Haväng

Ett utemuseum och ett vackert fält.

Hej hej

En blåsig kväll passade jag och min dotter på att njuta av de friska österlenvindarna sådär lite extra.

Bästa platsen att bli riktigt blåst på, det är nog Haväng. Dit for vi. Blåst på skönhet blir man förstås aldrig!! Där var precis lika slående vackert som alltid.

Uppe vid Havängsdösen blåste det så vi nästan trodde vi skulle lyfta och fladdra iväg i vinden.

Över de rikt blommande fälten vandrade vi vidare.

Militärernas bunker kändes plötsligt omodern och tråkig, med sin fula graffittimålning från förra sommarn. Ja, jag vet inte om den blev mycket bättre med ett tossigt fruntimmer ….

Vi vek av ifrån havet och styrde stegen mot Lindgrens länga.

Lindgrens länga är inte bara vackert från utsidan. Nej, det är även trevligt att besöka på insidan, som det utemuseum det faktiskt är.

Har ni inte varit där, så gör ett besök. Så intressant och alldeles helt gratis.

Jag och Emmy vandrade vidare ut i den blåsiga sommarkvällen.

Kvällen avslutade vi på det stora magnifika skjutfältet. Fältet, som har en alldeles särskild historia med sina små försvunna byar, tex gamla Knäbäck… Platsen som istället fått det öppna fältet med den unika naturen.  En plats som inte blivit exploaterad och istället kan besökas och njutas av alla.

Dagens citat:

Det finns en frihet som väntar på dig, som vindarna i skyn. Och du frågar; vad händer om jag faller? -Åh men min älskling, vad händer om du flyger?

Ha en fin dag, och våga prova vingarna lite då och då.

Kram Annika

Favorit i repris.

Hej hej

Såklart hängde jag med när min ”Amerika-dotter” kom hem och vill gå sin favoritetapp på Österlenleden.

Hennes favoritsträcka är den som går mellan Vitemölla och Vantalängan i Brösarp.

För inte så länge sedan vandrade jag här (inlägget hittar ni HÄR). Då var strandkanten full av ruttnande tång. Den här morgonen hade havet städat upp alltihopa igen och vattnet såg alldeles rent och klart ut. Istället var sanden full med snäckskal i alla de storlekar. Det krasade märkligt under skorna när vi gick.

På Österlens stränder råder hundförbud över sommarmånaderna. Aldrig förr har jag dock träffat på så många hundar som den här morgonen. Oss gjorde det inget, vi gillar ju hundar. Fast lite betänksam blev jag ju när vi mötte ett tiotal människor komma i samlad trupp, alla med vars en hund i koppel.

Vid ålaboden Stenören tog vi första vätskepausen.

Ute i havet simmade ett helt gäng vita svanar. Vackra fåglar som stillsamt guppade på vågorna och då och då tog sig en matbit från havets botten.

Innan jag hann blinka var vi framme vid Österlens vackraste vy. Haväng och Verkeåns utlopp. Trots att jag försökte dra ner på tempot en smula så gick vandringen på tok för fort. Inte för att jag hade problem att hänga med i tjejernas takt, nej, jag ville liksom dra ut på allt en liten smula. Sakta ner och hinna njuta. Av naturen såklart, men i ärlighetens namn faktiskt mest av mina döttrars sällskap.

Vi vandrade vidare över Havängs vackra fält. Borta vid skjutfältet var bommen fördragen, det var visst en stor övning på gång där. Mitt militärhjärta klickade till och slog några extra slag.

Fälten lyste roströda av blommor och fröställningar. Det är sannerligen bedårande vackert på den här platsen.

Inte undra på att fårskallarna verkade berusade av lycka. Hur skulle de kunna vara något annat, när de får bo så här vackert.

Vår vandring gick vidare norrut, men det får ni läsa om i ett senare inlägg.

Dagens citat:

De enda personerna du behöver i ditt liv är de som visar att de behöver dig i sina.

Ha det bäst och kram från mig.

(Med tanke på min tröja …. om jag är särskilt framgångsrik vill jag låta vara osagt, men särskilt rädd är jag inte …. haha … jag hatar egentligen tröjor med text, jag vet ju knappt vad där står alltid – jag tackar Gud för Google Translate …för vem vill gå runt med något opassande på bringan)

Annika

Lindgrens länga.

Hejsan.

Morgonen då jag och min hund Johnny tog oss en vandringstur, passerade vi den lilla vackra stugan, Lindgrens länga.

Dalen i Haväng låg som den vackraste tavla och marken var täckt med alla möjliga blomster. Stigalunds betesdjur blängde nyfiket på oss när vi kom klampandes fram på den sandiga vägen.

Lindgrens länga är ett utemuseum, men från början var det ett litet skogvaktartorp. Min käre Stefan minns nog mest det här huset som ”Franskans lilla torp” från inspelningarna av Bombi Bitt filmen på 60-talet. Jag lovade mig själv att ta mig tid för ett ordentligt besök framöver.

Jag stannade dock till en stund och pratade med kossornas ägare. En pratglad och trevlig karl i sina bästa år. Eftersom vattenståndet var så rysligt lågt i ån för året, ville hans djur rymma över på andra sidan lite titt som tätt. Så det gällde att titta till dem fick jag veta. Från platsen vi stod på, blickade vi ut över den gudomligt vackra ängen och Verkeåns laxtrappa.

Jag tog adjö av mannen och fortsatte min vandring uppför backen med havets vindar i ryggen.

Grödorna växte frodiga, och traktens bönder var nog tacksamma för den nederbörd som kommit under våren.

När vi passerat Stigalunds Gård gick vi genom beteshagen och drog oss ner mot tallskogen och stranden igen.

I den vackra tallskogen växte stora buskar med kaprifol. Om ett tag, när kaprifolen står i blom, kommer doften där att vara oslagbar.

Sedan var vi strax tillbaka på stigen där vi började vår vandring och ganska snart stod vi vid min gamla Volvo igen. Nöjda med att ha tagit vara på dagens första timmar på bästa vis.

När jag backade ut min bil från parkeringen såg jag en vacker svan simma förbi ute vid strandkanten. Fri och lycklig såg den ut, precis som jag själv känt mig den här morgonen.

Om det funnits möjlighet att livnära sig på att gå på luffen varevigaste dag, då skulle det vara min drömsysselsättningen. Oavsett väder och vind så finns det inget mer befriande än att vandra fram dit vindarna bär och njuta av det som kommer i ens väg. Luffare, det är nog mitt drömyrke, om det bara gett lite skrammel i börsen.

Dagens citat:

Vi förstår inte hur värdefull en stund är förrän den är ett minne.

Må väl.

Kram Annika

 

Österlen – ett paradis på jorden.

Hejsan

Alltså, det är ju inte klokt så vackert vi har det här på Österlen just nu.

Dagen då jag och min hund Johnny var ute på vandring så tänkte jag lite extra på hur fint vi faktiskt har det här i vår lilla hörna av världen.

Jag la märke till alla vackra blommor som växte vilt vid den gamla ålaboden.

Den gamla fina ålaboden, Stenören, som är öppen för alla som vill kika in. Som ett värdefullt smycke ligger den där vid havet mitt i den Skånska naturen.

Runt om stod rönnen i full blom. En riklig blomsterprakt som kanske är ett tecken på att vi kommer få en sträng vinter? Att inte veta känns så spännande tycker jag.

Från Stenören är det inte särskilt långt till Havängs badplats och Verkeåns mynning. Sandängen där vi strosade fram var som en saga den här dagen. En blommande dröm i vitt. De vita blommorna som nästan täckte marken, var den sällsynta sandnejlikan.

Även om jag tycker att graffiti inte passar så bra i den här miljön, så gjorde de blommande nejlikorna att det fula mildrades en smula.

Framme vid en av Österlens vackraste vyer, tänkte jag för mig själv att det här måste nog ändå vara paradiset på jorden.

Det sägs att man lätt blir hemmablind och inte tänker på allt det fina som finns där man är född. Kanske är det så? Kanske har jag min kamera och mitt intresse för naturen att tacka för att jag ser och lägger märke till skönheten.

Hoppas ni alla hittar just ert paradis på jorden. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land, det gäller bara att lägga märke till dem.

Dagens citat:

Vår värld behöver inte människor som begriper varandra utan människor som begriper att det finns så många olika sätt att vara människa på.

 

Kram Annika

En underbar morgon med mina hjärtan.

Hejsan.

Vilken underbar dag vid Klammersbäck!

Hit vandrar jag ju ofta med mina hundar. Det som var så speciellt för just den här dagen, var att även min Stefan kunde följa med. Det var första turen med hans stelopererade fot.

Nu är Stefan inte den mest vandringssugne personen man kan tänka sig. Att spankulera runt i naturen utan mål och mening, det är inte riktigt hans melodi.

Helst ska Stefan ha en boll framför fötterna eller en bössa på axeln för att tycka om den här typen av motion. Det blir liksom mer mening för honom att röra sig då.

-nu ska vi vell ente lua hur långt som helst, sa han skeptiskt efter bara en liten stund.

Till ensamma tallen vid Klammersbäck var precis lagom, tänkte jag.

Det som är så bra med den där lilla vackra platsen är att där finns två stolar där man kan vila sig och samtidigt njuta av den vackra vyn.

Att kunna sitta där och njuta tillsammans med dem man älskar allra mest, det är nog det bästa som finns i hela världen.

Och när vi vilat en bra stund var vi alla redo att vända tillbaka.

Längs den lilla stigen på heden växte stora buskar av sälg. Fulla med kissar. Åhhh jag älskar det ordet – videkissar (eller kisar, som vi säger här på Österlen)

Sen bar det av mot Gyllebo igen. Stefans mungipor gick upp en smula och han fortsatte sin dag i grävmaskinen. Jag ska nog inte förvänta mig att det blir någon vandrare av den mannen.

Dagens citat:

Om människan skulle bygga ”Lyckans hus” skulle det största rummet bli väntsalen.

Vänta inte på att vara lycklig.

Kram Annika

p.s så måste jag få hälsa också … till min lilla dotter, som fyller år idag. Grattis lillskruttan.

Min favoritbild från den där magiska morgonen.

Hejsan.

På kamerans minneskort finns ännu fler bilder från den där magiska morgonen. Morgonen då jag mötte dagen på Ravlunda skjutfält. Som en värdefull pärla har jag sparat undan min favoritbild. Bilden då den nymorgnade solen lekfullt speglar sig i ålabodens enda lilla fönster. Min favoritbild från den här dagen. En bild jag liksom inte riktigt kan se mig mätt på. Ibland blir det precis sådär som man vill ha det.

När solen väl kikade upp över horisonten så gick det så väldigt fort.

Samtidigt färgades allting svagt rött, som om dagen badade i ett alldeles särskilt varmt ljus. Hoppfullhet.

Vyn bort mot Stenshuvud och Kivik var så himla vacker.

Jag tänkte på den glade fiskaren jag mött tidigare på morgonen. Han med Kristianstadsdialekten. Mannen som halkade på träspången och slog en äkta österlensk ”värmylla”. Jag hoppades att han höll sig på benen i fortsättningen.

När jag vände ryggen mot havet hade solen redan stiget upp en bra bit. Vinden kändes skön mot mina kinder och en sista gång den där morgonen sträckte jag upp mina armar mot skyn och bara andades. Lärkan i skyn fick sig nog en chock för den blev alldeles tyst.

Jag önskar er alla en riktigt skön dag.

Dagens citat:

Den viktigaste livsvisdomen måste vi uppleva med egna ögon.

Kram Annika

Vackra skjutfält.

Hejsan.

Vackra Ravlunda skjutfält. Militärernas stora fantastiska fält ut mot havet. En plats som jag älskar så mycket.

Till skillnad från många andra så älskar jag det faktum att platsen tillhör försvarsmakten. För vem hade ägt allt det vidunderligt sköna annars? Kanske hade hela fältet varit exploaterat med privata lyxvillor då …. Huhhh hemska tanke.

Som hemvärnssoldat har jag sett dagen gry här förut. Fast då har fokus såklart varit på fiender och strid med ett skarpladdat vapen vid min höft. Motstridiga känslor som ett brett spann från det fulaste fula till det vackraste vackra.  Jag lägger alltid märke till platsens skönhet, oavsett vilken roll jag har. Det där sitter liksom etsat i hjärtat.

Jag stannade min bil precis innanför militärernas grind. Sakta vandrade jag ner på den lilla väg som leder till de två ålabodarna. Den ena tror jag är Lövdalens ålabod och den andra kallas kanske rätt och slätt för Havängsboden. Vackra är de åtminstone!

Med ett vigt skutt hoppade jag över en grind och strosade ner mot Havängsdösen. Ja vigt och vigt … sanningen är väl att jag mer klättrade lite klumpigt över.

Långt borta såg jag en man komma gående med ett fiskespö på ryggen. Rätt som han gick så låg han sprattlandes på marken. Gryningsfrosten hade gjort bräderna hala som ålar och är man inte försiktig så står man lätt på näsan.

Såklart gick jag dit för att se så ifall någon hjälpaktion var nödvändig. Mannen var oskadd, trevlig och pratglad. En lång stund stod vi och samspråkade, mest om hur smärtsamt vackert allting var den där morgonen.

När den första solstrimman kikade fram borta i horisonten så önskade jag min nyfunne vän god fiskelycka och strövade vidare.

Det är få ställen som en soluppgång är så vacker och rofylld som just vid Verkeåns mynning. Ljudet av ån som forsar ut i havet blir som ett vackert ackompanjemang till solens skådespel.

När jag vandrade bort från ån och ut över fältet kunde jag höra vårens första lärka. Jag njöt med alla mina sinnen och tackade mig själv för att jag gett mig den här stunden.

Dagens citat:

Fokusera på det du kan göra något åt. Livet är för kort för att ödsla tid och kraft på det andra.

Ha en riktigt fin dag och ta en liten stund och njut av något vackert och av att finnas till.

Kram Annika

 

Den sagolika morgonen vid Klammersbäck.

Hejsan.

Idag bjuder jag på lite fler bilder från min morgon vid det ensamma trädet i närheten av Klammersbäcks mynning. Vackra bilder som är vilsamma för själen. Bilder som jag tror och hoppas att ni också gillar.

Det var en morgon som hade det där lilla extra. Även om vinden var bitande kall, så njöt jag. Under mina vindtäta ytterplagg var jag iklädd ett varmt och gott ylleställ.

Jag och Johnny satt vid den vackra lilla tallen. Jag på en av de ditsatta stolarna och han som vanligt vilandes på mina fötter.

I flera timmar satt vi där och njöt, innan vi sakta vandrade tillbaka mot Vitemölla igen.

På håll fick jag se en människa. Vid första anblicken blev jag lite orolig … men sedan insåg jag att det var en hurtig vinterbadare på väg ut i havet för ett dopp. En riktig friskus. Trots den iskalla vinden tyckte jag att det såg så väldigt skönt och inbjudande ut, och i minnet tänkte jag tillbaka på mitt eget VINTERBAD i fjor.

Jag och Johnny vandrade stilla tillbaka mot bilen. Johnny var salig över all kanindoft och jag var uppfylld av en skön energi som bara naturen kan skänka mig.

När jag kom tillbaka till min gamla skitiga Volvo så hade solen kommit upp riktigt och spred sitt varma sken över världen.

Dagens citat:

Oavsett hur lång din resa verkar vara, finns det aldrig mer än detta, ett steg, ett andetag, ett ögonblick – Nu.

Det gamla slitna uttrycket ”fånga dagen” har ingen mening förrän du verkligen fattar vad det innebär! Träna på det, så kommer du förstå …

Kram Annika

 

 

 

 

Soluppgång över Haväng

(inlägget innehåller reklamlänkar)
Hejsan.
Jag är en person som är morgonpigg och jag vaknar väldigt tidigt även när det är tänkt att vi ska ha sovmorgon här i huset.
Förra helgen låg jag där i vanlig ordning, klarvaken och pigg långt innan solen hade gått upp.
Lika bra att skutta upp tänkte jag…
Med siktet inställt på en magisk morgon, for jag till en vidunderlig plats. Kanske den vackraste av alla.
Min favorit – Haväng.
Där är så bedårande vackert. Det spelar inte alls någon roll vid vilken årstid man åker hit. Platsen är slående vacker vid alla väderlekar och vid alla årstider.
Den säger välkommen hit, lugna dina tankar, stilla dina andetag, slappna av och bara njut. Här och nu!
Ingenting annat.
När jag gick över bron för att passera Verkeån så mötte jag två tidiga vandrare.
-gomorron, viskade vi tillvarandra i dunklet, liksom rädda för att väcka dagen alltför bryskt.
Det var två danska grabbar med ryggsäckar på ryggen, förmodligen rustade för en hel dags vandring i den vackra naturen.
Att få se dagen vakna till liv vid en såhär ljuvlig plats, det känns nästan lite exotiskt.
Det är nästan lite samma känsla som då jag och Stefan var på resa i Tanzania och vi låg i tält ute på savannen.
Med den skillnaden att här riskerar man inte att bli lejonmat …
(mer om Afrika kan man läsa här)
När solen väl bestämde sig för att gå upp, då gick det så väldigt fort.
På ett kick ljusnade dagen med ett varmrött sken.
Det var dags för mig att vända stegen mot bilen och fara hem för en ljuvlig frukost i Gyllebo.
Tacksam att ha fått börja min dag här.
Dagens citat:
Den mänskliga själen
behöver verkligen
skönhet
till och med mer än bröd.
Tips:
Jag hade gärna haft en stickad Odd Molly kofta som den här när jag är på sagolikt vackra platser…
Eller en stickat tröja i vinrött som den här.
Kanske en stilig jacka i grått som den här.
Fler sköna kläder finns på Camprade.
Ha en fin dag och kram
Annika

Är det vad du verkligen vill?

Hejsan
Nu när min äldsta dotter var hemma de där ynka få dagarna, så hade hon så väldigt mycket att göra.
Hon planerade in en massa och skulle hinna med allt, vara alla till lags … Jag insåg att det kom ju nästan att bli omöjligt.
När hon skulle baka en tårta så undrade jag lite försiktigt om det var vad hon verkligen ville göra de få dagar hon var hemma i Sverige …  ja, för då skulle hon ju naturligtvis baka den där tårtan, men annars …
Såklart var det inte det hon helst ville göra. Hon ville hellre åka en runda till havet. Havet som hon saknat så mycket under det halvår hon varit borta!!
Hon och jag startade dagen tidigt i ottan.
Jag var inkallad på årets militärövning, men till min stora sorg var jag tvungen att åka till Revinge för att sjukanmäla mig istället. Andréa körde för mig dit och vem passade väl bättre än hon, till att besiktiga Johnny när han den här dagen både mönstrade in och ut.
Hoppas alla mina härliga gröna kompisar har haft en bra övning på fältet …
Nästa gång är vi med igen!!
Fast det finns någon mening med allt som sker … nu fick jag en eftermiddag tillsammans med Andréa istället.
Och såklart väntade en promenad längs havet på oss.
Vi stannade bilen på norra parkeringen i Vitemölla och vandrade i sakta mak norrut.
Framme vid Klammersbäck tog vi en skön paus. Min rygg tillät inte den vanliga marschtakten, men jag var så lycklig över att kunna vandra med, och lite smärta får man tåla.
Där vid Klammersbäck, det lilla ensamma trädet och den vinpinade stolen är det så himla vackert.
Jag kan nästan aldrig se mig mätt på den vyn. Jag tror nog Andréa också njöt av en stilla stund där under det lilla trädet.
Vi diskuterade lite om vi skulle vända tillbaka till bilen, men jag ville ju så förtvivlat gärna dra ut på den här stunden.
Jag bet ihop och efterhand som vi vandrade så klingade smärtan av.
Vi passerade den lilla fiskestugan Stenören och vandrade ända bort till Verkeåns utlopp i havet. Den där platsen som är den vackraste jag vet.
Efter att ha vilat en liten stund vandrade vi tillbaka igen.
En sagolik stund, som jag njöt av för fulla muggar.
Jag fångade dagen tillsammans med min dotter, och är så glad att vi valde en stund vid havet.
De flesta av hos har en förställning om att vår tid här är oändlig, evig att vi har obegränsat med tid framför oss. Det är inte riktigt så. Jag tänker ofta på att välja det roliga framför alla ”måsten”. De där måsten är dessutom ofta skapade av mig själv, och ingenting alls som är ett måste egentligen. Om man gör det roliga först, så kan man göra det andra sedan.
Dagens citat:
De som dog igår hade
planer för i morse. Och de
som dog i morse hade planer
för i kväll.
Ta inte livet för givet.
På ett ögonblick kan allt
förändras. Så var förlåtande
och älska med hela ditt hjärta.
Du vet aldrig när den
chansen inte längre finns.
Ha en fin dag.
Kram Annika.
Scroll to Top