Min fristad
Hej.
Äntligen var jag tillbaka vid Knäbäckshusens fina strand. En ny nedgång med en stor härlig trätrappa hade där blivit lagom till sommarperioden.
Havet var vilt och busigt den här dagen och att gå ner på stranden den tänkta vägen var inte direkt lätt med mina tre små dunbollar i släptåg. Vi vände tillbaka för att ta ett annat håll.
Ute i havet låg ett helt gäng vindsurfare och väntade in de perfekta vågorna. Vi smög förbi det stängda kapellet och följde den lilla stigen istället, den som blivit upptrampad av andra besökare.
En stund där vid havet är stärkande och vilsamt för själen. Havet var inte stilla, men jag blev lugn av det. Inte bad det om ursäkt för sitt oväsen och inte försökte det vara stilla för någon annans skull heller. Havet gör precis som det själv behagar och älskas av alla ändå.
På flera ställen rinner det små källor av vatten ut på stranden. Hundarna älskar att dricka av det kalla vattnet. Jag låter dem göra lite som de vill där på stranden.
En lång stund satt jag sedan där på ett nerfallet träd och bara var i stunden.
Slutligen klättrade jag tillbaka samma håll som jag kommit och lämnade det brusande havet bakom mig. En underbar plats som rymmer både storm och stillhet på samma gång.
På vägen tillbaka bjöd naturen mig på den härliga hösten i form av eldröda blad och vackra svampar.
Dagens citat:
Nöj dig aldrig med ett liv som inte känns som ditt. Lita på dig själv. Du vet. Du vet alltid. Du har alltid vetat!
Ha en fin dag.
Kram Annika
