Christinehof

Vandring i Christinas Alunbruk

Hejsan.

I fjor var jag på en intressant vandring vid Alunbruket vid Christinehof, och i förra veckan var det åter dags för en ny historievandring i min hemtrakt.

Solen strålade från en klarblå himmel när vi samlades vid slottet den här dagen. Dagens guider, Gert Lagerstedt och Eva Ditlevsen, hälsade oss alla hjärtligt välkomna.

I samlad trupp begav vi oss alla till Alunbruket. På vår väg passerade vi förbi mitt älskade barndomshem, Skoghem, och första stoppet var sedan vid det gamla Magasinet vid Alunbruket.

Huvudpersonen för historievandringen var den välkända och mytomspunna kvinnan, Christina Piper. På 1700-talet ägde hon Andrarums alunverk, som då var Nordens största och  även Skånes största industri.

Vår duktiga guide Gert, berättade så mycket vi ville veta om traktens intressanta historia. Tvärtemot vad jag tidigare hade föreställt mig så framträdde Christina Piper som en ganska god person med den tidens mått mätt, och inte den hårdhudade kvinnan jag tidigare tänkt mig henne som. En duktig entreprenör såklart, men inte alls så elak som jag förut trott. Helt enkelt bara som en man nog också hade varit i hennes ställning på 1700-talet.

Allt om kemin och om hur man fick fram alunet från det svarta skifferdagbrottet berättade Eva för oss, stundom på klingande danska.

För att göra en lång och härlig dag kort, så var det plötsligt dags för oss att gå tillbaka till slottet. Där väntade en smakfull lunch på oss alla.

Jag ska inte stick under stol med att det som verkligen fick min dag att bli till ett särskilt kärt minne, det var de två barndomskamraterna som också var med på vandringen. Tillsammans satt vi efteråt i solen utanför restaurang Kronhjorten och skrattade och pratade om historiska minnen från trakten – våra egna underbara minnen!!!

Med handen på hjärtat så handlade våra egna minnen härifrån nog varken om alunets kemiska framställning, eller om någon adelskvinna från 1700-talet – nej våra minnen gick lite mer i lättja, dans och rocken roll… Och när vi satt där i solskenet och mindes tillsammans, så såg jag i ögonvrån hur en välkänd rockfigur smög ut genom slottets sirliga pardörrar. En kille vid namn Ulf, som varit här många gånger förut. En kille, som liksom vi, nog varit ganska kär och galen.

Med mig hem hade jag den nytryckta boken ”Makt och skaparkraft”, för nu tänker jag lära mig lite mer om Christina Piper och hennes Alunbruk.

Dagens citat:

Räkna din ålder i vänner, inte i antal år. Räkna ditt liv i leende, inte i antalet tårar.

Tack till Gert Lagerstedt och Eva Ditlevsen för en proffsig historievandring. Och såklart tack mina fina vänner T, J & co för en underbar em♥ och såklart, tack Ulf Lundell för alla underbara konserter du gett oss här på Christinehof.

Kram Annika

 

Nostalgi på rockslottet.

Hejsan.

En morgon i förra veckan så hade jag lite extra bråttom när jag tog min morgonrunda.

Det fick bli ett ganska snabbt bad i gryningen innan jag skyndade på stegen lite extra.

Trots att jag gick med stora bestämda kliv så hann jag lägga märke till den vinglig ”ålakrågan”, (eller skarv som fågeln nog egentligen heter).

På vingliga ben satt den uppflugen på en klen trädgren och såg ut att kunna trilla av pinnen vilken sekund som helst. Jag stannade till en kort stund för att sedan skynda mig vidare igen. Jag hade ju annat kul på agendan den här dagen och jag hoppades att ”fågelns” vingar skulle bära om den trillade ner.

Jag skulle nämligen träffa min goa vän Tina uppe vid Christinehof för att besöka utställningen om rockslottet.

Utställningen handlar om alla konserterna som varit på Christinehofs slott under så gott som hela min ungdom. Från 1985 till 2012 har det varit fullt ös här. Det har varit musik av en salig blandning av olika artister. Allt ifrån svenska kändisar som tex Ulf Lundell, Peps Persson, Hasse Kvinnaböske, Roxette … till världsartister som Bob Dylan, Elton John, Status Quo, Alice Cooper…

När jag nu såg utställningen över dem alla, så gick det upp för mig vilken fantastisk upplevelse det var att få vara med om allt det här. Vissa år jobbade jag på slottsrestaurangen och var då med bakom kulisserna. Andra år var jag en del av publik. Eftersom jag bodde bara 500 meter bort så var det bara att kila genom skogen hit, ta ”kryphålet” förbi inträdet och bara släppa loss.

När vi nu gick där på utställningen, jag och Tina, så kunde vi nog enas om att det inte var många konserter vi missat här på Christinehof genom åren.

Efter alla härliga minnen, så blev vi till sist både hungriga och kaffesugna så då vandrade vi genom skogen mot Alunbrukets kaffestuga. Vi passerade den charmiga lilla brandstationen där den minst lika charmiga skylten fanns. Den som visar åt vilket håll slottet ligger och åt vilket håll man ska gå om man är kaffesugen. Förr i tiden satt (på sammas stolpe) en skylt med namnet Skoghem på, då visade den vägen till mitt älskade barndomshem.

Kaffestugan såg lika inbjudande ut som alltid när vi kom traskande.

Där slog vi oss ner och beställde vars en stor räksmörgås och kaffe. Sedan satt vi länge och skrattade åt alla gamla minnen som plötsligt vaknat till liv.

Och när det plötsligt kom en rejäl åskskur över oss, så bar vi skrattande in bordet under ett äppelträd där vi sedan satt nästan ända tills de stängde för dagen.

Dagens citat:

Den vackraste upptäckten som sanna vänner gör är att de kan växa separat utan att växa isär.

Ha en fin dag och tusen tack Tina för en underbar dag♥

Kram Annika

Gryning vid Verkasjön.

Hejsan.

Jag vaknade först av alla, som alltid. Den enda skillnaden den här morgonen var att jag befann mig utomhus, i ett vindskydd i skogen. Tyst som en mus smög jag mig upp för att inte väcka Amanda och Scott.

När jag hoppat i mina kängor så vandrade jag bort till Verkasjön som låg bara ett stenkast från vår lilla lägerplats. Dimmorna lekte över vattenytan och jag gick försiktigt ut på den något skrangliga bryggan.

Som barn har jag varit mycket vid den här sjön. Dock var det bara vid ett fåtal tillfällen som jag i smyg badade här, eftersom man då kunde få blodsugande iglar på hela kroppen. Säkerligen fanns de blodälskande djuren kvar i sjön ännu, så jag avstod morgonbadet.

På vintern hände det att vi vid några enstaka tillfällen var här och åkte skridskor. Min mamma var fruktansvärt rädd för att vi barn skulle gå igenom isen och drunkna. Men ett år då brandkåren varit här och kört ute på isen med sin tankbil så trodde hon tveksamt att den nog också skulle hålla för mig. Det var säkert den vintern som jag nästan blev isprinsessa… (tyckte jag själv)

När jag strosade till nästa brygga så såg jag hur solen börja stiga upp bakom skogen vid den gård som jag vill minnas kallades för Gamlegård och kanske heter den så fortfarande. En häger skrek ilsket till när jag kom smygande på den lilla stigen.

Till skillnad mot Gyllebosjön så finns här en lite granskog intill vattnet. Den här morgonen njöt jag av den där speciella doften som blir av just barrskog. Alltså, det luktade så fantastiskt gott!

När så solen kikade upp ovanför trädtopparna så gick jag tillbaka till vårt lilla vindskydd i skogsgläntan.

Strax därefter vaknade både Amanda och Scott och då blev det genast full rulle. Ja ni kan ju ana hur spännande det är att för första gången i livet vakna upp ute i skogen. Wowww, utbrast Scott flera gånger den morgonen.

Med lite gröt i magen så var Scott strax redo att ge sig ut på nya äventyr.

Dagens citat:

En ny dag öppnar sina armar mot dig. Dimman lättar. Möjligheter gryr. Varsamt men bestämt. Du behövs här. Du är väntad. Du är älskad – av morgonen – av själva ljuset.

~Peter Svärdsmyr~

Idag är det första arbetsdagen efter semestern och det känns helt ok, helt ok!

Ha det fint. Kram Annika

En natt under bar himmel.

Hejsan.

Vi har övernattat i det mysigaste lilla vindskyddet på hela Österlen. Det där som ligger så undanskymt och fint uppe vid Verkasjön.

Det var jag och min dotter Amanda som packade ner lite övernattningssaker och en rejäl kass ved i bilen och gav oss iväg. Lille Scott var också med såklart, och för honom blev det hans allra första lilla minihajk.

Amanda hade tagit med sig ingredienser till att göra pinnbröd med kanelbullesmak. Sugna som vi var, så kunde vi inte vänta tills vi hade perfekt glöd. Sådär är det ju alltid när man är hungrig och ska tillaga något över öppen eld.

Det finns inget mysigare än att göra upp eld i skogen och grilla något. Precis allting smakar toppen då och så luktar det så himla gott.

Senare på kvällen fick vi gäster. Det var Stefan och hundarna som kom på besök. Med sig hade han en kanna kaffe som smakade gudomligt då.

Scott visade ”moffar Ginko” allt spännande vi hade hittat där ute i skogen. Sniglarna, grodan och allra värsta – någon hade skrivet och ritat på väggarna och det är ju ”ajabaja” det!

Mörkret sänkte sig och Stefan avböjde vårt erbjudande om att sova över. Han sa gonatt och körde hemåt istället.

Lagom tills Scott hade fått sin kvällsvälling och somnat, och lagom tills jag och Amanda skulle krypa ner i våra sovsäckar, då kom regnet. Så mysigt! Jag la på några stora rejäla vedklabbar på elden och sedan låg vi bara där och njöt ända tills klockan blev över midnatt.

Att sova ute, så här i skogen, det är att verkligen känna livet i sig. Jag älskar det. Och när dagen åter började gry så vaknade jag till fåglarnas morgonsång. Då kröp jag tyst ur min sovsäck och tassade iväg för att inte väcka Scott och Amanda.

Nere vid Verkasjön var allt så tyst och stilla. Jag njöt i fulla drag av att se dagen gry. Något morgondopp tar man sig dock inte i den här sjön, för då riskera man att få blodiglar på sig, huhhh…

Dagens citat:

En dag vaknar du upp och inser att det inte finns mer tid att göra det du alltid velat göra. Gör det idag!

Spara inte för mycket roligt, för att göra det sen…. det där ”sen” kommer kanske aldrig.

Tack Amanda och Scott för ni vill hänga med på mina miniäventyr♥

Ha det gott, kram från mig, Annika

27.000 steg i underbar natur.

Hejsan.

Efter en skön natts sömn så vaknade vi upp, pigga och utvilade på Tastecelebration i Christinehof. När vi gnuggat sömnen ur ögonen gick vi ner för att njuta av Isabels super goda frukost.

I lugn och ro packade vi sedan ihop våra saker, checkade ut och tackade för oss. Vi bytte om till kängor och hängde på oss ryggsäckarna. Istället för att ta bilen för att bara köra hem, så hade vi valt att ägna dagen åt vandring.

Vi följde Verkeåns ringlande väg mot havet. På marken lyste de sista vitsipporna upp så vackert, även om de på sina ställen hade bytt färg och nu sjöng på sista versen.

Efter ett tag kom vi fram till Hallamölla och dess vattenfall.

Vi hade en tanke på att ta oss en dusch i det forsande vattnet, men när vi insåg att vi långtifrån var ensamma på platsen, så sköt vi den upplevelsen på framtiden. Någon duschuppvisning var jag inte direkt sugen på att företa mig. Istället fortsatte vi i åns riktning mot Brösarp.

Genom underbart vacker bokskog vandrade vi och njöt av den sagolika naturen. Ormbunkarna längs åns kanter stod som allra vackrast, och jag kunde nästan inte se  mig mätt på dem.

Ganska snart var vi framme vid Vantalängan. Där stannade vi för en liten paus. Vi åt vars en banan och fyllde på med vätska. Området var fullt av tältande turister och i gräset ringlade en skräckslagen kopparödla hastigt in i det torra gräset.

Därefter gick vår vandring upp över Brösarps vackra backar.

Gullvivorna stod som allra finast i blom. Vi pausade en liten stund och njöt av den vidunderliga utsikten från de norra backarna.

Sedan fortsatte vi med Haväng som vårt slutmål. Framme vid Bengtemölla  började våra magar kurra och benen kändes plötsligt betydligt tyngre. Ja då var det bara att kämpa på. Att lufta fötterna en stund och knyta om kängorna brukar ge nya oanade krafter.

När de första fåren med sina små lamm siktades, ja då visste vi att vi var nära. Vi kände doften av Haväng…

Så var vi till sist framme vid Havängs parkering. Våra stegräknare visade då på drygt 27.000 steg, så att vända tillbaka och hämta bilen var inget alternativ. Vi ringde istället efter ”Taxi Stefan”, som snällt ställde upp och körde oss tillbaka för att hämta hem bilen.

Det var en Kristi himmelfärdshelg helt i min smak. Tusen tack min älskade Emmy♥

Dagens citat:

Tid är mer värdefullt än pengar. Du kan alltid få mer pengar, men aldrig mer tid.

Att spendera en dag med en älskad dotter är för mig det mest värdefulla i hela världen.

Ha en fin dag och kram.

Annika

Ut i det blå med en dotter.

(För ordningens skull vill jag påpeka att det här inlägget inte är sponsrad- eller betald reklam på något vis.) 

 

Hej.

Såhär bakefter så känns det lite som om allting bara var en dröm. Som om jag svävat runt i det blå under ett par dagar tillsammans med min dotter.

Det var under Kristihimmelsfärdshelgen som vi gjorde en liten minisemester tillsammans, jag och Emmy. Vi åkte inte så långt bort, utan vi hamnade i ljuvliga Christinehof och på Residence Tastecelebration. Tillbaka till min barndoms trakter alltså.

Efter att ha blivit väl mottagna av Isabel Brummer, valde vi att ta en liten vandring i den underbara omgivningen.

Vid Verkasjön slog vi oss ner på min favoritbrygga och trollade fram vars en pilsner och lite tilltugg ur min ryggsäck.

På andra sidan sjön spelade någon ”dunkadunka” musik, och i vattnet kom en liten snok simmande som en spejande periskop. Och man kan ju säga att vi verkligen hade tur med vädret.

Sedan gick vi via den lilla stigen ner över Rännebron och fram till Alunbrukets festplats.

Ett tag satt jag där och bara mindes, och försökte få Emmy att förstå hur allting varit en gång.

Sedan var det dags för oss att strosa tillbaka till Isabel och hennes pampiga jägmästarbostaden igen. Det gör mig så glad att det fantastiska huset får fortsätta att glänsa så stolt, så som det verkligen förtjänar. Christinehofs absolut vackraste fastighet tycker jag!

Efter att vi ”pudrat näsorna” en aning och svidat om, så var vi redo för en cava innan middagen.

Så var det dags för middagen. Och jag säger bara wowwww… så himla gott allting var. Vi åt och vi njöt av den delikata trerätters middagen som vi blev serverade.

När skymningen sedan sänkte sig så tassade vi ut i det daggvåta gräset för att beundra den alldeles nyrenoverade klockstapeln, som stolt tronar på höjden ovanför huset. Hela mitt hjärta blev varmt av att man låtit uppföra traktens minnesmärke på nytt. För det ska vi tacka Calle Piper.

Innan det var dags för oss att krypa till kojs satt vi en stund utanför vårt vindsrum. Jag försökte beskriva för Emmy hur vi en gång som barn lekt med en antik rullstol på just den här stora vinden.

Jag tror inte riktigt hon förstod, så därför har jag hittat en bild från mitt arkiv, där min lillasyster leker med den hemma på vinden på Skoghem.

 

Tack fina Isabel för en underbar vistelse hos Er. Jag kan försäkra att vi båda sov gott och att det inte fanns några spöken på vårt rum i alla fall!

Dagens citat:

När jag var liten var jag rädd för mörkret, men nu när jag ser elräkningen, är jag mer rädd för ljuset.

Nej, jag har aldrig varit rädd för varken mörker eller spöken… åtminstone inte spökena här på Christinehof för dem är jag ganska bra vän med.

Kram Annika

 

Spontant som då vi var barn.

Hejsan.

Mina vardagar är för det mesta ganska inrutade och planerad. Jag trivs med att ha det så.

Att starta dagen med en morgontur i Gylleboskogen, gör att det lite enahanda och ensamma kontorsjobbet går lätt som en plätt sedan. Inte minst då jag träffar mina fina badkompis vid bryggan.

Fast ibland blir det inte riktigt som planerat… En dag i förra veckan fick jag ett sms … ska vi ses idag…  en spontan och enkel fråga från min barndomskamrat.

Det kändes precis som då vi var små, då livet lekte och allt var spontant och enkelt.

Självklart sa jag ja till den spontana frågan. Vi fick en underbar eftermiddag i Christinehof. Vi vandrade de stigar vi gjort så många gånger förr. Vi hjälpte varandra att minnas saker från en svunnen tid. Vi la märke till att både vi själva och trakten vi bott i hade förändrats, fast bakom all förändringen så var allting precis som det alltid hade varit. Tack min kära vän för initiativet. Tack Annelie♥

Livet behöver inte vara så komplicerat eller planerat i förväg. Små spontana infall kan bli de finaste minnena i livet.

Som när en liten kille kommer på spontanbesök och vi busar med pinnar i skogen.

Dagens citat:

En vän är någon som sträcker sig efter din hand men når ditt hjärta.

Jag är så tacksam för de människorna som nått mitt hjärta genom livet.

Kram Annika

Sportlovsfika på en slottstrappa.

Hejsan.

En dag på sportlovet passade jag på att träffa ett efterlängtat litet gäng. Det var en kär vän till mig och ett par söta barnbarn. Vi hade bestämt att ses vid Christinehofs slott.

Det var en solig men ganska kall eftermiddag som vi träffades. Vi startade med en liten promenad runt slottet.

Att det kära gamla slottet blivit tämligen chanserat med åren, det var vi helt överens om. För nog hade fasaden behövt en rejäl uppfräschning.

Har man fika med sig i ryggsäcken så måste man såklart fika ganska så omgående. Vi valde att ta plats framför huvudentrén på slottets trappa. Där satt vi sedan och mös i solskenet. Vi åt nybakade kakor, tjejerna drack varm choklad och mina hundar skällde ut andra besökare som om vi ägde stället.

Sedan var vi såklart tvungna att promenera ner om till Skoghem och vända.

Tjejerna lyssnade uppmärksamt på att jag minsann bott i det stora huset när jag var i deras ålder. Minnen från mitt barnkalas där på gräsmattan skrattade vi gott åt, innan vi traskade vidare på den hala stigen.

Dagens citat:

Tidigare var jag rädd för att människor skulle säga: ”vem tror hon att hon är”. Nu har jag modet att stå kvar i mig själv och säga: ”det här är den jag är”.

Ja man får helt enkelt vara som man är.

Kram Annika

(ovanstående bild, Christina Tånnander)

Historievandring i min hembygd.

Hejsan.

Jag har varit på kulturvandring i min hembyggd. En vandring jag gjort massor av gånger tidigare, men med den skillnaden att det nu fanns en kunnig guide med som kunde berätta historian om min fantastiska barndomstrakt.

Den spännande historian om Alunbruket, om Jockum Beck, Christina Piper och om den blomstrande industrin under 1700-talet. Om allt det fick vi höra den här dagen.

Men först startade vi med en underbart god räkmacka i kaffestugans lummiga trädgård.

Fyllda med energi gav vi oss sedan ut i den spännande omgivningen. Kunniga Helena berättade med inlevelse och svarade på alla våra frågor.

Att vandra uppför den största slagghögen har jag gjort massor av gånger, då på starka barnsben … men kanske aldrig förut med samma insikt och tankar på det slit och svett som de arma kvinnorna fick offra – då en gång för länge sedan.

Vi fick berättat för oss den spännande historian härifrån, den plats som för länge sedan kallades för ”en värld för sig själv”.

Vi vandrade förbi den vackra Verkasjön. Sjön som såklart fått sitt namn från ”Verket”.

Efter en härlig eftermiddag som gick alltför fort var det så dags att avsluta dagen. Såklart var jag tvungen att ta en liten avstickare in till ”Slottet”. Det slott som ligger mig så varmt om hjärtat.

Jag tänkte på allt jag nu fått höra om Alunbrukets historia. En historia jag hört förut, men som suddats ut en smula genom åren.

På min tid fanns det mytomspunna ”pysslingahålet”  kvar, en halvt hoprasad tunnel i skifferväggen där vi lekte som barn.

Det enda beviset jag har av det där pysslingahålet är ett bleknat fotografi på min fina barndomskamrat där pysslingarnas hål skymtar mellan trädstammarna i bakgrunden.

Tack Högalunds Kulturvandring och bästa Helena N Olofsson för en härlig och intressant dag.

Dagens citat:

och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.

Ha en fin dag och kram från mig.

Annika

 

En pigg 90-åring.

Hejsan.

I helgen blev vi så sugna på lite utflykt här hemma i vår hembyggd.

Precis just den dagen så fyllde den anrika kaffestugan vid Alunbruket hela 90 år. En fräsch och pigg nittioåring måste jag nog säga.

I den stora lummiga trädgården var det goda möjligheter till avstånd och distans (även om det i min kameravinkel ser ganska trångt ut, så var det rejäla avstånd mellan borden)

Inomhus i den lilla stugan är det också så charmigt och hemtrevligt. Just nu, vid rådande pandemi, så var det dock avstängt, vilket jag tycker kändes tryggt och klokt.

Jag och Stefan njöt av vars en smarrig räkmacka och svart kaffe. Överallt prunkade rabatterna av vackra sommarblommor.

Kaffestugan vid Alunbruket ska inte förväxlas med Kafé Annorlunda, som är en helt annan kaffestuga här på Österlen. På social medier ser jag ofta att människor tar fel på de båda ställena.

Alunbrukets kaffeservering ligger nära Christinehofs slott, och såklart var vi tvungna att ta en sväng inom slottet på hemvägen. Är man som jag, född och uppvuxen här, så är det en oskriven regel att man tittar till allting när man ändå är i området.

Dagens citat:

Om du inte vet vart du är på väg, spelar det ingen roll vilken väg du tar.

Det är på avstickare och sidospår som det mest intressanta och spännande händer har jag märkt. Notering till mig själv; ta fler omvägar och undvik genvägar.

Kram Annika

Scroll to Top