Christinehof

27.000 steg i underbar natur.

Hejsan.

Efter en skön natts sömn så vaknade vi upp, pigga och utvilade på Tastecelebration i Christinehof. När vi gnuggat sömnen ur ögonen gick vi ner för att njuta av Isabels super goda frukost.

I lugn och ro packade vi sedan ihop våra saker, checkade ut och tackade för oss. Vi bytte om till kängor och hängde på oss ryggsäckarna. Istället för att ta bilen för att bara köra hem, så hade vi valt att ägna dagen åt vandring.

Vi följde Verkeåns ringlande väg mot havet. På marken lyste de sista vitsipporna upp så vackert, även om de på sina ställen hade bytt färg och nu sjöng på sista versen.

Efter ett tag kom vi fram till Hallamölla och dess vattenfall.

Vi hade en tanke på att ta oss en dusch i det forsande vattnet, men när vi insåg att vi långtifrån var ensamma på platsen, så sköt vi den upplevelsen på framtiden. Någon duschuppvisning var jag inte direkt sugen på att företa mig. Istället fortsatte vi i åns riktning mot Brösarp.

Genom underbart vacker bokskog vandrade vi och njöt av den sagolika naturen. Ormbunkarna längs åns kanter stod som allra vackrast, och jag kunde nästan inte se  mig mätt på dem.

Ganska snart var vi framme vid Vantalängan. Där stannade vi för en liten paus. Vi åt vars en banan och fyllde på med vätska. Området var fullt av tältande turister och i gräset ringlade en skräckslagen kopparödla hastigt in i det torra gräset.

Därefter gick vår vandring upp över Brösarps vackra backar.

Gullvivorna stod som allra finast i blom. Vi pausade en liten stund och njöt av den vidunderliga utsikten från de norra backarna.

Sedan fortsatte vi med Haväng som vårt slutmål. Framme vid Bengtemölla  började våra magar kurra och benen kändes plötsligt betydligt tyngre. Ja då var det bara att kämpa på. Att lufta fötterna en stund och knyta om kängorna brukar ge nya oanade krafter.

När de första fåren med sina små lamm siktades, ja då visste vi att vi var nära. Vi kände doften av Haväng…

Så var vi till sist framme vid Havängs parkering. Våra stegräknare visade då på drygt 27.000 steg, så att vända tillbaka och hämta bilen var inget alternativ. Vi ringde istället efter ”Taxi Stefan”, som snällt ställde upp och körde oss tillbaka för att hämta hem bilen.

Det var en Kristi himmelfärdshelg helt i min smak. Tusen tack min älskade Emmy♥

Dagens citat:

Tid är mer värdefullt än pengar. Du kan alltid få mer pengar, men aldrig mer tid.

Att spendera en dag med en älskad dotter är för mig det mest värdefulla i hela världen.

Ha en fin dag och kram.

Annika

Ut i det blå med en dotter.

(För ordningens skull vill jag påpeka att det här inlägget inte är sponsrad- eller betald reklam på något vis.) 

 

Hej.

Såhär bakefter så känns det lite som om allting bara var en dröm. Som om jag svävat runt i det blå under ett par dagar tillsammans med min dotter.

Det var under Kristihimmelsfärdshelgen som vi gjorde en liten minisemester tillsammans, jag och Emmy. Vi åkte inte så långt bort, utan vi hamnade i ljuvliga Christinehof och på Residence Tastecelebration. Tillbaka till min barndoms trakter alltså.

Efter att ha blivit väl mottagna av Isabel Brummer, valde vi att ta en liten vandring i den underbara omgivningen.

Vid Verkasjön slog vi oss ner på min favoritbrygga och trollade fram vars en pilsner och lite tilltugg ur min ryggsäck.

På andra sidan sjön spelade någon ”dunkadunka” musik, och i vattnet kom en liten snok simmande som en spejande periskop. Och man kan ju säga att vi verkligen hade tur med vädret.

Sedan gick vi via den lilla stigen ner över Rännebron och fram till Alunbrukets festplats.

Ett tag satt jag där och bara mindes, och försökte få Emmy att förstå hur allting varit en gång.

Sedan var det dags för oss att strosa tillbaka till Isabel och hennes pampiga jägmästarbostaden igen. Det gör mig så glad att det fantastiska huset får fortsätta att glänsa så stolt, så som det verkligen förtjänar. Christinehofs absolut vackraste fastighet tycker jag!

Efter att vi ”pudrat näsorna” en aning och svidat om, så var vi redo för en cava innan middagen.

Så var det dags för middagen. Och jag säger bara wowwww… så himla gott allting var. Vi åt och vi njöt av den delikata trerätters middagen som vi blev serverade.

När skymningen sedan sänkte sig så tassade vi ut i det daggvåta gräset för att beundra den alldeles nyrenoverade klockstapeln, som stolt tronar på höjden ovanför huset. Hela mitt hjärta blev varmt av att man låtit uppföra traktens minnesmärke på nytt. För det ska vi tacka Calle Piper.

Innan det var dags för oss att krypa till kojs satt vi en stund utanför vårt vindsrum. Jag försökte beskriva för Emmy hur vi en gång som barn lekt med en antik rullstol på just den här stora vinden.

Jag tror inte riktigt hon förstod, så därför har jag hittat en bild från mitt arkiv, där min lillasyster leker med den hemma på vinden på Skoghem.

 

Tack fina Isabel för en underbar vistelse hos Er. Jag kan försäkra att vi båda sov gott och att det inte fanns några spöken på vårt rum i alla fall!

Dagens citat:

När jag var liten var jag rädd för mörkret, men nu när jag ser elräkningen, är jag mer rädd för ljuset.

Nej, jag har aldrig varit rädd för varken mörker eller spöken… åtminstone inte spökena här på Christinehof för dem är jag ganska bra vän med.

Kram Annika

 

Spontant som då vi var barn.

Hejsan.

Mina vardagar är för det mesta ganska inrutade och planerad. Jag trivs med att ha det så.

Att starta dagen med en morgontur i Gylleboskogen, gör att det lite enahanda och ensamma kontorsjobbet går lätt som en plätt sedan. Inte minst då jag träffar mina fina badkompis vid bryggan.

Fast ibland blir det inte riktigt som planerat… En dag i förra veckan fick jag ett sms … ska vi ses idag…  en spontan och enkel fråga från min barndomskamrat.

Det kändes precis som då vi var små, då livet lekte och allt var spontant och enkelt.

Självklart sa jag ja till den spontana frågan. Vi fick en underbar eftermiddag i Christinehof. Vi vandrade de stigar vi gjort så många gånger förr. Vi hjälpte varandra att minnas saker från en svunnen tid. Vi la märke till att både vi själva och trakten vi bott i hade förändrats, fast bakom all förändringen så var allting precis som det alltid hade varit. Tack min kära vän för initiativet. Tack Annelie♥

Livet behöver inte vara så komplicerat eller planerat i förväg. Små spontana infall kan bli de finaste minnena i livet.

Som när en liten kille kommer på spontanbesök och vi busar med pinnar i skogen.

Dagens citat:

En vän är någon som sträcker sig efter din hand men når ditt hjärta.

Jag är så tacksam för de människorna som nått mitt hjärta genom livet.

Kram Annika

Sportlovsfika på en slottstrappa.

Hejsan.

En dag på sportlovet passade jag på att träffa ett efterlängtat litet gäng. Det var en kär vän till mig och ett par söta barnbarn. Vi hade bestämt att ses vid Christinehofs slott.

Det var en solig men ganska kall eftermiddag som vi träffades. Vi startade med en liten promenad runt slottet.

Att det kära gamla slottet blivit tämligen chanserat med åren, det var vi helt överens om. För nog hade fasaden behövt en rejäl uppfräschning.

Har man fika med sig i ryggsäcken så måste man såklart fika ganska så omgående. Vi valde att ta plats framför huvudentrén på slottets trappa. Där satt vi sedan och mös i solskenet. Vi åt nybakade kakor, tjejerna drack varm choklad och mina hundar skällde ut andra besökare som om vi ägde stället.

Sedan var vi såklart tvungna att promenera ner om till Skoghem och vända.

Tjejerna lyssnade uppmärksamt på att jag minsann bott i det stora huset när jag var i deras ålder. Minnen från mitt barnkalas där på gräsmattan skrattade vi gott åt, innan vi traskade vidare på den hala stigen.

Dagens citat:

Tidigare var jag rädd för att människor skulle säga: ”vem tror hon att hon är”. Nu har jag modet att stå kvar i mig själv och säga: ”det här är den jag är”.

Ja man får helt enkelt vara som man är.

Kram Annika

(ovanstående bild, Christina Tånnander)

Historievandring i min hembygd.

Hejsan.

Jag har varit på kulturvandring i min hembyggd. En vandring jag gjort massor av gånger tidigare, men med den skillnaden att det nu fanns en kunnig guide med som kunde berätta historian om min fantastiska barndomstrakt.

Den spännande historian om Alunbruket, om Jockum Beck, Christina Piper och om den blomstrande industrin under 1700-talet. Om allt det fick vi höra den här dagen.

Men först startade vi med en underbart god räkmacka i kaffestugans lummiga trädgård.

Fyllda med energi gav vi oss sedan ut i den spännande omgivningen. Kunniga Helena berättade med inlevelse och svarade på alla våra frågor.

Att vandra uppför den största slagghögen har jag gjort massor av gånger, då på starka barnsben … men kanske aldrig förut med samma insikt och tankar på det slit och svett som de arma kvinnorna fick offra – då en gång för länge sedan.

Vi fick berättat för oss den spännande historian härifrån, den plats som för länge sedan kallades för ”en värld för sig själv”.

Vi vandrade förbi den vackra Verkasjön. Sjön som såklart fått sitt namn från ”Verket”.

Efter en härlig eftermiddag som gick alltför fort var det så dags att avsluta dagen. Såklart var jag tvungen att ta en liten avstickare in till ”Slottet”. Det slott som ligger mig så varmt om hjärtat.

Jag tänkte på allt jag nu fått höra om Alunbrukets historia. En historia jag hört förut, men som suddats ut en smula genom åren.

På min tid fanns det mytomspunna ”pysslingahålet”  kvar, en halvt hoprasad tunnel i skifferväggen där vi lekte som barn.

Det enda beviset jag har av det där pysslingahålet är ett bleknat fotografi på min fina barndomskamrat där pysslingarnas hål skymtar mellan trädstammarna i bakgrunden.

Tack Högalunds Kulturvandring och bästa Helena N Olofsson för en härlig och intressant dag.

Dagens citat:

och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.

Ha en fin dag och kram från mig.

Annika

 

En pigg 90-åring.

Hejsan.

I helgen blev vi så sugna på lite utflykt här hemma i vår hembyggd.

Precis just den dagen så fyllde den anrika kaffestugan vid Alunbruket hela 90 år. En fräsch och pigg nittioåring måste jag nog säga.

I den stora lummiga trädgården var det goda möjligheter till avstånd och distans (även om det i min kameravinkel ser ganska trångt ut, så var det rejäla avstånd mellan borden)

Inomhus i den lilla stugan är det också så charmigt och hemtrevligt. Just nu, vid rådande pandemi, så var det dock avstängt, vilket jag tycker kändes tryggt och klokt.

Jag och Stefan njöt av vars en smarrig räkmacka och svart kaffe. Överallt prunkade rabatterna av vackra sommarblommor.

Kaffestugan vid Alunbruket ska inte förväxlas med Kafé Annorlunda, som är en helt annan kaffestuga här på Österlen. På social medier ser jag ofta att människor tar fel på de båda ställena.

Alunbrukets kaffeservering ligger nära Christinehofs slott, och såklart var vi tvungna att ta en sväng inom slottet på hemvägen. Är man som jag, född och uppvuxen här, så är det en oskriven regel att man tittar till allting när man ändå är i området.

Dagens citat:

Om du inte vet vart du är på väg, spelar det ingen roll vilken väg du tar.

Det är på avstickare och sidospår som det mest intressanta och spännande händer har jag märkt. Notering till mig själv; ta fler omvägar och undvik genvägar.

Kram Annika

Härlig egentid.

Hejsan.

I helgen fick jag chansen att ha lite egentid med min fina dotter Amanda. Hon i sin tur hade egentid med sin lilla hund Snowie.

Som småbarnsförälder så är det skönt med några timmars total avkoppling i naturen, och ingen blev gladare än jag, när hon ville ut och vandra tillsammans med mig.

Även om bokskogarna nog är det bland vackraste vi har på Österlen just nu, så är en granskog aldrig heller fel. Ingenstans luktar väl naturen så gott som där. Solen strålade och lilla hundan Snow pinnade på för glatta livet.

Vi vandrade längs Verkeån, förbi Kullama. På långt håll, borta över den blomstrande ängen, kunde man ana den gamla jägmästarbostaden som numera är det välbekanta ”Taste celebration”.

Vila och vatten för liten trött hund är ett måste när man är på vandring.

Och när de små hundbenen blev trött och inte orkade mer så fick det bli ryggsäcksåkning istället,

 

För oss tvåbenta blev det också en stunds rast med lite goa svenska gubbar. Himmel så söta och saftiga.

Alla småbarnsföräldrar borde unna sig regelbunden tid i naturen. Ja, alla gamla mormrar också för den delen.

Dagens citat:

Livet är enklare än du tror. Det gäller bara att acceptera det omöjliga, klara sig utan det oumbärliga och uthärda det outhärdliga.

Livet är underbart, man måste bara bestämma sig för att göra det toppen.

Kram Annika

 

Fortsättning på vår matvandring.

Hejsan.

Det var för ett par veckor sedan som vi ordnade till en alldeles egen matvandring i vår hembyggd. Det första inlägget om det hittar ni HÄR.

Vandring i vår underbara natur och lokalproducerad mat var ju det som stod i fokus.

Efter att ha inmundigat vår andra rätt vid Christinehofs slott, så tog vi bilen till Verkasjön. Även om vi mycket väl kunnat ta apostlahästarna dit, så fick vi ta Stefans stelopererade fot i beaktande. Kryckiga gubbar ville vi ju inte riskera att få med oss hem när dagen var avslutad.

Eftersom vi inte var direkt hungriga, så valde vi att ta en promenad ner till Alunbruket. Via den lilla stigen  ner mot Verkeån och Rännebron, så stod vi snart på den gamla slitna dansbanan. Efter en svängom med våra gubbar vandrade vi tillbaka igen.

Så var det dags att tända grillen och förbereda för huvudrätten.

En huvudrätt som bestod i grillad korv. Hemmagjord viltkorv på bland annat folkilskna grisar från Kivik.

En liten snaps fick det såklart också bli. ”En liden Kivikspärla”! Skål.

Efter det gick vi ”bananas” och frångick vår tanke om lokala produkter. Det blev alltså grillad banan med Marabou mjölkchoklad. Himmelsk gott.

Efter att ha matat en surmulen svan med överblivet korvbröd, var vi tvungna att röra på fläsket igen. Det blev en tur längs med Verkeåns vackra dalgång och ut mot fina Kullamad.

Har man inkomster så får man utgifter, och då får man kissa i det fria. Efter en tur i buskarna var det dags för rätt nummer fem. Kaffe och kanelbulle, producerat i Gyllebo. Och en liten glutenfri köbekaga till lilla Petra förstås.

En underbar dag som jag tackar mina vänner så gott för.

Dagens citat:

Man lever bara en gång? Nej, det är fel – man dör bara en gång. Lever gör du varje dag, om du tar chansen.

Det är upp till oss själva att göra våra dagar så bra som det bara går.

Kram Annika

 

Olssons och Berggrens matvandrar.

Hejsan.

Att hitta på saker ute i vår natur, det är helt i  min smak. Att matvandra med vänner, det är en sådan sak man kan göra och som alltid bara blir lyckat.

Här på Österlen arrangeras lite sådana evenemang nu har jag sett. Men man kan göra sin alldeles egna matvandring också. Det gjorde vi förra helgen.

Välförsedda med allehanda skrovmål träffades vi i min hembyggd. Vid Christinehofs slott möttes vi. Planen var en femrätters meny, så ekologiskt och närodlat som möjligt. Som de skåningar vi är, så var vi såklart hungriga direkt.

Första rätten var en ”himmagjord” laxbakelse rullad i egenhändigt krossade ostbågar.

Till det drack vi en himmelskt god cider från Tosterup.

När första rätten var uppäten var det dags för lite vandring.

Vi passerade underbara Borstakärr som är en artrik och alltid lika vacker plats att besöka.

Fast såhär vackert har det inte alltid varit här. När jag var barn så fanns det ett vildsvinshägn här istället. Det var å andra sidan väldigt spännande att vara här och mata vilda grisar istället.

Vi strövade vidare och njöt av Christinehofs vackra natur.

Kramades gjorde vi såklart, men bara inom respektive familj. För förstås så tänkte vi på folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Så kom vi fram till den charmiga lilla ”åttakanten” och ett åldrat naturkonstverk.

Då var det dags för rätt nummer två. Det blev en god kavring med ostkräm, lite lök och rökt älghjärta. Till det smaskade vi i oss lite rökta ölkorvsbitar, även de från vilda djur i skogen. Mer närproducerat blir det nästan inte. Så himla gott!!

Sedan vandrade vi vidare, men det får ni läsa om i ett senare inlägg.

fortsättning följer.

Dagens citat:

Det är inte allt som kan räknas som räknas, och inte allt som räknas som kan räknas.

Men att ”femrätters” är mycket mat, det borde vi kunna räknat ut.

Kram på er från mig, Annika

En massa minnen.

Hejsan.

För en tid sedan var jag vid Christinehof och vandrade. Såklart passerade jag Alunbruket, en plats som bär på så många minnen.

Det är inte bara mina egna lättsamma minnen som platsen ruvar på. Nej, en gång för länge sedan var här en av Sveriges mest betydande industrier.

Skiffer bröts och förädlades till alun här. De stora röda slagghögarna påminner om flydda dagar. Även om det där röda för mig och min generation mer minner om dans, ungdom och kärlek. Kanske en och annan fylla också…

Såklart var jag tvungen att ta en sväng ner om festplatsen.

Gamla kära Alunbruket, eller ”Alunabruged”, som jag minns att vi från trakten sa.

Jag strosade vidare mot Andrarums kaffestuga, där jag parkerat min bil. En sista bild knäppte jag på alla charmiga små halmtak. Gamla och nya byggnader som bildar en gullig liten ”kaffestugeby”. I mitt minne kom plötsligt namn som ”Kaffekarlsson” och ”Johan Bus” upp.  Åhh vad jag önskat att jag mindes mer …

Hemma i Gyllebo väntade självaste ”Lejonkungen”.  Jag skakade fort av mig alla minnen från den vilda ungdomen och tog på mig mormorsrollen istället.

Dagens citat:

Ge dig själv permission för att bara lämna allting som ger dig dåliga vibbar.

Fast jag brukar ge mig själv permission för att återvända till sånt som ger mig bra vibbar. Goda minnen kan man återuppleva i minnet och få nytta av såååå många gånger.

Ha det fint. Kram Annika

 

Scroll to Top