Haväng

Blått.

Hejsan.

Vackert. Så himla blått vatten!

Det var den där fina söndagsmorgonen, då jag och Stefan vandrade vid Haväng och vid Verkeåns mynning. Både havet och vattnet i ån var så fint. Inte bara vått, utan så otroligt blått.

De senaste månaderna så har jag nästan trott att det varit något fel på min kamera. Bilderna har sett så gråa, matta och färglösa ut. Jag har tänkt att kameraskrället nog börjat bli uppsliten och inte orkar fånga upp klara färger längre. Som om tekniken varit på väg åt det gamla svartvita hållet igen.

Som tur var så återskapade min kamera de blå färgerna precis som de såg ut i verkligheten den här dagen. Himmel och hav, så otroligt vackert.

Min käre Stefan hade mest intresse av vad det var för fartyg som låg långt ute i horisonten. Jag tror inte att han la märke till vilka färger naturen klätt sig i för dagen. De små hundarna sprang lyckliga omkring och snusade på allt, och jag… jag bara njöt!

När mina fingrar var stelfrusna och öronsnibbarna isade olycksbådande, vände vi solrusiga åter mot vår bil och susade iväg på andra äventyr.

Dagens citat:

Hela människans liv är blott en punkt i tiden. Låt oss därför njuta av det medan det varar, och inte slösa bort det utan något syfte.

Må gott och kram från mig.

Annika

Vilken Österlensöndag.

Hejsan.

Woww, vilken dag vi fick njuta av i helgen. Vilken söndag alltså!

Uttorkade av soltörst packade vi in småhundarna i bilen och gav oss iväg ut i den ljusa söndagsmorgonen.

Det kändes nästan som om vi suttit inlåsta i en jordkällare hela vintern och plötsligt blivit utsläppta i solljuset igen.

En sväng till min favoritplats fick det bli den här underbart vackra dagen. Haväng!

Visserligen rejält kallt om öronen, men varken vi eller våra små hundar tycktes bry oss särskilt mycket om den lilla bagatellen.

Dagens citat:

Jag har en enkel syn på livet. Håll ögonen öppna och lev på.

Ha en underbar dag. Och om vädergudarna numera läser bloggar, så beställer jag gärna mer av just den här sorten.

Kram Annika

Tillbaka hit.

Hejsan.

Det finns en plats på Österlen som jag tycker lite extra mycket om. En plats som är en smula vackrare. En plats som jag ofta besökt och som alltid ger mig ett alldeles särskilt lugn.

Dock har jag inte förmått mig att åka hit sedan min sista vandring här i november. Det var just här vi fick vårt sista äventyr tillsammans, min Johnnyhund och jag. Den gången fick mina små hundflickor snällt stanna hemma. Den dagen ville jag skulle bli bara min och Johnnys. Vår sista…. Bilder från den stunden finns HÄR.

I helgen var det dags att åka hit igen. Jag kände att dagen var inne för att skapa nya, fina minnen härifrån. Tidigt, tidigt packade jag in mina små ylande hundflickor i bilen och gav mig av mot Norra Vitemölla. När vi stannade på parkeringen var det ännu alldeles mörkt.

Tillsammans med min store, svarte ”Johnnyhund” har jag aldrig någonsin rädd för att vandra ensam i mörkret. Han var tränad på bevakning. Han skulle tyst ha berätta för mig om någon människa fanns i närheten. Han skulle både ha varnat mig och förhoppningsvis försvarat mig. Annat är det med mina små ulltussar. Skuttande och skällande far de runt i en yr, vild glädjedans och avslöjar för nästan hela Österlen precis var vi håller hus.

Fast särskilt mörkrädd har jag aldrig varit. Under tiden som vi vandrade norrut mot Haväng ljusnade det sakta på himlen.

Vid ensamma tallen vilade vi oss en liten stund. Tacksamt noterade jag att en av de trasiga stolarna nu blivit nogrannt lagad i sitsen.

När dagen nästan ljusnat helt vandrade vi vidare bort till Stenöraboden. En vacker ålabod som är öppen för allmänheten att kika in i.

Tacksam för en underbar morgon vände jag tillbaka söderut igen.

Dagens citat:

Vore det så att du kunde ändra andra, så skulle också andra kunna ändra dig. Då finge du problem, eftersom var och en du möter har sin egen uppfattning om hur du borde ändras. Men hur skulle andra kunna ändra dig? Du kan ju nätt och jämnt ändra dig själv!

Ha en fin dag. Kram Annika

 

Ett litet avbrott.

Hejsan.

Så många morgnar.

Så många soluppgångar det har blivit under åren. Över hela Österlen.

Det var så väldigt länge sedan som jag hade semester på riktigt. Så länge sedan jag hade en lite längre sammanhängande ledighet, mer än någon ynka dag. Det är dags nu och det känns verkligen som jag behöver det just nu.

Jag ska ut och resa och det ska bli så spännande. Jag och bloggen får en skön återhämtning i någon vecka.

Bloggen får vila, men för er som vill hänga med mig så finns jag på Instagram. Jag ska försöka att uppdatera lite på instastory (den där lilla runda ”pluppen” längst upp på sidan) med bilder och filmer så får ni se vart resan bär.

Ni som vill, är såklart välkomna att hänga med mig där.

Vill ni följa mig, så hittar ni Gylleboannikas instagram HÄR

Annars ses vi kanske här igen strax före jul, och då har vi förhoppningsvis fått vinter på Österlen.

Var rädda om er i julstöket.

Dagens citat:

Ibland kan allt kännas upp och ner. Men det ger dig ett ypperligt tillfälle att se livet från ett annat håll.

Ha det riktigt bra och vill ni, så ses vi igen.

Kram Annika

En plats för stunden.

Hejsan.

Ingen plats ger en sådan energi som en plats vid havet.

Det spelar liksom ingen roll vilket väder det är här.

Havet skänker alltid samma frid. Nästan som om det besitter en urkraft för det mänskliga sinnet.

Platsen vid ensamma tallen. Två lediga stolar som inbjuder. En plats för stunden.

Tacksamt tar jag emot stunden.

Platsen vid Klammersbäck, så fantastiskt vacker och rogivande.

Dagens citat:

Det blir inte lättare senare. Det blir bara … senare …

Påminner mig själv: fortsätt skratta och le, så tror hjärnan att vi är glada…

Kram Annika

 

Ett stenkast till Verkeåns utlopp.

Hejsan.

När man är ute på Ravlunda skjutfält så är det nästan tvunget att stanna till vid Haväng och Verkeåns utlopp.

Ja ni vet ju redan, hur jag brukar tjata om det. Att det här är en av de platser som jag rankar som Österlens absolut vackraste.

Det var morgonen då Johnnyhunden fått galoppera lös ute på skjutfältet som vi även stannade till vid badplatsen.

Det spelar ingen roll vid vilken årstid man kommer hit. Den här platsen ger mig alltid ett sug i magen. Här är så fint!

Johnnys sug i magen uppstod mer av de två små stålgrå dvärgschnauzerhundar han fått vittring på en bit bort på sandstanden. Fort kopplade ägaren sina små juveler när hon fick syn på Johnnys halvgalna blick och långa tunga. Hon kunde ju inte veta att Johnny inte är fullt så galen som han kan se ut. Att han i själva verket är uppfylld av kärlek till allt och alla. En ganska hårdhänt kärlek visserligen.

Det var dags för oss att åka hem till Gyllebo igen. Johnny blev tacksamt inlyft i bilen där han somnade i samma stund som jag startade bilen. Och jag la ännu en underbar morgon till min samling.

Dagens citat:

Men om det skulle vara som vissa påstår att klimathotet är en bluff, skapar vi en värld med rent vatten, frisk luft, välmående barn och gröna regnskogar helt i onödan då?

Ha en fin dag och kram från mig.

Annika

Stickevarmt.

Hejsan.

Nu vet jag inte om ordet ”stickevarmt” överhuvudtaget finns, eller om det är ett ord som jag bara har i mitt eget huvud. Men med stickevarmt menar jag i alla fall när det är sådär varmt och kvalmigt att det känns som om man har en tung gryta på huvudet. En värme som gör att svetten lackar och man bara vill gå och bada. Sådär då flugorna blir smått galna och går till anfall och bits värre än anfallande stridsoldater. Precis en sådan dag var det då jag var på skjutfältet.

Havängs badplats var fylld med badsugna människor, som det ju brukar vara då det är fint väder på Österlen. Fast på skjutfältets långa strandremsa var det glest med soldyrkare. Hit är det längre att gå och människor är lata varelser. Nuförtiden ska man nog hellre köpa dyra gymkort för att få sin motion, istället för den vardagsmotion man får alldeles gratis av att vandra lite längre till stranden.

Jag strövade ut över det torra skjutfältet med svetten rinnande längsmed ryggraden.

Jag ångrade mig en smula att jag valt sandaler den här dagen. I skorna samlades miljontals små torra blomsterfröer och blev som en kladdig sörja i mina svettiga sandaler.  Läderkängor är oslagbart, i alla väder, det är jag övertygad om!! Det där som vi skåningar sjunger i snapsvisan, det stämmer inte tycker jag.  Det där med att man ”svittas mindre udan ovanlär, så köb sandalår och lufta dina tär” Nej, ullstrumpor och läderkängor mår fötterna alltid bäst i.

I norr hördes ett dovt muller och himlen ändrade karaktär.

Den först blixten syntes långt där borta över Åhus. Åska är naturens vackra skådespel, och jag älskar det … bara man vet att datorn där hemma är urdragen …

Så vackert! Så obeskrivligt vackert!!

Dagens citat:

Då du är som absolut bäst, kommer du ändå inte att vara tillräckligt bra för fel person. Då du beter dig som allra sämst, kommer du ändå att vara tillräckligt bra för den rätta.

Man får helt enkelt vara som man är och sträva efter att bli sin bästa version.

Kram på er från mig.

Annika

Ett utemuseum och ett vackert fält.

Hej hej

En blåsig kväll passade jag och min dotter på att njuta av de friska österlenvindarna sådär lite extra.

Bästa platsen att bli riktigt blåst på, det är nog Haväng. Dit for vi. Blåst på skönhet blir man förstås aldrig!! Där var precis lika slående vackert som alltid.

Uppe vid Havängsdösen blåste det så vi nästan trodde vi skulle lyfta och fladdra iväg i vinden.

Över de rikt blommande fälten vandrade vi vidare.

Militärernas bunker kändes plötsligt omodern och tråkig, med sin fula graffittimålning från förra sommarn. Ja, jag vet inte om den blev mycket bättre med ett tossigt fruntimmer ….

Vi vek av ifrån havet och styrde stegen mot Lindgrens länga.

Lindgrens länga är inte bara vackert från utsidan. Nej, det är även trevligt att besöka på insidan, som det utemuseum det faktiskt är.

Har ni inte varit där, så gör ett besök. Så intressant och alldeles helt gratis.

Jag och Emmy vandrade vidare ut i den blåsiga sommarkvällen.

Kvällen avslutade vi på det stora magnifika skjutfältet. Fältet, som har en alldeles särskild historia med sina små försvunna byar, tex gamla Knäbäck… Platsen som istället fått det öppna fältet med den unika naturen.  En plats som inte blivit exploaterad och istället kan besökas och njutas av alla.

Dagens citat:

Det finns en frihet som väntar på dig, som vindarna i skyn. Och du frågar; vad händer om jag faller? -Åh men min älskling, vad händer om du flyger?

Ha en fin dag, och våga prova vingarna lite då och då.

Kram Annika

Favorit i repris.

Hej hej

Såklart hängde jag med när min ”Amerika-dotter” kom hem och vill gå sin favoritetapp på Österlenleden.

Hennes favoritsträcka är den som går mellan Vitemölla och Vantalängan i Brösarp.

För inte så länge sedan vandrade jag här (inlägget hittar ni HÄR). Då var strandkanten full av ruttnande tång. Den här morgonen hade havet städat upp alltihopa igen och vattnet såg alldeles rent och klart ut. Istället var sanden full med snäckskal i alla de storlekar. Det krasade märkligt under skorna när vi gick.

På Österlens stränder råder hundförbud över sommarmånaderna. Aldrig förr har jag dock träffat på så många hundar som den här morgonen. Oss gjorde det inget, vi gillar ju hundar. Fast lite betänksam blev jag ju när vi mötte ett tiotal människor komma i samlad trupp, alla med vars en hund i koppel.

Vid ålaboden Stenören tog vi första vätskepausen.

Ute i havet simmade ett helt gäng vita svanar. Vackra fåglar som stillsamt guppade på vågorna och då och då tog sig en matbit från havets botten.

Innan jag hann blinka var vi framme vid Österlens vackraste vy. Haväng och Verkeåns utlopp. Trots att jag försökte dra ner på tempot en smula så gick vandringen på tok för fort. Inte för att jag hade problem att hänga med i tjejernas takt, nej, jag ville liksom dra ut på allt en liten smula. Sakta ner och hinna njuta. Av naturen såklart, men i ärlighetens namn faktiskt mest av mina döttrars sällskap.

Vi vandrade vidare över Havängs vackra fält. Borta vid skjutfältet var bommen fördragen, det var visst en stor övning på gång där. Mitt militärhjärta klickade till och slog några extra slag.

Fälten lyste roströda av blommor och fröställningar. Det är sannerligen bedårande vackert på den här platsen.

Inte undra på att fårskallarna verkade berusade av lycka. Hur skulle de kunna vara något annat, när de får bo så här vackert.

Vår vandring gick vidare norrut, men det får ni läsa om i ett senare inlägg.

Dagens citat:

De enda personerna du behöver i ditt liv är de som visar att de behöver dig i sina.

Ha det bäst och kram från mig.

(Med tanke på min tröja …. om jag är särskilt framgångsrik vill jag låta vara osagt, men särskilt rädd är jag inte …. haha … jag hatar egentligen tröjor med text, jag vet ju knappt vad där står alltid – jag tackar Gud för Google Translate …för vem vill gå runt med något opassande på bringan)

Annika

Lindgrens länga.

Hejsan.

Morgonen då jag och min hund Johnny tog oss en vandringstur, passerade vi den lilla vackra stugan, Lindgrens länga.

Dalen i Haväng låg som den vackraste tavla och marken var täckt med alla möjliga blomster. Stigalunds betesdjur blängde nyfiket på oss när vi kom klampandes fram på den sandiga vägen.

Lindgrens länga är ett utemuseum, men från början var det ett litet skogvaktartorp. Min käre Stefan minns nog mest det här huset som ”Franskans lilla torp” från inspelningarna av Bombi Bitt filmen på 60-talet. Jag lovade mig själv att ta mig tid för ett ordentligt besök framöver.

Jag stannade dock till en stund och pratade med kossornas ägare. En pratglad och trevlig karl i sina bästa år. Eftersom vattenståndet var så rysligt lågt i ån för året, ville hans djur rymma över på andra sidan lite titt som tätt. Så det gällde att titta till dem fick jag veta. Från platsen vi stod på, blickade vi ut över den gudomligt vackra ängen och Verkeåns laxtrappa.

Jag tog adjö av mannen och fortsatte min vandring uppför backen med havets vindar i ryggen.

Grödorna växte frodiga, och traktens bönder var nog tacksamma för den nederbörd som kommit under våren.

När vi passerat Stigalunds Gård gick vi genom beteshagen och drog oss ner mot tallskogen och stranden igen.

I den vackra tallskogen växte stora buskar med kaprifol. Om ett tag, när kaprifolen står i blom, kommer doften där att vara oslagbar.

Sedan var vi strax tillbaka på stigen där vi började vår vandring och ganska snart stod vi vid min gamla Volvo igen. Nöjda med att ha tagit vara på dagens första timmar på bästa vis.

När jag backade ut min bil från parkeringen såg jag en vacker svan simma förbi ute vid strandkanten. Fri och lycklig såg den ut, precis som jag själv känt mig den här morgonen.

Om det funnits möjlighet att livnära sig på att gå på luffen varevigaste dag, då skulle det vara min drömsysselsättningen. Oavsett väder och vind så finns det inget mer befriande än att vandra fram dit vindarna bär och njuta av det som kommer i ens väg. Luffare, det är nog mitt drömyrke, om det bara gett lite skrammel i börsen.

Dagens citat:

Vi förstår inte hur värdefull en stund är förrän den är ett minne.

Må väl.

Kram Annika

 

Scroll to Top