Hej hej
Då det i helgen vankades jakt för min käre make, så passade jag på att åka till mina barndomstrakter med våra hundar.
Veckan som gått hade varit krävande och jag kände att jag behövde rensa hjärnkontoret lite extra. Och enligt mig så gör man ju det bäst ute i naturen och gärna då på välkända marker.
Jag tog stigen från slottet mot Skoghem, mitt vackra barndomshem. En stig jag gått många gånger i livet och som faktiskt var en liten grusväg då jag var liten. På den där grusvägen minns jag att postmannen alltid körde, men i samband med att vilthägnet för dovhjortar byggdes så stängdes vägen av och fick sedan bara växa igen. Vi ungar (och även vuxna såklart) fick en stege ditsatt så vi skulle kunna ta oss in till slottet ifall vi ville det. Jag minns att min mamma Ingrid aldrig gillade det där hägnet.
Framme vid det vackra tegelhuset vände jag tillbaka igen. Men först tryckte jag på några ”smällebär”, så som jag gjort så många gånger som barn, och så kikade jag upp mot ”mitt” fönster på gavelns ovanvåning, där jag en gång hade mitt rum då jag var i tonåren.
Jag valde istället att ta stigen där det en gång för länge sedan legat en skjutbana. Även där var det då en väg då jag var liten.
På ett ställe låg en gammal stock som för de flesta mest såg ut som just en gammal rutten trästock. Men jag minns så tydligt då man av denna stora trädstam sågade ut en gigantisk soffa, och sedan placerade den i nära anslutning till slottsparken. Det måste väl vara sisådär en 45 – 50 år sedan.
Naturen här i Christinehof är så vacker. Även om mycket är förändrat såklart så känns annat så väldigt välbekant. Jag njöt av alla höstfärgerna och jag tycker alltid att det är så vackert med en lärk i höstskrud. Lärken är ju vårt enda svenska barrträd som fäller sina barr över vintern.
I den ekopark som nu anlagts vid Christinehofs slott växer väldigt mycket bredkaveldun, det som vi alltid kallade för ”cigarrer” då vi var små. En gång gjorde jag misstaget att ta in dem för att ha i en vas. Det som hände var att efter ett tag så exploderade cigarrerna och ett fint frömjöl spreds i hela rummet.
Naturen var så vacker i sina höstfärger och hundarna såg ut att njuta för fullt över en ny spännande runda.
Stigen vi följde ledde efter ett tag ut till den väg som vi så ofta åkte då det fanns viltsafariturer som gick där i vildsvinshägnet. Numera finns inte mycket kvar av hägnet. Istället får våra vilda grisar husera fritt i en stor del av vårt land, till bönder och villaägares förtret, men kanske till jägarnas stora glädje.
Strax var jag framme vid Christinehofs Gård, som man numera kan hyra för fester, tillställningar och övernattningar. En skylt vid parkeringen ger mer information om den saken, för den som skulle vara intresserad.
Efter en underbar promenad i den välkända naturen var det dags att packa in oss i bilen igen. Som alltid stannade, jag för bara någon sekund, och lät ögonen vila på det vackra huset där jag växt upp, det som ligger så tjusigt placerat på andra sidan hagen. Uppe i korset stod tjurarna och hängde och även de fick bli förevigade innan jag rattade bilen hemåt till Gyllebo igen.
Dagens citat:
Det är inte våra egenskaper som bestämmer vad vi blir. Det är de val vi gör.
Ha en fin tisdag.
Kram Annika
