Hejsan.
Idag får bloggen innehålla pappa Kurts tredje och sista del, som han skrivet om sitt liv. De anteckningar som han knåpat ihop och som han så gärna önskat att jag skulle publicerat i vår lokala tidning på hans 90 års dag.
-ja du pappa, även om din kraft och lust att skriva plötsligt tog slut och många minnen och historier nu endast finns i våra hjärtan, så hade det ändå krävts en extra bilaga med ”Ystan” den där lördagen på din födelsedag.
Här fortsätter Kurts berättelse:
Östergötland – Skåne.
Jag anlände till Norrköping, letade upp Fiskebykontoret, och stegade in. Jag frågade om det fanns arbete i skogen, och lämnade fram mina betyg från praktik och utbildning. Jodå, jag kom som eftersänd eftersom man just stod i begrepp att annonsera efter en förman till ett huggarlag. Jag skulle skjutsa ut dem med en liten buss, aptera åt dem, och räkna upp deras huggningsresultat för avlöning. Allt detta föll på att jag vid denna tid ännu inte hade skaffat mig något körkort. Nu spelade detta inte så stor roll för min del, eftersom det var huggningspraktik jag i första hand hade tänkt mig. Sådant arbete hade man också att erbjuda, och så kom det sig att jag hamnade i ett litet samhälle som hette Simonstorp.
Här i Simonstorp blev jag placerad i ett skogshuggareläger bestående av ett par manskapsbaracker, och en barack som innehöll kök, matsal och ett dagrum. Vi var ett tjugotal huggare som var förlagda här. Här fanns några finnar och en hel del danskar. Ett äldre par svarade för matlagningen. Fiskeby hade flera liknande förläggningar lite här och där i Kolmårdsskogarna. Nu följde en tid som var ganska händelsefattig. På dagarna var det huggningsarbete, och kvällarna bestod mest av vila, lyssna på radio, schack och kortspel. Jag passade på att, med tanke på kommande utbildning, förkovra mig i en del ämnen, och genomgick därför ett par korrespondenskurser på Hermods. Bl.a. läste jag en kurs i matematik, som jag sedan fick god nytta av. Jag minns att den här vintern var ganska sträng. Sålunda kröp kvicksilvret ner under 25 grader och höll sig där minst tio dagar i sträck. Väldigt stora snömängder hade vi också, så det var ganska kämpigt att tjäna ihop till sitt uppehälle.
Tiden gick emellertid, nyåret 1955/56 passerades, och jag tyckte mig ha fått nog av huggningspraktik. En kväll satte jag mig och skrev en del brev till några av domänverkets revir, från Särna/ Idre revir i norr till Södra Skånes revir i söder. Det förstnämnda ansågs av skogspraktikanter vara ungefär detsamma som att gå i kloster. Något mera isolerat, ödsligt och avsides beläget hade man svårt att tänka sig. Jag skickade iväg breven, och sedan var det bara att gå och vänta på något eventuellt svar. Detta kom också efter några dagar – per telefon. Det var jägmästaren i Södra Skånes revir, den legendariske Hjalmar Månsson, som ringde. I Skåne hade det varit en ordentlig storm, det hade blivit mycket vindfällen, och det fanns stort behov av både huggare och apterare. Jag fick ett erbjudande att börja som apterare i Dalby kronopark, så snart som möjligt. Jag behövde några dagar för att avsluta mitt arbete och min vistelse här i Simonstorp, men en vecka senare var jag igång i Kronoparken i Dalby. Här handlade det om att aptera Hollandspålar och Hollandstimmer. Detta var virke som användes till Hollands fördämningar mot havet.
Helgerna tillbringade jag ganska ofta hemma i Tåghusa. Jag hade ännu inte skaffat något körkort, så jag fick anlita SJ. Det gick bra att resa tåg till S:t Olof, och sedan apostlahästarna de 4 kilometrarna till Tåghusa. Hemma var jag ofta tillsammans med mina ungdomskamrater. Det var de gamla kära nöjesställena som gällde då.
Någon gång i maj var stormskogen upphuggen, och jag kände mig nöjd med Dalby Kronopark. Jag slutade min anställning, jag hade ju fått min apteringspraktik, och hade nu samlat ihop alla nödvändiga arbetsmoment för att söka in på skolorna. Jag reste hem till Tåghusa. Under sommaren läste jag en del korrespondenskurser i matematik, svenska , skogshushållning m.m. Det kunde jag ha nytta av när jag skulle söka in på kommande utbildningar. Dessutom hjälpte jag till hemma med jordbruket, min morfar började bli till åren och kunde inta slita som han tidigare gjort.
I tidningen ”Skogen” stod en dag en annons att Björnstorps gods sökte två praktikanter till sitt skogsbruk. Praktikanterna skulle fungera som förmän och skulle ha lång och meriterande tjänstgöring. Detta verkade passa mig, så jag sände in en ansökan och mina betyg. Efter ett par veckor fick jag svar att jag var välkommen att börja på Björnstorp.
Här fanns Ingrid !
(Min målsättning är att fortsätta min berättelse)
Här har Kurt tyvärr hoppat över tiden då han mötte Ingrid och deras första tid på Björnstorp och Torup. Han fortsätter istället sin berättelse om tiden då han kom till Christinehof, och mitt älskade barndomshem ♥
SKOGHEM.
Jag anlände till Christinehof den 14 oktober 1964, och tog i besittning den boning som hette Skoghem, och som skulle bli min hemvist i 30 år.
Jag kom från en treårig vistelse på Torups gods i Bara, där jag hade tjänstgjort som skogvaktare direkt efter min utexaminering från Kolleberga skogsskola. Jag var ett offer för den rationaliseringsvåg som i början av 60-talet drog fram över skogsbruket i landet. Man slog ihop små arealer, man gick med i skogsägareföreningar, skogssällskapet etc. och många skogstjänstemän blev utan arbete. Jag hade dock turen att få anställning på Högestads & Christinehofs fideikommiss.
Förutom mitt enkla bohag medförde jag i boet även min unga hustru Ingrid, 22 år. Bostadsytan i min förra tjänstebostad var c:a 70 m2, och nu steg vi in i ett palats på bortåt 200 m2. Det var verkligen skillnad. Vi placerade vårt enkla möblemang i sydvästra hörnet av det stora rummet.
Hur såg då det Skoghem ut som tog emot oss ? Inte så trevligt precis. Gårdsplanen var helt grön av ogräs. Gräsmattan hade inte blivit klippt på åtskilliga veckor, buskagen trängde på från alla håll, strax norr om gårdsplanen fanns antydan till att en gång ha funnits en trädgård av något slag. Vid västra gaveln (mot slottet) stod en vildvuxen rosenhagtorn, som mest bestod av vissna grenar. Strax intill stod fyra lindar i kvadrat med c:a 3 meters sida. Dessa hade en gång bildat en säkerligen helt underbar berså, men det var nog rätt så längesen. Nu hade dom fått växa upp till ganska höga träd. Dock var dom inte lika stora som de två stora lärkar som stod strax intill. De var nog omkring 20 meter höga. I söder avgränsades tomten av en bäck, med stensatta sidor. På ömse sidor av bäcken fanns en häck, bestående av en kombination av avenbok, naverlönn och syren. Mellan den närmsta häcken och bäcken stod ett antal stora träd, närmare bestämt 3 askar och 3 lönnar. Dessa var endast till nackdel. Förutom att de skuggade större delen av gräsmattan och därmed orsakade att den till stor del utgjordes av mossa, gjorde de höstarna väldigt arbetsamma med alla de löv som skulle räfsas upp och forslas bort. Tre säsonger uthärdade vi, sedan fick jag tillstånd av jägmästare Abrahamsson att ta bort dem, vilket också skedde. Då fälldes även de ovan nämnda lärkarna, samt den förväxta lindbersån och rosenhagtornen. Östra delen av tomten utgjordes av en förfallen och vildvuxen frukt och bärträdgård. Denna hade, enligt folket i trakten, varit något av en Edens lustgård på Saxtorps tid, med fina stenpartier, och fin blomsterprakt. Inte så konstigt, han hade ju tjänstefolk, som höll ordning både ute och inne.
En sak som inte var så trevlig precis var att vi inte var ensamma om bostaden när vi flyttade in. Det förhöll sig nämligen så att basen för sågverket, en smålänning vid namn Bertil Jansson, som hade anställts ett par månader tidigare tillfälligtvis bodde på Skoghem. Han skulle egentligen ha sin bostad där familjen Sjögren numera bor, det hus som heter Svensboda. Han kunde dock inte flytta in förrän Enok Nilsson , som då bodde i Svensboda, flyttade ner till Högestad. Denne i sin tur kunde inte flytta förrän den bostaden blev ledig. Där bodde den pensionerade skogvaktaren Valter Olsson kvar. (han skulle så småningom flytta till Sjöbo). Så det blev en mycket underlig, och för oss mindre lustig situation som uppstod. Den varade i ett par månaders tid innan det löste sig.
Denna tid var ju inte så särskilt trevlig. Det var väl inget fel på Bertil Jansson, men det är ju inte så trevligt att husera ihop med en främmad människa som vi ju inte kände såväl. Han var inte så särskilt renlig av sig heller. Städning av bostaden var inget som låg för honom, så på den fronten fanns det mycket att göra. Han hade en hund (tax) som han till största delen utfodrade med färdig hundmat i konservburkar. När burkarna var tomma lät han dem ligga i skåpet under vasken i köket (odiskade) så där var en otäck stank. Detta tog ju Ingrid itu med direkt, men hon befann sig i s.k. välsignat tillstånd i 3:je månaden och var därför extra ”äckelmagad” som man säger på skånska, så hon mådde inte så särskilt bra.
Till slut ordnade allt upp sig, och vi fick ha bostaden för oss själva.
Annika
Våren 65 satte vi igång att ordna upp trädgården. Vi anlade en liten hallonodling, gjorde i ordning en köksträdgård. Vi sådde morötter, rödbetor, rädisor, gröna bönor, sallader m.m. Dessutom satte vi potatis. Ingenting går upp mot att gå ut i sitt eget potatisland och gräva upp ett kok. Gott !
Våra två hundar Miller och Bamse hade funnit sig väl tillrätta och verkade trivas bra. Försommaren närmade sig, och Ingrid blev allt rundare om magen. Den lyckliga tilldragelsen var beräknad att ske någon gång i månadsskiftet maj-juni. Snart var vi där.
Det var på natten 2 juni 1965. Jag vaknade av att någon skakade mig. Det var Ingrid. ”Jag tror att det är bäst att vi åker in till Simrishamn nu ” sa hon. Det gick hela nästa dag, ända fram till kl. 22 på kvällen. Då födde Ingrid en flicka som så småningom skulle få namnet Annika. Annika föddes en onsdag (rättelse, det var en torsdag). Kommande helg var det pingst. Jag minns att jag på söndagen-pingstdagen- satt ute på altanen och drack kaffe och lyssnade på dansmusiken från festen i Alunbruket. Det var varmt och härligt försommarväder och festerna i Alunbruket var på den tiden lugna och städade tillställningar. En underbar frid rådde över området, och jag minns att jag genomfors av en härlig skön känsla och stolthet av att ha blivit pappa.
Så var vi då tre i familjen, samt dessutom två hundar. En annorlunda tid började. Det mesta kretsade nu kring den lilla nyfödda.
( Jag hade tänkt fortsätta min berättelse, men så har det inte blivit. 2015-07-28)
Här slutar Kurts berättelse, men jag kom att få en liten syster, Görel, som föddes år 1969.
På Christinehof växte vi båda upp, och inte förrän vi var vuxna flyttade mina föräldrar till sitt älskade hus i Brösarp, den 8 oktober 1994. Här fick de några av sina bästa år tillsammans, fram tills Ingrid dog år 2013. Här på Syrenvägen njöt de av vänner, familj, barnbarn, trädgård och allt annat som de tyckte hörde till livets efterrätt.
Bland Kurts anteckningar finns också en berättelse han skrivit om Ingrid, drygt en månad efter hennes bortgång. Kurt sa ofta att när han blev ensam kvar så blev livet så trist…
Med det avslutar jag Kurts livsberättelse, åtminstone för den här gången. Tack för allt mina fina föräldrar.
Del 1, kan man läsa om HÄR.
Del 2 kan man läsa om HÄR.
Dagens citat:
Och i trädens kronor viskade vinden från de som hade gått före.
-ta hand om jorden.
-ta hand om varandra.
ta ansvar, innan det är försent.
Ha en fin dag.
Annika
