders tid innan det löste sig.

Denna tid var ju inte så särskilt trevlig. Det var väl inget fel på Bertil Jansson, men det är ju inte så trevligt att husera ihop med en främmad människa som vi ju inte kände såväl. Han var inte så särskilt renlig av sig heller. Städning av bostaden var inget som låg för honom, så på den fronten fanns det mycket att göra. Han hade en hund (tax) som han till största delen utfodrade med färdig hundmat i konservburkar. När burkarna var tomma lät han dem ligga i skåpet under vasken i köket (odiskade) så där var en otäck stank. Detta tog ju Ingrid itu med direkt, men hon befann sig i s.k. välsignat tillstånd i 3:je månaden och var därför extra ”äckelmagad” som man säger på skånska, så hon mådde inte så särskilt bra.

Till slut ordnade allt upp sig, och vi fick ha bostaden för oss själva.

                                                                   Annika

Våren 65 satte vi igång att ordna upp trädgården. Vi anlade en liten hallonodling, gjorde i ordning en köksträdgård. Vi sådde morötter, rödbetor, rädisor, gröna bönor, sallader m.m. Dessutom satte vi potatis. Ingenting går upp mot att gå ut i sitt eget potatisland och gräva upp ett kok. Gott ! 

Våra två hundar Miller och Bamse hade funnit sig väl tillrätta och verkade trivas bra. Försommaren närmade sig, och Ingrid blev allt rundare om magen. Den lyckliga tilldragelsen var beräknad att ske någon gång i månadsskiftet maj-juni. Snart var vi där.

Det var på natten 2 juni 1965. Jag vaknade av att någon skakade mig. Det var Ingrid. ”Jag tror att det är bäst att vi åker in till Simrishamn nu ” sa hon. Det gick hela nästa dag, ända fram till kl. 22 på kvällen. Då födde Ingrid en flicka som så småningom skulle få namnet Annika.  Annika föddes en onsdag (rättelse, det var en torsdag). Kommande helg var det pingst. Jag minns att jag på söndagen-pingstdagen- satt ute på altanen och drack kaffe och lyssnade på dansmusiken från festen i Alunbruket. Det var varmt och härligt försommarväder och festerna i Alunbruket var på den tiden lugna och städade tillställningar. En underbar frid rådde över området, och jag minns att jag genomfors av en härlig skön känsla och stolthet av att ha blivit pappa.

Så var vi då tre i familjen, samt dessutom två hundar. En annorlunda tid började. Det mesta kretsade nu kring den lilla nyfödda.

( Jag hade tänkt fortsätta min berättelse, men så har det inte blivit.  2015-07-28)

Här slutar Kurts berättelse, men jag kom att få en liten syster, Görel, som föddes år 1969.

På Christinehof  växte vi båda upp, och inte förrän vi var vuxna flyttade mina föräldrar till sitt älskade hus i Brösarp, den 8 oktober 1994. Här fick de  några av sina bästa år tillsammans, fram tills Ingrid dog år 2013. Här på Syrenvägen njöt de av vänner, familj, barnbarn, trädgård och allt annat som de tyckte hörde till livets efterrätt.

 

 

Bland Kurts anteckningar finns också en berättelse han skrivit om Ingrid, drygt en månad efter hennes bortgång. Kurt sa ofta att när han blev ensam kvar så blev livet så trist… 

Med det avslutar jag Kurts livsberättelse, åtminstone för den här gången. Tack för allt mina fina föräldrar.

Del 1, kan man läsa om HÄR.

Del 2 kan man läsa om HÄR.

Dagens citat:

Och i trädens kronor viskade vinden från de som hade gått före.

-ta hand om jorden.

-ta hand om varandra.

ta ansvar, innan det är försent.

Ha en fin dag.

Annika

 

 

Här är ditt liv, del 3, Läs mer »

Olika känslor vid middagsbordet.

Hej hej

Hos oss är fåglarnas middagsbord en välbesökt plats vid den här tiden på året.  Den här vinter har vi minst tre ekorrar som gärna också kommer och förser sig med godsaker.

Fast det är inte alltid som de där tre ”korrarna” är sams och inte håller de så särskilt fint bordsskick heller, nej ibland uppstår rejält heta känslor och en väldig tumult. Slagsmål mitt i middagsmaten så att frön och nötter skvätter omkring.

Då blir det ett högt tjattrande, det är svansar som piskar hårt fram och tillbaka och till sist så far de tre slagskämparna på olika håll upp i träden.

Fåglarna ser mest lite chockade ut när lugnet åter lagt sig runt middagsbordet.

Jag vet inte riktigt om trötthet räknas som en känsla, men just dödstrött är något som lilla hunden Penny ofta blir vid vårt eget middagsbord när vi ätit kvällsmat.

Nej, ju mer jag tänker på det så är den tröttheten som drabbar min lilla valp nog mer en form av ett tillstånd faktiskt 🙂

Ett annat tillstånd man kan hamna i är ju att bli euforisk. Just upprymd och pigg det blir jag nästan varenda morgon på bryggan vid den här årstiden. Så underbar start på dagen.

Dagens citat:

Hur många paddor måste man kyssa för att hitta sin Iphone?

Ja, ibland undrar jag om det finns fler än jag som är lika bra på att förlägga sin telefon om dagarna….

Ha det gott, Annika

Olika känslor vid middagsbordet. Läs mer »

Favoritsöndag i november

Hejsan.
Trots mörkret och kylan i november så älskar jag den här tiden.
Den är fylld av förväntan och man kan ju göra en blåsig, våt och kall novembersöndag huuuuur mysig som helst.
Att tassa upp på morgonen och klä på sig sitt varma ullunderställ och vindskyddande ytterkläder, är bara så mysigt tycker jag. Det spelar ingen roll att det är en tidig söndagsmorgon och att just den dagen heter vilodag. Jag vilar min själ i naturen och får tankarna att klarna och alla problem att luftas runt och allt bli mer hanterbra.
Jag längtar lite efter att Stefan ska bli av med sitt gips på foten, då kan jag kanske locka med honom ut i naturen en sväng. Fast kanske är han själv inte riktigt lika lockad som jag av mina drömmar …. såvida det inte handlar om älgjakt eller så….
Ingenting är väl så skönt som att komma in efter en lång skogsrunda och koka sig en kopp kaffe, tända fyr i kaminen och njuta av att ha hela köket fyllt av levande ljus.
Att sedan frampå eftermiddagen laga till lite enkel värmande mat, det gillar jag.
Extra mysigt är det när höstmörkret sänker sig redan till eftermiddagskaffet.
Lite pasta och en enkel köttfärssås, mer behövs inte.
Bästa är sedan att bra strunta i disken, att bara låta alltihopa få stå.Att istället sjunka ner i Tv-soffan … Kanske kunna övertala Stefan att för hundrasjuttioelfte gången sätta oss och se min absolut största må-bra-film  – ”Under Solen” med Rolf Lassgård …
Jag bara älskar bilderna och vyerna i den filmen!
Japp, det kan man kalla för en favoritsöndag i November!!
Dagens citat:
Jag är inte ett dugg bättre än
någon annan, men jag är
väldigt bra som jag är och
det är du med.
Hoppas ni alla tar chansen att stanna upp och njuta av livet. Att vara nöjda med er själv och må gott.
Kram Annika

Favoritsöndag i november Läs mer »

Typiska novemberpyssel

Hej hej
Ett typiskt novemberpyssel för mig är nog att ta hand om trädgårdens alla nerfallna löv.
I vanlig fall så brukar vi hjälpas åt, jag och min Stefan, men i år har det varit lite krångligare än vanligt med hans gipsade fot.
För några veckor sedan fixade jag till alla krukor som ännu stod kvar utomhus. De sista sommarblommorna hamnade på komposten, krukorna diskades och bara någon enstaka blomsterpotta fick vara kvar ännu ett tag.
Men så kom det då till alla löven….
Räfsa alltihop var otänkbart med mitt diskbråck. Men med lite uppfinningsrikedom och jävlarannamma så kom lövsugen igång och blev till en blås istället. Haltande kom Stefan ut och satte igång åbäket åt mig och gav mig en lektion i konsten att blåsa löv.
Att fixa sånt man först inte trodde skulle funger det känns alltid fantastiskt.
Nu kan vintern få komma när den behagar, vi är redo!
Dagens citat:
Ingenting är lätt för ovilliga.
Nog är det så alltid, finns inte viljan, då blir det ganska ingenting.
Ha det gott och kram
Annika

Typiska novemberpyssel Läs mer »

Sega gubbar på Hantverkarns.

(inlägget är ett samarbete med Stefan Hantverkarn AB)
Hejsan.
Det var en isande kall novemberdag som jag var ute och hälsade på hos Hantverkarns grabbar.
På en liten söt stuga, ett stenkast från havet, var de i full färd med att lägga om taket.
Extra kul var det att se att hela personalstyrkan var samlad den här dagen efter diverse små skador och sjukdomar. Till och med Stefan struttade runt där med sin stora gipsade fot.
Ja, det är allt bra segt virke i både Hantverkarn själv och hans duktiga gubbar, tänkte jag för mig själv.
Problem och lösningar avhandlades snabbt och effektivt innan grabbarna gav sig upp på taket igen.
Antingen fick de arbeta sig varma, eller så fick de nog gå och ta mer kläder på sig, sa de till  mig, innan de gav sig i kast med jobbet igen.
Ett stenkast längre bort, låg en annan liten röd stuga. Där höll andra halvan av Hantverkarns gubbar till.
I den lilla charmiga stugan skulle det bli nytt badrum och lite invändig renovering. Fint som snus förstod jag att det skulle bli.
Ganska snart frös jag så jag hackade tänder rejält. Iskalla vindar från havet kröp snabbt innanför mina kläder.
När jag satte mig i min bil och slog på värmen på högsta nivån, tänkte jag för mig själv att det är allt bra sega gubbar, de där gubbarna på Hantverkarns.
Dagens citat:
Jag kan saker som inte du kan.
Du kan saker som inte jag kan.
Tillsammans kan det vi gör bli fantastiskt.
Och är man sedan både seg som kall sirap och med en stor portion serviceanda, då kan resultatet bara bli enastående.
Har ni kanske också en röd liten stuga på Österlen som behöver hantverkarkärlek, då går det bra att kontakta Stefan Hantverkarn AB.
Ha det fint
och kram från ”fryssekyllingen” Annika.

Sega gubbar på Hantverkarns. Läs mer »

Traditionsenlig lunch

(inlägget innehåller reklamlänkar)
Hej hej
Har man en tradition, så måste den hållas…
Det var för någon vecka sedan, kanske den färgfattigaste dagen i hela november, som jag och min fina väninna träffades för att gå och äta lunch tillsammans.
Tradition och tradition – i fjor när vi träffades på Brösarps Gästis, så enades vi om att göra det hela till en tradition.
Att stanna upp i vardagen runt adventstid och ses över en lunch någonstans på Österlen.
Både Tina och jag har haft ett år som rullat på i ett högt tempo för oss båda. Saker som vi inte kunnat påverka. Upp och nedgångar som hör livet till för oss alla.
Att planera in en avkopplande lunch med massor av skönt befriande skratt, det var därför guld värt.
För skratta, de är vi två ganska bra på, det måste jag nog allt påstå.
Den här dagen gick vår färd till den lilla charmiga byn, Östra Ingelstad.
Ni vet den där gulliga lilla byn som ligger mittemellan Smedstorp och Hannas. Byn med den pitoreska BP macken, den lilla kyrkan och den stora Ingelstagården mitt i byn.
Här har jag själv massor av ungdomsminnen från … fast allt det där – ja det är ju en helt annan historia …
Den här dagen skulle vi äta lunch på byns populära B&B, Smedjan.
Så himla mysigt. Vi möttes av en skön värme som slog emot oss från den lilla täljstenskaminen i matsalen. Och för att vara ett luchställe som låg mitt ute på den Österlenska vischan så kunde jag glatt konstatera att det var många matgäster som hittat dit den där dagen.
Efter att ha njutit av vår goda fiskrätt under total tystnad, så satt vi sedan länge, länge och småpratade i lugn och ro. Sådär som man kan göra med någon man känt i nästan hela livet.
Vi hade verkligen en mysig eftermiddag, jag och min vän.
Och extra glädjande var det att en liten krog mitt ute på Österlen kunde locka luchgäster, en färgfattig novemberdag mitt i veckan, ja till och med välkända politiker skymtades vid ett av de små borden …
Så måste jag såklart rekommendera bästa sidan för att hitta alla fina ställen runt om på Österlen.
Kika gärna in på Österlen. se, en sida jag säkerligen kommer att få anledningen att återkomma till många gånger framöver.
Kvällens citat:
Skratt är ett lugnande medel
utan några bieffekter.
Kvällens tips:
Man kan ju inte lyxa till livet med lunch på krogen varendaste dag.
Därför kommer här lite tips på kampanjer på hushållsattiraljer…
Stavmixer här.
Blender för nyttiga juicer här
… och den lömskaste lilla grejen som finns, hittar ni här….
Njut av en härlig kväll.
Kram Annika

Traditionsenlig lunch Läs mer »

Svag för julrosor.

Hej
Att jag älskar växter och blommor är väl ingen hemlighet.
Såklart finns det några blommor som ligger mig lite varmare om hjärtat än andra.
Julrosen är en sådan!!
För några veckor sedan när jag var hos bästa Sussie och hennes ”blommehörna” i Gärsnäs så stack hon till mig den mest underbara julros ni kan tänka er.
Jag älskar ju dessa ljuvliga blomster och i min trädgård växer redan lite olika sorter.
När vädret för några korta timmar visade sig från sin lite bättre sida, så passade jag på att ge mig ut i min trädgård för att fixa lite inför vintern. Några sista lökar fick komma i jorden.
De sista sommarblommorna hamnade på komposten och krukorna gjordes rena för vinterförvaring i det lilla skjulet.
Min dotter Amanda och hennes lilla hund var på besök den här ljuvliga novemberdagen. Såklart lockade jag ganska lätt ut dem alla i den härliga höstdagen.
Julrosor får man aldrig för många av tycker jag. Det är en alldeles ljuvlig blomma som man bara blir glad över.
Dagens citat:
Världen har endast så
mycket makt över dig
som du ger den.
Dagens tips:
Idag vill jag tipsa om lite härliga och gosiga inneskor.
Fårskinnstoffel i slip-in modell här.
Mina favoriter finns här.
Mer modeller på sköna inneskor hittar ni här.
Ha det bra och njut av en liten blomma då och då.
Kram Annika

Svag för julrosor. Läs mer »

Direkt från morgon till kväll.

(inlägget innehåller reklamlänkar)
Hej hej
Vissa dagar känns det nästan som om dygnet går direkt från morgon till kväll och liksom glömmer bort att överhuvudtaget vara dag. Det är som om ljuset inte tycks nå ända ner till jordklotet. Inte ens mitt på dagen.
Det här gråa och mörka, det är så typiskt för november tycker jag.
Det är nog därför vi nordbor längtar så väldigt mycket efter adventstiden och ljuset.
En annan sak som är så typiskt för den här årstiden, det är alla betor som är upptagna.
I stora högar ligger de här på de Österlenska åkrarna och väntar på att få levereras till sockebruket. Förmodligen håller bönderna sina tummarna hårt just nu, för frostfria veckor fram till leveranserna. Ja det kan nog vem som helst förstå att det inte är det roligaste arbetet att täcka de stora högarna så betorna inte blir som sladdriga geleklumpar.
Nog är man sugen på att ljusa upp världen lite extra nu!
Även om jag vill ha frost och snö, så förstår jag att det inte är allas önskan direkt.
Kvällens citat:
Varje skugga talar om att
någonstans finns det ett ljus.
Kvällens tips:
Lite tips för att lysa upp världen så här i november är den här härliga ljuslyktan.
En underbar kopparlykta finns här.
Min egen favoritlykta att kanske låna ut till tomten är ändå den här.
Ha det gott och lys upp kvällen så gott ni kan.
Kram Annika (behind the tree)

 

Direkt från morgon till kväll. Läs mer »

Julmarknad i Tomelilla.

(inlägger innehåller reklamlänkar)

Hejsan

Jag älskar att besöka små julmarknader på Österlen vid den här tiden på året.
Att suga i sig lite julstämning så här i början innan allting rullar på för fullt här hemma.
Bäst gillar jag sådana där små julmarknader där det bara är egna hantverk och bakverk, saker man inte hittar i de vanliga affärerna. Det känns lite mer genuint och mysigt tycker jag.
Precis en sådan liten mysig julmarknad var vi på i Ullstorp, som ligger  en liten bit utanför Tomelilla.
Något inträde behövde vi inte betala, istället fick man en nummerlapp med chans till en liten vinst.
Döm om min förvåning när ja vann en julgåva på min nummerlapp.
Tänk nu verkar det bannemej som jag har börjat få tur i både spel och kärlek.
 Det var så varmt och gemytligt där i det stora tältet.
Julkänslan var verkigen på topp.
Från Ullstorp är steget inte så långt till Österlens eget ”Ullared”. Affären vi alla känner till här ner hos oss, nämligen Boan. Eller Bo Ohlsson som det ju faktiskt heter.
Såklart var vi bara tvungna att ta en sväng dit också. I år var hela julavdelningen rejält utökad och alltihopa hade ett eget hus med bara julsaker. Så häftigt i lilla Tomelilla.
En hel liten tomtevärld hade man byggt upp i mitten av lokalen. Bara att titta på den var som en mysig julupplevelse.
Vi var på jakt efter en vit, stor pappersstjärna att ha i ett fönster i vårt hus i år. För en billig peng hittade vi den såklart på Boan.
 Dagens citat:
Glatt hjärta gäspar sällan.
Tips:
Idag tänkte jag tipsa om lite juklappar till ”Honom”…
Ett sådant här rakset hade jag gärna köpt åt min Stefan. Dessutom urtjusigt i badrummet.
Riktigt varma kängor som de här, hade varit sköna för min Stefan.
Eller en klocka som det här tjusiga armbandsuret.
Ha det fint och kram
Annika

Julmarknad i Tomelilla. Läs mer »

Rulla till toppen