natur

Best nine.

Gomorron.

Hej och gomorron år 2020. Hoppas att ni alla mår gott!

På instagram är det populärt att summera det gånga året, genom att lägga ut en ”best nine”. Alltså ett collage av de nio mest gillade bilderna under året.

Jag tänkte göra en ”best nine” här på bloggen och börjar bakifrån.

Nummer 9.

Bilden är på den där vackra järnvägsövergången som man passerar då man kör från Gylleboskogen till Älmhult, skogen vid Sankt Olof. Det var i mitten av maj månad och skogen stod som vackrast i sin limegröna skrud.

Bild nummer 8.

Bilden är tagen uppe på Stenhuvuds norra huvud. Det var i oktober månad som jag vandrade uppför berget för att njuta en stund av den friska luften och av naturens skönhet. Utsikten däruppe var magnifik. Jag mådde inte särskilt bra vid det tillfället, så för mig själv finns många känslor i just den bilden.

Bild nummer 7.

Bilden på finaste Amanda och mitt första barnbarn Scott. När alla höstlöven täckte gräsmattan i min trädgård förevigade jag dem tillsammans. Lite spontant en morgon då de sovit över hemma hos oss åkte kameran fram. En smula förargat konstaterade Amanda att hon glömt att torka bort munsårssalvan i sin ena mungipa. Små detaljer som i mina ögon gör bilderna levande och än mer värdefulla.

Bild nummer 6.

Bilden på mina och Johnnys spår i sanden. Fotot är taget den där morgonen då jag och Johnny för allra sista gången vandrade tillsammans vid havet. Våra spår som går tätt tillsammans är för länge sedan bortspolade av havet, men i minnet finns de djupt inristade, för alltid.

Bild nummer 5.

Fotot är taget i Komstad, på väg hem från något som jag inte längre minns. Vädret var varmt och kvalmigt och åskan hängde i luften. Jag var bara tvungen att stanna bilen och föreviga den vackra vy som låg framför mina ögon.

Bild nummer 4.

Fotot är taget på Brösarps norra backar. Det var en kväll som jag och två av mina döttrar var ute en sväng med kameran. Jag ville föreviga Amandas lilla söta gravidmage. Tjejerna var uppspelta och busiga den där sommarkvällen. Som en vildvittra sprang Amanda långt bort över den blommande ljungen. Bilden jag knäppte i farten blev så vacker, fast man inte ser den lilla kulan hon gömmer under spetsklänningen.

Bild nummer 3

Fotot är taget vid Rörums strand, nedanför Knäbäckshusen. Jag och hunden Johnny vandrade en kväll bort mot Stenshuvud. När vi återvände hade ett vackert moln formats på himmeln. Jag knäppte min bild, men konstaterade krasst att det inte gick att jämföra med verklighetens skönhet. Den kvällen var helt enkelt magisk.

Bild nummer 2.

Min dotter Amanda med sin gravidkula. Jag minns att vi spontant bestämde att vi skulle ta några bilder här hemma i trädgården. Kanske tjatade jag. Förmodligen gjorde jag det. Bilden blev precis som jag ville. Trolsk, enkel och lite mystisk.

Bild nummer 1.

För mindre än en vecka sedan la jag upp den här bilden. Fotot är taget en väldigt tidig morgon vid Mandelmanns ensamma träd. Jag minns att det var beckmörkt och jag var glad över att jag tagit pannlampan med mig. Med Johnny vid min sida var jag alltid trygg i mörkret. Länge satt vi vid trädet tillsammans och såg dagen gry. Bara han och jag. Den stunden har jag sparad långt in i mitt hjärta. Siluetten av trädet, Johnny och den gryende dagen kom att bli min mest gillade bild någonsin.

Så tack för alla era ”gilla”.

Dagens citat:

Vi vet så lite om andra och vilka vägar vi vandrat. Låt oss vara ödmjuka mot varandra.

Nu önskar jag Er alla ett riktigt bra år 2020. Var rädda om er.

Kram Annika

 

Vad får man egentligen kalla sig…

Hejsan.

Vem får egentligen titulera sig ”fotograf”?

Kanske alla!? Alla som tar ett kort. Och med dagens teknik så kan nästan vem som helst bli ett proffs.

Ja, det här med yrkestitlar har blivit lite smått suddigt i kanterna tycker jag. Vem får egentligen kalla sig vad? Alla kan nog få kalla sig för precis vad de vill och själva tycker. Det är när det kommer till att ta betalt för sitt kunnande som det hela ställs på sin spets.

Många är till exempel duktiga snickare och murare, så där lite till husbehov åtminstone. Men får man kalla sig murare utan att vara skolad? Här på Österlen kallar vi dem för ”puggemurare”, alltså de som ”murare hellre än bra”. Nåväl, själv skulle jag inte anlita någon hantverkare som inte kan visa upp behörigt yrkesbevis. En elektriker utan yrkesbevis kan ju skapa väldigt mycket spänning i livet ….

Eller att kalla sig konditor, vem får göra det? På Olof Viktor här på Österlen, jobbar en fantastisk tös som jag känner. Hon är både skolad och har medfödd talang, så hon får absolut kalla sig för konditor. Konditor med bravur. Jag själv däremot, jag får nog på min höjd kalla mig ”bullmamma”.

Ja det här med yrkestitlar är allt lite knepigt. Inte kan jag ju kalla mig doktor trots att jag tycker mig kunna en hel del om både kroppen och sjukdomar. Jag har dessutom sett väldigt många avsnitt av ”Flygande doktorn” på 80-talet. Vem skulle våga anlita mig för sina besvär om jag började kalla mig Dr. Gylleboannika?

Djur kan jag också väldigt mycket om och har dessutom tjuvlyssnat på vissa avsnitt när min dotter utbildade sig till veterinär. Inte är det lämpligt att jag utger mig för att vara djurläkare för den sakens skull.

Jag både älskar att skriva och att fotografera, men vad kan jag kalla mig? Allt handlar nog om vad jag kräver i ersättning för den jag utger mig för att vara. Idag verkar det ibland krävas mer kunskaper i redigering än i själva fotograferandet. Och det här med Photoshop det kan jag inte ett dugg om, så jag får vackert lägga mig vinn om att bilderna blir så bra som det går från början liksom. Och ja, jag är ju trots allt bara en hobbyfotograf.

Dagens citat:

För dem som tror behövs bevis. Men för dem som inte tror är inga bevis möjliga. Tro på din förmåga.

Ha en riktigt fin söndag och kram från mig.

Gylleboannika

Insekternas planet.

Hejsan.

Det var en sen kväll som jag strosade i vår sommarby med min älskade Johnnyhund. Han fick snusa och pinka i godan ro medan jag själv var djupt försjunken i mina egna tankar.

Jag såg flugorna dansa runt korna i hagen. Myggorna svärmade runt både mig och Johnny, ivriga för att få sig en slurk blod. Mina tankar gick till det ”sommarprat” jag lyssnat på tidigare på dagen.

Ett underbart sommarprat av biologen Anne Svedrup-Thygelson, där hon fascinerat pratar om småkrypens förunderliga värld. Hon pratade om deras viktiga roll i vårt kretslopp och om vikten av att vi faktiskt har dem kvar i vår natur.

Jag tänkte på den lilla blomsteräng vi själv försökt anlägga istället för traditionell gräsmatta. Vid vårt lilla gästhuset i Gyllebo drömmer vi om en blomstrande äng fylld med vilda blommor och örter.

Redan har en massa olika små blommor tittat upp och genast är de där, de små krypen…

…glatt sysselsatta med att göra fler små kryp …

När mörkret sänkte sig och myggorna blev alltför närgångna, vände vi hemåt mot vår stuga igen. I sommarbyns små stugor tändes ljusen i fönstren och nattfjärilarna vaknade till liv. Jag hoppas att vi blir fler och fler som inser insekterna och småkrypens viktiga roll. Att vi blev fler som värnar och hjälper till så att våra insekter kan fortsätta att leva. Kanske inte bara för sin egen skull, utan faktiskt för vår egen överlevnad skull också.

Dagens citat:

Det är stor skillnad på att höra en insekt i sovrummet och i hagen.

Ha en riktigt fin dag.

Kram Annika

Ingen stadsmänniska.

Hej hej.

Kanske är det så för fler människor som bor och lever här på Österlen … att de inte riktigt orkar med storstadstempot… Kanske är jag ensam om att känna så, jag vet inte… Men så är det i varje fall för mig.

Vi österleningar är liksom inte vana vid storstadspuls. För inte kan man räkna Simrishamn som någon stor stad direkt. (Är det ens en stad?) Eller glada Tomelilla… fast de har åtminstone trafikljus…

När jag var arton år och tog mitt körkort, skrattade jag gott åt alla kompisar som övningskörde här i Simrishamn. Här fanns ju varken trafikljus, motorväg eller rondeller på den tiden. Inte kunde de lära sig att köra bil tyckte jag. Själv gick jag i skolan i Kristianstad och fick digra lektioner i just stadskörning.

Men numera är jag inte alls bekväm med stadskörning. Jag fiser fram i åttio km på motorvägen mot Malmö och håller krampaktigt med båda händerna i ratten. Fast det hindrar inte att jag sedan på väg hem trycker ”plattan i mattan” på lilla vägen mot Gyllebo.  Som värsta rallyföraren far jag fram så fort jag närmar mig hemmet. Det är liksom inte farten som skrämmer mig … Ologiskt säger mina döttrar och virrar på huvudet åt mig.

Ja, det är kanske bäst att jag håller mig hemma i Gyllebo så mycket som möjligt. Här kan jag ta allt lite mer i mitt eget tempo.

Men såklart gillar jag att hänga med när någon liten dotter ska till storstadenen och shoppa loss. Mest gillar jag såklart våra fikapauser.

Så är det ju så underbart att komma hem till Gyllebo igen.

Dagens citat:

Gud skapade tiden, människan skapade brådskan.

Att trängas på Kiviks marknad det älskar jag däremot, då är det trängsel på hemmaplan… nåååågot heeelt annat!! Kanske ses vi där idag?

Kram Annika

Örtvandring

Hejsan

Kunskap är makt. Ja så heter det ju. Och visst är det väl så att kunskap ger en viss trygghet. I alla fall minns jag att jag som barn kände mig väldigt trygg med att veta att en del av växtligheten gick att äta. För om jag skulle komma vilse i skogen, så inte skulle jag svälta ihjäl på direkten. Jag var säker på att jag skulle överleva på harsyra.

Jag visste också att bokens nyutslagna blad gick att äta. Riktigt goda var det också. En och annan vit svamp slank ner i min barnamage utan närmare betänkligheter, så kanske har jag tur som ännu är i livet…

I förra veckan var jag med på en liten örtvandring utanför Ystad. En kunnig och inspirerande kvinna tog oss med på en rundtur där vi fick vet en massa intressanta saker.

Eva lärde oss en massa roliga och intressanta saker om de växter som går under benämningen ogräs. Löktrav tillexempel, en oansenlig växt som nästan slår den populära ramslöken i smak.

Efter en uppsjö med tips, om både förebyggande kurer och lindrande kurer från växtriket, var det tid att prova allt vi lärt oss.  Och så himla gott… eller ja den gröna shoten smakade precis som den såg ut att göra … färskt gräs. Men efter tre veckors nyttjande utlovades vi rosiga kinder och vem vill inte ha det?

Det var en så roliga och intressant kväll. Fast dagen efter skrattade jag gott åt mig själv, när jag läste mina anteckningar som jag ”plinkat” ner i mobilens anteckningsapp …. ”Koka gamla grannar 10 minuter – bra till fotbad”… Underbara autokorrekt. Jag kan lugna mina äldre grannar med att de kan vara trygga, jag kokar såklart granbarr istället.

Dagens citat:

Idissla inte gammal skit. Spotta ut det och vandra vidare mot grönare ängar.

Inte ska man gräma sig över gammal skit, lyft blicken och se framåt. Livet har så mycket att erbjuda. Gå på örtvandring och lär er något nytt vettja.

Ha en härlig måndag och kram från mig.

Annika

 

Glad Påsk!

Hejsan.

Idag vill jag bara kika in här och önska er alla en riktigt glad påsk.

Jag hoppas ni får den påsken som ni verkligen gillar. Själv vill jag hinna vara ute så mycket det bara går och njuta av min trädgård och av naturen.

Påskmat i alla de former ska jag såklart frossa i. Sill och ägg hör ju till. Har man kvar släta bullar i frysen så bör man göra semlor på dem nu. Julen varar ju som bekant till påska och däremellan kommer fastan. Och vem kan inte trycka ner en fastlagsbulle mellan äggapickningen och påskkärringutklädnaden…

Trädgårdspyssel står på min agenda. Kanske får jag träffa någon kär kompis som vaknat till liv efter vintern. I fjor stötte jag på min absoluta favorit. Mitt på vår gräsmatta satt hon. Lövgrodan, som jag döpt till lovegrodan. Visst är den underbar.

Glad Påsk, och tack alla som kikar in här.

Dagens citat:

Skillnaden mellan konst och hantverk är att man måste vara sakkunnig för att bedöma hantverket.

Just nu är det full fart på Österlens konstrunda. Där behöver man inte vara särskild sakkunnig. Där handlar det nog mest om tycke och smak.

Kram från mig.

Annika

Söndagsmorgon.

Gomorron.

För mig är morgonen den bästa tiden på dygnet. När jag tyst tassar upp och alla andra sover i stugan.

Ofta är det bara jag och djuren som är vakna. De skräniga gässen som flyger över hustaken ut på fälten för att äta sin frukost. Den lilla ekorren som så troget kommer för att stjäla fåglarnas nötter.

Härliga kompisar att börja sin söndag tillsammans med.

Fåglarna som nu är fulla av vårkänslor och mer kärlekskranka än hungriga.

Allt det här kan jag njuta av en tidig söndagsmorgon. Ensam med en kopp kaffe och lite levande ljus.

Snart bjuder våren mig att ta mitt morgonkaffe i trädgården. Så härligt det kommer att bli.

Men allting har en tendens att jämna ut sig. Lika morgonpigg som jag är när solen går upp, lika trött blir jag på kvällen när skymningen kommer. Sådär är det. Någon gång måste man vila och sova. Och alla är vi olika. För min del blir det betydligt fler soluppgångar än solnedgångar jag njuter av.

Dagens citat:

När du inser hur perfekt allt är kommer du att luta huvudet bakåt och skratta åt himlen.

Njut av en skön söndag oavsett om den börjar tidigt eller sent för just Dig.

Kram från mig.

Annika

En tid för återblickar.

Hejsan.

Jag hoppas ni har en skön juldagsmorgon. Kanske ligger ni kvar i era sängar och tänker gör så länge än eller så sitter ni vid ett dignande frukostbord och njuter. Några av er är kanske på väg till en tidig julotta.

Min kamera och jag har några dagars ledig, så jag bjuder därför på lite arkivbilder.

Idag tänkte jag ta er med på en liten sväng längs Österlenleden.

Det var en dag för ett par år sedan som jag och min dotter njöt en sensommardag med lite vandring här hemma. Vår färd gick från Vitemölla till Brösarp.

Vi älskar båda vår Österlenska natur. Vackra strandblommor växte där i sanden och på sina ställe fanns den där särskilda ”svarta sanden” som är lite sällsynt för just stränderna här.

Vi tog en paus vid den underbara stol vid det ensamma trädet en bit från Klammersbäcksmynning. Stolen som nu föresten fått sällskap och blivit två. Vi passerade den gamla ålaboden Stenören.

Men tiden går fort när man vandrar och vips var vi framme vid Havängs badplats och Verkeåns mynning.

Våra ben var pigga så vi fortsatte glatt med Brösarp i sikte. Genom det underbart vackra Skepparp gick leden som vi följde.

Vår vandring fortsatte ända till underbara Hallamölla. Men det får ni kanske se mer om en annan gång.

Dagens citat:

För att verkligen uppleva ett landskap måste man promenera genom det. Till och med en cykel går för fort.
Njut nu av en fin juldag. Kram från mig.

 

 

Ale stenar.

…”asch, det är inget att se, de är bara lite sten”.

Hejsan

Ja, de där orden minns jag att min mamma sa till mig när jag var liten. Det var första gången som jag var i Kåseberga och jag ville så gärna gå dit upp till de omtalade stenarna.

Den där gången blev det inget besök för mig vid de här stenbumlingarna. Min mamma hade besvär med sin andning och att gå uppför backen hade nog varit jobbigt för henne.

Men jag skulle komma dit senare i livet. Och jag skulle bli både hänförd och förälskad.

För jag tror ingen kommer upp hit utan att bli påverkad av platsen. Här är så magiskt vackert. Bäst är det när man är här alldeles ensam.

Men för det allra mesta är här andra besökare, både sommar som vinter. Jag hade tur den här morgonen. Det var bara jag, vinden och en doft av ”nyrögad ål”.

Argsinta moln dansade i skyn, och några rejäla regnskurar hade nyss dragit förbi. Solen hade ett tufft jobb med att ta sig igenom den tjocka molnstrimma borta i horisonten.

Men så bedårande vackert!

Jag njöt för fullt av den mäktiga soluppgången, och när de tunga regnmolnen blev alltför hotfulla strövade jag sakta ner mot den lilla gulliga hamnen igen. Kåseberga, som ni får se bilder från en annan gång.

Såklart sände jag en extra tanke till min mamma Ingrid när jag njöt av platsen den här morgonen. Kanske var det bara bra att inte möta en sådan här magisk plats förrän i lite mer vuxen ålder…

Mamma – de här bilderna är till dig… bilder på lite vanlig gråsten!

Dagens citat:

Om jag dör vill jag inte till himlen, Jag vill hellre till Österlen
Det e’ där havet och himlen bildar den vackraste scen
Som gör att de verkar så nära mellan himlen och Österlen

Ha en underbar dag och kram från mig.

p.s bara för mamma har sagt det så behöver det inte vara riktigt sant…

Annika

Välbekant, men ändå inte.

Hejsan

Det finns platser som man passerar väldigt många gånger i livet. Platser som man känner så väl igen och som nästan känns som ”hemma”. Trots att man aldrig satt sin fot där…

Har ni också sådana platser?

För en tid sedan höll jag stilla mitt i ”Sträntebacken”. En plats som bara ligger någon kilometer från mitt hem.

Ett mobilt rödljus var uppsatt vid vägkanten och man var i full gång med något grävprojekt alldeles intill.

-nej nu är det sannerligen på tiden att jag stannar till och kikar hur den här platsen ser ut i verkligheten, tänkte jag för mig själv, och svängde in på den lilla parkeringsplatsen.

Jag har visserligen varit vid Forsemölla många gånger, en vacker plats som ligger på andra sidan ån. En verklig liten juvel att besöka.

På den här sidan av ån var det ett böljande landskap och av picknickbordens skick att döma, kunde jag förstå att platsen blivit bortglömd. Eller så hade man helt enkelt medvetet låtit naturen ta över och göra som den vill.

Det var en kall eftermiddag och jag var dåligt förberedd för skogsvandring. Ändå kunde jag inte låta blir att ströva runt en god stund.

Att mitt i skogen få se mossbeklädda gamla stengärde får alltid mina tankar att sväva iväg. Jag undrade såklart hur de kommit till, av vem och jag förundrades över vilket arbete som faktiskt låg bakom.

 

Hit kommer jag alldeles säkert att återvända när våren nalkas. För tänk er bara, en ljuvlig vårdag här med öronbedövande våryster fågelsång…

Dagens citat:

Jag vill söka tystnaden, för att träna mitt öra, att genom sorlet av röster, höra min själs sång.

Ha en riktigt fin dag, oavsett om ni ska julstöka, jobba eller bara njuta av lugnet.

Kram Annika

Scroll to Top