kivik

Man har inte roligare än man gör sig.

Hejsan.

Jag älskar det uttrycket, för jag tycker att det stämmer så bra. Man har faktiskt ett eget ansvar att göra sina dagar så bra som det bara är möjligt.

Det är lång ifrån alla dagar som är soliga från morgon till kväll. Det där soliga får man liksom själv försöka plocka fram då och då. Men om man bara klär sig efter väder och ger sig ut, så har man kommit en bra bit på vägen. Bekymmer, oroligheter och dåliga tankar blir så mycket lättare när man kommer ut i skogen. Tankedemoner tycker helt enkelt inte om frisk luft.

Jag har investerat i en sådan där fitnessklocka som håller koll på vartenda steg jag tar, varje minut jag sover och varenda lilla löprunda jag springer. Min käre Stefan har nu också börjat räkna sina steg via telefonen. Man kan säga att det liksom blivit en liten spännande tävling oss emellan.

Flera gånger har han masat sig upp ur TV soffan sedan stegräkningstävlingen smög igång…

-du, jau kan åsse fyllja me…

Och själklart är det så mycket roligare när man är två.

Särskilt när man är med Stefan …

Fast den här stegtävlingen, den kan jag nog redan nu räkna ut vem av oss som kommer att vinna ….

Dagens citat:

Kärlek handlar inte om att alltid hålla varandras händer i samförstånd. Kärlek handlar om att trots många konflikter och missförstånd fortfarande hålla varandras händer.

Så handlar det om att kunna skratta tillsammans.

Ha det gott och kram från mig.

Annika

 

Med fötter och rötter i ett äppelrike.

…eller som min Stefan säkert skulle ha uttryckt sig:

…fyddårr å ryddårr…

Gomorron.

Ja den där skånska dialekten är kanske inte den vackraste i allas öron, men jag bara älskar alla de gamla vanliga orden som för mig känns så ”himma” och klingar så välbekant.

Som så ofta hade vi ärende till Kivik. Vi tog vägen över Svinaberga. Där uppe från Bergdala har man en vidunderlig utsikt. Man kan se långt ut över Ravlunda skjutfält.

På andra hållet ser man gårdarna i den lilla byn Mellby. Platsen där det lilla fantastiska bageriet ligger. Där som världens godaste kavring tillverkas. Ett mumsigt grovt bröd som kan vara sponsrat av tandläkarförbundet… Det är alltså ganska hårt, men det godaste i hela världen.

Är man född och uppvuxen i ett äppelrike, ja då trivs man ju såklart här. Och är man som min Stefan, född i Kiviks hamn, ja då är det något med havet som drar…

Äppeltavlan hade antagit en mörkare och djupare färg. Ni vet, att i likhet med oss kvinnor, så är den som vackrast när äpplena är fullt mogna.

Men även om man är född och uppvuxen bland ”äbblaskrabbårr” och ”äbblaträ”, så tycks det som om smaklökarna inte riktigt hängt med. Nej, ett surt äpple ser man aldrig att min käre make sätter tänderna i. För honom är det päron som gäller. Clara Frijs ska det vara, så det så! Sådär söta och saftigt mogna så det rinner nerför hakan…

Dagens citat:

Tänk efter och bli eftertänksam eller tänk om och bli omtänksam.

Omtänksamhet måste väl vara att göra en massa äppelkakor till familjen vareviga höst…

Kram från mig.

Annika

Höstvila.

Hejsan.

Höstvila … ja så heter den underbart vackra tavlan. Årets upplaga av äppeltavlan i Kivik.

Även om vädrets makter inte riktigt var välvilligt inställda just den här helgen, så gjorde vi såklart ett besök på årets marknad. Det finns ju egentligen bara bra väder och bra kläder – så är det bra med det.

Precis som på alla marknader så doftade det ljuvligt gott från alla håll och kanter. Man kände sig konstant hungrig precis hela tiden. Där var en massa saker att förtära och alla de goda dofterna avlöste varandra från stånd till stånd. Likt en magnet drogs min käre Stefan till allt det där väldoftande och ätbara…

Så vi fick helt enkelt pausa med en kopp rykande varmt kaffe och en bit äppelkaka vid båtklubbens lilla stuga.

”Här inge har jau bott nårr jau va ung”, upplyste han mig och min dotter om. Vi skrattade lite, eftersom Stefan tycks ha bott på en massa knasiga ställen i sin glada ungdom .

Efter det var vi stärkta att strosa vidare i marknadsvimlet.

Trevligast brukar vara den fantastiska äppelutställningen. Dit passade vi på att gå när regnet tilltog i styrka.

På radion hade jag hört att det finns ungefär 1200 svenska äppelsorter. Då är det faktiskt inte så konstigt att man inte alltid klarar av att komma ihåg vilka som är vilka av alla våra ”äbblaskrabbårr”.

När vi lyssnat klart på Robert Wells och hans härliga uppträde, kramade jag om Österlens egen söta ordningsvakt ”Strutsen” innan det var dags för matintag igen. Andrarums IF´s äppelhamburgare. Ett måste när man är här.

Sen åkte vi hem till Gyllebo igen. Vi tände fyr i kaminen och sjönk ner i soffan för en riktig mysig HÖSTVILA.

Dagens citat:

Du kan älska mig eller ogilla mig, det är upp till dig. Men jag har inte tid att ogilla dem som ogillar mig. Jag är upptagen med att älska dem som älskar mig.

Ha en fin måndag och kramar till er.

Annika

En tavla av äpplen skapas.

Hejsan.

Här på Österlen har det varit marknadsstämning så det stänker om det. Äppelmarknad i Kivik minsann.

I förra veckan for jag ner till Kiviks hamn för att se och föreviga det digra arbetet med att skapa den magnifika tavlan gjord utav äpplen.

Det var en tidig morgon som det plingade i min telefon. Ett meddelande från min vän Tina i ”äppelteamet” löd ungefär så här… ”vi är långt komna så ska du hinna fota jobbet, så får du komma idag”  Ja, de är ett rutinerat äppelgäng som efter många års erfarenhet vet hur man bygger äppelkonst.

Morgonen var gråmulen och ett fint duggregn liksom hängde i luften.

Jag slängde min tunga kamera över axeln och traskade bort mot hamnen. Att det var marknad på gång, det syntes lång väg.

Äppeldamerna jobbade på med att bygga på tavlan.

En enda man i teamet kunde jag se. Han hade fullt upp med att sköta kranen så tjejerna inte skulle fattas byggmaterial. Att vara med på bild ville han dock inte. Nej det fick minsann räcka med att han fanns i verkligenheten, sa han.

Ett stycke bort byggde en skolklass på sina egna konstverk.

Mitt i den gråmulna Kiviksmorgonen kom glada Gun ångande. Gun från Kiviks café. Stolt berättade hon om årets nyhet i bageriet. En riktig ”äbblaspiddekaga”. Och de ni, det måste väl ändå vara det mest Österlenska man kan få till kaffet.

Mitt i allt jobbet kom äppeldrottningen själv. Emma Karp Lundström. Äppeltavlans skapare. Lugn som en filbunke såg hon ut trots att många verkade dra i henne. Alltså, jag beundrar henne så mycket…

Efter att ha blivit bjuden på en stärkande shot av ingefära och knäppt några bilder till, smög jag mig tyst tillbaka till min bil igen.

Kiviks Äppelmarknad, en tillställning som ger liv i hela bygden när stillheten annars smyger på. När hösten kommer krypande och lägger sig som en mörkläggningsgardin över hela Österlen, då är det välkommet med en glad marknad i äpplets tecken. Jag älskar när det livas upp en smula!

Dagens citat får såklart bli av Piraten:

”På begravningen gräto vi strida tårar samtidigt som vi gladde oss åt de nya, svarta kläder vi fått.” – ur ”Bombi Bitt och jag”

Och hann ni inte besöka Kivik i helgen, så passa på att i alla fall ta en sväng ner om hamnen och njut av den underbara äppeltavlan. Den brukar bli vackrare och vackrare efterhand som äpplena mognar.

Kram Annika och Piraten.

Det börjar sakta in.

Hejsan.

Österlen har mjukt tagit tag i handbromsen och börjat sakta in. Åtminstone kändes det så förra helgen.

Den kvällen då jag vimmelkantig av trötthet steg av bilen på torget i Kivik, märkte jag hur lugnet liksom börjat lägga sig över vår byggd.

Veckan då jag planerat in min egen ledighet,  blev det inte alls som jag tänkt mig. En stor oväntad arbetsuppgift lades på mina axlar, och en hel lördag satt jag djupt försjunken vid mitt skrivbord.

-älskling, nu håller du kväll, så bjuder jag på middag, sa Stefan när jag suttit pall hela dagen.

Ett av mina absoluta favoritställen här på Österlen är ”Eva på Torget”. Underbara Eva och Åke, och deras fantastiska mat.

Den här kvällen var luften kvav och lugn, så vi valde en plats utomhus. Egentligen spelade det ingen roll vilken maträtt jag hade valt, allt hos Eva är precis lika gott. Det blev i alla fall en burgare och en tjeckisk fyllig öl som smakade himmelskt.

Jag kunde känna hur lugnet kom  krypande.

Efter att ha betalat för vår mat och tackat för oss, gav vi oss av nerför backen mot hamnen. Små söta vågor skummade vitt och rullade in mot ”svarte sten”.

En stund satt vi sedan där vid strandkanten vid Vitemölle och andades in lugnet och friden. Jag hade kommit halvvägs med det digra arbetet på mitt kontor, den vetskapen gav mig ett lugn och en tillfredsställelse.

För mig är det ofta inte jobb och arbetsuppgifter som tynger, utan att ha dem väntande på mina axlar. Livet har lärt mig att jag mår bäst av att ta tag i saker direkt. Ju mindre tid behöver jag liksom ha jobbet hängande över mig.

Dagens citat:

Kan vi inte bara sluta skryta om vem som har mest att göra?

Istället för att ständigt berätta hur mycket vi alla har att göra … vi arbetar, vi städar, tvättar och gnor, så borde vi istället berätta för varandra hur vi hittar lugnet, hur vi tar tillvara de små stunder som stärker. Hur vi bäst hittar den avkopplande sinnesfriden. Jag tror att det man fokuserar på, det blir det stora i livet.

Lite svamliga tankar från mig.

Annika

 

Himmel och pannkaka.

Hejsan.

Jag älskar pannkakor. I alla de former. Tunna, tjocka, söta och matiga. Alltså, det är nog min favoritmat, nu när jag tänker efter.

I Kivik hade det kommit en rullande pannkaksbil, och den var vi naturligtvis tvungna att prova. Staffans gröna pannkaksbuss.

Sagolikt gott. Fast man kan kanske inte misslyckas med pannkakor… Fast jo om man steker dem på järnet efter det att man haft stekt sill till middag. Då blir den första inte särskilt god, det kan jag lova.

Mina döttrar brukar alltid kiva lite om att pannkakor är som syskon – den första blir aldrig helt bra. Men för mig är det alltid så att den sista pannkakan brukar bli lite för tjock… Ja, jag vet inte om det är samma för syskon det med. Mina egna glyttar är förstås alldeles perfekta alla tre, både den sista och den första. Den enda likheten de har med pannkakor, är väl att det är lika söta och goa alla tre.

Om ni kommer till Kivik och får syn på Staffans pannkaksbil, tveka inte, köp er en ”pannekaga” och njut!

I mitt pannkakssällskap fanns den här kvällen en söt liten Stina. Stina är en fin liten valp som ska blir en stor duktig jakthund i framtiden.

När vi alla var proppmätta på våra pannkakor var det dags för lilla Stina att för första gången stifta bekantskap med  havsvatten. Liten och tuff som hon är så gick det hela strålande. Jakthundar måste ju lära sig att simma.

När vi kom hem till Gyllebo för att inta kvällskaffet i vår trädgård, satt en ömsint moder och vaktade sitt ägg på trädgårdsgrillen…

… förmodligen rädd att allt annars skulle bli pannkaka för henne. Men inte blir det mycket pannkaka av en äggspindels lilla ägg! Hon kunde tryggt sitta kvar och ruva.

Dagens citat:

En hund kanske förstör dina skor, men han kommer aldrig att krossa ditt hjärta.

Ha det gott alla, ät mer pannkakor och lycka till med allt som väntar dig lilla Stina.

Kram Annika

De små gränderna.

Hejsan.

En kväll strosade vi genom de små gränderna på Kivik. Jag och Stefan. Det är den vackraste delen av byn.

Eller den delen som jag tycker är vackrast och charmigast. För sånt där handlar såklart om tycke och smak. Men det är kanske den delen som bär på mest minnen och historia.

Vid min sida gick Stefan babblandes. Han berättade vad som funnits i alla husen. Jag älskar att lyssna, även om min hjärna är som teflon, så den mesta informationen han delger försvinner liksom bara ut genom öronen igen, helt utan att fastna. Men att han pallade körsbär som liten påg hemma hos Piraten, det minns jag att han berättade…

När min svärfar levde så älskade han att måla av husen här. Själv har jag inte några konstnärstalanger, så jag får nöja mig med att fånga allt det vackra med min kamera.

När vi tröttnat på att lufsa runt i byn satte vi oss vid hamnen och åt vars en kulglass. Underbart vackert är det i den här byn, men det kvittar hur mycket rosor som slår ut, för en svag doft av ruttnande tång kunde inte undgå min känsliga ”skogsnäsa”.

Dagens citat:

Den som säger att dagarna går och livet flyr. Ta dig samman och gör något onyttigt.

Ät en glass och hoppa över städningen för en dag. Vi städar alldeles för mycket och njuter för lite.

Kram Annika

Slutspurten på ålavandringen.

Hej hej

Kvällen då jag var på ålavandring i Kivik, hamnade vi ju alla lite lustigt hos Ranelid. Efter att ha drömt oss bort i rosa kärleksdrömmar för ett litet tag, traskade vi sedan den korta sträckan bort till underbara Hällevikskåsen.

Där var det dags för kvällens höjdpunkt. Kaffe och fikapaus. Överallt satt glada människor och njöt av den underbara aftonen.

Hälleviks egen ålafiskare var den här kvällen inte på plats. (Alltså min gullige svåger Mats.) Istället fick min man Stefan försöka dra sig till minnes lite om forna tiders fiske här. Fast Stefan är ju lillebroren i familjen och minns inte riktigt allt…. han mindes mest att de skaffade TV-kanal två, det där året då ålafisket slog alla rekord. Förmodligen gjorde flickorna på Tv två  mer intryck på min käre make än vad hans fars ålafiske gjorde…

Många ålafiskare och ålentusiaster var på plats den här kvällen. En riktig ålakändis är den spexiga ”Hånsa”, som för kvällen såg ut att ha fått busig tillökning i familjen.

Efter kafferasten bar det vidare mot sista ålaboden på vandringen. Genom nationalparken vandrade vi på steniga stigar och njöt av den fantastiska naturen.

Svettiga kom vi så fram till sista ålaboden. Krivareboden som ligger på östra foten av Stenshuvud.

På Krivarebodens trappa satt tre glada ålagubbar och väntade när vi kom.

Krivarboden som är en av de vackraste ålabodarna jag vet .. näst efter Hällevik då förstås.

Här avslutade vi en underbar kväll.

På Kiviks museum kan man köpa den nyutgivna boken om ålakustens alla små söta bodar och göra egna vandringar längs med kusten.

Dagens citat:

Det är inte världen som är liten, det är ålakusten som är stor.

Ha det gott, kram från mig

Annika

Ranelid och ålavandring.

Hejsan.

För någon vecka sedan var det dags för årets femte och sista etappen på den traditionella ålavandringen. En vandring som går längs den gyllene ålakusten i Skåne. Från norr till söder.

För mig var det första gången jag deltog. Men för de som gått alla etapperna väntade fina diplom. Samlingsplatsen den här kvällen var vid Kiviks Museum. En alldeles nytryckt bok om sträckans alla ålabodar hade den här kvällen sitt boksläpp.

Vi välkomnades och fick alla lägga en peng i fiskehåven.  Pengar som var avsedda att gå till att sätta ut nya ålyngel i våra vattendrag.

Sedan började vandringen och vår stora skara ålentusiaster styrde i behaglig promenadtakt stegen ut ur Kiviks by.

Första stoppet blev vid den stora högen sten som utgör den kända kungagraven på Kivik. Fantastiske Davfid Hermansson berättade en kort historia om platsen, innan vi drog vidare.

Nästa stopp blev nedanför Esperöds Gård där Bo Hultén anslöt. Han pratade stolt om sitt härliga arboret. Ett arboret jag själv besöker varje vår och som jag verkligen kan rekommendera för de som är trädgårdsintresserade. Helt gratis är det också.

Sedan ångade vi på med raska steg ut mot Kiviks Musteri. Nästa stopp skulle bli vid min favoritålabod. Den vackraste av alla i hela världen, nämligen Hällevik. Det var i alla fall vad jag trodde … men efter ett tag smög vi in bakom en gul husknut istället …

Det var hemma hos Björn Ranelid såklart. Han välkomnade oss alla in i sin trädgård och sedan pratade han en lång stund. Han pratade om kärlek, kärlek och åter kärlek. Utan att ta ett enda andetag. På det där sättet som bara han kan. Med rullande R.

Mina egna tankar flög iväg, ungefär som när jag satt i skolsalen på högstadiet och inte riktigt kunde hänga med i vad som sades. Istället undrade jag vem deras kära Totti egentligen varit…

Nåväl, efter Ranelids vackra tal, gick det bra at köpa en liten bok av honom. Även om den nog inte handlar så mycket om ål eller ålabodar så köpte jag mig en signerad bok.

Sen bar det vidare mot underbara Hällevik och Stenshuvud, men det får ni hänga med på i ett annat inlägg.

Dagens citat:

Kärleken väger ingenting, ändå är den mäktigare än allt annat på jorden.

Må gott, kram Annika

 

Sill i dill, sill i dill, sill i dill dill dill.

Hejsan.

Är det någon gång som man ska äta sill, så är det när man är på Kivik.

Minst en gång varje sommar så stannar vi till där i ”sillaluckan” och köper stekt sill och ”panntofflemos”.

Det är ett mycket godare alternativ än den traditionella ”kioskmaten” tycker jag.

Om man inte gillar stekt sill, så finns det massor av andra alternativ att välja på. Såklart är det läckerheter från havet som serveras.

Sist vi var där så åt vi allihopa lite andra saker. Lax, burgare och räkor. Bästa utsikten har man också där från borden vid sillaluckan.

Finns det inga platser på havssidan, så kan man alltid välja andra sidan. Då har man utsikt över Stefans barndomshem och den lilla charmiga livräddningsstationen.

Här brukar vi välja att sitta. Som alltid berättade Stefan vidlyftiga historier om allt som skett här på ”hans tid”. Sånt där som man grunnar på om det verkligen är riktigt sant, eller kanske kryddat likt en hemmagjort snaps, för effektens skull.

Som grädde på moset kan man sedan knalla bort till hamnkiosken och köpa sig en glasstrut till efterrätt. Där kan man sedan sitta och mata småfåglarna med kexbitar och blicka ut över Kivikshamn. Precis det gjorde vi den här kvällen.

Det är allt bra gott, där på Kivik, även om Stefan alltid säger att det var bättre förr, på hans ”kryddade tid” …

Dagens citat:

När telefonen satt fast med sladd var människan fri.

Om det var bättre förr vill jag låta vara osagt, men att hänga över en telefonskärm i tid och otid, det kan aldrig vara bra. Jag försöker dra ner på min egen skärmtid och slentrianmässigt scrollande. Att vara anträffbar precis hela tiden kan aldrig vara nyttigt.

Och vill ni lyssna på en enda sommarpratare den här säsongen så kan jag varmt rekommendera Anders Hansen.

Ha det bäst och kram.

Annika

Scroll to Top