minnenas arkiv

Bröderna Lejonhjärta, körsbärsblommor och ljuva minnen.

Hejsan.
Just nu blommor körsbärsträden som allra bäst här på Österlen. Ljuvligt är det.
Som alltid för det mig tillbaka i tankarna, till min barndom och de minnen som finns förknippade till just körsbärsblommor.
Säkert är det många av mina vänner och skolkompisar som har samma minnen som jag. Minnen från det där året då jag var 11 år och fylld med livslust, glädje och bus.
Det var det där året då det pågick en filminspelning i Brösarp. Ingen mindre än den underbara filmen Bröderna Lejonhjärta, skriven av Astrid Lindgren.
Källagården i Brösarp förvandlades till en körsbärsdal, och eftersom den bestod av äppelträd så krävdes lite hjälp på traven. De gamla äppelträden tuktades och en mängd körsbärsblommor av plast fästes upp i träden.
Skolbarn från trakten fick hjälpa till med det digra arbetet, men själv har jag inget minne av att jag deltog…kanske var jag på scouterna eller något annat viktigt som upptog mitt liv just då …
Men jag minns den där tiden ändå. Tiden med alla de där körsbärsblommorna av plast…
När jag var i den åldern så fanns det såklart inga skoluniformer, men om man hade tagit en bild och granskat den nu, så hade man nog trott att jeansjackan var ett slags obligatoriskt klädesplagg för ungar i vår ålder. Det var vad vi alla bar på den där tiden, det ljuva 70-talet.
Och den här våren då Bröderna Lejonhjärtan var i sin körsbärsdal i Brösarp, så hade vi alla en vit körsbärsblomma fastsatt i knapphålet på bröstfickan. Ungefär som ett hemligt tecken att vi alla var från Brösarp.
Jag minns det där året så väl och när det sedan var fest i Alunbruket.
Det var en lokal festtillställning, dit alla åkte, gammal som ung. Egentligen var jag något för ung för att få vara med på dansen den natten, men eftersom jag bodde så väldigt nära så kunde ingenting stoppa mig från att vara där. Jag minns den där kvällen så väl eftersom överallt fanns kompisar med slitna jeansjackor och vita plastblommor i knapphålet. Jag var kär och förälskad, men minns inte riktigt i vem … (men jag tror att det var du Per-Åke ”Låda”)
Jag minns att jag var ung, förväntasfull inför livet och  såååå lycklig!
Jag minns också att jag en kväll åkte med min bästa kompis ut till Brösarps backar, för att se på inspelningen. Det var en ljummen kväll då vi for från Christinehof i deras SAAB v4. Bilen hade växelspaken vid ratten och vi barn satt alla utan bälte i baksätet.
Lite snopen blev jag när jag fick se en stor borg (tror jag att det var), stå uppmonterad. Byggnaden stod på ett ställe och taket ett långt stycke därifrån. Det var nog den tidens trickfilmning. Kanske var det för att man skulle kunna hoppa ner ifrån taket utan att slå ihjäl sig. För ifrån rätt vinkel så såg det ju faktiskt ut som om taket satt på byggnaden. Ja, kanske var det så ….
Det kan hända att mina vänner och skolkamrater har helt andra minnen och känslor ifrån den här tiden. Men så är det, vi är ju alla olika och alla har rätt att minnas och känna utifrån sina egna personer.
Kvällens citat:
Om du studerar de tre första
bokstäverna i ordet lektion
så förstår du att undervisning
skall vara rolig.
Det man lär sig med lust och glädje, det lär man sig för evigt.
Ha en fin kväll och kram från Annika …

Snöskottning, boktips och blommor

Hej hej
Det hör inte till vanligheterna att vi behöver ta hit vår traktor och köra undan snön runt tomten här i Gyllebo. Men efter påskens rikliga snöfall så var det precis vad vi fick göra.
Det var en bedårande vacker morgon, även om jag hade planerat att plantera penséer i mina krukor den här helgen.
Fast i väntan på att värmen ska komma hit så har jag njutit av mina tulpaner och blommor här inne i stugan.
Visst blir man glad av blommor.
På mitt googlekonto dyker det ibland upp härliga minnen i form av foto.
En bildserie från när jag och min dotter Andréa var i Indonesien, lyste upp min dator lite extra för någon dag sedan. Bilder på när vi busade och hoppade från vår träbåt ut i det varma vattnet utanför ön Komodo. Jag mindes hur vi skrattade åt de där fotona då, hur rolig vi tyckte jag såg ut där i vattnet.
Åhhh vad det kan vara härligt med spontana minnen ibland!
Boktips
En bok som jag lyssnat klart på nu är ”Se till mig som liten är” av Dag Öhrlund.
En lättlyssnad och bra kriminalare där huvudpersonen fick mig att tänka på vår käre GW Persson. Att det är Stefan Sauk som är uppläsare gör ju att hela historien blir underbar att lyssna på. En bra bok, även om ämnet är tungt och tråkigt och handlar om män i maktens ställning och pedofiler.
Kvällens citat:
För det som är svårt att förstå
med orden finns ofta en
melodi att förstå med hjärtat.
Ha en fin kväll och kram på er.
Annika

Till minne av min fina moster Alice.

Hej.
Jag vill tillägna det här inlägget till min fina moster Alice, som gick bort i slutet av februari.
Alice var min mammas 9 år äldre syster.
När jag var liten träffades vi ganska mycket och jag älskade de skolloven då jag fick åka till Ängelholm och bo hos kusinerna och familjen Fälthammar. Jag har så många fina minnen därifrån.
Den finaste av handlingar
I likhet med min egen mamma Ingrid, så var Alice mycket intresserad av handarbete. Jag vet att de båda ofta pratade i telefon om mönster och olika handarbetsprojekt de skulle göra.
Ett år innan min egen mamma Ingrid gick bort i cancer skulle hon påbörja ett broderi som hon ville ge till sitt barnbarn (min dotter Andréa). Hon var ju så stolt över hennes veterinärstudier. Broderiet skulle bli en tavla att ge i examenspresent. Tyvärr hann cancern före, och mamma Ingrid orkade aldrig påbörja detta projekt.
Till min stora sorg fick Ingrid aldrig uppleva dagen då Andréa blev Dr. Henriksson …
Men så en dag kom ett brev från min moster Alice. Hon hade gjort klart den fina tavlan i sin döda systers ställe, Hon hade fullföljt min mammas planer.
Andréa fick den finaste veterinärtavlan i present,  precis den som min mamma så hett ville ge henne.
Det var som att få en gåva från himlen.
Den vackraste handlingen av alla ♥
Alice kommer alltid att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
Jag vill skicka mina varmaste tankar till mina kusiner och jag hoppas att ni tillsammans hjälps åt att hålla Alice minne levande.
Så vill jag avsluta med en bild på den vackra psalm Alice skickade till mig. De där orden hon själv fann så trösterika.
Vila i Frid vackra Alice.
… och hälsa mamma Ingrid.
Kram Annika

Med intresse för djur.

Hejsan.
I mitt liv har det alltid funnits massor av djur.
Som barn fångade jag en massa olika små vilda kryp som jag tog hand om och vårdade ömt. Det kunde vara allt från grodor och ormar, till möss och råttungar.
Det där var något mina föräldrar inte var så väldigt förtjusta i. Så till sist köptes det en sköldpadda åt mig. På den tiden var det väldigt exotiskt med just sköldpaddor, då det var förbjudet att handla med dem. Hur det där djuret egentligen hamnade i mina ägor, är idag ganska oklart. I alla fall gav jag honom namnet Patrik, och han levde ett stillsamt liv hos mig i många år.
Den där ”djur-genen” har sedan gått i arv till mina tre döttrar.
När jag tänker på alla de djur som vi haft genom livet, så blir jag lite full i skratt…
Jag minns särskilt det speciella lilla lamm som Andréa födde upp med nappflaska och som hon gav namnet Antonia. Lilla Antonia växte snabbt och kom att lystra till namnet ”Lammet” istället.
Med tiden så lärde Andréa ”Lammet” att både hoppa hinder och dra en liten skrinda efter sig. Det där blev så uppmärksammat så ett TV-team från TV4 kom ut och filmade Andréa och hennes lamm, som vid den tiden hade växt och blivit en stor och välmående tacka. Alltihopa sändes sedan i ett program som hette ”Grymt”.
Mellandottern Amanda har även hon haft en massa olika små keldjur såklart. Marsvin och kaniner. Men mest minns jag hennes lilla skäggagam, ”Tinnitus”. Jag minns hur vi varje sommar samlade små skalbaggar som han fick som mat. På vintern fick jag köpa syrsor i djuraffären, och dessa syrsor förde sedan ett förfärligt liv ända tills de hamnade i magen på den glupska lilla ödlan. En mardröm var om någon av syrsorna råkade rymma här hemma i huset …
Amanda var egentligen rädd för ödlor när hon var liten. Om hon fick syn på en stackars oskyldig liten salamander utomhus, höll hon på att skrika ihjäl sig. Men med Tinnitus var det annorlunda. Jag frågade henne vad det var som gjorde det…
-asch, honom känner jag ju, svarade hon.
Yngsta dottern Emmy har haft en del djur även hon. Men hennes intresse har nog inte varit riktigt lika stort.
Sist i raden av djur för hennes del var en akvariefisk som vägrade dö. Den där fisken som för övrigt hette ”Sillet” drog sin siste suck för bara något år sedan.
Men det djur jag minns mest av är hennes lilla ökenråtta, Rockford. Det började med att han ganska snart tappade halva sin svans. Men allt var frid och fröjd och Rockford levde ett behagligt liv med den svansbit han hade kvar. Värre var det den dag då vi tror att han fick en stroke. Han gick i cirklar och betedde sig underligt. Nästa morgon hade han dock repat sig, men kom alltid därefter att vara lite sned i ansiktet.
En kväll ropade Emmy inne ifrån sitt rum:
-Stefan skynda dig och kom, jag har en mus på rummet …
– Det vet vi redan Emmy, det är ju Rockford, svarade Stefan trött ifrån soffhörnet
– Nämen nu är här två stycken …  skrek Emmy tillbaka
Ja den gången hade det kommit in en skogsmus genom fönstret, och den var inte lika välkommen till oss…
 Ja det är något visst med djur.
Idag finns det bara hundar och katter i familjen här i Gyllebo. Hos pappa Låke finns det getter också, om jag inte minns fel … men djur kommer det nog alltid att vara i våra liv.
Dagens citat:

Lukter är bra att känna till.

När folk gör bra saker luktar dom gott.

När dom gör dåliga saker luktar dom inte gott.

Hundar vet sånt!

Ha en härlig dag.

Kram Annika

 
 

En snöstorm på 90-talet.

Hejsan.
Nu när vi haft riktig vinter här hos oss, så blir det lätt så att alla drar sig till minnes tidigare stormar och oväder man varit med om.
En vinter som jag särskilt minns är sportlovsveckan 1996. Jag bodde då i Gårdlösa vid Smedstorp och mina töser var små.
Så mycket snö som det kom den gången kan jag inte minnas att jag någonsin fått uppleva efter det. Utanför vårt hus växte sig en snödriva som var hela tre meter hög. Det var helt otroligt.
I huset intill hade våra grannar drabbats av maginfluensa, så jag erbjöd mig att med ryggsäck på ryggen ta mig till byns lanthandel för att handla åt dem. Det blev ingen lätt tur, och jag minns att jag bitvis fick krypa fram för att inte sjunka ner i snön med hela kroppen.
Efter flera dagar när snöfallet lättat och vi blev framgrävda av en stor lastare förstod vi hur mycket snö som egentligen kommit.
Härliga och roliga minnen.
Här i Gyllebo hade vi den här gången turligt nog vår traktor hemma.
Stefan är ju som många nog känner till, barnsligt förtjust i att köra just snö med sin traktor. Så här har det varit glada miner vill jag lova.
Kvällens citat:
Att få höra att man är uppskattad,
är en av de enklaste, men samtidigt
mest värdefulla sakerna man kan höra.
Ha en skön kväll och kom ihåg att ge någon lite extra bekräftelse. Det kostar så lite, men betyder så mycket.
Kram Annika

Ungarna som slapp hjälpa till.

Hejsan
Det är inte ofta jag tänker tillbaka på livet och jag ångrar heller nästan aldrig någonting.
Något jag definitivt inte ångrar, var att jag medvetet lät mina barn slippa det mesta av allt det tråkiga hushållsarbetet hemma hos oss …
Ja, jag vet – de flesta är av en helt annan åsikt om barn och tonåringars uppfostran. Det var jag också – ända tills jag var i en situation där jag inte hade hjärta att lägga ytterligare bördor på mina barns axlar.
När mina barn var små och vi levde i en vanlig kärnfamilj så var jag fast besluten om att lära mina tjejer att vi alla skulle hjälpas åt med hushållsarbetena. Alla skulle dra sitt strå till stacken. Jag gjorde små listor med arbetsuppgifter åt dem. För en liten peng fick de olika sysslor som de ansvarade för …
Men så ändrades allt. När mina flickor var mellan 6 och 13 år gick jag och deras pappa skilda vägar. Det betydde att jag bara fick halva tiden tillsammans med mina töser. Det medförde att allt blev betydligt jobbigare för dem, både praktiskt och känslomässigt såklart. De var i en situation som de inte själv hade valt eller kunde göra någonting åt.
Att det blev så här att de slapp undan marktjänsten, var inget jag medvetet tog något beslut om. Det fick helt enkelt bara bli på det viset.
Inte hade jag hjärta tjata på mina töser om bagateller som städning, tvätt och disk … Jag såg ju hur kämpigt de hade med att tvingas bo på två ställen, att hålla reda på alla saker, alla tider och att orka med sina egna tonårsliv med allt var det innebar. Deras gympakläder till exempel …. ”Ja vems jävla ansvar var det”… Såklart kände jag att det var mest mitt!
Att jag själv fick dra ett tungt lass det ska jag inte sticka under stolen med – det var en tuff period.
Jag kämpade på och fick ibland höra att jag skämde bort töserna och att de aldrig skulle lära sig …
Men jag såg framför mig hur mina döttrar åkte fram och tillbaka mellan sina boende med sina evinnerliga packningar och bara behövde städa… Vad skulle de vara för liv? Jag stod inte ut med att lägg ytterligare börda på deras axlar helt enkelt.
Såklart har mina töser lärt sig hjälpa till ändå. De kan både städa, diska och laga mat vid det här laget.
Idag kan jag inte önska mig några mer hjälpsamma och omtänksamma döttrar i hela världen. Med åren kom det där av sig själv, utan tjat och tvång.
Med facit i hand tycker jag att jag gjorde rätt. Jag valde att göra livet så enkelt för tjejerna som jag bara kunde, och på så vis har de lärt sig att göra detsamma för mig och sin familj.
Att leva med separerade föräldrar är inte något mina barn önskade sig och jag ansåg att det var min skyldighet att göra det så bra jag kunde för dem.
Jag tror att jag lyckades ganska bra – för idag har jag den mest sammansvetsade, härliga och underbaraste familj man bara kan önska sig.
Dagens citat.
Barn gör inte som vi säger.
Barn gör som vi gör.
Ha en fin dag, och lägg lite mindre tid på städning och lite mer tid på roligheter.
Jag tror att när vi når slutet av våra liv, så är det de roliga stunderna vi minns  och uppskattar och inte våra välstädade hem.
… och spara tjatet tills det gäller något verkligt viktigt …
Kram Annika

Att minnas en kär vän.

Hejsan.
Från mitt bildarkiv ikväll vill jag bjuda på några bilder av en stor, svart luffsig hund.
Nej det är inte vår Johnnyhund, även om det är ganska likt honom … det är hans föregångare.
Vår älskade hund Leo. Min och Stefans första gemensamma hund.
Leo var en lika fantastisk hund som Johnny. Då, när han fanns i vår familj så jobbade jag i Simrishamn om dagarna. Leo fick då bli en riktig byggarhund och han fick följa med Stefan ut på de olika byggarbetsplatserna. Han blev kompis med alla hantverkarna och en naturlig del av gänget.
På passagerarsätet i Stefans lastbil tronade alltid en stor, svart hund – Leo
Till skillnad från vår Johnny så kunde vi alltid ha Leo lös. Han gick aldrig någonsin ifrån oss.
Han åkte med Stefan i lastbilen, han sprang lös på byggena, alltid i närheten av en av våra murare. De båda verkade ha ett särskilt gott band.
På gott och ont …. hmmm …

När vi var på semester så var ofta Leo med oss.

När vi campade så var han med, aldrig någonsin bunden, för vi visste att han stannade intill oss vem som än passerade.
Gick vi på restaurang så var förstås Leo med oss.
Leo älskade att bada.
Den glädje han visade när jag gav klartecken åt honom att han fick rusa ut i sjön går inte att beskriva.
Något han älskade var när någon ville bada tillsammans med honom.
Men allting fick ett plötsligt och oväntat slut.
Vår store, starka hund blev krasslig och vi fick lämna in honom på djursjukhuset för observation.
På morgonen efter, när vi väntade på att köra och hämta hem vår älskade hund igen, fick vi det telefonsamtal vi var totalt oförbereda på … vår hund Leo hade hastigt avlidit endast 6 år gammal.
Aldrig någonsin hade vi väl gråtit så mycket.
Jag insåg att mitt hjärta aldrig skulle bli helt igen om jag inte fick något annat att tänka på, så senare den hösten kom här en ny svart odåga in i våra liv, och ni vet ju vem…
Men såklart finns den trogen, fine Leo alltid kvar i våra hjärtan.
Och syrenen som min mamma planterade på hans grav, den är stor nu, och dess blommor doftar lite starkare än alla andra syrener på våren.
Tack Leo för allt du gav oss ♥
Dagens citat:
Lev ditt liv som om någon glömt stänga grinden.
Ha en fin kväll och njut av allt som livet har att ge.
Minns med glädje, ta vara på nuet och se framtiden ann.
Kram Annika

En tid då allting skulle matcha.

Hejsan
Idag tänkte jag ta er med till den tid i mitt liv då allting skulle matcha.
Alltså, till det ljuva 90-talet.
I mitt hem gick jag loss med målarfärg och svamp. Jag minns att jag svampmålade precis allting. I samma kulör. Allting blev blått. Det där kan jag då och då bli påmind om än idag, och nu i efterhand inser jag ju hur galet fult det egentligen var.
En annan sak som jag tyckte var väldigt viktigt, var att mina älskade döttrar var fint klädde och dessutom matchade varandra. I likadana kläder.
Stackars barn!!
Ni kan ju själv tänka er hur kul det var att vara likadant klädd som sin lillsyster …. Stackars Andréa.
Men jag minns aldrig att hon någonsin klagade över det där med kläderna.
Hon var en mycket ömsint storasyster, som alltid tog småsyskonen i försvar. Det fanns egentligen bara en enda person i hela världen som fick göra elaka saker och retas med hennes systrar – och det var hon själv!
Lilla Amanda däremot var nog mäkta stolt över att få vara likadant klädd som sin äldre syster.
Om jag inte hittade precis samma klänning, så fick det duga med något snarlikt plagg i samma tyg – för matcha det skulle det.
Min mamma Ingrid var också med på noterna när det gällde matchande av systrarna.
Som mormor stickade hon mängder av koftor och tröjor. Alltid likadana fast i olika storlekar.
På den här tiden sydde jag också egna kläder åt mina älskade töser. Mjuka dressar var en baggis att knåpa ihop på symaskinen. Och såklart alltid i samma tyg. För matcha det skulle det.
Så föddes dotter nummer tre, och då skulle såklart även hon ingå i den stora matchningen.
Men det räckte inte riktigt, för nu skulle även jag själv matcha ihop med ungarna.
Färgen var röd, och som pricken över i:et hade jag ju lyckats få en ansenliga samling röda finnar på hakan. Matchande och fint.
Den där stackars dotter nummer tre, Emmy, kom inte bara att ingå i den stora matchningshysterin. Hon skulle ju även ärva alla kläderna efter sina äldre systrar.
Tänk er själva att när man växt ifrån sin röda sommarjacka, så finns det ytterligare två exakt likadan i två större storlekar. Stackars Emmy hon fick bära en exakt likadan röd sommarjacka i säkert åtta år …
Inte konstigt att Emmy kunde bli rejält sur och vresig ibland.
Vem hade inte blivit det, med en röd sommarjacka genom precis hela sin barndom.
Ja hörni, att vara mamma är inte lätt. Det spelar ingen roll hur bra man än försöker vara, för man kommer ändå alltid att få äta upp saker som man gjort knasigt. Men om det här är mitt stora missöde som mamma, så må det vara hänt.
För mig har titeln Mamma alltid varit den mest ärofyllda jag någonsin haft.
 Dagens citat:
En mamma är inte en person att stödja sig mot,
utan en person som gör det överflödigt att
stödja sig över huvudtaget.
Tillbaka till nutid, och nu ska jag se till att matcha ihop mig med mina hundar.
.. men några ord på vägen till dagens unga mammor vill jag kanske ge…
Ta vara på småbarnstiden. Allting måste inte vara perfekt. Städa mindre, busa mer. Ät köbekagor – hembakat hinner ni gör när ungarna är stora. Stäng av era mobiler och skriv upp allt underbart barnen säger när de är små. Ta vara på tiden – för den får ni aldrig mer tillbaka.
Ha en fin dag.
Kram Annika

Det är på ”hungar å ungar” man kan se att tiden går.

Hejsan.
Dagar läggs till dagar och vi tänker inte så mycket på det där, förrän något gör att man inser att en massa år har passerat, liksom genom ett trollslag. Känner ni igen det?
Det var precis ett sånt trollslag som drabbade mig när jag fick träffa en kär gammal vän i veckan.
Vår tyska vän, hunden Lilly.
 
Första gången jag träffade Lilly var för 11 år sedan. Det var en het sommardag.  Lilly kommer från Tyskland och hennes husse och matte hyrde huset sidan om vårt. Vår egen hund Leo och Lilly hade hela dagen sneglat på varandra genom staketet. På kvällen var det VM i fotboll. Sverige mot Tyskland. Till Stefans stora förargelse förlorade Sverige och han höll på att reta ihjäl sig. Arg som ett bi blev han …
… den där kvällen slutade dock i alla vänskaplighet. Vi lärde känna Lilly och hennes familj och det blev en fantastisk kväll och våra hundar lekte som de bästa vänner och struntade så totalt i all annan fotboll än sin egen vältuggade boll.
 
Så här såg det ut, då för 11 år sedan …
 
 
I veckan mötte jag så Lilly igen. Hon hade blivit en gammal trött dam i en mer lättskött frisyr.
Hennes matte och husse hade möjligtvis några fler gråa hår, men det var på Lilly jag mest la märke till tiden som passerat. 
 
I veckan har vi hunnit med lite hundträning också såklart.
Valpträning för lilla Lykke, hos bästa Jenny i Gladsax.
Förbudsträning var kvällens tema … inget bra tema tyckte Lykke …
 
Lite noseworkträning för Molly och Johnny här hemma. Såklart fick minstingen Lykke vara med för att titta på, eftersom hon är galet rädd för alla konstig saker som inte brukar finnas i vår trädgård. Det där kallas  ”spökålder” och hos oss finns väldigt mycket spöken just nu.
 
 
Rackartyg är hon dock riktigt bra på, vår lilla Lykke.
Tillslut tröttnar Johnny och tar saken i egna händer …
 
 
Dagens citat:
 
Att åldras är som att bestiga berg.
Man blir lite andfådd men man får en mycket
bättre utsikt.
 
Det där med att åldras och att bli äldre har aldrig varit något problem för mig. Jag har aldrig haft några ålderskriser, inte vad jag själv märkt i alla fall. Jag tycker alltid att jag befinner mig i den absolut bästa åldern man kan vara i.
Lite förvånad kan jag kanske bli över de små, fina rynkor som jag ibland får syn på när jag speglar mig. Fast det blir ju så, särskilt om man skrattar mycket så ansiktet liksom skrynklas ihop i tid och otid.
 
Kram på er.
Annika
 
 
 
 

En tillbakablick – till tiden när jag gick på mellanstadiet.

Kära Blogg
När jag var liten hade jag en vän som jag ofta var tillsammans med på fritiden. Det var en grannflicka som bara bodde ett stenkast från mig. Hon hette Annelie och var två år yngre än vad jag var. Det hörde inte till vanligheterna att jag lekte med dockor. Jag ägda aldrig en enda barbiedocka när jag var liten…. nåja, det fanns en annan docka som hette Cindy och en enda sådan hade jag faktiskt en enda. Min syster Görel var desto mer förtjust i dockor när vi var små.
Jag tyckte mest om att vara ute i naturen, fara runt på min cykel, klättra i träd och samla på kräldjur.
 
(här är en bild från ett ovanligt tillfälle då vi lekte med dockorna ute i trädgården på Skoghem, det är jag, Annelie och syster Görel)
(här är vi i full färd med en lek där man skulle binda ihop sina ben och springa det fortaste man kunde)
 
På mellanstadiet gick jag i den stora skolan i Brösarp. Jag älskade den skolan.
 
(här är en bild från någonslags idrottsdag)
 
 På påsken klädde vi gärna ut oss till påskkärringar.
(här är det Eva Hallin, jag, Evas syster Lena och min syster Görel)
 
 
På mellanstadiet hade vi maskerad och jag tror att jag tyckte att det var jättekul. Eva Hallin och jag var på pricken likadana. Vi var utklädda till sjörövare. Laila och Madeliene var varandras motsatser tycker jag det ser ut som. Jörgen Sjögren var så söt, han var utklädd till en tant som nog egentligen skulle föreställa en zigenare. Nu så här i efterhand ser jag att han lyckas bli väldigt lik en religionsfröken som vi sedan hade på högstadiet som vi kom att kalla för ”Strippan”.
 
Något jag älskade på den här tiden, det var att vara med i scouterna. Jag minns särskilt det där första lägret som jag skulle på. Jag hade fått en alldeles ny orange ryggsäck att ha mina saker i. Jag minns att vi lärde oss rysligt mycket där på scouterna, ja alltifrån att göra upp eld utan tändstickor till att snusa lös general. Det var helt enkelt en fantastisk tid.
 
Snipp, snapp, snut – så var den tillbakablicken slut.
Scroll to Top