Best nine.

Gomorron.

Hej och gomorron år 2020. Hoppas att ni alla mår gott!

På instagram är det populärt att summera det gånga året, genom att lägga ut en ”best nine”. Alltså ett collage av de nio mest gillade bilderna under året.

Jag tänkte göra en ”best nine” här på bloggen och börjar bakifrån.

Nummer 9.

Bilden är på den där vackra järnvägsövergången som man passerar då man kör från Gylleboskogen till Älmhult, skogen vid Sankt Olof. Det var i mitten av maj månad och skogen stod som vackrast i sin limegröna skrud.

Bild nummer 8.

Bilden är tagen uppe på Stenhuvuds norra huvud. Det var i oktober månad som jag vandrade uppför berget för att njuta en stund av den friska luften och av naturens skönhet. Utsikten däruppe var magnifik. Jag mådde inte särskilt bra vid det tillfället, så för mig själv finns många känslor i just den bilden.

Bild nummer 7.

Bilden på finaste Amanda och mitt första barnbarn Scott. När alla höstlöven täckte gräsmattan i min trädgård förevigade jag dem tillsammans. Lite spontant en morgon då de sovit över hemma hos oss åkte kameran fram. En smula förargat konstaterade Amanda att hon glömt att torka bort munsårssalvan i sin ena mungipa. Små detaljer som i mina ögon gör bilderna levande och än mer värdefulla.

Bild nummer 6.

Bilden på mina och Johnnys spår i sanden. Fotot är taget den där morgonen då jag och Johnny för allra sista gången vandrade tillsammans vid havet. Våra spår som går tätt tillsammans är för länge sedan bortspolade av havet, men i minnet finns de djupt inristade, för alltid.

Bild nummer 5.

Fotot är taget i Komstad, på väg hem från något som jag inte längre minns. Vädret var varmt och kvalmigt och åskan hängde i luften. Jag var bara tvungen att stanna bilen och föreviga den vackra vy som låg framför mina ögon.

Bild nummer 4.

Fotot är taget på Brösarps norra backar. Det var en kväll som jag och två av mina döttrar var ute en sväng med kameran. Jag ville föreviga Amandas lilla söta gravidmage. Tjejerna var uppspelta och busiga den där sommarkvällen. Som en vildvittra sprang Amanda långt bort över den blommande ljungen. Bilden jag knäppte i farten blev så vacker, fast man inte ser den lilla kulan hon gömmer under spetsklänningen.

Bild nummer 3

Fotot är taget vid Rörums strand, nedanför Knäbäckshusen. Jag och hunden Johnny vandrade en kväll bort mot Stenshuvud. När vi återvände hade ett vackert moln formats på himmeln. Jag knäppte min bild, men konstaterade krasst att det inte gick att jämföra med verklighetens skönhet. Den kvällen var helt enkelt magisk.

Bild nummer 2.

Min dotter Amanda med sin gravidkula. Jag minns att vi spontant bestämde att vi skulle ta några bilder här hemma i trädgården. Kanske tjatade jag. Förmodligen gjorde jag det. Bilden blev precis som jag ville. Trolsk, enkel och lite mystisk.

Bild nummer 1.

För mindre än en vecka sedan la jag upp den här bilden. Fotot är taget en väldigt tidig morgon vid Mandelmanns ensamma träd. Jag minns att det var beckmörkt och jag var glad över att jag tagit pannlampan med mig. Med Johnny vid min sida var jag alltid trygg i mörkret. Länge satt vi vid trädet tillsammans och såg dagen gry. Bara han och jag. Den stunden har jag sparad långt in i mitt hjärta. Siluetten av trädet, Johnny och den gryende dagen kom att bli min mest gillade bild någonsin.

Så tack för alla era ”gilla”.

Dagens citat:

Vi vet så lite om andra och vilka vägar vi vandrat. Låt oss vara ödmjuka mot varandra.

Nu önskar jag Er alla ett riktigt bra år 2020. Var rädda om er.

Kram Annika