Hej.
Så var det dags för sagans sista kapitel. Sagan om min finaste vän – min Johnnyhund.
De spår vi båda lämnade efter oss på den öde stranden för bara en vecka sedan är nu redan bortspolade.
Den gråmulna dagen vid Vitemöllas strand kom att bli vår sista utflykt tillsammans.
Jag såg tydligt hur ont Johnny hade och hur ansträngande det var för honom att springa i den mjuka sanden när bakdelen inte vill som han. Men i vanlig ordning tjuvåt han tång så fort jag vände bort blicken och han försökte springa lika fort som vanligt där i vattenbrynet.
På stranden hittade han en ljusblå ballong och var överlycklig över att kunna visa mig sitt fynd. Stolt som alltid att vara till lags! Vinden var frisk och skön och vi fick en värdefull stund tillsammans.
Jag och Johnny har haft en ensam helg tillsammans. Alla som någon gång haft förmånen av att äga eller känna en ”flatte” vet hur de liksom ler och leker ända in i döden. Men jag såg igenom Johnnys fasad och hans försök till bus. Jag la märke till alla små tecken som vittnade om att något var fel, mycket fel i hans magrande kropp.
I helgen tog jag så mitt livs värsta beslut, men också det som kändes mest rätt i mitt hjärta.
Den 25 november fick Johnny lugnt och fint somna in hos vår älskade veterinär Per.
Där och då, när han fått sin lugnande spruta, anade jag för en liten stund den gamla vanliga Johnny. Det liksom glimmade till i hans tillgivna ögon när medicinen motade bort smärtan. Johnny reste sig upp mot oss och viftade frenetiskt på sin svans. Så slickade han bort våra forsande tårar. Han nafsade Stefan, som han alltid brukade göra, i hakan och pussade mig med sin långa varma tunga. Ett kort ögonblick som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Sedan la han sig till ro vid våra fötter, som så ofta. Där somnade han in – lugnt och fint – för alltid.
Tack för allt min högt älskade Susedalens Right for you, ”Johnny”♥
Jag vill tacka Susedalens kennel, Marie och Johanna, för ert förtroende. Jag vill tacka världens bästa veterinär Per för allt genom åren. Jag vill tacka Simrishamns Brukshundklubb för den första uppfostran som unghund. Jag vill tacka Teddy, Marie och alla kompisar på vår väg till certifierad hemvärnshund. Jag vill tacka vårt kompani och våra soldatkompisar i hemvärnet. Så vill jag tacka mina tre döttrar och Stefan som stod bakom mig när jag tog mitt svåraste beslut. Nu med facit i hand ser jag så många tecken som vittnar om att ”Jonte” var så mycket sämre än han någonsin visade oss … Jag är så glad att jag tog beslutet för Johnnys skull, men gud ska veta att mitt hjärta nu har brustit och stundom blöder ymnigt…
Dagens citat:
Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig. Vänd dig inte om, du kommer inte se mig där. Jag är med dig fast du inte ser mig. Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten. Jag har det bra nu – så fortsätt gå, för jag är alldeles bakom dig ändå.
Jag vill betona att Johnny var en frisk, stark och välmående hund under hela sitt tioåriga liv. På alla röntgentester och andra kontroller vi rutinmässigt gjort under hans levnad, har han fått högsta betyg. Det han drabbades av var en slags elakartad cancer som satt som små knutor i leden ovanför vänstertassens has. Dessa upptäckte min dotter i slutet av juni, då vi också fick besked på vad det var. En elak cancerform som bara växer och sprider sig i hela kroppen. För bara några veckor sedan märkte jag att i hela låret fanns plommonstora knutor. Han fick såklart smärtlindring för det onda och på slutet även CDB olja som lindring.
Personligen tycker jag att ingen hund förtjänar ett lidande för att man som hundägare vill skjuta upp den jobbiga dag som ändå kommer till slut. I slutändan är det hunden som får betala priset. Både jag och Stefan hade en stark känsla av att Johnny förstod och själv ville bli fri. Det är nu min stora tröst.
Kram Annika
