Haväng

Liten vandring en augustimorgon.

Hejsan.

Så härligt att få sällskap på färden.

En vacker augustimorgon gick jag på tur tillsammans med två härliga ”tjajjor”.

Med ryggsäckarna packade med lite smått och gott, startade vi vid Haväng och vandrade söderut.

Förbi Lindgrens länga och Stigalunds gård tågade vi. Vid ensamma trädet blev det rast och vila. Aldrig smakar väl några svettiga ostmackor godare än när man är på strövtåg.

Augustihimlen såg dramatisk ut och blev såklart förevigad. Förevigad blev även jag, och jag tackar Frida för den bilden.

Ljungen blommade i vacker kontrast till vitmossan och över heden strövade en vacker flock hästar.  I Vitemölla tog någon sig ett uppfriskande dopp och vi gjorde helt om marsch, och vände tillbaka igen mot Haväng.

Vi valde att vandra längs stranden tillbaka och passerade den fina lilla ålaboden Stenören.

Även små korn kan bli till stora skav…. Susanne hällde ut lite sand från skorna, så var vi alla redo att tåga vidare.

Dagens citat:

Mitt mål är inte längre att få mera gjort utan att ha mindre att göra.

Det viktigaste är, att det man gör känns meningsfullt, och vad som är meningsfullt det kan vara helt olika från person till person. Man måste hitta sin egen mening.

Kram Annika

(foto: Susanne Berg)

Ensam kvällsvandring.

Hejsan.

Det var en ljummen kväll när jag packade min vandringsryggsäck och liftade bort till Haväng. En ensam stund var vad jag behövde.

Jag tog vägen förbi den välkända Lindgrens länga och styrde sedan stegen mot Stigalunds gård.

Det var så vackert med de mogna sädesfälten.

Jag grunnade lite på vad det där var för sädesslag egentligen. Råg gissade jag på, för kornet har väl längre spröt? Eller så var det ett korthårigt korn. Eller ett långhårigt vete… Jaja, vacker var det så det förslog.

Över ängen såg jag ner till det blåa havet och på andra hållet hade bonden precis tröskat klart.

För att komma ner till havet var jag tvungen att korsa kornas stora hage. Hela gänget stod och glodde oförskämt på mig när jag kom. Och längst bak stod tjuren och såg ut att ge mig ”onda ögat” tyckte jag.

Fast sedan såg jag att han hade tankarna på annat håll …

Jag kom till sist fram till havet.

Ett kärlekspar lämnade precis det ensamma trädet och platsen blev ledig för mig och mina tankar. Tankar som att jag nog borde plugga på det här med våra fyra sädesslag lite bättre kanske.

En ensam vandring är så bra, då kan man höra sin egen röst så tydligt.

Dagens citat:

Njut ditt lilla medan dåren jagar efter mer.

Det är så lite man egentligen behöver.

Kram Annika

Hav och äng.

Hejsan.

Hav och äng är underbara ord var för sig. Tillsammans blir de något enastående. Haväng.

En kväll i förra veckan liftade jag hit, till en av Österlens populäraste platser.

Att köra hit med sin egen bil i dessa tider var inte att tänka på. Turistantalet på Österlen har slagit alla rekord i år. Trängseln här verkar ta fram det allra sämsta i människosläktet. Hot, våld och idioti är egenskaper som plötsligt börjar kännas som vardagsmat runt om på Österlen. Uttalande som stundom får mig att se rött. Men nej, jag ska inte vara någon ”Ove”…

Nåväl, jag slängde upp min ryggsäck på ryggen vinkade hejdå till min chaufför och började vandra.

De gamla trädet vid parkeringen hade tydligen fått avsluta sina dagar under våren. Det gjorde att allting såg en aning annorlunda ut vid ingången.

Trots att det var väldigt mycket människor överallt så njöt jag av den ljumma vinden och min ensamma vandring.

Haväng är en oerhört vacker plats, men hela vårt avlånga land är fullt med vackra platser, det får man inte glömma bort.

Dessutom är här lika vackert vid precis alla årstider.

Jag vände näsan mot Lindgrens länga och mot Stigalund, där det såg ut att vara minst besökare den här kvällen. Fortsättningen på vandringen tar vi en annan gång.

Dagens citat:

Det enda vi är, är apor med bilnycklar.

Kram Annika

Skogens dotter mötte havets son.

Hejsan.

Det sägs att lika barn leka bäst. Stämmer det där?

För ungefär tjugo år sedan korsades våra vägar. Mina och Stefans vägar. Jag med rötterna från skogen, han med havet i blodet.

Hav eller skog spelar nog inte så stor roll egentligen. Grunden finns ju i kärleken till naturen. Och såklart till varandra.

 

Lyckligt lottade är vi, som får bo och verka här på Österlen. Här har vi havet nästan runt omkring oss, och vi har nära till både skog och öppna vidder.

Lika barn leka bäst är nog så trevligt, men lite olikheter måste det väl finnas för att göra ett förhållande spännande.

Där skogen möter havet där är livet vackert.

Dagens citat:

Att älska någon är; att bry sig, att dela med sig, att stå ut, att förenas, att förändras tillsammans.

Ha det fint och en riktigt glad påsk till er som kikar in här idag.

Kram från mig, Annika

Varm choklad och ostbullar.

Hej hej

Då när jag och Amanda gick från Haväng till Klammersbäck så hade vi såklart stärkande saker med i en ryggsäck.

För även om vår vandring inte var så jättelång så tänkte jag på min dotter, som ju är en ammande kvinna och i behov av mycket näring just nu.

Målet för vår fikapaus var den vackra Stenörens ålabod.

Aldrig någonsin smakar en lunch så bra som när man vandrat ett tag och slår sig ner för att äta det man packat med sig.

Det kvittar egentligen vad det är man tagit med, för allt blir så himla gott när man är ute i naturen. Fast den här dagen hade jag kokt egen varmchoklad med extra socker och extra kakao i. Till det hade vi bredda ostbullar. Den bästa vandrarmaten man kan tänka sig.

Efter den pausen var vi stärkta att vandra vidare.

Men i takt med att timmarna gick så expanderade Amandas bröst, så vi kunde ju inte vandra i all evighet. Bara tanken på den lille Tjabokillen fick dem att växa ännu mer. Tack min fina Amanda för en underbar dag tillsammans. Jag finns här närhelst du behöver en vandrarkompis.

Dagens citat:

Jag älskar att vara mormor. Äntligen kan jag träffa någon som är skallig, dreglar och har blöja – men som inte är min date.

Ja riktigt så gammal är jag förstås inte. Och jag har ju min Stefan som har lite lockar kvar och inte behöver blöja. Dreglar kan han möjligtvis göra ibland, men då är det nog mest snusets fel.

Ha det gott och kram från mig.

Annika

 

Babyfri vandring.

Hej hej

Om man ska ta några timmars paus ifrån småbarnslivet och göra något på egen hand… ja, vad gör man då?

Såklart går man på vandring med sin mamma.

Mitt lilla barnbarn, Scott, är en alldeles förtjusande liten 5 månaders bebis. Men jag skulle sticka under stol med om jag nu skrev att han var ett lätt barn att passa. Det är inte så att han är skrikig, dum och elak, nej nej, inte alls. Han är helt enkelt bara lite för nyfiken, vaken och pigg för sin ålder. Alltså, tar det lite på krafterna att vara hans mamma.

I helgen fick därför Scott vara tillsammans med sin pappa nästan en hel lång dag, så gick jag och Amanda ut på en stärkande tur. Vi startade vid Haväng där jag lovat att visa henne det charmiga lilla utemuseumet Lindgrens länga.

Pigga och glada vandrade vi fram. Vi kvinnor som någon gång fött barn, vet hur den där känslan är, då vi för första gången lämnar bort våra guldskatter. Då man för första gången på länge inte har en unge tätt intill sin egen kropp på flera timmar. Det är en slags frihetskänsla som man både vill ha, men samtidigt inte.

När vi nästan var framme vid Stigalunds gård frågade Amanda mig:

-mamma. var är den där Lindgrens länga?

Ja, den hade vi ju passerat för länge sedan, så någon vidare bra vandringsguide det är jag då sannerligen inte. Asch, den får vi besöka nästa gång Amanda får lite egentid.

Istället fick jag peka ut Stigalunds gård som ligger så vidunderligt vackert.

Ganska snart var vi framme vid Klammersbäck och den ensamma tallen.

Det har pratats och skrivits mycket om bäckens utlopp som flyttat sig långt norrut i vinter.

Vi iakttog naturens fenomen innan vi vandrade tillbaka längs havet norrut mot Haväng igen.

Dagens citat:

Ett makalöst bra liv innebär inte avsaknad av problem. Ett makalöst bra liv innebär påfyllnad av kärlek och glädje.

Slutet på vår vandring får ni hänga med på i ett annat inlägg.

Kram Annika

Blått.

Hejsan.

Vackert. Så himla blått vatten!

Det var den där fina söndagsmorgonen, då jag och Stefan vandrade vid Haväng och vid Verkeåns mynning. Både havet och vattnet i ån var så fint. Inte bara vått, utan så otroligt blått.

De senaste månaderna så har jag nästan trott att det varit något fel på min kamera. Bilderna har sett så gråa, matta och färglösa ut. Jag har tänkt att kameraskrället nog börjat bli uppsliten och inte orkar fånga upp klara färger längre. Som om tekniken varit på väg åt det gamla svartvita hållet igen.

Som tur var så återskapade min kamera de blå färgerna precis som de såg ut i verkligheten den här dagen. Himmel och hav, så otroligt vackert.

Min käre Stefan hade mest intresse av vad det var för fartyg som låg långt ute i horisonten. Jag tror inte att han la märke till vilka färger naturen klätt sig i för dagen. De små hundarna sprang lyckliga omkring och snusade på allt, och jag… jag bara njöt!

När mina fingrar var stelfrusna och öronsnibbarna isade olycksbådande, vände vi solrusiga åter mot vår bil och susade iväg på andra äventyr.

Dagens citat:

Hela människans liv är blott en punkt i tiden. Låt oss därför njuta av det medan det varar, och inte slösa bort det utan något syfte.

Må gott och kram från mig.

Annika

Vilken Österlensöndag.

Hejsan.

Woww, vilken dag vi fick njuta av i helgen. Vilken söndag alltså!

Uttorkade av soltörst packade vi in småhundarna i bilen och gav oss iväg ut i den ljusa söndagsmorgonen.

Det kändes nästan som om vi suttit inlåsta i en jordkällare hela vintern och plötsligt blivit utsläppta i solljuset igen.

En sväng till min favoritplats fick det bli den här underbart vackra dagen. Haväng!

Visserligen rejält kallt om öronen, men varken vi eller våra små hundar tycktes bry oss särskilt mycket om den lilla bagatellen.

Dagens citat:

Jag har en enkel syn på livet. Håll ögonen öppna och lev på.

Ha en underbar dag. Och om vädergudarna numera läser bloggar, så beställer jag gärna mer av just den här sorten.

Kram Annika

Tillbaka hit.

Hejsan.

Det finns en plats på Österlen som jag tycker lite extra mycket om. En plats som är en smula vackrare. En plats som jag ofta besökt och som alltid ger mig ett alldeles särskilt lugn.

Dock har jag inte förmått mig att åka hit sedan min sista vandring här i november. Det var just här vi fick vårt sista äventyr tillsammans, min Johnnyhund och jag. Den gången fick mina små hundflickor snällt stanna hemma. Den dagen ville jag skulle bli bara min och Johnnys. Vår sista…. Bilder från den stunden finns HÄR.

I helgen var det dags att åka hit igen. Jag kände att dagen var inne för att skapa nya, fina minnen härifrån. Tidigt, tidigt packade jag in mina små ylande hundflickor i bilen och gav mig av mot Norra Vitemölla. När vi stannade på parkeringen var det ännu alldeles mörkt.

Tillsammans med min store, svarte ”Johnnyhund” har jag aldrig någonsin rädd för att vandra ensam i mörkret. Han var tränad på bevakning. Han skulle tyst ha berätta för mig om någon människa fanns i närheten. Han skulle både ha varnat mig och förhoppningsvis försvarat mig. Annat är det med mina små ulltussar. Skuttande och skällande far de runt i en yr, vild glädjedans och avslöjar för nästan hela Österlen precis var vi håller hus.

Fast särskilt mörkrädd har jag aldrig varit. Under tiden som vi vandrade norrut mot Haväng ljusnade det sakta på himlen.

Vid ensamma tallen vilade vi oss en liten stund. Tacksamt noterade jag att en av de trasiga stolarna nu blivit nogrannt lagad i sitsen.

När dagen nästan ljusnat helt vandrade vi vidare bort till Stenöraboden. En vacker ålabod som är öppen för allmänheten att kika in i.

Tacksam för en underbar morgon vände jag tillbaka söderut igen.

Dagens citat:

Vore det så att du kunde ändra andra, så skulle också andra kunna ändra dig. Då finge du problem, eftersom var och en du möter har sin egen uppfattning om hur du borde ändras. Men hur skulle andra kunna ändra dig? Du kan ju nätt och jämnt ändra dig själv!

Ha en fin dag. Kram Annika

 

Ett litet avbrott.

Hejsan.

Så många morgnar.

Så många soluppgångar det har blivit under åren. Över hela Österlen.

Det var så väldigt länge sedan som jag hade semester på riktigt. Så länge sedan jag hade en lite längre sammanhängande ledighet, mer än någon ynka dag. Det är dags nu och det känns verkligen som jag behöver det just nu.

Jag ska ut och resa och det ska bli så spännande. Jag och bloggen får en skön återhämtning i någon vecka.

Bloggen får vila, men för er som vill hänga med mig så finns jag på Instagram. Jag ska försöka att uppdatera lite på instastory (den där lilla runda ”pluppen” längst upp på sidan) med bilder och filmer så får ni se vart resan bär.

Ni som vill, är såklart välkomna att hänga med mig där.

Vill ni följa mig, så hittar ni Gylleboannikas instagram HÄR

Annars ses vi kanske här igen strax före jul, och då har vi förhoppningsvis fått vinter på Österlen.

Var rädda om er i julstöket.

Dagens citat:

Ibland kan allt kännas upp och ner. Men det ger dig ett ypperligt tillfälle att se livet från ett annat håll.

Ha det riktigt bra och vill ni, så ses vi igen.

Kram Annika

Scroll to Top