Haväng

En eftermiddag vid skjutfältet.

Hej hej

En härlig eftermiddag tog jag mina små hundar och åkte till Haväng en runda.

Istället för att vandra söderut, så valde jag att vända näsan mot norr och ströva längs skjutfältet istället.

Det är ganska länge sedan jag var här senast. Jag har liksom inte kommit mig för att åka hit. Kanske har det påmint mig för mycket om tiden med Johnny och våra militärövningar här.

Men den här eftermiddagen kändes det så härligt att vara tillbaka. Mina tankar gick såklart till Johnny och till den där sista gången då han fick springa alldeles fritt på sitt älskade skjutfält.

Hela det stora fältet var fritt från snö, men på sandstranden låg ett hårt och tjockt snötäcke kvar.

Molly och Lykke njöt i fulla drag när de glatt skuttade runder runt mina fötter. Men då och då var det som om något gav mig en lätt puff i ena knävecket. Som en förnimmelse av en våt hundnos som bara ville påminna mig om någonting. Någonting väldigt fint och någonting väldigt saknat… Men jag behövde egentligen ingen påminnelse… det går inte en enda dag utan att jag tänker på min stora svarta Johnnyhund ♥ … inte en enda!

Dagens citat:

Man kan ta ifrån människan allting, men inte vad hon bär i sitt hjärta.

Må gott

Kram Annika

Tur de är så små.

Hej hej

Förra helgen vandrade jag och Stefan vid Haväng och njöt av den härliga solen.

I ryggsäcken hade vi packat med oss kaffe och frysboxens sista julkakor.

I julklapp hade jag fått praktiska picknickattiraljer som passar bra för en ”friluftslufsare” som jag.

Vid det gamla fortet satte vi oss och fick vindskydd och skönt ryggstöd på köpet. I vanlig ordning blev Stefan överfallen av småhundarna. De båda är väl medvetna om vem man bör tigga godsaker av.

Det där med att sticka till hundarna godsaker i tid och otid, det är ett ämne som ständigt är på tapeten i vår familj. Jag anser att man ger godsaker för att belöna och förstärka ett gott beteende. Medan Stefan nog mer vill vara snäll och bli omtyckt och använder godis som mutor för det ändamålet.

Och hundar lär sig snabbt…. ja, det är allt tur att de är så små.

Vi hade en mysig stund och avslutade med att Molly och Lykke fick skölja ner de torra lussebullarna med gott vatten från Verkeån.

Dagens citat:

Den bästa revanschen är ingen revansch. Gå vidare. Var glad.

Ha en fin dag.

Annika

En mysig dag vid Verkeån.

Hej hej.

Förra helgen blev det så vackert väder direkt på morgonen när solen gått upp.

Stefan och jag tog småhundarna med oss för att vandra en sväng vid Verkeåns mynning.

Vi kom fram till laxtrappan som heter Öradekaren. Det är en fiskfälla med anor från 1600-talet. Det är liksom några slags kar där fisken ska hoppa upp och fångas. Men nu ser det ut som om man byggt en genväg sidan om. Undrar om fiskar förstår sig på genvägar…

Vi vandradade vidare i det soliga vädret. Då och då fick småhundarna släcka törsten i den porlande ån.

Vid Lindgrens länga vek vi av ner mot havet. Det vackra vädret hade lockat ut massor av soltörstande människor den här förmiddagen.

Efterhand såg vi hur himlen ändrade karaktär. Väderprognosen hade utlovat tilltagande vindar och kyligare temperaturer.

Vi drog oss ner mot havet för att hitta ett lämpligt ställa att slå läger på för lite fika och kaffedrickning. Det är alltid höjdpunkten på en tur med Stefan. Men mer om det i ett annat inlägg.

Dagens citat:

Livet är anledningen till att vi är här. Kärleken är anledningen att vi stannar.

 

Ha en riktigt fin dag.

Annika

En tur till havet.

Hejsan.

När solen valde att kika fram över Österlen, då var vi tvungna att passa på att njuta av den.

Vi körde till Haväng där vi vandrade upp till Havängsdösen och ner mot havet.

Lykke och Molly var med på turen, och de tycktes njuta lika mycket som vi av den friska havsluften.

Trots att det var ganska tidigt på juldagens förmiddag så var många människor redan ute och njöt av det vackra vädret.

Vi gick över Verkeån och vandrade en bit söderut mot Vitemölla.

Blå himmel och blått hav – det fanns ingenting mer att önska.

En zon för komfort helt enkelt.

Dagens citat:

Jag önskar att vi kunde komma ihåg att vi är i samma lag. Vi är alla i samma lag. Det finns inget ”vi” mot ”dom”. Det finns bara … oss

Kram Annika

Liten vandring en augustimorgon.

Hejsan.

Så härligt att få sällskap på färden.

En vacker augustimorgon gick jag på tur tillsammans med två härliga ”tjajjor”.

Med ryggsäckarna packade med lite smått och gott, startade vi vid Haväng och vandrade söderut.

Förbi Lindgrens länga och Stigalunds gård tågade vi. Vid ensamma trädet blev det rast och vila. Aldrig smakar väl några svettiga ostmackor godare än när man är på strövtåg.

Augustihimlen såg dramatisk ut och blev såklart förevigad. Förevigad blev även jag, och jag tackar Frida för den bilden.

Ljungen blommade i vacker kontrast till vitmossan och över heden strövade en vacker flock hästar.  I Vitemölla tog någon sig ett uppfriskande dopp och vi gjorde helt om marsch, och vände tillbaka igen mot Haväng.

Vi valde att vandra längs stranden tillbaka och passerade den fina lilla ålaboden Stenören.

Även små korn kan bli till stora skav…. Susanne hällde ut lite sand från skorna, så var vi alla redo att tåga vidare.

Dagens citat:

Mitt mål är inte längre att få mera gjort utan att ha mindre att göra.

Det viktigaste är, att det man gör känns meningsfullt, och vad som är meningsfullt det kan vara helt olika från person till person. Man måste hitta sin egen mening.

Kram Annika

(foto: Susanne Berg)

Ensam kvällsvandring.

Hejsan.

Det var en ljummen kväll när jag packade min vandringsryggsäck och liftade bort till Haväng. En ensam stund var vad jag behövde.

Jag tog vägen förbi den välkända Lindgrens länga och styrde sedan stegen mot Stigalunds gård.

Det var så vackert med de mogna sädesfälten.

Jag grunnade lite på vad det där var för sädesslag egentligen. Råg gissade jag på, för kornet har väl längre spröt? Eller så var det ett korthårigt korn. Eller ett långhårigt vete… Jaja, vacker var det så det förslog.

Över ängen såg jag ner till det blåa havet och på andra hållet hade bonden precis tröskat klart.

För att komma ner till havet var jag tvungen att korsa kornas stora hage. Hela gänget stod och glodde oförskämt på mig när jag kom. Och längst bak stod tjuren och såg ut att ge mig ”onda ögat” tyckte jag.

Fast sedan såg jag att han hade tankarna på annat håll …

Jag kom till sist fram till havet.

Ett kärlekspar lämnade precis det ensamma trädet och platsen blev ledig för mig och mina tankar. Tankar som att jag nog borde plugga på det här med våra fyra sädesslag lite bättre kanske.

En ensam vandring är så bra, då kan man höra sin egen röst så tydligt.

Dagens citat:

Njut ditt lilla medan dåren jagar efter mer.

Det är så lite man egentligen behöver.

Kram Annika

Hav och äng.

Hejsan.

Hav och äng är underbara ord var för sig. Tillsammans blir de något enastående. Haväng.

En kväll i förra veckan liftade jag hit, till en av Österlens populäraste platser.

Att köra hit med sin egen bil i dessa tider var inte att tänka på. Turistantalet på Österlen har slagit alla rekord i år. Trängseln här verkar ta fram det allra sämsta i människosläktet. Hot, våld och idioti är egenskaper som plötsligt börjar kännas som vardagsmat runt om på Österlen. Uttalande som stundom får mig att se rött. Men nej, jag ska inte vara någon ”Ove”…

Nåväl, jag slängde upp min ryggsäck på ryggen vinkade hejdå till min chaufför och började vandra.

De gamla trädet vid parkeringen hade tydligen fått avsluta sina dagar under våren. Det gjorde att allting såg en aning annorlunda ut vid ingången.

Trots att det var väldigt mycket människor överallt så njöt jag av den ljumma vinden och min ensamma vandring.

Haväng är en oerhört vacker plats, men hela vårt avlånga land är fullt med vackra platser, det får man inte glömma bort.

Dessutom är här lika vackert vid precis alla årstider.

Jag vände näsan mot Lindgrens länga och mot Stigalund, där det såg ut att vara minst besökare den här kvällen. Fortsättningen på vandringen tar vi en annan gång.

Dagens citat:

Det enda vi är, är apor med bilnycklar.

Kram Annika

Skogens dotter mötte havets son.

Hejsan.

Det sägs att lika barn leka bäst. Stämmer det där?

För ungefär tjugo år sedan korsades våra vägar. Mina och Stefans vägar. Jag med rötterna från skogen, han med havet i blodet.

Hav eller skog spelar nog inte så stor roll egentligen. Grunden finns ju i kärleken till naturen. Och såklart till varandra.

 

Lyckligt lottade är vi, som får bo och verka här på Österlen. Här har vi havet nästan runt omkring oss, och vi har nära till både skog och öppna vidder.

Lika barn leka bäst är nog så trevligt, men lite olikheter måste det väl finnas för att göra ett förhållande spännande.

Där skogen möter havet där är livet vackert.

Dagens citat:

Att älska någon är; att bry sig, att dela med sig, att stå ut, att förenas, att förändras tillsammans.

Ha det fint och en riktigt glad påsk till er som kikar in här idag.

Kram från mig, Annika

Varm choklad och ostbullar.

Hej hej

Då när jag och Amanda gick från Haväng till Klammersbäck så hade vi såklart stärkande saker med i en ryggsäck.

För även om vår vandring inte var så jättelång så tänkte jag på min dotter, som ju är en ammande kvinna och i behov av mycket näring just nu.

Målet för vår fikapaus var den vackra Stenörens ålabod.

Aldrig någonsin smakar en lunch så bra som när man vandrat ett tag och slår sig ner för att äta det man packat med sig.

Det kvittar egentligen vad det är man tagit med, för allt blir så himla gott när man är ute i naturen. Fast den här dagen hade jag kokt egen varmchoklad med extra socker och extra kakao i. Till det hade vi bredda ostbullar. Den bästa vandrarmaten man kan tänka sig.

Efter den pausen var vi stärkta att vandra vidare.

Men i takt med att timmarna gick så expanderade Amandas bröst, så vi kunde ju inte vandra i all evighet. Bara tanken på den lille Tjabokillen fick dem att växa ännu mer. Tack min fina Amanda för en underbar dag tillsammans. Jag finns här närhelst du behöver en vandrarkompis.

Dagens citat:

Jag älskar att vara mormor. Äntligen kan jag träffa någon som är skallig, dreglar och har blöja – men som inte är min date.

Ja riktigt så gammal är jag förstås inte. Och jag har ju min Stefan som har lite lockar kvar och inte behöver blöja. Dreglar kan han möjligtvis göra ibland, men då är det nog mest snusets fel.

Ha det gott och kram från mig.

Annika

 

Babyfri vandring.

Hej hej

Om man ska ta några timmars paus ifrån småbarnslivet och göra något på egen hand… ja, vad gör man då?

Såklart går man på vandring med sin mamma.

Mitt lilla barnbarn, Scott, är en alldeles förtjusande liten 5 månaders bebis. Men jag skulle sticka under stol med om jag nu skrev att han var ett lätt barn att passa. Det är inte så att han är skrikig, dum och elak, nej nej, inte alls. Han är helt enkelt bara lite för nyfiken, vaken och pigg för sin ålder. Alltså, tar det lite på krafterna att vara hans mamma.

I helgen fick därför Scott vara tillsammans med sin pappa nästan en hel lång dag, så gick jag och Amanda ut på en stärkande tur. Vi startade vid Haväng där jag lovat att visa henne det charmiga lilla utemuseumet Lindgrens länga.

Pigga och glada vandrade vi fram. Vi kvinnor som någon gång fött barn, vet hur den där känslan är, då vi för första gången lämnar bort våra guldskatter. Då man för första gången på länge inte har en unge tätt intill sin egen kropp på flera timmar. Det är en slags frihetskänsla som man både vill ha, men samtidigt inte.

När vi nästan var framme vid Stigalunds gård frågade Amanda mig:

-mamma. var är den där Lindgrens länga?

Ja, den hade vi ju passerat för länge sedan, så någon vidare bra vandringsguide det är jag då sannerligen inte. Asch, den får vi besöka nästa gång Amanda får lite egentid.

Istället fick jag peka ut Stigalunds gård som ligger så vidunderligt vackert.

Ganska snart var vi framme vid Klammersbäck och den ensamma tallen.

Det har pratats och skrivits mycket om bäckens utlopp som flyttat sig långt norrut i vinter.

Vi iakttog naturens fenomen innan vi vandrade tillbaka längs havet norrut mot Haväng igen.

Dagens citat:

Ett makalöst bra liv innebär inte avsaknad av problem. Ett makalöst bra liv innebär påfyllnad av kärlek och glädje.

Slutet på vår vandring får ni hänga med på i ett annat inlägg.

Kram Annika

Scroll to Top