Christinehof

Stormen Otto, och stormen -67.

Hej hej

Förra helgen hade vi storm här på Österlen. Det blåste hårt och vinden piskade på utanför fönstren hela natten. Det var stormen Otto som var på besök.

Nu förtiden döps ju alla stormar till namn, och vi är nog många som ännu minns stormen Gudrun i januari 2005, vilken ännu klassas som Sveriges största naturkatastrof.

Stormen Otto, förra helgen,  gjorde inte alltför stor skada i vårt område. Vi vaknade tack och lov upp till en ganska lugn och vacker morgon dagen efter.

Jag tog hundarna med mig ut i skogen, där jag konstaterade att ett och annat träd hamnat lite på sniskan, men för övrigt var allting lungt.

Då var det helt andra bullar i oktober 1967. Den där stormen som jag i hela livet har fått berättat för mig, som något alldeles speciellt. Det står på Google att den hette Lena, men för mig har den alltid bara kallats ”stormen -67”. Eftersom jag själv inte minns så väldigt mycket från den tiden (jag var ju bara 2 år gammal då) så vill jag låta den forne skogvaktaren från Christinehof komma till tals och berätta sina minnen från händelsen.

Min pappa Kurts nedtecknade minnen kommer här…♥

Pappa Kurts minnen av stormen 1967, nedtecknade år 2007:

 

Det har gått 40 år sedan hösten 1967. Ett år som de flesta svenskar minns. Den 3 september

detta år gick nämligen Sverige över till högertrafik. En annan händelse- som skåningarna, och särskilt de som bodde i södra halvan av landskapet- ännu minns, om än inte med välbehag precis, inträffade också på hösten detta år.

Den 17 oktober, på förmiddagen, började vinden friska i ordentligt. Den ökade för varje timme, och hade på eftermiddagen nått stormstyrka.

Undertecknad som tjänstgjorde som skogvaktare på Christinehofs gods, med placering i Andrarum fattade tillsammans med kolleger beslut att beordra skogsarbetarna att lämna skogen och ge sig hemåt så fort som möjligt. Detta var så att säga i grevens tid, ty vid 15-tiden  hade träd börjat falla i alltmer ökande antal. Vindstyrkan tilltog ytterligare och hade på kvällen nått orkanstyrka i byarna. All trafik upphörde. Folk höll sig inomhus, och funderade nog mycket på hur morgondagen skulle se ut.

Från min bostad, Skoghem, kunde jag se den stora granskogen som var belägen vid sågverket.

Mot en ovanligt ljus himmel kunde jag se hur denna skog undan för undan glesnades ut. På morgonen den 18:e stod två ensamma träd fortfarande upp. Alla de andra låg ner.

Det var en skrämmande, overklig känsla man genomfors av,att komma ut dagen efter, och mötas av en förändrad natur. Nattens vrålande inferno var över. Allt var lugnt och en förunderlig stillhet vilade över landskapet

Godset hade ett mycket stort överskott av gammal granskog i 80-90-års åldern. De äldre skogvaktarna hade varit mycket återhållsamma när det gällde slutavverkningar. Nu hade Vår Herre verkligen gått hårt fram och justerat åldersfördelningen.

Nu började ett hårt arbete med att ta hand om allt detta. På den tiden fanns inte de fina avverkningsmaskiner som finns i dag. I stället fick man använda schakt-och grävmaskiner att dra fram träden ur brötarna med. Sen var det manuell upparbetning med motorsåg som gällde.

Mycket tillfällig arbetskraft fick anställas. Många kom från nordligare landskap.

Väldiga virkeslager med vattenbegjutning för att virket skulle hålla sig friskt inrättades vid sågverket, där den ovannämnda granskogen hade stått. Även någon åker, bl.a. vid vägen till Skoghem togs i bruk för upplagring.

Den stormfällda virkesvolymen omfattade c:a 6 årsavverkningar. Det tog ungefär lika många år innan det sista av stormhyggena var återplanterat.

Vad jag särskilt minns, var att det dagen efter var inprogrammerad älgjakt på schemat. Sture Olsson, mera känd som Kullamáraren skulle spåra av vägen från Kullama och upp till infarten till Bruksfuret, för att se om någon älg kunde tänkas befinna sig i grannskapet. Jag skulle möta upp honom och vi skulle åka till mötesplatsen vid Christinehofsgården.

Bruksfuret var ett område på omkring 150 ha, och bestod till största delen av grovstammig gran och tall i 80-års åldern. Denna skog hade nu intagit horisontellt läge, alla vägar var totalt blockerade, och så även vägen till Kullama.

När jag hade väntat en stund såg jag Sture komma. Han kröp över stammar och han kröp under stammar, och jag kunde se att han såg ganska tagen ut. Jag beslöt att uppträda som om inget hänt, och när han kommit närmare ställde jag denna enkla fråga: ”Har du sett några spår ?”. Sture tittade länge och oförstående på mig. ”Spår?!” var det enda han fick fram. Sedan körde vi till mötesplatsen utan att yttra ett enda ord mer. Givetvis blev älgjakten inställd.

Denna storm och detta datum blev liksom en tidsmässig milstolpe i  Christinehofsskogarnas historia.  Vid diverse skogliga resonemang uppstod ofta frågan om det var före eller efter stormen.  Det kom många stormar efter denna men ingen av sådan omfattning. Då hade dessutom  mekaniseringen gjort stora framsteg. Avverkningsmaskinerna hade kommit och de manuella insatserna blev av betydligt mindre omfattning.

 

Brösarp i oktober 2007.

Kurt Svensson

Jag är glad att dessa anteckningar finns kvar idag. Mina egna minnen är inte särskilt goda från den här tiden. Dock minns jag hur spännande det var med norrlänningarna som vi lärt känna då de var nere för att hjälpa till med stormfällningen. Några av dem bodde hos oss, och jag minns att jag stolt visade upp min sköldpadda ”Patrik” för en av huggarna (han blev jätterädd- skogsarbetaren alltså).

Dagens citat:

Solen är vår dagliga påminnelse om att vi alltid kan resa oss ifrån mörkret igen.

Ha en fin lördag och kram från mig.

Annika

Kängorna.

Hejsan.

Det har hänt att mina döttrar ibland kapat min blogg och skrivet små inlägg här. Det har varit ganska uppskattat.

Det har nu gått en dryg månad sedan pappa Kurt somnade in, och jag tycker nog att det är på tiden att även han får komma till tals och berätta något här på min blogg. Så här kommer en liten rolig historia från min pappas tid som skogvaktare på Christinehofs gods. Skriven av honom själv såklart.

Upplevt och berättat av Kurt Svensson.

 

Detta är historien om de franska kängorna.

Någon gång i mitten av 70-talet var arbetareskyddet i fokus ordentligt. Inte minst på Högestads & Christinehofs skogsförvaltning. Kläder anlände och provades, skor och kängor likaså. Av sistnämnda slag kom en dag en rejäl sändning från en tillverkare av arbetsskor. Antalet hade tydligen inte räckt till, så man hade fyllt på beställningen med några par från en fransk tillverkare. Dessa hade ett annorlunda utseende, betydligt nättare och elegantare. Jag lade genast beslag på ett par för egen räkning. De kunde vara bra att ha för särskilda tillfällen.

Jag satte undan dem i garderoben, där de fick stå tills vidare. Och där blev de verkligen stående i många år.

En dag i november 84 blev jag kontaktad av Birger Jönsson, vår kamrer och tillika skogschef. Han skulle komma med ett  sällskap danskar som var intresserade av att köpa bokstock. Maglehems ora borde vara ett lämpligt område. Innan vi gav oss iväg skulle vi äta lunch på Brösarps gästis tillsammans med våra danska gäster.

Jag kom att tänka på mina franska kängor. De borde vara lämpliga för detta tillfälle. De var tillräckligt snygga att vara inomhus med, och tillräckligt varma att vara ute i skogen med. Birger hämtade mig och vi åkte till gästgiveriet i Brösarp, där vi träffade  danskarna. Vi åt en god måltid, och pratade om skog, virke och bokkvaliteter m.m.

När vi bröt upp från bordet upptäckte jag något som liknade en liten grushög där jag haft mina fötter. Jag tyckte det var konstigt att jag hade kunnat släpa så mycket grus med mig in. Alltnog, vi bröt upp och åkte till Kornittadalen i Maglehems ora. Boken här är ju mycket fin, och danskarna sprang entusiastiskt om kring och bedömde diametrar och kvaliteter. Själv förhöll jag mig mycket stillsam. Detta berodde inte alls på något ointresse från min sida, utan hade helt andra orsaker. Jag kände nämligen en isande kyla sprida sig från mina fotsulor och upp genom kroppen. Jag kom att tänka på den där ”grushögen” under bordet på gästis, och som en blixt stod sammanhanget klart för mig. Jag drog mig bakåt för att kontrollera. Mina onda aningar besannades. Inga skosulor syntes, utan i stället mina starkt nedsmutsade sockor. Grushögen på gästis var en del av sulorna, sedan hade resten åkt av här i skogen. Där stod jag alltså i november månad i våt och kall väderlek i ett par kängor som visserligen såg snygga och rejäla ut sedda ovanifrån, men som helt saknade sulor.

Jag hade väldigt svårt att i fortsättningen koncentrera mig på den här affären, vilket den ärade läsaren säkert har förståelse för. Mitt recept för att uthärda situationen så bra som möjligt var att förhålla mig ganska så stilla. Danskarna tyckte nog att det var en ovanligt lugn och stillsam skogvaktare godset höll sig med.

Så småningom tog pinan slut och danskarna tog adjö av oss. I Eljaröd hade jag min bil så där skildes Birger och jag åt. Innan jag körde hem skulle jag handla lite varor i affären i Eljaröd. Jag skyllde på att jag vrickat foten, så för att slippa gå omkring gjorde jag mina beställningar stående innanför dörren och fick varorna framburna till mig. Innan jag gick hann jag se att mina fotavtryck där jag hade stått såg lite underliga ut.

Jag fortsatte hem till familjen som var mycket deltagande.

Tårarna rann på dem!!  Av skratt!

Det blev ingen affär med danskarna.

Ja, det här är en av många små historier som vi skrattat mycket åt i min familj.

Tack pappa Kurt för alla skratt du bjöd oss på. Idag hoppas jag att du bjuder mamma Ingrid på en riktigt god och kall öl för att firar att ni två faktiskt har bröllopsdag idag.

Kram Annika

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Christinehof i höstskrud.

Hejsan.

Äntligen fanns tiden för oss att ses. Min fina kusin Gunilla och jag.

Min kusin (och hennes familj såklart) har köpt sig ett litet gulligt hus här på Österlen och jag tänkte nog   att vi äntligen skulle kunna träffas lite oftare. Men mitt liv snurrade en aning för fort i somras och saker som jag inte alltid berättar här på bloggen bara avlöste varandra.

-det är lugnt, sa min kusin, vi tar det när tiden finns.

Nu tyckte jag nog att det verkligen var på tiden. Vi bestämde oss för att vandra i Christinehof där jag växt upp när jag var liten, och där även min kusin varit en hel del.

Vi började med en tur vid Alunbrukets festplats.

Därefter vandrade vi mot Christinehofs slott och mot ekoparken. Dagen bjöd på så underbart mustiga  höstfärger.

Tänk vad lätt det går att prata när man vandrar i naturen. Och jisses så mycket det fanns att berätta för varandra och diskutera märkte jag. Tiden var ju egentligen alltför knapp den här söndagsförmiddagen.

Det är verkligen lyx att ha henne, en kusin som jag känt och träffat genom hela livet. Någon som liksom känner till hela min historia och jag hennes. En person som kanske är lite olik mig själv, men ändå med samma rötter och samma värderingar som jag själv.

Som många i min generation gjorde, så skrev jag och Gunilla brev till varandra genom hela vår uppväxt. Den här söndagen hade jag letat upp alla de brev jag fått av henne från tidig skolålder ända fram till efter gymnasiet. Bunten med breven lämnade jag tillbaka till henne den här dagen. Jag tänkte att i breven har hon skrivet ner en massa roligt om sig själv. Saker som hon egentligen nu har mest glädje av att läsa själv.

Så tusen tack Gunilla för att du tog dig tid att träffa mig. Och nog finns det ett särskilt band mellan kvinnor vars mammor varit systrar och nu bor i himlen.

Dagens citat:

Omfamna att bli äldre. Livet är dyrbart, och när du har förlorat många människor inser du att varje dag är en gåva.  ~Meryl Streep~

Nu känner väl varken Gunilla eller jag oss särskilt lastgamla. Vi är båda mitt i livet och har förlorat kära familjemedlemmar båda två, så nog vet vi att livet är något man inte ska slarva bort.

Ha det gott. Kram Annika

 

Vandring i Christinas Alunbruk

Hejsan.

I fjor var jag på en intressant vandring vid Alunbruket vid Christinehof, och i förra veckan var det åter dags för en ny historievandring i min hemtrakt.

Solen strålade från en klarblå himmel när vi samlades vid slottet den här dagen. Dagens guider, Gert Lagerstedt och Eva Ditlevsen, hälsade oss alla hjärtligt välkomna.

I samlad trupp begav vi oss alla till Alunbruket. På vår väg passerade vi förbi mitt älskade barndomshem, Skoghem, och första stoppet var sedan vid det gamla Magasinet vid Alunbruket.

Huvudpersonen för historievandringen var den välkända och mytomspunna kvinnan, Christina Piper. På 1700-talet ägde hon Andrarums alunverk, som då var Nordens största och  även Skånes största industri.

Vår duktiga guide Gert, berättade så mycket vi ville veta om traktens intressanta historia. Tvärtemot vad jag tidigare hade föreställt mig så framträdde Christina Piper som en ganska god person med den tidens mått mätt, och inte den hårdhudade kvinnan jag tidigare tänkt mig henne som. En duktig entreprenör såklart, men inte alls så elak som jag förut trott. Helt enkelt bara som en man nog också hade varit i hennes ställning på 1700-talet.

Allt om kemin och om hur man fick fram alunet från det svarta skifferdagbrottet berättade Eva för oss, stundom på klingande danska.

För att göra en lång och härlig dag kort, så var det plötsligt dags för oss att gå tillbaka till slottet. Där väntade en smakfull lunch på oss alla.

Jag ska inte stick under stol med att det som verkligen fick min dag att bli till ett särskilt kärt minne, det var de två barndomskamraterna som också var med på vandringen. Tillsammans satt vi efteråt i solen utanför restaurang Kronhjorten och skrattade och pratade om historiska minnen från trakten – våra egna underbara minnen!!!

Med handen på hjärtat så handlade våra egna minnen härifrån nog varken om alunets kemiska framställning, eller om någon adelskvinna från 1700-talet – nej våra minnen gick lite mer i lättja, dans och rocken roll… Och när vi satt där i solskenet och mindes tillsammans, så såg jag i ögonvrån hur en välkänd rockfigur smög ut genom slottets sirliga pardörrar. En kille vid namn Ulf, som varit här många gånger förut. En kille, som liksom vi, nog varit ganska kär och galen.

Med mig hem hade jag den nytryckta boken ”Makt och skaparkraft”, för nu tänker jag lära mig lite mer om Christina Piper och hennes Alunbruk.

Dagens citat:

Räkna din ålder i vänner, inte i antal år. Räkna ditt liv i leende, inte i antalet tårar.

Tack till Gert Lagerstedt och Eva Ditlevsen för en proffsig historievandring. Och såklart tack mina fina vänner T, J & co för en underbar em♥ och såklart, tack Ulf Lundell för alla underbara konserter du gett oss här på Christinehof.

Kram Annika

 

Nostalgi på rockslottet.

Hejsan.

En morgon i förra veckan så hade jag lite extra bråttom när jag tog min morgonrunda.

Det fick bli ett ganska snabbt bad i gryningen innan jag skyndade på stegen lite extra.

Trots att jag gick med stora bestämda kliv så hann jag lägga märke till den vinglig ”ålakrågan”, (eller skarv som fågeln nog egentligen heter).

På vingliga ben satt den uppflugen på en klen trädgren och såg ut att kunna trilla av pinnen vilken sekund som helst. Jag stannade till en kort stund för att sedan skynda mig vidare igen. Jag hade ju annat kul på agendan den här dagen och jag hoppades att ”fågelns” vingar skulle bära om den trillade ner.

Jag skulle nämligen träffa min goa vän Tina uppe vid Christinehof för att besöka utställningen om rockslottet.

Utställningen handlar om alla konserterna som varit på Christinehofs slott under så gott som hela min ungdom. Från 1985 till 2012 har det varit fullt ös här. Det har varit musik av en salig blandning av olika artister. Allt ifrån svenska kändisar som tex Ulf Lundell, Peps Persson, Hasse Kvinnaböske, Roxette … till världsartister som Bob Dylan, Elton John, Status Quo, Alice Cooper…

När jag nu såg utställningen över dem alla, så gick det upp för mig vilken fantastisk upplevelse det var att få vara med om allt det här. Vissa år jobbade jag på slottsrestaurangen och var då med bakom kulisserna. Andra år var jag en del av publik. Eftersom jag bodde bara 500 meter bort så var det bara att kila genom skogen hit, ta ”kryphålet” förbi inträdet och bara släppa loss.

När vi nu gick där på utställningen, jag och Tina, så kunde vi nog enas om att det inte var många konserter vi missat här på Christinehof genom åren.

Efter alla härliga minnen, så blev vi till sist både hungriga och kaffesugna så då vandrade vi genom skogen mot Alunbrukets kaffestuga. Vi passerade den charmiga lilla brandstationen där den minst lika charmiga skylten fanns. Den som visar åt vilket håll slottet ligger och åt vilket håll man ska gå om man är kaffesugen. Förr i tiden satt (på sammas stolpe) en skylt med namnet Skoghem på, då visade den vägen till mitt älskade barndomshem.

Kaffestugan såg lika inbjudande ut som alltid när vi kom traskande.

Där slog vi oss ner och beställde vars en stor räksmörgås och kaffe. Sedan satt vi länge och skrattade åt alla gamla minnen som plötsligt vaknat till liv.

Och när det plötsligt kom en rejäl åskskur över oss, så bar vi skrattande in bordet under ett äppelträd där vi sedan satt nästan ända tills de stängde för dagen.

Dagens citat:

Den vackraste upptäckten som sanna vänner gör är att de kan växa separat utan att växa isär.

Ha en fin dag och tusen tack Tina för en underbar dag♥

Kram Annika

Gryning vid Verkasjön.

Hejsan.

Jag vaknade först av alla, som alltid. Den enda skillnaden den här morgonen var att jag befann mig utomhus, i ett vindskydd i skogen. Tyst som en mus smög jag mig upp för att inte väcka Amanda och Scott.

När jag hoppat i mina kängor så vandrade jag bort till Verkasjön som låg bara ett stenkast från vår lilla lägerplats. Dimmorna lekte över vattenytan och jag gick försiktigt ut på den något skrangliga bryggan.

Som barn har jag varit mycket vid den här sjön. Dock var det bara vid ett fåtal tillfällen som jag i smyg badade här, eftersom man då kunde få blodsugande iglar på hela kroppen. Säkerligen fanns de blodälskande djuren kvar i sjön ännu, så jag avstod morgonbadet.

På vintern hände det att vi vid några enstaka tillfällen var här och åkte skridskor. Min mamma var fruktansvärt rädd för att vi barn skulle gå igenom isen och drunkna. Men ett år då brandkåren varit här och kört ute på isen med sin tankbil så trodde hon tveksamt att den nog också skulle hålla för mig. Det var säkert den vintern som jag nästan blev isprinsessa… (tyckte jag själv)

När jag strosade till nästa brygga så såg jag hur solen börja stiga upp bakom skogen vid den gård som jag vill minnas kallades för Gamlegård och kanske heter den så fortfarande. En häger skrek ilsket till när jag kom smygande på den lilla stigen.

Till skillnad mot Gyllebosjön så finns här en lite granskog intill vattnet. Den här morgonen njöt jag av den där speciella doften som blir av just barrskog. Alltså, det luktade så fantastiskt gott!

När så solen kikade upp ovanför trädtopparna så gick jag tillbaka till vårt lilla vindskydd i skogsgläntan.

Strax därefter vaknade både Amanda och Scott och då blev det genast full rulle. Ja ni kan ju ana hur spännande det är att för första gången i livet vakna upp ute i skogen. Wowww, utbrast Scott flera gånger den morgonen.

Med lite gröt i magen så var Scott strax redo att ge sig ut på nya äventyr.

Dagens citat:

En ny dag öppnar sina armar mot dig. Dimman lättar. Möjligheter gryr. Varsamt men bestämt. Du behövs här. Du är väntad. Du är älskad – av morgonen – av själva ljuset.

~Peter Svärdsmyr~

Idag är det första arbetsdagen efter semestern och det känns helt ok, helt ok!

Ha det fint. Kram Annika

En natt under bar himmel.

Hejsan.

Vi har övernattat i det mysigaste lilla vindskyddet på hela Österlen. Det där som ligger så undanskymt och fint uppe vid Verkasjön.

Det var jag och min dotter Amanda som packade ner lite övernattningssaker och en rejäl kass ved i bilen och gav oss iväg. Lille Scott var också med såklart, och för honom blev det hans allra första lilla minihajk.

Amanda hade tagit med sig ingredienser till att göra pinnbröd med kanelbullesmak. Sugna som vi var, så kunde vi inte vänta tills vi hade perfekt glöd. Sådär är det ju alltid när man är hungrig och ska tillaga något över öppen eld.

Det finns inget mysigare än att göra upp eld i skogen och grilla något. Precis allting smakar toppen då och så luktar det så himla gott.

Senare på kvällen fick vi gäster. Det var Stefan och hundarna som kom på besök. Med sig hade han en kanna kaffe som smakade gudomligt då.

Scott visade ”moffar Ginko” allt spännande vi hade hittat där ute i skogen. Sniglarna, grodan och allra värsta – någon hade skrivet och ritat på väggarna och det är ju ”ajabaja” det!

Mörkret sänkte sig och Stefan avböjde vårt erbjudande om att sova över. Han sa gonatt och körde hemåt istället.

Lagom tills Scott hade fått sin kvällsvälling och somnat, och lagom tills jag och Amanda skulle krypa ner i våra sovsäckar, då kom regnet. Så mysigt! Jag la på några stora rejäla vedklabbar på elden och sedan låg vi bara där och njöt ända tills klockan blev över midnatt.

Att sova ute, så här i skogen, det är att verkligen känna livet i sig. Jag älskar det. Och när dagen åter började gry så vaknade jag till fåglarnas morgonsång. Då kröp jag tyst ur min sovsäck och tassade iväg för att inte väcka Scott och Amanda.

Nere vid Verkasjön var allt så tyst och stilla. Jag njöt i fulla drag av att se dagen gry. Något morgondopp tar man sig dock inte i den här sjön, för då riskera man att få blodiglar på sig, huhhh…

Dagens citat:

En dag vaknar du upp och inser att det inte finns mer tid att göra det du alltid velat göra. Gör det idag!

Spara inte för mycket roligt, för att göra det sen…. det där ”sen” kommer kanske aldrig.

Tack Amanda och Scott för ni vill hänga med på mina miniäventyr♥

Ha det gott, kram från mig, Annika

27.000 steg i underbar natur.

Hejsan.

Efter en skön natts sömn så vaknade vi upp, pigga och utvilade på Tastecelebration i Christinehof. När vi gnuggat sömnen ur ögonen gick vi ner för att njuta av Isabels super goda frukost.

I lugn och ro packade vi sedan ihop våra saker, checkade ut och tackade för oss. Vi bytte om till kängor och hängde på oss ryggsäckarna. Istället för att ta bilen för att bara köra hem, så hade vi valt att ägna dagen åt vandring.

Vi följde Verkeåns ringlande väg mot havet. På marken lyste de sista vitsipporna upp så vackert, även om de på sina ställen hade bytt färg och nu sjöng på sista versen.

Efter ett tag kom vi fram till Hallamölla och dess vattenfall.

Vi hade en tanke på att ta oss en dusch i det forsande vattnet, men när vi insåg att vi långtifrån var ensamma på platsen, så sköt vi den upplevelsen på framtiden. Någon duschuppvisning var jag inte direkt sugen på att företa mig. Istället fortsatte vi i åns riktning mot Brösarp.

Genom underbart vacker bokskog vandrade vi och njöt av den sagolika naturen. Ormbunkarna längs åns kanter stod som allra vackrast, och jag kunde nästan inte se  mig mätt på dem.

Ganska snart var vi framme vid Vantalängan. Där stannade vi för en liten paus. Vi åt vars en banan och fyllde på med vätska. Området var fullt av tältande turister och i gräset ringlade en skräckslagen kopparödla hastigt in i det torra gräset.

Därefter gick vår vandring upp över Brösarps vackra backar.

Gullvivorna stod som allra finast i blom. Vi pausade en liten stund och njöt av den vidunderliga utsikten från de norra backarna.

Sedan fortsatte vi med Haväng som vårt slutmål. Framme vid Bengtemölla  började våra magar kurra och benen kändes plötsligt betydligt tyngre. Ja då var det bara att kämpa på. Att lufta fötterna en stund och knyta om kängorna brukar ge nya oanade krafter.

När de första fåren med sina små lamm siktades, ja då visste vi att vi var nära. Vi kände doften av Haväng…

Så var vi till sist framme vid Havängs parkering. Våra stegräknare visade då på drygt 27.000 steg, så att vända tillbaka och hämta bilen var inget alternativ. Vi ringde istället efter ”Taxi Stefan”, som snällt ställde upp och körde oss tillbaka för att hämta hem bilen.

Det var en Kristi himmelfärdshelg helt i min smak. Tusen tack min älskade Emmy♥

Dagens citat:

Tid är mer värdefullt än pengar. Du kan alltid få mer pengar, men aldrig mer tid.

Att spendera en dag med en älskad dotter är för mig det mest värdefulla i hela världen.

Ha en fin dag och kram.

Annika

Ut i det blå med en dotter.

(För ordningens skull vill jag påpeka att det här inlägget inte är sponsrad- eller betald reklam på något vis.) 

 

Hej.

Såhär bakefter så känns det lite som om allting bara var en dröm. Som om jag svävat runt i det blå under ett par dagar tillsammans med min dotter.

Det var under Kristihimmelsfärdshelgen som vi gjorde en liten minisemester tillsammans, jag och Emmy. Vi åkte inte så långt bort, utan vi hamnade i ljuvliga Christinehof och på Residence Tastecelebration. Tillbaka till min barndoms trakter alltså.

Efter att ha blivit väl mottagna av Isabel Brummer, valde vi att ta en liten vandring i den underbara omgivningen.

Vid Verkasjön slog vi oss ner på min favoritbrygga och trollade fram vars en pilsner och lite tilltugg ur min ryggsäck.

På andra sidan sjön spelade någon ”dunkadunka” musik, och i vattnet kom en liten snok simmande som en spejande periskop. Och man kan ju säga att vi verkligen hade tur med vädret.

Sedan gick vi via den lilla stigen ner över Rännebron och fram till Alunbrukets festplats.

Ett tag satt jag där och bara mindes, och försökte få Emmy att förstå hur allting varit en gång.

Sedan var det dags för oss att strosa tillbaka till Isabel och hennes pampiga jägmästarbostaden igen. Det gör mig så glad att det fantastiska huset får fortsätta att glänsa så stolt, så som det verkligen förtjänar. Christinehofs absolut vackraste fastighet tycker jag!

Efter att vi ”pudrat näsorna” en aning och svidat om, så var vi redo för en cava innan middagen.

Så var det dags för middagen. Och jag säger bara wowwww… så himla gott allting var. Vi åt och vi njöt av den delikata trerätters middagen som vi blev serverade.

När skymningen sedan sänkte sig så tassade vi ut i det daggvåta gräset för att beundra den alldeles nyrenoverade klockstapeln, som stolt tronar på höjden ovanför huset. Hela mitt hjärta blev varmt av att man låtit uppföra traktens minnesmärke på nytt. För det ska vi tacka Calle Piper.

Innan det var dags för oss att krypa till kojs satt vi en stund utanför vårt vindsrum. Jag försökte beskriva för Emmy hur vi en gång som barn lekt med en antik rullstol på just den här stora vinden.

Jag tror inte riktigt hon förstod, så därför har jag hittat en bild från mitt arkiv, där min lillasyster leker med den hemma på vinden på Skoghem.

 

Tack fina Isabel för en underbar vistelse hos Er. Jag kan försäkra att vi båda sov gott och att det inte fanns några spöken på vårt rum i alla fall!

Dagens citat:

När jag var liten var jag rädd för mörkret, men nu när jag ser elräkningen, är jag mer rädd för ljuset.

Nej, jag har aldrig varit rädd för varken mörker eller spöken… åtminstone inte spökena här på Christinehof för dem är jag ganska bra vän med.

Kram Annika

 

Spontant som då vi var barn.

Hejsan.

Mina vardagar är för det mesta ganska inrutade och planerad. Jag trivs med att ha det så.

Att starta dagen med en morgontur i Gylleboskogen, gör att det lite enahanda och ensamma kontorsjobbet går lätt som en plätt sedan. Inte minst då jag träffar mina fina badkompis vid bryggan.

Fast ibland blir det inte riktigt som planerat… En dag i förra veckan fick jag ett sms … ska vi ses idag…  en spontan och enkel fråga från min barndomskamrat.

Det kändes precis som då vi var små, då livet lekte och allt var spontant och enkelt.

Självklart sa jag ja till den spontana frågan. Vi fick en underbar eftermiddag i Christinehof. Vi vandrade de stigar vi gjort så många gånger förr. Vi hjälpte varandra att minnas saker från en svunnen tid. Vi la märke till att både vi själva och trakten vi bott i hade förändrats, fast bakom all förändringen så var allting precis som det alltid hade varit. Tack min kära vän för initiativet. Tack Annelie♥

Livet behöver inte vara så komplicerat eller planerat i förväg. Små spontana infall kan bli de finaste minnena i livet.

Som när en liten kille kommer på spontanbesök och vi busar med pinnar i skogen.

Dagens citat:

En vän är någon som sträcker sig efter din hand men når ditt hjärta.

Jag är så tacksam för de människorna som nått mitt hjärta genom livet.

Kram Annika

Rulla till toppen