Hej.
November bjöd på den gråaste av färgskalor här på Österlen. Den solfattigaste november i mannaminne sas det. För mig blev det en hissnande åktur av livets alla känslor. En karusellfärd från gladades glädje, innerligaste lycka till dystert mörker och djupaste sorg.
Att säga farväl till Johnny var något av det absolut svåraste jag gjort i mitt liv. Han var en kompis som stod mitt hjärta lite närmre än alla andra fina hundar som passerat i mitt liv. Han kom att bli allting för mig. Min arbetskompis, mitt fritidsintresse, min stridskamrat, min trognaste vän, mitt allt. Av alla levande varelser har han varit den som jag spenderat mest tid tillsammans med under de gångna tio åren. Så kanske är det inte så konstigt att jag just nu mest känner mig tilltufsad och vingklippt och har lite svårt att hitta tillbaka till mitt vanliga glada jag.
Tacksamt har jag tagit emot den lycka det är att välkomna sitt första barnbarn. En innerlig glädje som lyser upp precis allting. Underbara lille Scott!!
Löptränat i allt det gråa har jag såklart gjort och jag kan summera 64 kilometer för den gångna månaden.
Nu hälsar jag december välkommen.
Dagens citat:
Du är borta men vi lever tusen liv tillsammans inuti mitt huvud.
Ha det fint och kram från mig.
Annika
