Den senaste tiden har jag gjort så himla mysiga saker.
Det känns som en evighet sedan jag var på bio, men för en liten tid sedan var det alltså dags för popcorn och biomys. Filmen vi såg hette ”Hilma” och den handlade om den svenska konstnärinnan Hilma af Klint som slog igenom stort först efter sin död. Hon var före sin tid, vilket hon själv visste om, och hon förbjöd att man skulle få visa hennes konst förrän minst tjugo år efter hennes död. Det var en vacker och sevärd film.
Så har jag varit på underbart härlig yoga hos Bea utanför Skillinge. Efteråt blev det skönt ”klangbad” som kändes fantastiskt i både kropp och sinne. Vi avslutade med en mysig stund tillsammans med en massa godsaker.
Några bad i sjön har jag också hunnit med. Väldigt sakta kryper temperaturen i vattnet nu neråt. Knappt tio grader var det i helg då jag tog mig en simtur vid bryggan.
Skogens höstknalliga färger har nu bytts ut mot lite mer dämpade kulörer. Det är så vackert på sitt eget vis.
Dagens citat:
Du har precis rätt förutsättningar för att vara exakt den som bara du kan vara.
Man måste våga lyssna inåt och följa sitt eget hjärta, det brukar bli det bästa.
Mitt barnbarn Scott fyllde 3 år i mitten av oktober. Av lite olika anledningar så blev det inte något kalas precis då, utan det fick skjutas lite på framtiden. Men den som väntar på något gott…
Scott är ju född mitt i älgjakten, så Stefan brukar inte kunna vara med och fira honom. Men hösten är ju verkligen en fin tid att vara född på, så Scott är nog ändå nöjd med sin födelsedag.
Helgen då det vankades fördröjt 3-års kalas i Tomelilla, så var det höstligt vackert. Utanför entrédörren höll en hålögd halloweenpumpa vakt mot busiga ungar.
Mamma Amanda hade fixat så mysigt och gott. Grillade hamburgare med hemmagjord dressing och syrad rödlök, det var busruskigt gott!
Lille Scott var glad som en speleman, men även lille Nicolaj var på ett strålande bebihumör den här kvällen.
Det förstås, när man får en hel påse fylld med små födelsedagspresenter, ja då kan man inte bli annat än glad.
När vi ätit upp varenda liten hamburgarsmula och gått en sväng i Tomelilla, ja då vankades det tårta med ljus i. Och i vanlig ordning trixade mamma Amanda ihop ett litet konstverk av lite glass, bär och några kex. Simsalabim så kom ett tåg lastat med godsaker.
Först i kön till gotterna var ju alla pågar, män och gubbar – gottegrisar som de är.
Jag bugar och bockar, och jag tackar för ett sååå mysigt treårskalas. Visserligen med lite fördröjning, men så värt att vänta på! Grattis lille Scott.
Dagens citat:
Lyckan är lik en parfym: vi kan inte stänka den på någon annan utan att ett par droppar faller på oss själva.
Otto Lars är Stefan Hantverkarns stora fina lager i Simrishamn. I dagarna har köpet blivit klart och fastigheten har nu bytt ägare.
Jag minns så väl när lagret byggdes. Det känns nästan som i går, fast det nog är lite mer än femton år sedan nu.
Jag kommer ihåg hur Stefan då ville satsa på sitt företag och bygga sig ett rejält lager. Dock behövde han låna lite kapital. Banken blev tveksam och sa nej… Då blev det tack och adjö till den banken. En tjänsteman på en annan bank löste problemet. Han kikade på resultatrapporten som jag skrivet ut och ställde sedan en enda fråga till Stefan:
-tror du själv på ditt företag?
-självklart, svarade Stefan, det är ju hela mitt liv, vad ska jag annars tro på …
Det avgjorde saken.
Företaget och Stefan bytte bank och så så togs det första spadtaget för bygget.
Om jag minns rätt så blev det Finja som fick leverera färdiga väggelement. När grunden var förberedd så levererades väggarna i klara element på en lastbil, helt enligt ritningen.
Sedan kom Ejlertslund Grus & Betong med stora betongbilar och hela golvet göts.
Takstolarna kom på plats, och sedan var det fönster och dörrarnas tur.
Företagets duktiga murare, Bröderna Widerberg, murade upp innerväggarna i ett flygande fläng. Sedan var det mest bara ”finlir” som toaletter, kök och personalutrymme kvar.
Lagret har varit företagets nav. Där har en hel del snickeri utförts. Där har material, maskiner och arbetsredskap förvarats, och där har arbetarna ofta haft sin naturliga samlingspunkt på morgnarna. Inför årets ledigheter och semestrar har vi ofta samlats där på Otto Lars för lite avslutningsfest.
Även om vi haft företagets kontor här hemma i vår bostad, så har jag haft ett stort och bra arkiv där på lagret.
Nu har Otto Lars alltså fått nya ägare, och jag vill önska dem all lycka till där i fortsättningen.
Vad Stefans nu ska göra, när han inte längre har ett lager att köra och titta till varenda morgon, ja det vet han nog inte riktigt. Jag tycker att han kan börja gå och bada i Gyllebosjön 😉
Dagens citat:
De flesta människor missar möjligheten, för den är klädd i overall och liknar arbete.
Mitt oktober 2022 har till stor del genomsyrats av sorg och förlust av min käre far. I mitten av oktober hade dagen kommit för min pappa Kurts begravning. Det blev ett så vackert avsked och vi fick en fin dag, trots den stora klumpen i mitt bröst som aldrig gick att svälja ner.
Oktober har annars mest innehållit arbete för mig, faktiskt veckans alla dagar. Några pauser i naturen har jag ändå tagit mig för att ge kropp och knopp lite andrum. Årets höst har varit så vacker och riktigt mild. Mina barn och barnbarn har jag bara hunnit träffa vid ett par tillfällen, men då har det varit desto mysigare såklart.
Nu hälsar jag November månad välkommen. Månaden inleds med en fastighetsförsäljning, ett försenat barnkalas och en minnesstund i kyrkan. För egen del så kommer jag att jobba färre timmar och det ska bli skönt att komma ikapp med allt som fått vänta. Det är dags att ta hand om pappas hus, mitt eget hem, Stefan och såklart mig själv en smula.
Dagens citat:
När livet går snabbt behöver själen långsam musik.
Det har hänt att mina döttrar ibland kapat min blogg och skrivet små inlägg här. Det har varit ganska uppskattat.
Det har nu gått en dryg månad sedan pappa Kurt somnade in, och jag tycker nog att det är på tiden att även han får komma till tals och berätta något här på min blogg. Så här kommer en liten rolig historia från min pappas tid som skogvaktare på Christinehofs gods. Skriven av honom själv såklart.
Upplevt och berättat av Kurt Svensson.
Detta är historien om de franska kängorna.
Någon gång i mitten av 70-talet var arbetareskyddet i fokus ordentligt. Inte minst på Högestads & Christinehofs skogsförvaltning. Kläder anlände och provades, skor och kängor likaså. Av sistnämnda slag kom en dag en rejäl sändning från en tillverkare av arbetsskor. Antalet hade tydligen inte räckt till, så man hade fyllt på beställningen med några par från en fransk tillverkare. Dessa hade ett annorlunda utseende, betydligt nättare och elegantare. Jag lade genast beslag på ett par för egen räkning. De kunde vara bra att ha för särskilda tillfällen.
Jag satte undan dem i garderoben, där de fick stå tills vidare. Och där blev de verkligen stående i många år.
En dag i november 84 blev jag kontaktad av Birger Jönsson, vår kamrer och tillika skogschef. Han skulle komma med ett sällskap danskar som var intresserade av att köpa bokstock. Maglehems ora borde vara ett lämpligt område. Innan vi gav oss iväg skulle vi äta lunch på Brösarps gästis tillsammans med våra danska gäster.
Jag kom att tänka på mina franska kängor. De borde vara lämpliga för detta tillfälle. De var tillräckligt snygga att vara inomhus med, och tillräckligt varma att vara ute i skogen med. Birger hämtade mig och vi åkte till gästgiveriet i Brösarp, där vi träffade danskarna. Vi åt en god måltid, och pratade om skog, virke och bokkvaliteter m.m.
När vi bröt upp från bordet upptäckte jag något som liknade en liten grushög där jag haft mina fötter. Jag tyckte det var konstigt att jag hade kunnat släpa så mycket grus med mig in. Alltnog, vi bröt upp och åkte till Kornittadalen i Maglehems ora. Boken här är ju mycket fin, och danskarna sprang entusiastiskt om kring och bedömde diametrar och kvaliteter. Själv förhöll jag mig mycket stillsam. Detta berodde inte alls på något ointresse från min sida, utan hade helt andra orsaker. Jag kände nämligen en isande kyla sprida sig från mina fotsulor och upp genom kroppen. Jag kom att tänka på den där ”grushögen” under bordet på gästis, och som en blixt stod sammanhanget klart för mig. Jag drog mig bakåt för att kontrollera. Mina onda aningar besannades. Inga skosulor syntes, utan i stället mina starkt nedsmutsade sockor. Grushögen på gästis var en del av sulorna, sedan hade resten åkt av här i skogen. Där stod jag alltså i november månad i våt och kall väderlek i ett par kängor som visserligen såg snygga och rejäla ut sedda ovanifrån, men som helt saknade sulor.
Jag hade väldigt svårt att i fortsättningen koncentrera mig på den här affären, vilket den ärade läsaren säkert har förståelse för. Mitt recept för att uthärda situationen så bra som möjligt var att förhålla mig ganska så stilla. Danskarna tyckte nog att det var en ovanligt lugn och stillsam skogvaktare godset höll sig med.
Så småningom tog pinan slut och danskarna tog adjö av oss. I Eljaröd hade jag min bil så där skildes Birger och jag åt. Innan jag körde hem skulle jag handla lite varor i affären i Eljaröd. Jag skyllde på att jag vrickat foten, så för att slippa gå omkring gjorde jag mina beställningar stående innanför dörren och fick varorna framburna till mig. Innan jag gick hann jag se att mina fotavtryck där jag hade stått såg lite underliga ut.
Jag fortsatte hem till familjen som var mycket deltagande.
Tårarna rann på dem!! Av skratt!
Det blev ingen affär med danskarna.
Ja, det här är en av många små historier som vi skrattat mycket åt i min familj.
Tack pappa Kurt för alla skratt du bjöd oss på. Idag hoppas jag att du bjuder mamma Ingrid på en riktigt god och kall öl för att firar att ni två faktiskt har bröllopsdag idag.
På precis den här lilla bron vid vattenfallet vid Forsemölla stod ett skådespelargäng i början på 90-talet. Då för att spela in filmen Glädjekällan. Förra helgen var här ett annat litet glatt gäng!!
Förra söndagen hade vi ett underbart höstväder som inbjöd till vandring i naturen. Jag, Amanda och småkillarna åkte till Forsemölla för att strosa i den vackra omgivningen, titta på vattenfallet och bara njuta.
Trädens färger var så vackra och lille Scott sprang fram och tillbaka runt våra ben, ivrig att komma fram till det utlovade vattenfallet.
Fast små pojkars ben kan bli väldigt trötta och då händer det att hela pojken rasar ihop som ett litet korthus mitt på marken. Det var vad som hände Scott. För en kort stund bara, sedan var det dags att rusa runt igen. 😉
– kom, kom Scott, härifrån kan man se vattenfallet!!
Vägen ner till ån och fallet var både brant och ganska halkig, men det var ändå ”klart som korvspad” att vi skulle ta oss dit ner!
Det var ganska lite vatten i ån, och ofta brukar det forsa och dåna mycket mer när man är här nere. Fast det var trots det väldigt spännande tyckte Scott.
Sedan var det bara att vända tillbaka samma håll som vi kommit – alltså uppför den branta och halkiga stentrappan igen. Det gick finemang, bara vi tog ett steg i taget.
Innan det var dags för oss att åka hem igen så tog vi en liten vilopaus på Mandelmanns trappa intill hans kohage. Livet är allt bra gott här vid Forsemöllas glädjekälla.
Dagens citat:
Om våra ögon såg själar istället för kroppar… tänk så annorlunda våra skönhetsideal då skulle vara.
Efter en speciell vecka för mig, så kände jag mig en smula urlakad och tom då helgen kom.
Det är så mycket som hänt i mitt och Stefans liv under det gångna året. Så många sorger och så många begravningar. Men inte bara det, utan även stora förändringar i våra liv. Vårt företag och vårt livsverk håller sakta på att avvecklas nu. Det känns konstigt. Vi har ju levt med Stefan Hantverkarn varje dag i mer än 20 år. De sista anställda snickarna slutade i veckan, och vårt fina lager i Simrishamn kommer snart att få en ny ägare. En ny tid väntar.
Lite trötta och slitna åkte vi till Kivik i lördagskväll för att äta en bit mat på tu man hand. Bara vi två.
Vi hamnade på Buhres fisk, där vi åt vars en gudomligt god fiskrätt.
Vi njöt båda av den vackra utsikten och av den goda maten.
Exakt hur vår morgondag kommer att bli, det vet vi inte, men året som gått har nog gett oss båda en tankeställare. Tiden är kanske inne nu att njuta lite mer av livet, jobba mindre och unna oss att ha semester på riktigt, utan bokföring, anställda och kunder… Ja, det är kanske dags att göra allt det där som vi drömt om nu…
En stilla kväll i Kivik på tu man hand – det var en fin sak att unna sig. Sedan får vi se hur allting blir efterhand.
Dagens citat
Det fina med livet är att det går att förändra. Problemet är bara att vi vill ta stora kliv medan livet oftast vill ta små.
Helgen som gick bjöd på ett fantastiskt höstväder.
Även om de flesta bladen ännu sitter kvar på träden så hade marken vid verandan fyllts med guldgula eklöv. Vi var ute en stund och tog hand om de löv och ekollon som blåst ner.
Eller nej…. jag menar inte vi utan mest bara Stefan. Jag gick bara runt och njöt och förevigade alla trädgårdens blommor och några kryp med min kamera.
-vill ni ha ekollon, hörde jag att Stefan ropade till våra grannar….
Det var en ganska rolig fråga, eftersom vi alla här runtom på Dodevägen brukar få våldsamt mycket ekollon på våra gräsmattor. Naturligtvis avböjde han artigt.
Våra hundar njöt, även de, av det fina höstvädret. De älskar när vi är ute och grejar i trädgården och blir livliga och busiga som små valpar alla tre.
Ännu har vi inte haft någon riktig frostknäpp här hos oss, så många blommor står ännu så stolta och vackra.
Nog är det härligt med sådana här dagar då hösten knackar på lite lätt.
Dagens citat:
Jäkta inte – sitt min vän. Bortglömd vila får du ej igen.
I lördags gick jag genom den beckmörka skogen ner till bryggan vid sjön. Gässen var de enda som var pigga och vakna, förutom jag själv då (…trodde jag).
Sakta drog jag av mig kläderna för att ta mig ett efterlängtat gryningsdopp.
Det var då jag hörde prasslande steg från stigen bakom min rygg. Och där stod hon – min fina, härliga badkompis!! Hon som jag haft så många minnesvärda morgnar tillsammans med här. Morgnar då vi firat livet med champagne, morgnar då vi skrattat så det rungat i hela Gylleboskogen, morgnar då vi delat samtalsämnen om handlat om både glädje och sorg.
Våra möten har nästan alltid varit spontana och oplanerade men alltid lika glädjefyllda. Så i sommar när vi båda haft andra scheman så har inte våra vägar korsats här vid bryggan som tidigare. När hon nu kom där på stigen och sa hej hej, då kände jag hur mycket jag saknat min fina badkompis.
Att vi inte setts på länge spelade ingen som helst roll. Vi pratade, tjattrade och skrattade på precis som vanligt. Efter lite te, nötter annat tilltugg gick vi tillsammans genom skogen hem igen.
Som om den här fina morgonen inte var nog, så fick jag en underbart vacker blomsterbukett på eftermiddagen. En fantastiskt färgsprakande höstbukett som fick mina mungipor att dras upp mot öronen varje gång jag tittade på den. Tack♥
På radion har jag hört att det man gör av dagens första timme, påverkar de efterföljande 8 timmarna på den dagen. Min lördag blev fantastisk, trots att jag hade en smått jobbig arbetsuppgift att ta tag i.
Dagens citat:
Vad du än gör, gör det inte för att fly det där som du egentligen vill göra.
Livet är så kort och det finns så mycket jag vill… egentligen inga dyra storslagna saker utan mest små enkla ting utan stress,,,
I år var äppelmarknaden lite annorlunda mot vad den varit tidigare år. Den var nämligen flyttad ifrån Kiviks hamn upp till Svabesholms gård vid Svinaberga istället.
Det var ett val som jag tyckte blev sååå mycket bättre än vad det varit förut.
Såklart har det varit många åsikter om denna förändring, både positiva och negativa röster har hörts. Jag upplevde det i alla fall enbart positivt måste jag säga.
Nere vid Kiviks hamn var det istället en trevlig liten skördemarknad, som även den lockade besökare.
I folkvimlet la jag märke till några bekanta ansikten, välkända Kiviksprofiler.
Vid hamnen hade Österlens vackra skutor lagt till vid kajen. Scoutbåten Sarpen närmast i bild.
Jag och Stefan körde vidare upp mot Svabesholm för att njuta av årets upplaga av äppeltavla.
I tidningen stod det att tavlan hade ett särskilt budskap det här året. Befruktning.
-di e en vagina, sa Stefan, darr flyår bina ud och ing å befrukar…
Jag skrattade och tänkte att han måste ha missuppfattat det där med blommor och bin en smula. Men det var en underbart vacker tavla, som alltid!
Efter att ha ätit Andrarums IF:s traditionella äppelburgare, så strövade vi vidare och njöt av allt i marknadsvimlet.
Efter två pandemiår så var det härligt att få se en äppeltavla på Österlen igen.
I fjor såg äppelkonsten ut så HÄR. då på Kiviks Musteri.
Dagens citat:
En lärling sa till sin mästare: du lär mig att slåss, men du talar om fred. Hur hänger det ihop? Mästaren sa: det är bättre att vara en krigare i en trädgård än en trädgårdsmästare i ett krig.
