hunden Johnny

Min stjärna.

Hej.

Året som gått och snart är över, har varit ett bra år för mig. Jag har haft hälsan och jobbet har rullat på utan större missöden. Egentligen har jag ingenting att klaga på. Ändå har det skavt…

Efter sommarn kände jag mig mer och mer tyngd och ledsen. Kanske var det skuggan av min hunds sjukdom som tyngde. Kanske var det andra privata saker som blev för mycket för mig. För första gången i mitt liv var jag mest bara ledsen.

Strax innan jul fick jag en ”uppmuntranspresent” av mina tre döttrar. Det var den där fina julgransstjärnan som jag så länge önskat mig.

-mamma, vi vill att du ska ha den. Varje år när vi sätter upp den, så ska vi minnas och tänka på vår egen stjärna, vår Johnnystjärna.

Alldeles lagom till jul fick jag hem hans urna igen. Johnny var återigen där han hörde hemma – här hos oss.

Såklart sköljde minnen över mig. Alla minnen av min trogne följeslagare. Men märkligt nog kändes mitt hjärta lite lättare. Tomt och sorgset, men ändå en smula lättare.

Jag har mina underbara dunbollar som ger glädje, skratt och mys, men som en skugga finns Johnny alltid där ändå. Vår fine Johnny.

Vad framtiden har i sitt sköte det vet jag inte riktigt ännu. Den som lever får se.

Dagens citat:

Varje ord får konsekvenser. Varje tystnad också.

Tack mina fina döttrar för er omtanke. Jag älskar er så.

Ha en underbar dag alla som kikar in här.

Kram Annika

Tiden på väg att rinna ut.

Hej.

Den här hösten har gått så fort, så fort… Alldeles för fort! Tiden rinner sakta ut nu…

Det är nästan så jag glömt bort det där lilla provet vi tog från hunden Johnnys ben i somras. Eller nej, jag har inte alls glömt bort, jag har nog bara förträngt det hela en smula. För ännu kan jag se min dotters meddelande för min inre syn, när jag frågade henne om vad provsvaret egentligen betydde. Jag kan se hennes svar på min telefon med tjocka versaler; NEEEJJJJJ….

Hunden Johnny gillar inte tårar och sorgsna känslor. Han blir bekymrad och rädd när vi i familjen är ledsen. Han tycker bäst om när jag är glad, busig, bestämd, ja till och med arg – men inte ledsen! Så min oro och tårar  har resten av mina pälsklingar fått bära.

Jag och Johnny har haft en helt underbar höst tillsammans. Utan andra krav än att bara uppleva och njuta. Vi har varit på olika platser så ofta vi kunnat. Jag har velat ge honom nya intryck, dofter och mening, så smärtan inte skulle bli så påtaglig för honom. Kanske är det jag själv som egentligen haft mest smärta. Smärta i hjärtat.

För någon vecka sedan var det dags för Johnnys vaccination. Underbare veterinär Per såg Johnnys knuta och sedan mötte han min blick och jag förstod direkt. Jag förstod att tiden är på väg att rinna ut. Vi avstod sprutan vi planerat den kvällen…

Men riktigt än är det inte tid att ta adjö. Än har vi lite tid kvar… Men Gud ska veta att det gör ont…

På utsidan ser Johnny ännu frisk och nästan ungdomlig ut. Hans utseende och mentalitet skvallrar inte mycket om den dödliga sjukdom som växer i hans kropp. Han är nästan vackrare än någonsin. Men min plikt är att aldrig någonsin låta honom lida eller ha ont. Aldrig någonsin för min egen egoistiska skull. Det kommer att bli mitt livs värsta dag, men jag och Johnny är stridskamrater och jag ska följa med honom till slutet. Hur jävla ont det där än kommer att göra för mig. Som alltid krigar vi tillsammans, han och jag…

För Johnny finns bara kommandoordet ”framåt”…

Så nu kör vi hans sista tid…. FRAMÅT!!

Dagens citat:

Det påstås att det inte går att köpa lycka för pengar. Det där stämmer inte. Jag köpte Johnny för 9,500 kronor en gång i tiden. Det var ren och skär lycka!!

//Annika

Än har vi lite tid kvar tillsammans. Än hinner vi njuta en smula av vår värdefulla tid.

Kram Annika

 

Den sköna skuggan.

Hejsan.

Vid den här tiden på sommarn är jag tacksam för att få bo så nära skogen. Hit kan jag gå de där hetaste sommardagarna. Här är temperaturen alltid lagom.

Det intensiva fågelkvittret har avstannat nu och allt har tystnat en smula. Alla fågelpar har förmodligen fullt upp med att ta hand om sina flygfärdiga ungar istället för skönsång. Allting har sin gång, i ett evigt kretslopp. Jag förundras av att sitta på jordens karusell och få vara med på dess underbara åktur, varv efter varv. Som en hissnande berg och dalbana som bjuder på den gladaste glädje och den djupaste sorg. Inget vet man med säkerhet, mer än att allt kommer att förändras, oavsett i vilken del av karusellen man än må befinna sig på. Den mest förunderliga karusellen som vi alla är en del av. Den som kallas Tellus. Vår älskade Jord.

I skogsgläntan blommar rallarrosen så vackert just nu. Eller ”rävarumpa” som vi brukar kalla den rosa mjölkörten. Den här vackra växten räknas som en av de viktigaste vilda växterna i en överlevnadssituation, det kan man bla läsa om den på google.

I vår skog strosar vi i behagligt tempo. Jag och hundgänget.

Min Johnnyhund har fått en tråkig diagnos. Hopplöst tråkig faktiskt! Min veterinärdotter skrev bara ordet NEEEJ, när jag skickade det konstiga ordet i provsvaret från England till henne. Ett tungt besked som gör att jag tar vara på varje dag med honom lite extra nu. Jag är uppmärksam på vad han signalerar och vad han själv vill…. fast han är ju en flatte med inbyggd turbo … något lite för trimmad för sitt eget bästa… Omedelbar amputation rekommenderade den amerikanska onkologen. Jag och Johnny är eniga – så ska det inte bli! Vi har som mål att slå veterinärernas prognos, han och jag. Tillsammans tar vi en dag i taget…

I skuggan vilar vi nu lite extra.

Mullebarnens koja är ett perfekt ställe att ta en paus och njuta av tystnaden i vår härliga skog. Det finns ju egentligen inte mer än just den här dagen, just nu.

En dag i taget, det är allt som behövs. Ögonblick så värdefulla som renaste guld. Lägg märke till dem.

Dagens citat:

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Jag önskar er alla fina sommardagar och var snälla mot varandra där ute i semesterträngseln.

Kram Annika

 

Min gosse mår lite ”tjyvtjuckt”

(inlägget innehåller reklamlänkar)
Hejsan.
Jag vill bara kika in lite snabbt såhär på lördagseftermiddagen.
Min älskade påg mår lite halvtaskigt i magen idag, och såklart får han då väldigt mycket extra kärlek av mig!!
– lia gutt, for han edor å slabbar i si allt måjjled skit, sa Stefan när jag ynkade och beklagade mig för honom.
Stefan är ju inte hemma just nu, så jag och Johnny vi gör lite mer som vi själva vill då.
Vi har liksom ett alldeles speciellt förhållande, min store svarte hund och jag.
 Och till Stefan skickar vi såklart den obligatoriska hälsningen som sig bör till en jägare. Nämligen:
-skitjakt på dig! … å va lide rädd om skånken ….
Så fortsätter jag att pyssla om min älskade ”Johnny-Pohnny- Hästen”
(ja, det är ett synnerligen larvigt smeknamn… särskilt när man ju faktiskt är en hund….)
Men Johnny älskar det och vet att det betyder ”kärlek”.
Kvällens citat:
Man kan inte tycka om alla
och det behöver man inte heller.
Men att hjälpa andra och behandla
varandra med respekt, är något
vi alla borde ha som vana.
Ha nu en härlig lördagkväll.
Själv ska jag titta ikapp på lite Wahlgrens-Världs-avsnitt, nu när Stefan är ute i skogen och härjar.
Och kanske klicka hem en Pernilla klänning också som är så fin…
Och kanske kika lite extra på kampanjen med Kari Traa underställ. Så sköna!
Upp till 70% på mycket just nu, tex. tröja och byxa.
Allt gott, kram Annika

Det kostar att ligga på topp.

Hej hej
Vissa perioder i livet är betydligt mer kostsamma än andra. Har ni också märkt det?
Det har varit en sådan period för mig ett tag nu. Ja nästan hela detta året faktiskt.
Min resa till USA kom att kosta mig betydligt mer än vad jag hade budgeterat för, trots att jag levde så snålt jag bara kunde.
Att min resa blev dyrare än beräknat, det är det inget att göra åt. Jag hade en sparad reskassa som var ämnad för just det. Sparade pengar som stod kvar på sitt konto sedan min uteblivna Kanadaresa i fjor.
Värre var det med den lilla episod som hände strax före min resa…
Den lilla händelse som hunden Johnny var mäster för.
Det hela inträffade en kväll när min yngsta dotter Emmy, skulle rädda en hel spindelfamilj från att drunkna i poolen.
Den lilla spindeln simmade för livet med hela sin familj på ryggen.
Med en badtermometer lyckades Emmy fiska upp dem alla i tryggheten igen.
Vi fascinerades av den lilla spindelfamiljen och jag for in efter min kamera såklart.
Johnny har sedan Emmy kom hem från Australien visat henne lite extra kärlek och han blir som en unghund på nytt när hon kommer hem. Han visar tydligt sin stora lycka över att äntligen ha Emmy här igen.
Det var när vi som bäst höll på med den räddade spindelfamiljen som Johnny nog tyckte att det fick räcka och att spindlarna fått tillräckligt av Emmys intresse. Han tyckte säkert att det var han som stod på tur.
Och ja, uppmärksamhet det fick han med råge, fast nog inte riktigt på det viset han hade tänkt sig.
Som liten valp stal hunden Johnny ofta skor från oss, och han älskade när vi kom sättande efter honom.
Men det han stulit den här gången var inte någon billig sko inte, utan Emmys sprillans nya mobiltelefon.
Och jag kunde verkligen hålla mig för skratt när jag såg hur resultatet av hans lilla tilltag blivit.
Den tre veckor gamla telefonen var totalt kraschad.
-Emmy tror du inte att den går att laga, undrade jag lite försiktigt, trots att man nästan kunde se rakt igenom den på ett ställe.
Nej telefonen ville inte ens starta. Det var bara för mig att punga upp med ett gäng tusenlappar till en ny lur åt Emmy.
Såklart ska jag kolla med mitt försökringsbolag om det är något som min drulleförsäkring täcker, även om jag nästan skäms över allt som hänt oss det här året.
Jag älskar mitt försäkringsbolag, Länsförsäkringar, som det här året räddat mig ett antal gånger, men jag är inte helt säker på att de älskar mig lika mycket tillbaka nu.
Ja sådär är det. Shit happens.
Dagens citat:
Människor är till för att älskas
och prylar är till för att utnyttjas
…inte tvärtom.
Och pengar är ju bara papper, som Andréa alltid säger, när hennes budget gång på gång sprängs.
Ha en fin dag och kram.
 Annika

Johnny fyller 9 år

Hejsan
Precis just idag så fyller min älskade hund 9 år.
Och jag vill bara stoppa tiden.
Vår underbara fantastiske Johnny!!
Jag minns när jag hade vår tidigare hund, en flatcoated retriever det också. Han hette Leo och när han var cirka två år, så uttalade jag orden:
-aldrig mer ska jag ha en hund av den här rasen …
För en flatte är lite mer än alla andra retrieverhundar. Lite mer turbo liksom, och kräver såklart att man tränar och uppfostrar lite mer då också. Men Leo växte till sig och blev såklart en mycket älskad hund.
När vi hastigt miste vår Leo då han bara var 6 år, så ändrades mina ord helt.
Med tårarna flödande längs mina kinder minns jag att jag sa till Stefan:

-vi måste skaffa en ny hund, och det måste vara en flatte!!

Så kom Johnny in i våra liv.

Susedalens Right For You.
Och så rätt han har varit! Rätt för oss.
Tack Susedalen för ert förtroende.
Först och främst har han varit en älskad familjemedlem som med stor glädje deltagit i allt vi företagit oss.
Han är alltid glad och med på noterna. Och det spelar liksom ingen roll vad det gäller.
Att åka till veterinären det älskar han. Där får han ju full uppmärksamhet. Även om det ibland slutar med att han återvänder hem nerdrogad, vinglig och med tratt runt halsen. Ändå är han lika positivt inställd till nästa besök. Han slutar aldrig älska sin veterinär.
Johnny älskar helt enkelt att få vara med där vi är och ju mer uppmärksamhet han får desto bättre tycker han..
År 2011 blev jag och Johnny godkända som militärt hundekipage och krigsplacerade tillsammans med de tuffaste grabbarna i en insatsgrupp.
Johnny har älskat det där livet från första stund. Han njuter i fulla muggar över att få vara med. Han är aldrig någonsin för trött för att jobba och han älskar när det smäller och han är i centrum.
Förmodligen kan han känna allas adrenalin och hur vår spänning ökar, då är han också med på noterna.
Johnny är ingen farlig hund, utan han används som en bevakningshund. Hans uppgift är att berätta för mig och soldaterna ifall någon obehörig finns i ett visst område, eller om någon håller på att ta sig in till oss. Han kan även spåra och förfölja någon och hans styrka är att han aldrig någonsin ger upp.
Johnny är nog den i vår grupp som aldrig heller kopplar av helt och hållet. Trots att han ser ut att vara i djup sömn så far han upp som en raket om det kommer någon ny människa i närheten.
Så efter fyra dygn, som våra övningar är, brukar han vara ganska trött när vi kommer hem.
För att få Johnny till att hellre vilja jaga människor än harar ute i skogen så har jag fått trigga igång hans människokärlek. Och en människoälskare har han blivit av rang. Tyvärr tror han att alla vi möter älskar honom lika mycket tillbaka och hans sätt att visa sin kärlek är ibland ganska burdust. Så här hemma går han lite till överdrift när vi får gäster, men de flest känner ju Johnny och har överseende.
När familjen utökades med två små lurviga pomeranian, så tog han emot dem med nyfikenhet och glädje. Aldrig någonsin har han visat någon aggressivitet eller ilska mot någon av dem. Däremot har det hänt att de två små pommeflickorna bitet Johnny, både i läppen och i bakbenen. Då har Johnny mest fnyst och gått därifrån.
Min älskade Johnny, vad jag önskar att jag kunnat stoppa tiden.
När en mellanstor hund som Johnny är, fyller 9 år, så är det ungefär som om han går in i pensionsåldern.
Men av Johnnys attityd att döma så verkar han inte sugen på att gå i pension ännu i alla fall.
Älskade fina hund, grattis på din dag.
Just nu har Johnny lite strängare diet. Som så ofta lägger han på sig lite för mycket i vikt. Sådär som det är för oss alla som älskar mat. Johnny är en sådan, en matälskare!
Så tyvärr får tårtan vänta.
Kvällens citat:
När det är för svårt att titta bak,
och du är för rädd för att titta fram…
Titta sidan om dig,
jag är där.
Jag älskar dig min fine, fine Johnny!!
Jag önskar er alla en härlig kväll. Jag ska njuta av mina hundar och ikväll får Johnny lite mer uppmärksamhet.
Kram på er
Annika

Jag springer igen

Hej hej
Nu har det blivit några varv runt sjön för mig. Och då menar jag i lätt joggingtakt. Väldigt lätt.
Det går inte särskilt fort.
Och springer man inte fort, då måste man springa snyggt – för så är regeln!
Asch, det där är mest skoj. Jag springer i de träningskläder som hängt med mig i flera år. Fast när det är sommar och varmt så springer jag gärna i springklänning eller kjol.
Nu är jag så lycklig över att det fungerar att springa överhuvudtaget och mina mål och drömmar är inte lika hissnande som i början av min löpträning.
Jag var ingen ungdom när jag i samband med en militärutbildning var tvungen att lära mig springa en viss sträcka på en viss tid. Jag var 45 år fyllda och hade nog aldrig sprungit mer än en kilometer i följd i hela mitt liv.
Men jag lärde mig och har sedan som längst sprungit 21 kilometer i ett svep. Och det är jag galet stolt över nu, jag som mest höll mig undan på gympan (=idrotten) i skolan.
Jag har inte längre några  marathonplaner, det vill inte min rygg. Nu har jag bara ett enda mål och det är att inte ge upp min njutbara löpning runt sjön.
Förr hade jag alltid min underbara flatcoated retriever som min trogne följeslagare. Han var med mig på alla mina springrundor. Ett år sprang jag 150 mil totalt, och Johnny var med mig på alla sträckorna.
Men han gillar inte riktigt att vara med längre. Han blir uttråkad och vill hellre ha något att jobba med som spårträning eller patrullering… eller så vill han bara lunka på, snusa och pinka.
Och nu börjar allting snart ordna upp sig med mitt diskbråck igen. Eller åtminstone så mycket att jag och hunden Johnny kan hänga med våra militärkompisar ut på träning igen. Då är det bra att få flåset tillbaka.
(bilderna på hunden Johnny är tagna av min dotter Amanda Henriksson)
Kvällens citat:
Styrkan kommer inte av det
du klarar av att göra. Den kommer
av att göra det du en gång trodde
att du inte klarade av att göra.
Må väl och kram från mig
Annika

Hunden Johnny tänker …

-Asså, något måste vara fel med min matte … jag är ingen doktor, jag är ju bara en hund, men sådant kan man känna i luften.
Här står en bukett tulpaner som hon inte bryr sig ett dugg om …. inte heller verkar hon vilja äta av sin chokladask …
Min matte, hon brukar alltid vara pigg och busig, nu går hon mest runt i en mycket märklig ställning …
Kanske skulle jag kunna …. kanske skulle jag kunna få lukta lite på det här …
-Jag har smakat på choklad förut, så jag vet att det är gott.
Det var jobbigt att få tag chokladen den där gången, eftersom min matte gömt undan det väldigt högt upp på en hylla. Men jag var bara 6 månader och väldigt envis då.
En hel röd ask som tydligen hade ett namn, Aladdin och en annan med en massa foliepapper som hade ett efternamn också, den kallade de för Anton Berg.
Den gången då jag smakade av all den där chokladen blev det en våldsam uppståndelse här hemma.
Jag fick åka iväg till en veterinär. Inte min vanliga söta veterinär Per, utan en annan sur tant i vit rock. Hon ploppade något i ögat på mig … kräkmedel i ögat ….knasigt, men spydde som en kalv det gjorde jag.
Choklad, kartong och foliepapper. Allt kräktes jag upp i en stor äcklig brun hög ute på en redan geggig grusväg i Bollerup.
Så det får nog vara så, jag vågar nog inte röra den där asken … det kan bli så dålig stämning här hemma då.
 -Min matte har varit på akuten, eftersom hon går så konstigt och gnäller över att det gör ont. Hon säger att hon känner sig som den där ”kokvinnan” från en dokumentär på TV:n… och ja, vissa likheter i stilen är uppenbara, det får jag medge …
-Det blev visst inte så bra där på akuten för min matte. Man skulle tydligen inte åka dit med sina dåligheter, så nu ligger hon mest här hemma och muttrar på soffan med kelgrisen Lykke vid sin sida. Jag är glad att vården för djur inte är lika omständig …. tänk om jag behövt remisser och haft väntetider på halvår …. nä det är tur det finns en djurskyddslag för tänk om en hund mådde sådär….
Kvällens citat:
Oavsett vad livet ger dig,
sparka lite gräs över din skit och gå vidare.
Ha en fin kväll hörrni … och matte hälsar – hon är snart på benen.
Och det är hon nog, för vi båda är ju krigare!
Slick och slafs från Johnny.
Scroll to Top