Min stjärna.

Hej.

Året som gått och snart är över, har varit ett bra år för mig. Jag har haft hälsan och jobbet har rullat på utan större missöden. Egentligen har jag ingenting att klaga på. Ändå har det skavt…

Efter sommarn kände jag mig mer och mer tyngd och ledsen. Kanske var det skuggan av min hunds sjukdom som tyngde. Kanske var det andra privata saker som blev för mycket för mig. För första gången i mitt liv var jag mest bara ledsen.

Strax innan jul fick jag en ”uppmuntranspresent” av mina tre döttrar. Det var den där fina julgransstjärnan som jag så länge önskat mig.

-mamma, vi vill att du ska ha den. Varje år när vi sätter upp den, så ska vi minnas och tänka på vår egen stjärna, vår Johnnystjärna.

Alldeles lagom till jul fick jag hem hans urna igen. Johnny var återigen där han hörde hemma – här hos oss.

Såklart sköljde minnen över mig. Alla minnen av min trogne följeslagare. Men märkligt nog kändes mitt hjärta lite lättare. Tomt och sorgset, men ändå en smula lättare.

Jag har mina underbara dunbollar som ger glädje, skratt och mys, men som en skugga finns Johnny alltid där ändå. Vår fine Johnny.

Vad framtiden har i sitt sköte det vet jag inte riktigt ännu. Den som lever får se.

Dagens citat:

Varje ord får konsekvenser. Varje tystnad också.

Tack mina fina döttrar för er omtanke. Jag älskar er så.

Ha en underbar dag alla som kikar in här.

Kram Annika