Christinehof

En pigg 90-åring.

Hejsan.

I helgen blev vi så sugna på lite utflykt här hemma i vår hembyggd.

Precis just den dagen så fyllde den anrika kaffestugan vid Alunbruket hela 90 år. En fräsch och pigg nittioåring måste jag nog säga.

I den stora lummiga trädgården var det goda möjligheter till avstånd och distans (även om det i min kameravinkel ser ganska trångt ut, så var det rejäla avstånd mellan borden)

Inomhus i den lilla stugan är det också så charmigt och hemtrevligt. Just nu, vid rådande pandemi, så var det dock avstängt, vilket jag tycker kändes tryggt och klokt.

Jag och Stefan njöt av vars en smarrig räkmacka och svart kaffe. Överallt prunkade rabatterna av vackra sommarblommor.

Kaffestugan vid Alunbruket ska inte förväxlas med Kafé Annorlunda, som är en helt annan kaffestuga här på Österlen. På social medier ser jag ofta att människor tar fel på de båda ställena.

Alunbrukets kaffeservering ligger nära Christinehofs slott, och såklart var vi tvungna att ta en sväng inom slottet på hemvägen. Är man som jag, född och uppvuxen här, så är det en oskriven regel att man tittar till allting när man ändå är i området.

Dagens citat:

Om du inte vet vart du är på väg, spelar det ingen roll vilken väg du tar.

Det är på avstickare och sidospår som det mest intressanta och spännande händer har jag märkt. Notering till mig själv; ta fler omvägar och undvik genvägar.

Kram Annika

Härlig egentid.

Hejsan.

I helgen fick jag chansen att ha lite egentid med min fina dotter Amanda. Hon i sin tur hade egentid med sin lilla hund Snowie.

Som småbarnsförälder så är det skönt med några timmars total avkoppling i naturen, och ingen blev gladare än jag, när hon ville ut och vandra tillsammans med mig.

Även om bokskogarna nog är det bland vackraste vi har på Österlen just nu, så är en granskog aldrig heller fel. Ingenstans luktar väl naturen så gott som där. Solen strålade och lilla hundan Snow pinnade på för glatta livet.

Vi vandrade längs Verkeån, förbi Kullama. På långt håll, borta över den blomstrande ängen, kunde man ana den gamla jägmästarbostaden som numera är det välbekanta ”Taste celebration”.

Vila och vatten för liten trött hund är ett måste när man är på vandring.

Och när de små hundbenen blev trött och inte orkade mer så fick det bli ryggsäcksåkning istället,

 

För oss tvåbenta blev det också en stunds rast med lite goa svenska gubbar. Himmel så söta och saftiga.

Alla småbarnsföräldrar borde unna sig regelbunden tid i naturen. Ja, alla gamla mormrar också för den delen.

Dagens citat:

Livet är enklare än du tror. Det gäller bara att acceptera det omöjliga, klara sig utan det oumbärliga och uthärda det outhärdliga.

Livet är underbart, man måste bara bestämma sig för att göra det toppen.

Kram Annika

 

Fortsättning på vår matvandring.

Hejsan.

Det var för ett par veckor sedan som vi ordnade till en alldeles egen matvandring i vår hembyggd. Det första inlägget om det hittar ni HÄR.

Vandring i vår underbara natur och lokalproducerad mat var ju det som stod i fokus.

Efter att ha inmundigat vår andra rätt vid Christinehofs slott, så tog vi bilen till Verkasjön. Även om vi mycket väl kunnat ta apostlahästarna dit, så fick vi ta Stefans stelopererade fot i beaktande. Kryckiga gubbar ville vi ju inte riskera att få med oss hem när dagen var avslutad.

Eftersom vi inte var direkt hungriga, så valde vi att ta en promenad ner till Alunbruket. Via den lilla stigen  ner mot Verkeån och Rännebron, så stod vi snart på den gamla slitna dansbanan. Efter en svängom med våra gubbar vandrade vi tillbaka igen.

Så var det dags att tända grillen och förbereda för huvudrätten.

En huvudrätt som bestod i grillad korv. Hemmagjord viltkorv på bland annat folkilskna grisar från Kivik.

En liten snaps fick det såklart också bli. ”En liden Kivikspärla”! Skål.

Efter det gick vi ”bananas” och frångick vår tanke om lokala produkter. Det blev alltså grillad banan med Marabou mjölkchoklad. Himmelsk gott.

Efter att ha matat en surmulen svan med överblivet korvbröd, var vi tvungna att röra på fläsket igen. Det blev en tur längs med Verkeåns vackra dalgång och ut mot fina Kullamad.

Har man inkomster så får man utgifter, och då får man kissa i det fria. Efter en tur i buskarna var det dags för rätt nummer fem. Kaffe och kanelbulle, producerat i Gyllebo. Och en liten glutenfri köbekaga till lilla Petra förstås.

En underbar dag som jag tackar mina vänner så gott för.

Dagens citat:

Man lever bara en gång? Nej, det är fel – man dör bara en gång. Lever gör du varje dag, om du tar chansen.

Det är upp till oss själva att göra våra dagar så bra som det bara går.

Kram Annika

 

Olssons och Berggrens matvandrar.

Hejsan.

Att hitta på saker ute i vår natur, det är helt i  min smak. Att matvandra med vänner, det är en sådan sak man kan göra och som alltid bara blir lyckat.

Här på Österlen arrangeras lite sådana evenemang nu har jag sett. Men man kan göra sin alldeles egna matvandring också. Det gjorde vi förra helgen.

Välförsedda med allehanda skrovmål träffades vi i min hembyggd. Vid Christinehofs slott möttes vi. Planen var en femrätters meny, så ekologiskt och närodlat som möjligt. Som de skåningar vi är, så var vi såklart hungriga direkt.

Första rätten var en ”himmagjord” laxbakelse rullad i egenhändigt krossade ostbågar.

Till det drack vi en himmelskt god cider från Tosterup.

När första rätten var uppäten var det dags för lite vandring.

Vi passerade underbara Borstakärr som är en artrik och alltid lika vacker plats att besöka.

Fast såhär vackert har det inte alltid varit här. När jag var barn så fanns det ett vildsvinshägn här istället. Det var å andra sidan väldigt spännande att vara här och mata vilda grisar istället.

Vi strövade vidare och njöt av Christinehofs vackra natur.

Kramades gjorde vi såklart, men bara inom respektive familj. För förstås så tänkte vi på folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Så kom vi fram till den charmiga lilla ”åttakanten” och ett åldrat naturkonstverk.

Då var det dags för rätt nummer två. Det blev en god kavring med ostkräm, lite lök och rökt älghjärta. Till det smaskade vi i oss lite rökta ölkorvsbitar, även de från vilda djur i skogen. Mer närproducerat blir det nästan inte. Så himla gott!!

Sedan vandrade vi vidare, men det får ni läsa om i ett senare inlägg.

fortsättning följer.

Dagens citat:

Det är inte allt som kan räknas som räknas, och inte allt som räknas som kan räknas.

Men att ”femrätters” är mycket mat, det borde vi kunna räknat ut.

Kram på er från mig, Annika

En massa minnen.

Hejsan.

För en tid sedan var jag vid Christinehof och vandrade. Såklart passerade jag Alunbruket, en plats som bär på så många minnen.

Det är inte bara mina egna lättsamma minnen som platsen ruvar på. Nej, en gång för länge sedan var här en av Sveriges mest betydande industrier.

Skiffer bröts och förädlades till alun här. De stora röda slagghögarna påminner om flydda dagar. Även om det där röda för mig och min generation mer minner om dans, ungdom och kärlek. Kanske en och annan fylla också…

Såklart var jag tvungen att ta en sväng ner om festplatsen.

Gamla kära Alunbruket, eller ”Alunabruged”, som jag minns att vi från trakten sa.

Jag strosade vidare mot Andrarums kaffestuga, där jag parkerat min bil. En sista bild knäppte jag på alla charmiga små halmtak. Gamla och nya byggnader som bildar en gullig liten ”kaffestugeby”. I mitt minne kom plötsligt namn som ”Kaffekarlsson” och ”Johan Bus” upp.  Åhh vad jag önskat att jag mindes mer …

Hemma i Gyllebo väntade självaste ”Lejonkungen”.  Jag skakade fort av mig alla minnen från den vilda ungdomen och tog på mig mormorsrollen istället.

Dagens citat:

Ge dig själv permission för att bara lämna allting som ger dig dåliga vibbar.

Fast jag brukar ge mig själv permission för att återvända till sånt som ger mig bra vibbar. Goda minnen kan man återuppleva i minnet och få nytta av såååå många gånger.

Ha det fint. Kram Annika

 

Den gamla kastanjeallén.

Hejsan.

Den där gamla slagdängan som Flamingokvintetten gnolade på under 70-talet, den måste väl ändå ha sitt ursprung här.

Den underbara kastanjeallén i Christinehof som kommer från fyra olika håll och möts i i ett charmigt litet kors. Ett kors som för mig är så väldigt välbekant. Så många minnen som jag har härifrån. Ännu gulligare var det då jag var barn och de stora hagarna var försedda med stora trägrindar i varje hörn. Som barn satt vi ofta uppkrupna på dem och spanade och tänkte ut roliga upptåg att hitta på.

Morgonen då jag och mina hundar vandrade här så kunde jag glatt konstatera att man nu ersatt några döda träden men nya. Sånt gör mig glad.

Jag strosade längs den stora hagen som vi alltid kallade för ”Långe ettan”, och kom fram till den lilla husklungan där Jägmästarbostaden ligger. Det stora pampiga huset, där Tastecelebration idag håller hus.

Jag gick nerför backen och njöt av de charmiga små husen med sina gamla, mossbeklädda halmtak.

På ängen vid Kullamad ringlade Verkeån sig vackert fram i landskapet.

Så passerade jag det gamla Hospitalet. Ett hus som lär vara från mitten av 1700-talet och då upprättades för att vara fattighus och sjukstuga.

Med en låt av Flamingokvintetten snurrande i mitt huvud, fortsatte jag min vandring mot Alunbruket … men det får ni kanske hänga med på en annan gång.

Dagens citat:

Om du tror att äventyr är farligt, prova tristess, den är dödlig!

För att finna äventyr behöver man inte fara till andra sidan jordklotet. Upptäckter och äventyr kan man hitta precis överallt, om man verkligen bestämmer sig för att se dem.

Ha en fin dag och kram Annika

 

Marken jag känner så väl.

Hejsan.

Det finns en plats som jag känner mer än alla andra platser. Det finns en väg som för mig är så välbekant. En plats jag lärt känna som barn. Men i likhet med mig själv så har vägen förändrats en smula. Jag själv har förmodligen blivit lite vidare och bredare över vissa partier. Medan min väg med åren har krympt. Från att ha varit en körbar grusväg, finns nu bara en smal stig kvar.

Vägen till mitt barndomshem. Den lilla vägen till Skoghem.

I helgen när jag vandrade längs med Verkeån vid Christinehof, så kunde jag inte motstå lusten att svänga ner om till Skoghem. Mina båda småhundar var vilda av glädje och skuttade glada upp och ner vid min sida.

Jag hittade tillbaka till ”stora stenen”. Den sten som vi barn så ofta lekte vid. Den gräsliga graffiti som vi en gång försett den med, var sedan länge borta och hade ersatts av grön mossa istället.

Nere i den lilla dalen forsade bäcken som vanligt fram. Jag log igenkännande när jag fick syn på den märkliga lilla vattenkällan som alltid funnits där. En liten källa med alldeles rödfärgat vatten, förmodligen från traktens speciella alunskiffer. Alla minnen fladdrade som en flashback upp i mitt hjärnkontor. Alltså, ni anar inte hur mycket kul man som barn kan ha med en sådan här bäck och lite rödfärgat vatten…

En lång stund stod jag där vid den lilla bäcken och njöt. Naturen hade förändrats, men ändå inte. Allt var så väldigt välbekant bara lite åldrat.

Så vandrade jag tillbaks igen på den väg jag gått så många gånger förr. Upp mot den lilla gulliga brandstationen och allt annat välbekant där i Christinehof.

Dagens citat:

Vi föddes en dag. Vi kommer att dö en dag. Vi kan förändras på en dag. Och vi kan bli förälskade på bara en dag. Allting kan hända, på bara en dag.

Se alltid framåt, men plocka fram de fina minnena och njut av dem lite då och då.

Ha det riktigt bra och kram från mig.

Annika

 

 

Ett slott i höstskrud.

Gomorron.

Christinehofs slott hade klätt sig i höstskrud!

Den gamla kastanjeallén som leder in till slottet hade nästan fällt alla sina löv.  På andra sidan sjön skymtade Skoghem i höstdiset. Mitt älskade barndomshem.

Jag stannade min gamla Volvo på parkeringen och tog ett djupt andetag. Christinehofsluft – det finns inget bättre.

Jag och Johnny valde den lilla stigen som jag gått så många gånger förut. Stigen som en gång för länge sedan varit en grusväg.

Jag följde stigen ända fram tills jag kunde skymta Skoghem mellan buskarna.

Mitt i skogen låg en välkänd gammal bänk bortglömd. Vädret var fuktigt och hunden Johnny njöt i fulla drag.

Vi passerade den lilla ”åttakanten” och den damm där jag en gång räddat kattungar från ett cementrör. Det var väldigt länge sedan, ja nästan ett helt liv sedan, ändå finns minnena tydligt kvar hos mig.

Vi passerade trädgårdsmästarbostaden och gick en sväng bort till Borrstakärr.

Det täta, fina duggregn gjorde oss till sist ganska blöta. Nöjda för dagen vände vi åter till parkeringen och till min ”skruttibangbangbil”.

Dagens citat:

Starka människor slutar att anstränga sig om de känner sig ovälkomna. De ställer sig inte in eller ber om att få vara med. De går bara därifrån …

Ha en fin dag och kram.

Annika

Slottet jag äger.

Hej.

Christinehof, mitt älskade fina slott! Slottet som är mitt, åtminstone i hjärtat!

Såklart är jag ingen lagfaren ägare. Slottet är en fideikomiss och ägs som alltid, av familjen Piper.

Jag är född och uppvuxen ett stenkast härifrån och har spenderat en stor del av min barndom runt det här gamla slottet. Häftigare lekplats får man leta efter.

När jag var barn så var slottet rosa och på gräsmattan stod en gammal brandbil. På vintern kunde man åka kana nerför de isiga stenräckena, även om det inte var så positivt för byxbaken.

Det var en massa gamla minnen som sköljde över mig den morgonen då jag och hunden Johnny var här.

Åttakanten, huset där vi som barn hittade på så mycket bus. Bus som vuxna nog inte hade gillat. Det där bör vara glömt och preskriberat vid det här laget. Fast det är nog mest naturen jag älskar av allting här.

Jag slutar nog aldrig älska det här gamla slottet och den här underbara platsen. Såklart ruvar Christinehof på långt mer gamla minnen än jag själv. Om dess historia kan man googla. Gör det någon gång, för den är väldigt intressant.

Jag minns när det okantade staketet runt slottet var alldeles nytt. Nu är det mjukt av mossa och av åldrande. Jag undrar om mina ålderstecken syns lika tydliga på mig? Då hoppas jag att de åtminstone är lika vackra.

Som en liten hälsning kikade solen fram för en liten stund i den annars jämngråa dagen.

Dagens citat:

När du vet ditt sanna värde kan ingen någonsin få dig att känna dig värdelös.

Ha en fin dag och glöm inte att visa lite extra kärlek idag. Och har ni inget bra utflyktsmål inför helgen, så kan jag varmt rekommendera en vandring i ekoparken.

Annika

 

Ekoparken där jag har mina rötter.

Hej.

En av Österlens vackraste platser (om jag får bestämma) det måste absolut vara Christinehof.

Här är jag född och uppvuxen, och här har jag haft den ljuvligaste naturen som min lekplats.

Det var i helgen när min käre Stefan var på vildsvinsjakt i Kivik, som jag och hunden Johnny passade på att njuta av en lång promenad i Christinehofs sagolika ekopark.

Vildsvin är jag uppvuxen med. Vid Christinehof fanns vilda grisar i stora hägn, när jag var barn. Med åren hände något och numera finns det grisar överallt. Just i Kivik är de lite för många och lite för närgångna mot människor. Den här dagen var jägare samlade till skyddsjakt och viltvård där. Grisarna är ju inte bara skräckinjagande, de förstör ju väldigt mycket mark också. Ynglar av sig gör de så man blir mörkrädd.

Men jag och Johnny njöt av en härlig runda utan att möta ett enda svin den här morgonen. (Fotot ovanför tog jag i somras någonstans på Österlen.)

Bakom träden skymtade det stall där jag en gång som barn hittade en åsna. Såklart var det någon som ägde den där åsnan. Men på barns vis fantiserade jag om att det var min egen hemliga åsna.

Vi passerade det vackra huset som kallas ”trädgårdsmästarebostaden”.

Plötsligt kikade några solstrålar fram genom de tjocka molnen, och borta i hagen hade hästarna nog nyss vaknat.

Det sägs att ju äldre träden är i en skog ju mer välbehag och sinnesfrid skänker de oss människor. Vill man må extra bra, då är det absolut hit man ska åka.

Christinehof – för alltid i mitt hjärta. Och kanske i just ditt hjärta också!

Dagens citat:

Naturen är aldrig banal.

Må fint.

Kram Annika

Scroll to Top