minnenas arkiv

Kärleksfest i himlen och en rosa morgon.

Hej hej

Bubbliga och babbliga träffades vi igen på bryggan, jag och min vän. Det var som om ingen tid förflutit sedan vi satt där förra gången.

Och det var ju faktiskt inte så länge sedan vi träffades här förra gången, ändå hade vi så mycket att avhandla att tiden bara rann iväg.

Hemma väntade Stefan med hotellfrukost. Vi ”singlade slant” (fast med med träpinnar istället för mynt) om vilken vandringsstig vi skulle välja. Att hinna med alla promenadstråken skulle inte vara möjligt. Lotten föll på att vi skulle ta vägen förbi den lilla udden som kallas för ”Långevass” och sedan tillbaka på ridstigen.

Vi fick en så fin morgon och det smakade sedan gudomligt med brakfrukost när vi kom hem.

Bröllopsdag i himlen

Idag är det 63 år sedan mina föräldrar gifte sig och jag är övertygad om att i himlen är det stor fest idag. Att äta gott och fira saker, det var de så bra på, mina föräldrar. Grattis och skål för kärleken ♥

Jag har varit och tänt ett ljus på graven (något Kurt själv var oerhört noga med sedan han blev ensam) och har jag nu räknat rätt på timmarna så ska det brinna där fortfarande.

Dagens citat:

Älska varandra, men gör icke kärleken till en boja. Låt den hellre vara ett rörligt hav mellan era själars stränder.

Ha en fin måndag.

Kram Annika

Kärleksfest i himlen och en rosa morgon. Läs mer »

Här är ditt liv, del 3,

Hejsan.

Idag får bloggen innehålla pappa Kurts tredje och sista del, som han skrivet om sitt liv. De anteckningar som han knåpat ihop och som han så gärna önskat att jag skulle publicerat i vår lokala tidning på hans 90 års dag.

-ja du pappa, även om din kraft och lust att skriva plötsligt tog slut och många minnen och historier nu endast finns i våra hjärtan, så hade det ändå krävts en extra bilaga med ”Ystan”  den där lördagen på din födelsedag.

Här fortsätter Kurts berättelse:

Östergötland – Skåne.

 Jag anlände till Norrköping, letade upp Fiskebykontoret, och stegade in. Jag frågade om det fanns arbete i skogen, och lämnade fram mina betyg från praktik och utbildning. Jodå, jag kom som eftersänd eftersom man just stod i begrepp att annonsera efter en förman till ett huggarlag. Jag skulle skjutsa ut dem med en liten buss, aptera åt dem, och räkna upp deras  huggningsresultat för avlöning. Allt detta föll på att jag vid denna tid ännu inte hade skaffat mig något körkort. Nu spelade detta inte så stor roll för min del, eftersom det var huggningspraktik jag i första hand hade tänkt mig. Sådant arbete hade man också att erbjuda, och så kom det sig att jag hamnade i ett litet samhälle som hette Simonstorp.

Här i Simonstorp blev jag placerad i ett skogshuggareläger bestående av ett par manskapsbaracker, och en barack som innehöll kök, matsal och ett dagrum. Vi var ett tjugotal huggare som var förlagda här. Här fanns några finnar och en hel del danskar. Ett äldre par svarade för matlagningen. Fiskeby hade flera liknande förläggningar lite här och där i Kolmårdsskogarna. Nu följde en tid som var ganska händelsefattig. På dagarna var det huggningsarbete, och kvällarna bestod mest av vila, lyssna på radio, schack och kortspel. Jag passade på att, med tanke på kommande utbildning, förkovra mig i en del ämnen, och genomgick därför ett par korrespondenskurser på Hermods. Bl.a. läste jag en kurs i matematik, som jag sedan fick god nytta av. Jag minns att den här vintern var ganska sträng. Sålunda kröp kvicksilvret ner under 25 grader och höll sig där minst tio dagar i sträck. Väldigt stora snömängder hade vi också, så det var ganska kämpigt att tjäna ihop till sitt uppehälle.

Tiden gick emellertid, nyåret 1955/56 passerades, och jag tyckte mig ha fått nog av huggningspraktik. En kväll satte jag mig och skrev en del brev till några av domänverkets revir, från Särna/ Idre revir i norr till Södra Skånes revir i söder. Det förstnämnda ansågs av skogspraktikanter vara ungefär detsamma som att gå i kloster. Något mera isolerat, ödsligt och avsides beläget hade man svårt att tänka sig. Jag skickade iväg breven, och sedan var det bara att gå och vänta på något eventuellt svar. Detta kom också efter några dagar – per telefon. Det var jägmästaren i Södra Skånes revir, den legendariske Hjalmar Månsson, som ringde. I Skåne hade det varit en ordentlig storm, det hade blivit mycket vindfällen, och det fanns stort behov av både huggare och apterare. Jag fick ett erbjudande att börja som apterare i Dalby kronopark, så snart som möjligt. Jag behövde några dagar för att avsluta mitt arbete och min vistelse här i Simonstorp, men en vecka senare var jag igång i Kronoparken i Dalby. Här handlade det om att aptera Hollandspålar och Hollandstimmer. Detta var virke som användes till Hollands fördämningar mot havet.

Helgerna tillbringade jag ganska ofta hemma i Tåghusa. Jag hade ännu inte skaffat något körkort, så jag fick anlita SJ. Det gick bra att resa tåg till S:t Olof, och sedan apostlahästarna de 4 kilometrarna till Tåghusa. Hemma var jag ofta tillsammans med mina ungdomskamrater. Det var de gamla kära nöjesställena som gällde då.

Någon gång i maj var stormskogen upphuggen, och jag kände mig nöjd med Dalby Kronopark. Jag slutade min anställning, jag hade ju fått min apteringspraktik, och hade nu samlat ihop alla nödvändiga arbetsmoment för att söka in på skolorna. Jag reste hem till Tåghusa. Under sommaren läste jag en del korrespondenskurser i matematik, svenska , skogshushållning m.m. Det kunde jag ha nytta av när jag skulle söka in på kommande utbildningar. Dessutom hjälpte jag till hemma med jordbruket, min morfar började bli till åren och kunde inta slita som han tidigare gjort.

I tidningen ”Skogen” stod en dag en annons att Björnstorps gods sökte två praktikanter till sitt skogsbruk. Praktikanterna skulle fungera som förmän och skulle ha lång och meriterande tjänstgöring. Detta verkade passa mig, så jag sände in en ansökan och mina betyg. Efter ett par veckor fick jag svar att jag var välkommen att börja på Björnstorp.

 

Här fanns Ingrid !

(Min målsättning är att fortsätta min berättelse)

Här har Kurt tyvärr hoppat över tiden då han mötte Ingrid och deras första tid på Björnstorp och Torup. Han fortsätter istället sin berättelse om tiden då han kom till Christinehof,  och mitt älskade barndomshem ♥ 

SKOGHEM.

Jag anlände till Christinehof den 14 oktober 1964, och tog i besittning den boning som hette Skoghem, och som skulle bli min hemvist i 30 år.

Jag kom från en treårig vistelse på Torups gods i Bara, där jag hade tjänstgjort som skogvaktare direkt efter min utexaminering från Kolleberga skogsskola. Jag var ett offer för den rationaliseringsvåg som i början av 60-talet drog fram över skogsbruket i landet. Man slog ihop små arealer, man gick med i skogsägareföreningar, skogssällskapet etc. och många skogstjänstemän blev utan arbete. Jag hade dock turen att få anställning på Högestads & Christinehofs fideikommiss.     

                                                                                                                

Förutom mitt enkla bohag medförde jag i boet även min unga hustru Ingrid, 22 år. Bostadsytan i min förra tjänstebostad  var c:a 70 m2, och nu steg vi in i ett palats på bortåt 200 m2. Det var verkligen skillnad. Vi placerade vårt enkla möblemang i sydvästra hörnet av det stora rummet.

Hur såg då det Skoghem ut som tog emot oss ?  Inte så trevligt precis. Gårdsplanen var helt grön av ogräs. Gräsmattan hade inte blivit klippt på åtskilliga veckor, buskagen trängde på från alla håll, strax norr om gårdsplanen fanns antydan till att en gång ha funnits en trädgård av något slag. Vid västra gaveln (mot slottet) stod en vildvuxen rosenhagtorn, som mest bestod av vissna grenar. Strax intill stod fyra lindar i kvadrat med c:a 3 meters sida. Dessa hade en gång bildat en säkerligen helt underbar berså, men det var nog rätt så längesen. Nu hade dom fått växa upp till ganska höga träd. Dock var dom inte lika stora som de två stora lärkar som stod strax intill. De var nog omkring 20 meter höga. I  söder avgränsades tomten av en bäck, med stensatta sidor. På ömse sidor av bäcken fanns en häck, bestående av en kombination av avenbok, naverlönn och syren. Mellan den närmsta häcken och bäcken stod ett antal stora träd, närmare bestämt 3 askar och 3 lönnar. Dessa var endast till nackdel. Förutom att de skuggade större delen av gräsmattan och därmed orsakade att den till stor del utgjordes av mossa, gjorde de höstarna väldigt arbetsamma med alla de löv som skulle räfsas upp och forslas bort. Tre säsonger uthärdade vi, sedan fick jag tillstånd av jägmästare Abrahamsson att ta bort dem, vilket också skedde. Då fälldes även de ovan nämnda lärkarna, samt den förväxta lindbersån och rosenhagtornen. Östra delen av tomten utgjordes av en förfallen och vildvuxen frukt och bärträdgård. Denna hade, enligt folket i trakten, varit något av en Edens lustgård på Saxtorps tid, med fina stenpartier, och fin blomsterprakt. Inte så konstigt, han hade ju tjänstefolk, som höll ordning både ute och inne.

En sak som inte var så trevlig precis var att vi inte var ensamma om bostaden när vi flyttade in. Det förhöll sig nämligen så att basen för sågverket, en smålänning vid namn Bertil Jansson, som hade anställts ett par månader tidigare tillfälligtvis bodde på Skoghem. Han skulle egentligen ha sin bostad där familjen Sjögren numera bor, det hus som heter Svensboda. Han kunde dock inte flytta in förrän Enok Nilsson , som då bodde i Svensboda, flyttade ner till Högestad. Denne i sin tur kunde inte flytta förrän den bostaden blev ledig. Där bodde den pensionerade skogvaktaren Valter Olsson kvar. (han skulle så småningom flytta till Sjöbo). Så det blev en mycket underlig, och för oss mindre  lustig situation som uppstod. Den varade i ett par månaders tid innan det löste sig.

Denna tid var ju inte så särskilt trevlig. Det var väl inget fel på Bertil Jansson, men det är ju inte så trevligt att husera ihop med en främmad människa som vi ju inte kände såväl. Han var inte så särskilt renlig av sig heller. Städning av bostaden var inget som låg för honom, så på den fronten fanns det mycket att göra. Han hade en hund (tax) som han till största delen utfodrade med färdig hundmat i konservburkar. När burkarna var tomma lät han dem ligga i skåpet under vasken i köket (odiskade) så där var en otäck stank. Detta tog ju Ingrid itu med direkt, men hon befann sig i s.k. välsignat tillstånd i 3:je månaden och var därför extra ”äckelmagad” som man säger på skånska, så hon mådde inte så särskilt bra.

Till slut ordnade allt upp sig, och vi fick ha bostaden för oss själva.

                                                                   Annika

Våren 65 satte vi igång att ordna upp trädgården. Vi anlade en liten hallonodling, gjorde i ordning en köksträdgård. Vi sådde morötter, rödbetor, rädisor, gröna bönor, sallader m.m. Dessutom satte vi potatis. Ingenting går upp mot att gå ut i sitt eget potatisland och gräva upp ett kok. Gott ! 

Våra två hundar Miller och Bamse hade funnit sig väl tillrätta och verkade trivas bra. Försommaren närmade sig, och Ingrid blev allt rundare om magen. Den lyckliga tilldragelsen var beräknad att ske någon gång i månadsskiftet maj-juni. Snart var vi där.

Det var på natten 2 juni 1965. Jag vaknade av att någon skakade mig. Det var Ingrid. ”Jag tror att det är bäst att vi åker in till Simrishamn nu ” sa hon. Det gick hela nästa dag, ända fram till kl. 22 på kvällen. Då födde Ingrid en flicka som så småningom skulle få namnet Annika.  Annika föddes en onsdag (rättelse, det var en torsdag). Kommande helg var det pingst. Jag minns att jag på söndagen-pingstdagen- satt ute på altanen och drack kaffe och lyssnade på dansmusiken från festen i Alunbruket. Det var varmt och härligt försommarväder och festerna i Alunbruket var på den tiden lugna och städade tillställningar. En underbar frid rådde över området, och jag minns att jag genomfors av en härlig skön känsla och stolthet av att ha blivit pappa.

Så var vi då tre i familjen, samt dessutom två hundar. En annorlunda tid började. Det mesta kretsade nu kring den lilla nyfödda.

( Jag hade tänkt fortsätta min berättelse, men så har det inte blivit.  2015-07-28)

Här slutar Kurts berättelse, men jag kom att få en liten syster, Görel, som föddes år 1969.

På Christinehof  växte vi båda upp, och inte förrän vi var vuxna flyttade mina föräldrar till sitt älskade hus i Brösarp, den 8 oktober 1994. Här fick de  några av sina bästa år tillsammans, fram tills Ingrid dog år 2013. Här på Syrenvägen njöt de av vänner, familj, barnbarn, trädgård och allt annat som de tyckte hörde till livets efterrätt.

 

 

Bland Kurts anteckningar finns också en berättelse han skrivit om Ingrid, drygt en månad efter hennes bortgång. Kurt sa ofta att när han blev ensam kvar så blev livet så trist… 

Med det avslutar jag Kurts livsberättelse, åtminstone för den här gången. Tack för allt mina fina föräldrar.

Del 1, kan man läsa om HÄR.

Del 2 kan man läsa om HÄR.

Dagens citat:

Och i trädens kronor viskade vinden från de som hade gått före.

-ta hand om jorden.

-ta hand om varandra.

ta ansvar, innan det är försent.

Ha en fin dag.

Annika

 

 

Här är ditt liv, del 3, Läs mer »

Här är ditt liv, del 2.

Hejsan.

Idag vill jag dela med mig ytterligare en liten bit av det min pappa Kurt skrivet om sitt liv. Här byter han ut havet mot skogen…

Följande är nedtecknat av honom själv:

Södermanland

Någon gång i december mönstrade jag av i Köpenhamn, där jag en gång mönstrat på.

Så kom jag än en gång tillbaka till hembygden, med allt det trevliga som fanns där, hemmet, barndomskamraterna, naturen m.m. Jag stannade hemma över vintern, tog en del ströjobb, arbetade bla med skogstaxering  i skogsvårdsstyrelsens regi. Jag var t.ex. på Ilstorps Norregård. Eftersom jag ännu inte hade körkort, cyklade jag till jobbet. Jag hade ungefär 2 mil till Ilstorp, så det blev ju 4 mil varje dag. Föga anade jag att jag 12 år senare skulle ha tjänst som skogvaktare i de skogar jag dagligen cyklade igenom.

       Än en gång var det tidningen Lands föregångare, Jordbrukarnas Föreningsblad, som s.a.s. blev min språngbräda ut i världen. Återigen var det skogsvårdsstyrelsen, denna gång i Södermanlands län, som sökte skogspraktikanter till en plantskola. Plantskolan fanns i Vallmotorp, ett litet samhälle 6 km från Katrineholm. Jag sände in min ansökan, och fick efter en tid svar att jag var välkommen att börja. Arbetena i plantskolan  började i april, och då var jag på plats. Vi var 12 praktikanter i åldern 18-24 år, och vi kom från olika delar av landet. Dessutom arbetade nu under högsäsong ytterligare en 10-12 personer från orten här.

Södermanland var en angenäm upplevelse. Folket här var vänliga och trevliga och kamraterna var bra. Jag var 21 år och livet lekte. Det blev mycket dans, fotboll och andra förlustelser på fritiden. Katrineholm var en lagom stor, och mycket trevlig stad, och som vi dessutom hade på bekvämt cykelavstånd. Vi höll på med de vanliga plantskolearbetena d.v.s. upptagning av plantor som skulle levereras ut till olika markägare, samt omskolade plantor som skulle växa ytterligare 1 år. Dessa arbeten varade till i början av juli, då säsongen avslutades och det blev uppehåll för semestrar. De flesta slutade nu och åkte hem, eller for på andra håll. Jag och några till stannade kvar under semestern, och fortsatte sedan med i huvudsak stämplingsarbeten åt olika markägare. Stämplingsarbetena varierades med ungskogsröjning. Så höll vi på fram till juluppehållet. Det var nästan ett år sedan jag reste hemifrån, så det var mycket roligt att återse dem därhemma, samt mina kamrater och bygden i övrigt. Jag stannade hemma över hela julen t.o.m. trettonhelgen. Höjdpunkten var julafton, med mormors underbara lutfisk och risgrynsgröt. Jag passade också på att ta ut och roa mig tillsammans med mina kamrater. Det blev sedvanligt besök på Högalunds Tivoli i Agusa de stora helgkvällarna annandag jul, nyårs-och trettonafton. Högalund var ett mycket populärt dansställe, som samlade ungdomar från en stor del av östra Skåne. Det lades ner omkring 1960.

 Julledigheten tog så småningom slut, och det blev dags att återvända till Södermanland och arbetena där. Jag minns att vintern var ganska besvärlig vid tidpunkten för min avresa. Det var sträng kyla och snöstormar med tågförseningar som följd. Till slut kom jag iväg och den 10 januari var jag åter på plats. Mina kamrater var då komna, men hade ännu inte börjat arbeta. Vintern var hård med svåra snöstormar som i c:a 1 veckas tid omöjliggjorde så gott som allt arbete utomhus. Vi bodde i en liten stockstuga där vi hade en öppen eldstad, så vi eldade och hade det varmt och skönt. Någon brist på mat hade vi inte heller eftersom vi hade hunnit proviantera  ordentligt innan ovädret bröt ut. Efter några dagar blev vädret bra, och vi kunde sätta i gång med arbetena igen. Dessa bestod i huvudsak av stämplings-och huggningsarbete.                 

Vid denna tid inträffade svåra stormfällningar i hela Mellansverige. Detta ledde till många arbetstillfällen. Som praktikant gällde det att ha en allsidig praktik. Ett av de i skogsbruket förekommande momenten var virkesmätning. Virkesmätning var en indelning av sågtimret i kvalitetsklasser. Detta för att prisuppgörelsen mellan köpare och säljare skulle bli så rättvis som möjligt. Virkesmätningsföreningen var en opartisk institution som finansierades av köpare och säljare gemensamt. Det var ett mycket eftertraktat arbete bland skogspraktikanter att få anställning i virkesmätningsföreningen, dels för att det var ett intressant arbete, och dels för att det var ganska bra betalt. Förutom den fasta lönen betalades det dessutom ut provision, som var baserat på den inmätta kvantiteten. Var man flitig kunde det bli ett rejält tillskott till lönen. Om man hade för avsikt att söka in på skogsskolan måste man dessutom kunna redovisa en viss tids praktik som virkesmätare. Tack vare stormfällningarna blev behovet av virkesmätare stort, och detta gav oss möjlighet till anställning i Mellansvenska Virkesmätningsföreningen.

Jag blev placerad i Vingåker, som ligger ett par mil väster om Katrineholm. Min chef hette Artur Rundblad. Han var en gammal garvad mätare, som verkligen kunde sitt arbete. Jag  fick  lära mig virkesmätningen ordentligt från början. Två av mina kamrater hade  blivit placerade i trakten, och vi brukade träffas om helgerna i Katrineholm och roa oss tillsammans.

En av kamraterna, Nils Hallberg, hade jag varit mycket tillsammans med och vi kom väldigt bra överens. Vi bestämde att vi skulle fira midsommaraftonen på ett välkänt ställe som hette Julita. Dagen innan var jag och inhandlade en ny grå , mycket elegant sommarkostym, samt slips, skjorta och strumpor. Jag hade länge sparat ihop pengar till detta.

Någon gång på midsommaraftons eftermiddag bytte vi om och jag minns hur fin jag var i min nya dress. Vi skulle åka buss på kvällen till festen. Bussen avgick vid 20.00 tiden, så vi hade gott om tid att inta lite förfriskningar. Av detta blev jag lite sömnig, så jag lade mig att vila ett litet slag. Så gjorde också Hallberg. Jag var tydligen betydligt sömnigare än jag hade räknat med, ty sömnen blev verkligen djup. Jag vaknade inte förrän bortåt 23-tiden. Hallberg hade förgäves försökt väcka mig. När det inte lyckades gick han i stället en runda på stan. Efter detta fick min nya kostym alltid heta ”pyjamasen”.

Framåt midsommartiden var jag nöjd med virkesmätningen, och ville skaffa mig sågverkspraktik, som också var ett måste om man  skulle söka in på skogsskolan. I Katrineholm fanns ett stort sågverk som hette Katrineholms Träförädling. Jag tog bussen till Katrineholm, gick upp på sågverkskontoret och frågade efter arbete. Det var inga problem, jag kunde få börja omgående. Nu var det bara att hitta ett ledigt rum i Katrineholm, avsluta arbetet åt virkesmätningsfören, säga upp rummet i Vingåker, och starta på sågverket. Detta tog ungefär 3 veckor, sedan var jag i gång på sågverket. Jag bodde nu tillsammans med mina två tidigare kamrater som fortfarande var kvar vid virkesmätningen. Sågverksarbetet var inget som tilltalade mig särskilt mycket, men det var väldigt nyttigt att följa upp vidareförädlingen av det timmer som höggs och mättes i skogen speciellt för en som tänkte vidareutbilda sig inom skogsbruket.

Mina 2 kamrater och jag hade ofta pratat om nödvändigheten att skaffa oss teoretisk utbildning både i allmänna ämnen som svenska och matematik, men även i ämnet skogsbruk. Jag hade under min praktiktid både i Roslagen och de perioder jag varit hemma samt här i Södermanland läst flera Hermodskurser både i matematik och skogskunskap.

I Hälsingland fanns en skola, Nytorps Skogs- och Lantmannaskola, som var välkänd i större delen av landet. Speciellt skogslinjen där hade ett mycket gott rykte bland skogsstuderande. Vi kom även i kontakt med ett par praktikanter som hade gått på skolan, och de hade mycket gott att säga om den. Vi skickade in våra ansökningar till skolan någon gång  i juni. Kursen började i oktober, och vi gick nu i spänd väntan på hur det skulle gå, skulle någon av oss komma in, eller skulle vi lyckas alla tre ? I augusti kom svaret. Vi hade kommit in alla  tre..

 

 

 Nytorp, Hälsingland, Norrland.

 Jag och mina två kamrater anlände till Nytorp i Hälsingland någon av de första dagarna i oktober, och året var 1954. Nu skulle det faktiskt bli riktigt roligt att få sätta sig på skolbänken igen. Det fanns två linjer på skolan, jordbrukslinjen och skogslinjen. Eleverna var både sådana som hade, eller så småningom skulle överta och sköta egna jord- och skogsegendomar, samt sådana som tänkte utbilda sig till tjänstemän inom de båda näringarna. Jag och mina två kamrater var ju av det sistnämnda slaget. Eleverna kom från hela landet, från S:t Olof i söder, (undertecknad) till Arjeplog i norr. Majoriteten kom dock från Norrland och Svealand. Förutom jag, så fanns det ytterligare en skåning här, Per Erik Enocksson, från Mala utanför Hässleholm. Han var en baddare på matematik, ja även andra teoretiska ämnen. Han läste in studenten på Hvilans specialgymnasium på rekordtid, och kom sedan in på skogshögskolan. Jag har träffat honom någon gång efter Nytorpstiden, jag minns inte var, men då var han färdig jägmästare.    

Här i Norrland kunde man tala om milsvida skogar. Det var barrskogen som dominerade. Lövskogen bestod i huvudsak av två trädslag, nämligen björk och asp. Det var vackert i Hälsingland, och man kunde konstatera att varje landskap i vårt avlånga land har sin tjusning.  Antalet elever på själva huvudkursen, som pågick från oktober till i början av maj, var 65 st.

Efter huvudkursens slut fortsatte praktiska fortsättningskurser inom både jordbruk och skog. Den praktiska kursen i skogsbruk höll på till midsommar, och avlöstes av en kurs som kallades praktikantkursen. Denna höll på till 1 oktober. Jag gick samtliga kurser. Antalet elever trappade ner hela tiden. Sålunda var vi 15 elever som gick sistnämnda kurs.

 Jag måste ge utbildningen på skolan högsta beröm. Här lärde jag mig mycket om skog, både teoretiskt och praktiskt. Detta berodde till allra största delen på de duktiga lärare vi hade. Vår lärare på skogslinjen hette Erik Öhrn. Han var jägmästare och bördig från Småland. Han var en skicklig teoretiker och praktiker, hade ett vinnande sätt och blev mycket populär bland oss elever. Det är nog ingen överdrift att påstå att jag lärde mig mer om skog här på Nytorp än jag senare skulle göra på skogsskolan.

En av de mera kända eleverna här var Kai Myrdahl, som var dotter till de välkända Gunnar och Alva Myrdahl, som bl.a. tjänstgjort som politiker, ekonom och forskare m.m. både härhemma och utomlands. Alva Myrdahl  har fått Nobels fredspris 1982. Hon har även  tjänstgjort som ambassadör i Indien några år. Det gick dessutom fem andra flickor på kursen, så det feminina inslaget var ju inte särskilt stort. Dom gick på jordbrukskursen. Det var inte alls vanligt att flickor skulle befatta sig med skog på den tiden  Ett mycket trevligt inslag i tillvaron häruppe var de fina tillställningarna med dans och annan gemenskap som vi hade tillsammans med Hälsingegården, den fina lanthushållsskolan i Järvsö. Vi hade även lite utbyte med folkhögskolan i Bollnäs.

Huvudkursen avslutades i början av maj, och därefter skulle en studieresa företagas. Det stora flertalet hade aldrig varit längre söderut än i Småland, så det fanns ett överväldigande önskemål att få se Skåne. Så blev det också. Det var redan tidigare bestämt att vi skulle resa till Skåne, och även göra en avstickare till Köpenhamn. Vi avreste från Bollnäs med tåg den 7 maj 1955. Vi reste på natten, så vi hade sovvagn. Nästa morgon kl. 7.30, vaknade vi upp i Hässleholm. När vi reste från Hälsingland, såg det ut där ungefär som det gör i Skåne i början av mars. Gräset hade ännu inte börjat växa, och det fanns ännu inga blad på träden, dessutom låg det fortfarande kvar någon snökladd här och där. Här i Skåne var det som om vi hade kommit till ett annat land. Det var en mycket vacker vårdag, solen sken, lärkorna drillade i skyn, maskrosorna lyste gula i det gröna gräset som böljade för den svaga vinden. När vi sedan i den inhyrda bussen rullade söderut mot Linderödsåsen, där bokarna hade börjat slå ut, och sedan vidare ner mot mina hemtrakter på Österlen, där man kunde se ut över Hanöbukten och bort mot Stenshuvud var det så förtrollande vackert att man fick tårar i ögonen. Man måste tydligen resa bort och sedan återvända för att upptäcka det vackra i sin hembygd. Mina kamrater som inte tidigare hade varit i Skåne var helt betagna av landskapets skönhet, så olik den natur dom var vana vid. Dom hade svårt att förstå att jag hade kunnat lämna denna trakt. Det var nästan så jag undrade själv.

Vi besökte några, på den tiden moderna gårdar, i Kristianstadstrakten, ett  bränneri i Vä samt inte minst det för oss skogisar, intressanta Maltesholms gods. Jag minns fortfarande att vi bl.a. såg ett mycket imponerande lärkbestånd, samt väldigt fina bokskogar. De flesta av eleverna hade aldrig tidigare sett bokskog, så dom tyckte sig förflyttade till en sagovärld. Ja, det var mycket som var nytt, inte bara för dom, utan även för mig, som inte hade sett mig omkring så mycket i Skåne tidigare. Det underbart vackra försommarvädret bidrog också till att de här dagarna blev en skön och oförglömlig upplevelse.

Studieresan gick vidare till Malmö där Kockums varv besöktes. Även Alnarps Lantbruksskola, och domkyrkan i Lund blev föremål för ett besök. Men vad vore Skåne utan Köpenhamn. Alltså blev det även en tur till Tivoli och Zoologisk have därstädes.

Så småningom tog de här fina dagarna slut och vi återvände ”hem” till Hälsingland

I Hälsingland väntade nu examen, och därefter skingrades vi åt alla håll. Själv stannade jag som jag tidigare nämnt kvar på fortsättningskurserna fram till den 1 oktober. Även min kamrat som jag hållit ihop med ända sedan 1953 – Nils Hallberg – stannade kvar. Vi hade följts åt sedan tiden i Vallmotorp, nästan tre år, och trivts bra tillsammans. Den 2 oktober skildes våra vägar åt, och sedan dess har vi inte sett varandra. Jag vet dock att han gick Kolleberga skogsskola 1958/59, och att han sedan fick tjänst som bitr. kronojägare på Ombergs revir i Östergötland. (Jag ringde till Hallberg i september 2002. Han är bosatt i Ödeshög och har ett bra liv)

 Jag hade inte förberett mig så noga på vad jag skulle göra efter Nytorpstiden. Inte förrän någon av de sista dagarna bestämde jag mig. Jag tyckte att jag gärna ville spä på min meritlista med ytterligare huggningspraktik, varvid jag också fick möjlighet att tjäna lite extra pengar, vilket jag var i stort behov av. Jag tog farväl av mina kamrater och löste en enkel tågbiljett till Norrköping. Där låg det stora skogsbolaget Fiskeby AB:s huvudkontor och det var där jag tänkte fråga efter huggningsarbete.

Dagens citat:

Tack för att du visade mig skönheten och skapade en magisk, trygg plats i min själ genom skogen.

Ha en fin dag

Kram Annika

Här är ditt liv, del 2. Läs mer »

Här är ditt liv, del 1.

Hejsan.

Två månader innan min pappa Kurt gick bort, så fyllde han hela 90 år. Vi hade då under en tid  börjat märka att allt inte stod rätt till med honom, men han var lurig min pappa,  och lät oss inte förstå hur sjuk han egentligen var då.

En veckor före sin födelsedag hade han lagt fram en rejäl bunt papper med anteckningar om sitt liv åt mig…

-du skriver väl om mig i tidningen den dagen jag fyller år, frågade han mig…

Vid den tiden arbetade jag mer än heltid och var rejält stressad, jag hade ingen möjlighet att hinna sammanställa någon artikel om min pappas liv. Kurt sa att han förstod mig, men jag kunde se ett stråk av besvikelse  i hans ögon. Mitt samvete gnagde såklart.

Därför tänker jag att jag nu skulle kunna publicera det han skrivet här på bloggen, det vet jag att han skulle ha gillat.

Så pappa Kurt – här har du ditt liv!

 

Från hemmet till Kungliga Flottan.

Jag föddes i  S:t Olof den 18 juli 1932. När jag var 2 år skildes mina föräldrar, och jag kom tillsammans med min 1 år äldre bror till mina morföräldrar, som bodde i Tåghusa, några km  norr om S:t Olof   Här fick jag en god och trygg uppfostran som jag haft god nytta av senare i livet.                                                                                                                                               

Efter avslutad skolgång, och efter diverse ströjobb hos lantbrukarna i hemtrakten tog jag värvning vid Kungliga Flottan. Någon gång i juni 1949 avreste jag med tåg från Vitaby station med destination Karlskrona..De första månaderna genomgick jag utbildning tillsammans med andra nyintagna. Efter detta bar det ut på böljan blå med segelfartyget Gladan, för att vi skulle lära oss sjömansyrket från grunden. I ett par månaders tid seglade vi längs svenska och norska kusten. Det var ett hårt slit, men mycket lärorikt. När seglatsen var slut återvände vi till Karlskrona och fortsatte med teoretisk utbildning vid sjömansskolan.

Efter nyåret 1950 blev det förflyttning till Berga Örlogsskolor vid Hårsfjärden i Stockholm där utbildningen fortsatte med både teori och praktik. Den praktiska utbildningen förekom på olika fartyg såsom kryssaren Tre Kronor, jagaren Uppland minsveparen Landsort m.fl. En spännande och minnesrik upplevelse var resan med kryssaren Tre Kronor till Färöarna. Man firade nationaldag där, och det innebar fest och dans i tre dagar och lika många nätter. Färöisk dans liknade inte våra danser. Det  var en lång ringdans, som gick i hus och ur hus, och man kunde avbryta när man ville, och hoppa in när och var man ville. Allt roligt har dock ett slut, och så småningom återvände vi till hemmavattnen där vi fortsatte med krigiska övningar i  Östersjön, omväxlande med teori vid Berga skolor.

 

                                                                                                                                                                                                                      

Skogspraktikant i Roslagen.

          Jag hade alltmer börjat komma underfund om att det inte var detta liv jag ville syssla med i framtiden. Min längtan till det civila livet blev allt starkare, och någon gång på våren 1951 tog jag avsked av marinen. Detta gick ju inte helt smärtfritt, men det är en annan historia.                                                                                                                                                                          

Jag återvände till hembygden där jag började undersöka möjligheterna att få arbete i ett annat ”naturelement” som alltid hade intresserat mig, nämligen skogen. En dag hittade jag en annons i tidningen Jordbrukarnas Föreningsblad (nuvarande Land). Det var skogsvårdsstyrelsen som sökte skogspraktikanter till en plantskola i Roslagen. Jag skrev dit och anmälde mitt intresse. Efter en tid fick jag ett positivt svar, och i början av april avreste jag norrut med Stockholmsexpressen. Jag kom tillsammans med ett tiotal andra praktikanter till en liten ort i Roslagen som hette Rö. Här började nu en härlig tid i ett underbart vackert landskap. Fram till midsommartid var det arbete i plantskolan. När detta arbete var slut blev vi utplacerade två och två, hos markägare som behövde hjälp med framförallt röjning i ungskog.

Min kamrat hette Ragnar Danielsson, och var från Östersundstrakten i Jämtland.  Särskilt minns jag godset Värnberg, som kanske mest var känt för att det ägdes av ätten Oxenstierna, och att den nuvarande ägaren var Johan Gabriel Oxenstierna som blev olympisk mästare i militär femkamp vid olympiaden i Stockholm 1912. På Värnberg arbetade vi i ett par månader. Förutom att naturen var mycket vacker här, var människorna vänliga och trevliga. Vi åt i en liten matsal på slottet, fick väldigt god mat och en bra uppassning av jungfru Ella .Det var med sorg i hjärtat vi (jag) tog avsked av Värnberg (Ella) och fortsatte till andra ställen.

Vi fortsatte nu vidare till olika markägare, där vi röjde ungskog, stamkvistade tall  m.m.

Detta höll vi på med ända fram till i början av december, då vintern satte stopp för vidare skogsvårdsarbeten. Vi tog farväl av varandra och av skogsvårdsstyrelsen i  Stockholms län,och drog vidare på nya öden och äventyr.

                

S/S  Nordic.

Jag återvände till hemtrakten. Det var alltid lika roligt att komma hem till de anhöriga och till mina barndomsvänner när jag varit borta ett tag. Jag stannade hemma över vintern, men framåt vårkanten började en längtan ut i världen göra sig gällande. Jag hade under min tid vid flottan träffat många ”salta sailors” som hade varit vid handelsflottan, varit ute på många äventyr och sett många länder. Detta lockade mig mycket. Jag ville gärna prova på livet till sjöss i civil version. Jag reste till Malmö, där jag anmälde mig som arbetssökande på sjömansförmedlingen. Efter ett par dagar fick jag ett erbjudande som jag antog. Det var  S/S Nordic som behövde en lättmatros. Fartyget låg i Köpenhamn, så jag reste dit och anmälde mig ombord. Redan samma natt vaggades jag till sömns ute på Nordsjön av en måttlig bris från nordväst. Detta var den första natten av många ombord på S/S Nordic. Jag skulle i  framtiden få uppleva många betydligt hårdare vindar.

Nu följde en upplevelserik tid med besök i många europeiska hamnar från Marseille i Frankrike till Arkangelsk på ryska ishavskusten. De länder vi i huvudsak besökte var Frankrike, England och Holland. En rejäl storm med vindhastigheter på 32 sekundmeter fick jag vara med om på en resa från Sunderland i England till Aalborg i Danmark. Båten rullade och stampade något alldeles vansinnigt. Att vi gick utan last gjorde inte saken bättre. Till slut var vi tvungna att gå ned i lä vid Hanstholm, där vi ankrade och inväntade bättre väder.

I Arkangelsk i Ryssland lastade vi props (gruvstöttor ) som vi gick till Newcastle med. Detta var under det kalla krigets dagar 1952 och att komma till Ryssland då var inget nöje precis. Innan vi fick gå in i hamn kom polis och tullfolk ombord för att gå igenom personalakterna för varje besättningsman. De som hade tillgångar över ett visst värde fick dessa beslagtagna. De låstes in ett skåp som plomberades i kaptenens hytt. Där fick de ligga kvar tills vi gick därifrån.

Sedan vi blivit ordentligt synade och befunnits inte ha några spionerisyfte utfärdade ryssarna ett särskilt tillstånd att uppvisas för vakt vid landgången när man gick i land. Det var inte alla som fick ett sådant tillstånd. Det var nog ingen som hade någon större lust att gå i land heller. Arkangelsk utgjorde ingen vacker anblick. Staden bestod till största delen av gråa, omålade förfallna ruckel  till bostäder. Beväpnade vakter utrustade med kulsprutepistoler patrullerade fram och tillbaka på kajen längs fartyget. Detta i förening med allt annat förstärkte det ogästvänliga intrycket. Det var helt utan saknad vi efter c:a 10 dagars lastning lämnade denna gudsförgätna plats och stävade ut i Vita havet. Vita havet heter det hav som delvis omslutes av Kolahalvön. Denna sjö gör verkligen skäl för sitt namn. Havet var vitt, himlen var vit och vid horisonten flöt hav och himmel ihop i ett vitt töcken. Detta var i augusti månad  och en tröst var att vi inte skulle kunna gå hit mer före våren på grund av isbelagda vatten. Isläggningen brukade börja redan i september. Det kändes verkligen skönt att lämna denna plats bakom sig.

 Vi gick nu söderut längs norska kusten för att sedan sätta kurs mot Newcastle. Efter ett par dagars gång drabbades vi av sjöfartens gissel – förutom storm- nämligen dimma. En mycket tät dimma. När man stod midskepps kunde man med nöd och näppe urskilja fören på fartyget. Vi låg ömsom stilla och ömsom rörde vi oss framåt med en hastighet av högst 3 knop.

( 1knop = 1 sjömil = 1852 m i timmen). Vi lät fartygssirenen ljuda med jämna mellanrum. Efter 12 dygn anlände vi till Newcastle och den långa resan var slut.

En händelse som jag särskilt minns, och som var nog så dramatisk inträffade när vi låg i Rouen i Frankrike. 5-6 man av besättningen däribland jag, besökte en krog som låg i hamnkvarteren. Vi behövde skölja halsen efter att ha städat lastrummen. Det blev ett ordentligt sköljande och efter en stund kände jag att jag behövde lite frisk luft. Jag lämnade därför krogen och tog en liten promenad i en smal gränd. Jag hade glömt att ägarinnan till krogen, som förresten var norska, hade varnat oss för att gå ut ensamma på grund av nordafrikanerna, speciellt marockanerna, som det fanns mycket gott om i hela Frankrike. De levde nästan uteslutande på kriminella handlingar, och drog sig inte för att mörda även om vinsten inte blev så stor. De brukade hålla till utanför hamnkrogarna, där det ofta kom ut någon överförfriskad sjöman som blev ett lätt byte. Jag hade väl inte gått mer än ungefär 50 meter när en mörkhyad person dök upp vid min ena sida , och strax därefter ännu en på den andra sidan. Jag  uppfattade en rörelse bakom mig och uppfattade i ögonvrån att det fanns någon även bakom mig. På ett enda ögonblick blev jag helt klar i huvudet, men det ville jag inte avslöja, utan låtsades i stället vara mycket berusad. Vi fortsatte ytterligare något tiotal meter. De här skummisarna ville väl komma lite längre bort från krogen innan de företog sig något. Helt överraskande gjorde jag helt om och satte full fart

Den person som gick bakom mig sprang jag rakt på. Han blev så överraskad att han satte sig rakt ner på gatan. Jag hann se att han hade en kniv i handen. Nu slog jag på en raketspurt och lämnade förföljarna bakom mig. Här hade jag nytta av att jag hade ägnat mig en hel del åt idrott, både löpning och fotboll. Den norska  ägarinnan hade stått i dörren och sett alltsammans. Hon sprang och mötte mig. Hon skrek några väl valda ord åt mina förföljare, som vände om och försvann. Sedan fick jag en rejäl utskällning av henne för att jag hade gått ut ensam.

Det hade blivit höst, vi hade besökt åtskilliga av de europeiska hamnarna  och jag började bli ganska nöjd med sjölivet. Jag vantrivdes inte, man kom ut och fick se mycket både sådant som var bra och sådant som var mindre bra. Man insåg snart att man kom från ett land där vi hade det ganska bra. Detta var ju 1952, och många länder hade inte hunnit repa sig efter kriget.

Jag hade under denna tid till sjöss fattat mitt beslut angående framtiden. Jag skulle gå i land, fortsätta praktiken inom skogsbruket och utbilda mig till arbetsledare i skogsbruket (skogvaktare).

 

        Det här var första delen av din berättelse pappa Kurt, och jag hoppas att du är nöjd med mitt inlägg ♥

 

Dagens citat:

Mitt sinne pratar fortfarande med dig. Mitt hjärta letar fortfarande efter dig, men min själ vet att du är i ro. Jag saknar dig varje dag.

Ha en fin dag och kram

Annika

Här är ditt liv, del 1. Läs mer »

Bröderna Lejonhjärta, körsbärsblommor och ljuva minnen.

Hejsan.
Just nu blommor körsbärsträden som allra bäst här på Österlen. Ljuvligt är det.
Som alltid för det mig tillbaka i tankarna, till min barndom och de minnen som finns förknippade till just körsbärsblommor.
Säkert är det många av mina vänner och skolkompisar som har samma minnen som jag. Minnen från det där året då jag var 11 år och fylld med livslust, glädje och bus.
Det var det där året då det pågick en filminspelning i Brösarp. Ingen mindre än den underbara filmen Bröderna Lejonhjärta, skriven av Astrid Lindgren.
Källagården i Brösarp förvandlades till en körsbärsdal, och eftersom den bestod av äppelträd så krävdes lite hjälp på traven. De gamla äppelträden tuktades och en mängd körsbärsblommor av plast fästes upp i träden.
Skolbarn från trakten fick hjälpa till med det digra arbetet, men själv har jag inget minne av att jag deltog…kanske var jag på scouterna eller något annat viktigt som upptog mitt liv just då …
Men jag minns den där tiden ändå. Tiden med alla de där körsbärsblommorna av plast…
När jag var i den åldern så fanns det såklart inga skoluniformer, men om man hade tagit en bild och granskat den nu, så hade man nog trott att jeansjackan var ett slags obligatoriskt klädesplagg för ungar i vår ålder. Det var vad vi alla bar på den där tiden, det ljuva 70-talet.
Och den här våren då Bröderna Lejonhjärtan var i sin körsbärsdal i Brösarp, så hade vi alla en vit körsbärsblomma fastsatt i knapphålet på bröstfickan. Ungefär som ett hemligt tecken att vi alla var från Brösarp.
Jag minns det där året så väl och när det sedan var fest i Alunbruket.
Det var en lokal festtillställning, dit alla åkte, gammal som ung. Egentligen var jag något för ung för att få vara med på dansen den natten, men eftersom jag bodde så väldigt nära så kunde ingenting stoppa mig från att vara där. Jag minns den där kvällen så väl eftersom överallt fanns kompisar med slitna jeansjackor och vita plastblommor i knapphålet. Jag var kär och förälskad, men minns inte riktigt i vem … (men jag tror att det var du Per-Åke ”Låda”)
Jag minns att jag var ung, förväntasfull inför livet och  såååå lycklig!
Jag minns också att jag en kväll åkte med min bästa kompis ut till Brösarps backar, för att se på inspelningen. Det var en ljummen kväll då vi for från Christinehof i deras SAAB v4. Bilen hade växelspaken vid ratten och vi barn satt alla utan bälte i baksätet.
Lite snopen blev jag när jag fick se en stor borg (tror jag att det var), stå uppmonterad. Byggnaden stod på ett ställe och taket ett långt stycke därifrån. Det var nog den tidens trickfilmning. Kanske var det för att man skulle kunna hoppa ner ifrån taket utan att slå ihjäl sig. För ifrån rätt vinkel så såg det ju faktiskt ut som om taket satt på byggnaden. Ja, kanske var det så ….
Det kan hända att mina vänner och skolkamrater har helt andra minnen och känslor ifrån den här tiden. Men så är det, vi är ju alla olika och alla har rätt att minnas och känna utifrån sina egna personer.
Kvällens citat:
Om du studerar de tre första
bokstäverna i ordet lektion
så förstår du att undervisning
skall vara rolig.
Det man lär sig med lust och glädje, det lär man sig för evigt.
Ha en fin kväll och kram från Annika …

Bröderna Lejonhjärta, körsbärsblommor och ljuva minnen. Läs mer »

Snöskottning, boktips och blommor

Hej hej
Det hör inte till vanligheterna att vi behöver ta hit vår traktor och köra undan snön runt tomten här i Gyllebo. Men efter påskens rikliga snöfall så var det precis vad vi fick göra.
Det var en bedårande vacker morgon, även om jag hade planerat att plantera penséer i mina krukor den här helgen.
Fast i väntan på att värmen ska komma hit så har jag njutit av mina tulpaner och blommor här inne i stugan.
Visst blir man glad av blommor.
På mitt googlekonto dyker det ibland upp härliga minnen i form av foto.
En bildserie från när jag och min dotter Andréa var i Indonesien, lyste upp min dator lite extra för någon dag sedan. Bilder på när vi busade och hoppade från vår träbåt ut i det varma vattnet utanför ön Komodo. Jag mindes hur vi skrattade åt de där fotona då, hur rolig vi tyckte jag såg ut där i vattnet.
Åhhh vad det kan vara härligt med spontana minnen ibland!
Boktips
En bok som jag lyssnat klart på nu är ”Se till mig som liten är” av Dag Öhrlund.
En lättlyssnad och bra kriminalare där huvudpersonen fick mig att tänka på vår käre GW Persson. Att det är Stefan Sauk som är uppläsare gör ju att hela historien blir underbar att lyssna på. En bra bok, även om ämnet är tungt och tråkigt och handlar om män i maktens ställning och pedofiler.
Kvällens citat:
För det som är svårt att förstå
med orden finns ofta en
melodi att förstå med hjärtat.
Ha en fin kväll och kram på er.
Annika

Snöskottning, boktips och blommor Läs mer »

Till minne av min fina moster Alice.

Hej.
Jag vill tillägna det här inlägget till min fina moster Alice, som gick bort i slutet av februari.
Alice var min mammas 9 år äldre syster.
När jag var liten träffades vi ganska mycket och jag älskade de skolloven då jag fick åka till Ängelholm och bo hos kusinerna och familjen Fälthammar. Jag har så många fina minnen därifrån.
Den finaste av handlingar
I likhet med min egen mamma Ingrid, så var Alice mycket intresserad av handarbete. Jag vet att de båda ofta pratade i telefon om mönster och olika handarbetsprojekt de skulle göra.
Ett år innan min egen mamma Ingrid gick bort i cancer skulle hon påbörja ett broderi som hon ville ge till sitt barnbarn (min dotter Andréa). Hon var ju så stolt över hennes veterinärstudier. Broderiet skulle bli en tavla att ge i examenspresent. Tyvärr hann cancern före, och mamma Ingrid orkade aldrig påbörja detta projekt.
Till min stora sorg fick Ingrid aldrig uppleva dagen då Andréa blev Dr. Henriksson …
Men så en dag kom ett brev från min moster Alice. Hon hade gjort klart den fina tavlan i sin döda systers ställe, Hon hade fullföljt min mammas planer.
Andréa fick den finaste veterinärtavlan i present,  precis den som min mamma så hett ville ge henne.
Det var som att få en gåva från himlen.
Den vackraste handlingen av alla ♥
Alice kommer alltid att ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
Jag vill skicka mina varmaste tankar till mina kusiner och jag hoppas att ni tillsammans hjälps åt att hålla Alice minne levande.
Så vill jag avsluta med en bild på den vackra psalm Alice skickade till mig. De där orden hon själv fann så trösterika.
Vila i Frid vackra Alice.
… och hälsa mamma Ingrid.
Kram Annika

Till minne av min fina moster Alice. Läs mer »

Med intresse för djur.

Hejsan.
I mitt liv har det alltid funnits massor av djur.
Som barn fångade jag en massa olika små vilda kryp som jag tog hand om och vårdade ömt. Det kunde vara allt från grodor och ormar, till möss och råttungar.
Det där var något mina föräldrar inte var så väldigt förtjusta i. Så till sist köptes det en sköldpadda åt mig. På den tiden var det väldigt exotiskt med just sköldpaddor, då det var förbjudet att handla med dem. Hur det där djuret egentligen hamnade i mina ägor, är idag ganska oklart. I alla fall gav jag honom namnet Patrik, och han levde ett stillsamt liv hos mig i många år.
Den där ”djur-genen” har sedan gått i arv till mina tre döttrar.
När jag tänker på alla de djur som vi haft genom livet, så blir jag lite full i skratt…
Jag minns särskilt det speciella lilla lamm som Andréa födde upp med nappflaska och som hon gav namnet Antonia. Lilla Antonia växte snabbt och kom att lystra till namnet ”Lammet” istället.
Med tiden så lärde Andréa ”Lammet” att både hoppa hinder och dra en liten skrinda efter sig. Det där blev så uppmärksammat så ett TV-team från TV4 kom ut och filmade Andréa och hennes lamm, som vid den tiden hade växt och blivit en stor och välmående tacka. Alltihopa sändes sedan i ett program som hette ”Grymt”.
Mellandottern Amanda har även hon haft en massa olika små keldjur såklart. Marsvin och kaniner. Men mest minns jag hennes lilla skäggagam, ”Tinnitus”. Jag minns hur vi varje sommar samlade små skalbaggar som han fick som mat. På vintern fick jag köpa syrsor i djuraffären, och dessa syrsor förde sedan ett förfärligt liv ända tills de hamnade i magen på den glupska lilla ödlan. En mardröm var om någon av syrsorna råkade rymma här hemma i huset …
Amanda var egentligen rädd för ödlor när hon var liten. Om hon fick syn på en stackars oskyldig liten salamander utomhus, höll hon på att skrika ihjäl sig. Men med Tinnitus var det annorlunda. Jag frågade henne vad det var som gjorde det…
-asch, honom känner jag ju, svarade hon.
Yngsta dottern Emmy har haft en del djur även hon. Men hennes intresse har nog inte varit riktigt lika stort.
Sist i raden av djur för hennes del var en akvariefisk som vägrade dö. Den där fisken som för övrigt hette ”Sillet” drog sin siste suck för bara något år sedan.
Men det djur jag minns mest av är hennes lilla ökenråtta, Rockford. Det började med att han ganska snart tappade halva sin svans. Men allt var frid och fröjd och Rockford levde ett behagligt liv med den svansbit han hade kvar. Värre var det den dag då vi tror att han fick en stroke. Han gick i cirklar och betedde sig underligt. Nästa morgon hade han dock repat sig, men kom alltid därefter att vara lite sned i ansiktet.
En kväll ropade Emmy inne ifrån sitt rum:
-Stefan skynda dig och kom, jag har en mus på rummet …
– Det vet vi redan Emmy, det är ju Rockford, svarade Stefan trött ifrån soffhörnet
– Nämen nu är här två stycken …  skrek Emmy tillbaka
Ja den gången hade det kommit in en skogsmus genom fönstret, och den var inte lika välkommen till oss…
 Ja det är något visst med djur.
Idag finns det bara hundar och katter i familjen här i Gyllebo. Hos pappa Låke finns det getter också, om jag inte minns fel … men djur kommer det nog alltid att vara i våra liv.
Dagens citat:

Lukter är bra att känna till.

När folk gör bra saker luktar dom gott.

När dom gör dåliga saker luktar dom inte gott.

Hundar vet sånt!

Ha en härlig dag.

Kram Annika

 
 

Med intresse för djur. Läs mer »

En snöstorm på 90-talet.

Hejsan.
Nu när vi haft riktig vinter här hos oss, så blir det lätt så att alla drar sig till minnes tidigare stormar och oväder man varit med om.
En vinter som jag särskilt minns är sportlovsveckan 1996. Jag bodde då i Gårdlösa vid Smedstorp och mina töser var små.
Så mycket snö som det kom den gången kan jag inte minnas att jag någonsin fått uppleva efter det. Utanför vårt hus växte sig en snödriva som var hela tre meter hög. Det var helt otroligt.
I huset intill hade våra grannar drabbats av maginfluensa, så jag erbjöd mig att med ryggsäck på ryggen ta mig till byns lanthandel för att handla åt dem. Det blev ingen lätt tur, och jag minns att jag bitvis fick krypa fram för att inte sjunka ner i snön med hela kroppen.
Efter flera dagar när snöfallet lättat och vi blev framgrävda av en stor lastare förstod vi hur mycket snö som egentligen kommit.
Härliga och roliga minnen.
Här i Gyllebo hade vi den här gången turligt nog vår traktor hemma.
Stefan är ju som många nog känner till, barnsligt förtjust i att köra just snö med sin traktor. Så här har det varit glada miner vill jag lova.
Kvällens citat:
Att få höra att man är uppskattad,
är en av de enklaste, men samtidigt
mest värdefulla sakerna man kan höra.
Ha en skön kväll och kom ihåg att ge någon lite extra bekräftelse. Det kostar så lite, men betyder så mycket.
Kram Annika

En snöstorm på 90-talet. Läs mer »

Ungarna som slapp hjälpa till.

Hejsan
Det är inte ofta jag tänker tillbaka på livet och jag ångrar heller nästan aldrig någonting.
Något jag definitivt inte ångrar, var att jag medvetet lät mina barn slippa det mesta av allt det tråkiga hushållsarbetet hemma hos oss …
Ja, jag vet – de flesta är av en helt annan åsikt om barn och tonåringars uppfostran. Det var jag också – ända tills jag var i en situation där jag inte hade hjärta att lägga ytterligare bördor på mina barns axlar.
När mina barn var små och vi levde i en vanlig kärnfamilj så var jag fast besluten om att lära mina tjejer att vi alla skulle hjälpas åt med hushållsarbetena. Alla skulle dra sitt strå till stacken. Jag gjorde små listor med arbetsuppgifter åt dem. För en liten peng fick de olika sysslor som de ansvarade för …
Men så ändrades allt. När mina flickor var mellan 6 och 13 år gick jag och deras pappa skilda vägar. Det betydde att jag bara fick halva tiden tillsammans med mina töser. Det medförde att allt blev betydligt jobbigare för dem, både praktiskt och känslomässigt såklart. De var i en situation som de inte själv hade valt eller kunde göra någonting åt.
Att det blev så här att de slapp undan marktjänsten, var inget jag medvetet tog något beslut om. Det fick helt enkelt bara bli på det viset.
Inte hade jag hjärta tjata på mina töser om bagateller som städning, tvätt och disk … Jag såg ju hur kämpigt de hade med att tvingas bo på två ställen, att hålla reda på alla saker, alla tider och att orka med sina egna tonårsliv med allt var det innebar. Deras gympakläder till exempel …. ”Ja vems jävla ansvar var det”… Såklart kände jag att det var mest mitt!
Att jag själv fick dra ett tungt lass det ska jag inte sticka under stolen med – det var en tuff period.
Jag kämpade på och fick ibland höra att jag skämde bort töserna och att de aldrig skulle lära sig …
Men jag såg framför mig hur mina döttrar åkte fram och tillbaka mellan sina boende med sina evinnerliga packningar och bara behövde städa… Vad skulle de vara för liv? Jag stod inte ut med att lägg ytterligare börda på deras axlar helt enkelt.
Såklart har mina töser lärt sig hjälpa till ändå. De kan både städa, diska och laga mat vid det här laget.
Idag kan jag inte önska mig några mer hjälpsamma och omtänksamma döttrar i hela världen. Med åren kom det där av sig själv, utan tjat och tvång.
Med facit i hand tycker jag att jag gjorde rätt. Jag valde att göra livet så enkelt för tjejerna som jag bara kunde, och på så vis har de lärt sig att göra detsamma för mig och sin familj.
Att leva med separerade föräldrar är inte något mina barn önskade sig och jag ansåg att det var min skyldighet att göra det så bra jag kunde för dem.
Jag tror att jag lyckades ganska bra – för idag har jag den mest sammansvetsade, härliga och underbaraste familj man bara kan önska sig.
Dagens citat.
Barn gör inte som vi säger.
Barn gör som vi gör.
Ha en fin dag, och lägg lite mindre tid på städning och lite mer tid på roligheter.
Jag tror att när vi når slutet av våra liv, så är det de roliga stunderna vi minns  och uppskattar och inte våra välstädade hem.
… och spara tjatet tills det gäller något verkligt viktigt …
Kram Annika

Ungarna som slapp hjälpa till. Läs mer »

Rulla till toppen