kivik

Det börjar sakta in.

Hejsan.

Österlen har mjukt tagit tag i handbromsen och börjat sakta in. Åtminstone kändes det så förra helgen.

Den kvällen då jag vimmelkantig av trötthet steg av bilen på torget i Kivik, märkte jag hur lugnet liksom börjat lägga sig över vår byggd.

Veckan då jag planerat in min egen ledighet,  blev det inte alls som jag tänkt mig. En stor oväntad arbetsuppgift lades på mina axlar, och en hel lördag satt jag djupt försjunken vid mitt skrivbord.

-älskling, nu håller du kväll, så bjuder jag på middag, sa Stefan när jag suttit pall hela dagen.

Ett av mina absoluta favoritställen här på Österlen är ”Eva på Torget”. Underbara Eva och Åke, och deras fantastiska mat.

Den här kvällen var luften kvav och lugn, så vi valde en plats utomhus. Egentligen spelade det ingen roll vilken maträtt jag hade valt, allt hos Eva är precis lika gott. Det blev i alla fall en burgare och en tjeckisk fyllig öl som smakade himmelskt.

Jag kunde känna hur lugnet kom  krypande.

Efter att ha betalat för vår mat och tackat för oss, gav vi oss av nerför backen mot hamnen. Små söta vågor skummade vitt och rullade in mot ”svarte sten”.

En stund satt vi sedan där vid strandkanten vid Vitemölle och andades in lugnet och friden. Jag hade kommit halvvägs med det digra arbetet på mitt kontor, den vetskapen gav mig ett lugn och en tillfredsställelse.

För mig är det ofta inte jobb och arbetsuppgifter som tynger, utan att ha dem väntande på mina axlar. Livet har lärt mig att jag mår bäst av att ta tag i saker direkt. Ju mindre tid behöver jag liksom ha jobbet hängande över mig.

Dagens citat:

Kan vi inte bara sluta skryta om vem som har mest att göra?

Istället för att ständigt berätta hur mycket vi alla har att göra … vi arbetar, vi städar, tvättar och gnor, så borde vi istället berätta för varandra hur vi hittar lugnet, hur vi tar tillvara de små stunder som stärker. Hur vi bäst hittar den avkopplande sinnesfriden. Jag tror att det man fokuserar på, det blir det stora i livet.

Lite svamliga tankar från mig.

Annika

 

Himmel och pannkaka.

Hejsan.

Jag älskar pannkakor. I alla de former. Tunna, tjocka, söta och matiga. Alltså, det är nog min favoritmat, nu när jag tänker efter.

I Kivik hade det kommit en rullande pannkaksbil, och den var vi naturligtvis tvungna att prova. Staffans gröna pannkaksbuss.

Sagolikt gott. Fast man kan kanske inte misslyckas med pannkakor… Fast jo om man steker dem på järnet efter det att man haft stekt sill till middag. Då blir den första inte särskilt god, det kan jag lova.

Mina döttrar brukar alltid kiva lite om att pannkakor är som syskon – den första blir aldrig helt bra. Men för mig är det alltid så att den sista pannkakan brukar bli lite för tjock… Ja, jag vet inte om det är samma för syskon det med. Mina egna glyttar är förstås alldeles perfekta alla tre, både den sista och den första. Den enda likheten de har med pannkakor, är väl att det är lika söta och goa alla tre.

Om ni kommer till Kivik och får syn på Staffans pannkaksbil, tveka inte, köp er en ”pannekaga” och njut!

I mitt pannkakssällskap fanns den här kvällen en söt liten Stina. Stina är en fin liten valp som ska blir en stor duktig jakthund i framtiden.

När vi alla var proppmätta på våra pannkakor var det dags för lilla Stina att för första gången stifta bekantskap med  havsvatten. Liten och tuff som hon är så gick det hela strålande. Jakthundar måste ju lära sig att simma.

När vi kom hem till Gyllebo för att inta kvällskaffet i vår trädgård, satt en ömsint moder och vaktade sitt ägg på trädgårdsgrillen…

… förmodligen rädd att allt annars skulle bli pannkaka för henne. Men inte blir det mycket pannkaka av en äggspindels lilla ägg! Hon kunde tryggt sitta kvar och ruva.

Dagens citat:

En hund kanske förstör dina skor, men han kommer aldrig att krossa ditt hjärta.

Ha det gott alla, ät mer pannkakor och lycka till med allt som väntar dig lilla Stina.

Kram Annika

De små gränderna.

Hejsan.

En kväll strosade vi genom de små gränderna på Kivik. Jag och Stefan. Det är den vackraste delen av byn.

Eller den delen som jag tycker är vackrast och charmigast. För sånt där handlar såklart om tycke och smak. Men det är kanske den delen som bär på mest minnen och historia.

Vid min sida gick Stefan babblandes. Han berättade vad som funnits i alla husen. Jag älskar att lyssna, även om min hjärna är som teflon, så den mesta informationen han delger försvinner liksom bara ut genom öronen igen, helt utan att fastna. Men att han pallade körsbär som liten påg hemma hos Piraten, det minns jag att han berättade…

När min svärfar levde så älskade han att måla av husen här. Själv har jag inte några konstnärstalanger, så jag får nöja mig med att fånga allt det vackra med min kamera.

När vi tröttnat på att lufsa runt i byn satte vi oss vid hamnen och åt vars en kulglass. Underbart vackert är det i den här byn, men det kvittar hur mycket rosor som slår ut, för en svag doft av ruttnande tång kunde inte undgå min känsliga ”skogsnäsa”.

Dagens citat:

Den som säger att dagarna går och livet flyr. Ta dig samman och gör något onyttigt.

Ät en glass och hoppa över städningen för en dag. Vi städar alldeles för mycket och njuter för lite.

Kram Annika

Slutspurten på ålavandringen.

Hej hej

Kvällen då jag var på ålavandring i Kivik, hamnade vi ju alla lite lustigt hos Ranelid. Efter att ha drömt oss bort i rosa kärleksdrömmar för ett litet tag, traskade vi sedan den korta sträckan bort till underbara Hällevikskåsen.

Där var det dags för kvällens höjdpunkt. Kaffe och fikapaus. Överallt satt glada människor och njöt av den underbara aftonen.

Hälleviks egen ålafiskare var den här kvällen inte på plats. (Alltså min gullige svåger Mats.) Istället fick min man Stefan försöka dra sig till minnes lite om forna tiders fiske här. Fast Stefan är ju lillebroren i familjen och minns inte riktigt allt…. han mindes mest att de skaffade TV-kanal två, det där året då ålafisket slog alla rekord. Förmodligen gjorde flickorna på Tv två  mer intryck på min käre make än vad hans fars ålafiske gjorde…

Många ålafiskare och ålentusiaster var på plats den här kvällen. En riktig ålakändis är den spexiga ”Hånsa”, som för kvällen såg ut att ha fått busig tillökning i familjen.

Efter kafferasten bar det vidare mot sista ålaboden på vandringen. Genom nationalparken vandrade vi på steniga stigar och njöt av den fantastiska naturen.

Svettiga kom vi så fram till sista ålaboden. Krivareboden som ligger på östra foten av Stenshuvud.

På Krivarebodens trappa satt tre glada ålagubbar och väntade när vi kom.

Krivarboden som är en av de vackraste ålabodarna jag vet .. näst efter Hällevik då förstås.

Här avslutade vi en underbar kväll.

På Kiviks museum kan man köpa den nyutgivna boken om ålakustens alla små söta bodar och göra egna vandringar längs med kusten.

Dagens citat:

Det är inte världen som är liten, det är ålakusten som är stor.

Ha det gott, kram från mig

Annika

Ranelid och ålavandring.

Hejsan.

För någon vecka sedan var det dags för årets femte och sista etappen på den traditionella ålavandringen. En vandring som går längs den gyllene ålakusten i Skåne. Från norr till söder.

För mig var det första gången jag deltog. Men för de som gått alla etapperna väntade fina diplom. Samlingsplatsen den här kvällen var vid Kiviks Museum. En alldeles nytryckt bok om sträckans alla ålabodar hade den här kvällen sitt boksläpp.

Vi välkomnades och fick alla lägga en peng i fiskehåven.  Pengar som var avsedda att gå till att sätta ut nya ålyngel i våra vattendrag.

Sedan började vandringen och vår stora skara ålentusiaster styrde i behaglig promenadtakt stegen ut ur Kiviks by.

Första stoppet blev vid den stora högen sten som utgör den kända kungagraven på Kivik. Fantastiske Davfid Hermansson berättade en kort historia om platsen, innan vi drog vidare.

Nästa stopp blev nedanför Esperöds Gård där Bo Hultén anslöt. Han pratade stolt om sitt härliga arboret. Ett arboret jag själv besöker varje vår och som jag verkligen kan rekommendera för de som är trädgårdsintresserade. Helt gratis är det också.

Sedan ångade vi på med raska steg ut mot Kiviks Musteri. Nästa stopp skulle bli vid min favoritålabod. Den vackraste av alla i hela världen, nämligen Hällevik. Det var i alla fall vad jag trodde … men efter ett tag smög vi in bakom en gul husknut istället …

Det var hemma hos Björn Ranelid såklart. Han välkomnade oss alla in i sin trädgård och sedan pratade han en lång stund. Han pratade om kärlek, kärlek och åter kärlek. Utan att ta ett enda andetag. På det där sättet som bara han kan. Med rullande R.

Mina egna tankar flög iväg, ungefär som när jag satt i skolsalen på högstadiet och inte riktigt kunde hänga med i vad som sades. Istället undrade jag vem deras kära Totti egentligen varit…

Nåväl, efter Ranelids vackra tal, gick det bra at köpa en liten bok av honom. Även om den nog inte handlar så mycket om ål eller ålabodar så köpte jag mig en signerad bok.

Sen bar det vidare mot underbara Hällevik och Stenshuvud, men det får ni hänga med på i ett annat inlägg.

Dagens citat:

Kärleken väger ingenting, ändå är den mäktigare än allt annat på jorden.

Må gott, kram Annika

 

Sill i dill, sill i dill, sill i dill dill dill.

Hejsan.

Är det någon gång som man ska äta sill, så är det när man är på Kivik.

Minst en gång varje sommar så stannar vi till där i ”sillaluckan” och köper stekt sill och ”panntofflemos”.

Det är ett mycket godare alternativ än den traditionella ”kioskmaten” tycker jag.

Om man inte gillar stekt sill, så finns det massor av andra alternativ att välja på. Såklart är det läckerheter från havet som serveras.

Sist vi var där så åt vi allihopa lite andra saker. Lax, burgare och räkor. Bästa utsikten har man också där från borden vid sillaluckan.

Finns det inga platser på havssidan, så kan man alltid välja andra sidan. Då har man utsikt över Stefans barndomshem och den lilla charmiga livräddningsstationen.

Här brukar vi välja att sitta. Som alltid berättade Stefan vidlyftiga historier om allt som skett här på ”hans tid”. Sånt där som man grunnar på om det verkligen är riktigt sant, eller kanske kryddat likt en hemmagjort snaps, för effektens skull.

Som grädde på moset kan man sedan knalla bort till hamnkiosken och köpa sig en glasstrut till efterrätt. Där kan man sedan sitta och mata småfåglarna med kexbitar och blicka ut över Kivikshamn. Precis det gjorde vi den här kvällen.

Det är allt bra gott, där på Kivik, även om Stefan alltid säger att det var bättre förr, på hans ”kryddade tid” …

Dagens citat:

När telefonen satt fast med sladd var människan fri.

Om det var bättre förr vill jag låta vara osagt, men att hänga över en telefonskärm i tid och otid, det kan aldrig vara bra. Jag försöker dra ner på min egen skärmtid och slentrianmässigt scrollande. Att vara anträffbar precis hela tiden kan aldrig vara nyttigt.

Och vill ni lyssna på en enda sommarpratare den här säsongen så kan jag varmt rekommendera Anders Hansen.

Ha det bäst och kram.

Annika

Tjocka släkten på Kivik.

Hej hej

Kivik är en by med en särskild plats i mitt hjärta.

Först och främst är här bedårande vackert.

Även om jag med min lite finare ”skogsnäsa” stundom tycker att här mest lukta skit. Fast det är tång, och den lukten är heeeeelt annorlunda … ja det försöker åtminstone min äkta hälft tuta i mig. Men hur jag än sniffar och drar in, så luktar det inte tallbarr och mossa direkt,  utan mest bara … skit. Fast fint för ögat är här, det ska erkännas. Bedårande vackert.

Det har varit bemärkelsedag i tjocka släkten, och vad passade då bättre än att fira jubilaren med middag i den gamla hederliga hamnkiosken.

En känd Kiviksprofil med rötterna ett stenkast från Kiviks hamn, det är han, min svåger. Grattis Thomas och tack för allt gott vi bjöds den där dagen!

Dagens citat:

Vänta inte. Den rätta tiden kommer aldrig. Bara gör det!!

Ha en underbar dag och kram från mig.

Annika

Jobb kräver mat.

…eller som vi säger här på Österlen; ”go mad, myjjed mad å mad i rättan tid”

Hejsan.

Förra helgen när det var matmarknad passade vi på att gjuta golvet i vårt lilla orangeri. Eller vi och vi … själva gjutningen stod såklart min Stefan för.

När man jobbar och går på som en liten iller, då blir man såklart alltid väldigt hungrig (eller sylten, som Stefan säger). Inget kunde väl då passa bättre än att det just den helgen vankades ”Matrunda” över hela Österlen. Vi bestämde oss raskt för att inta lunchen någonstans i Kivik.

På Kärnhuset vid Musteriet vankades det grillbuffé. Så, så gott!!

Är man och äter på Kärnhuset, då måste man såklart förse sig med äppelmust. Så för oss blev det en sväng inom den lilla butiken också.

Sen var det bråttom hem för att hinna vattna den gjutna betongplattan. Men såklart fick vi stanna och språka lite när vi stötte på två tvättäkta ”Kivlingar”. Den ena importerad, den andra infödd. Goa gubbar de där i Kivik!!

Dagens citat:

Lär dig ta lätt på både kritik och beröm. Annars riskerar du att tappa dig själv.

Fötterna på jorden, glimten i ögat och en räv bakom örat – så mår man bra.

Kram Annika

Vilda blommor till mamma.

Hej hej

Min mamma älskade Kiviks marknad och hon älskade vilda blommor.

Vad kunde då passa bättre på morsdag, än att stanna vid marknadsfältet i Kivik och plocka en spretigt vild och härlig bukett. De där vilda blommorna som är så speciella för just Österlens sandiga fält.

Min mamma ligger begravd i Brösarp. Inget kan väl smycka en grav så mycket som vilda sommarblommor.

Vidare gick min morsdagsfärd till lilla svärmor i Kivik. Hon fick en krukväxt och goda baguetter till förmiddagskaffet.

Min morsdag avslutades med en riktig skånsk matfrossa. Vi åkte nämligen till Löderups Strandbad med min egen lilla familj, där vi njöt av en underbart härlig buffé. Sedan for vi fullkomligt ”bugasstinna” och mätta hem för att fylla på med ytterligare kaffe och gräddtårta.

Det är allt bra härligt med sådana här mammadagar, men inte är det väl meningen att man ska behöva öka flera kilo i vikt på bara en enda dag.

Dagens citat:

Jag trodde först att det var torktumlaren som krympte mina kläder men det visade sig vara kylskåpet.

 

Tror bestämt att mitt fredagsmys får bli ”fredagsfys” för hela slanten…

Ha det gott och kram på er.

Annika

Esperöds naturreservat.

Hejsan.

Sydost om Kivik ligger ett litet naturreservat som jag aldrig besökt förut. Alldeles vid vägen när man kör till Kiviks Musteri.

Egentligen var min plan att göra ett besök på Kivik Art Center, men vad jag kunde förstå så var platsen stängd för besökare. Fast utsikten var lika slående vacker som alltid, därifrån Bergdalas lilla grusväg.

Istället hamnade jag vid det lilla naturreservatet på vägen mot Hällevik och Stenshuvud.

Jag parkerade min bil på den lilla parkeringsplatsen och vandrade uppför grusvägen.

-fårr bruga vi aga skriskoo där nårr jau vau liden, sa Stefan, när jag på kvällen berättade var jag varit.

Nu förtiden är det nog inga ungar som ger sig hit ut för att åka skridskor, och det är kanske tur eftersom en hel del lättskrämda djur finns i området.

Ödlor, grodor och hasselmus lär finnas här. Fast jag såg inte till någon av dem. Vad jag däremot såg, det var spår efter vildsvin. Inte fullt lika trevliga djur att ha i området.

En lång stund strosade vi runt där i området, jag och min hund Johnny. Riktigt var stigarna var tänkta att gå kunde jag inte klura ut förstås.

Men naturen var underbar och jag kunde tänka mig  hur mysigt det vore med en slurk kaffe och en stunds vila i solen.

Något kaffe hade jag inte med mig, men jag njöt av naturens blommor och vackra stileben istället.

Dagens citat:

Leta inte efter någon som löser dina problem. Leta efter någon som aldrig kommer att låta dig möta dem ensam.

Och innan man börjar leta, så bör man kanske tänka på att själv vara den där ”någon” för någon annan. För allting börjar hos mig själv.

Kram Annika

 

Scroll to Top