Hej hej.
Får ni också den där känslan ibland? Känslan som slår ner som en bomb i bröstet och som säger ”snälla nån, vi måste stoppa tiden”
Jag tror att i hela mitt liv så har jag tyckt att min bästa tid är nu. Att jag är i mitt livs bästa period alldeles precis just nu. Sådär har jag nästan alltid tyckt, oavsett ålder, ända sedan jag var i tio års åldern.
Ja, jag tycker till och med att åldern jag är i nu, måste vara den bästa. 55 år, pigg och glad. Så absolut, här kan jag stanna läääänge.
Mina små hundar är också i sina bästa år. Molly är 5 och Lykke 3,5 år
Min man Stefan är nio år äldre än vad jag är, så för honom går livet i full fart mot pension och ledighet. Det måste väl vara den bästa tiden av dem alla.
Fast det är väl tur att ingen kan stoppa tiden. För då hade jag varit tio år ännu. Jag hade varit klädd i 70-talskläder och farit fram på min brandgula crecsent-minicykel uppe i skogarna vid Christinehof. Då hade jag aldrig träffat på de underbara killar och män som kom att bli en del av mitt liv. Jag hade inte fått mina tre underbara döttrar. Och Scott, jag hade inte haft någon liten härlig Tjabokille. Det är allt tur att tiden går.
Jag älskar den här resan. Livets resa med alla sina destinationer. Tacksam för allt det som jag fått uppleva, men samtidigt nyfiken på det som finns bakom nästa krök. Ibland har jag tagit sorgliga avsked. Några reskompisar ska iväg mot andra mål, några enstaka resenärer har jag inte riktigt kommit överens med. Det finns reskompisar som har rest färdigt för alltid och dem har jag tårögt vinkat av vid deras slutdestination. Men min egen resa går vidare ett tag till hoppas jag och jag ser fram emot att välkomna nya kompisar på färden.
Livets resa… nej, jag vill egentligen inte stoppa tiden. Jag vill bara få ha hälsan och hålla mig frisk, så jag får en så angenäm färd som möjligt.
Dagens citat:
Fortsätt på din väg. Allt kommer till dig när det är dags.
Tack alla ni som på något vis varit mina reskompisar såhär långt.
Ha en fin dag och kram Annika
