Christinehof

En massa minnen.

Hejsan.

För en tid sedan var jag vid Christinehof och vandrade. Såklart passerade jag Alunbruket, en plats som bär på så många minnen.

Det är inte bara mina egna lättsamma minnen som platsen ruvar på. Nej, en gång för länge sedan var här en av Sveriges mest betydande industrier.

Skiffer bröts och förädlades till alun här. De stora röda slagghögarna påminner om flydda dagar. Även om det där röda för mig och min generation mer minner om dans, ungdom och kärlek. Kanske en och annan fylla också…

Såklart var jag tvungen att ta en sväng ner om festplatsen.

Gamla kära Alunbruket, eller ”Alunabruged”, som jag minns att vi från trakten sa.

Jag strosade vidare mot Andrarums kaffestuga, där jag parkerat min bil. En sista bild knäppte jag på alla charmiga små halmtak. Gamla och nya byggnader som bildar en gullig liten ”kaffestugeby”. I mitt minne kom plötsligt namn som ”Kaffekarlsson” och ”Johan Bus” upp.  Åhh vad jag önskat att jag mindes mer …

Hemma i Gyllebo väntade självaste ”Lejonkungen”.  Jag skakade fort av mig alla minnen från den vilda ungdomen och tog på mig mormorsrollen istället.

Dagens citat:

Ge dig själv permission för att bara lämna allting som ger dig dåliga vibbar.

Fast jag brukar ge mig själv permission för att återvända till sånt som ger mig bra vibbar. Goda minnen kan man återuppleva i minnet och få nytta av såååå många gånger.

Ha det fint. Kram Annika

 

Den gamla kastanjeallén.

Hejsan.

Den där gamla slagdängan som Flamingokvintetten gnolade på under 70-talet, den måste väl ändå ha sitt ursprung här.

Den underbara kastanjeallén i Christinehof som kommer från fyra olika håll och möts i i ett charmigt litet kors. Ett kors som för mig är så väldigt välbekant. Så många minnen som jag har härifrån. Ännu gulligare var det då jag var barn och de stora hagarna var försedda med stora trägrindar i varje hörn. Som barn satt vi ofta uppkrupna på dem och spanade och tänkte ut roliga upptåg att hitta på.

Morgonen då jag och mina hundar vandrade här så kunde jag glatt konstatera att man nu ersatt några döda träden men nya. Sånt gör mig glad.

Jag strosade längs den stora hagen som vi alltid kallade för ”Långe ettan”, och kom fram till den lilla husklungan där Jägmästarbostaden ligger. Det stora pampiga huset, där Tastecelebration idag håller hus.

Jag gick nerför backen och njöt av de charmiga små husen med sina gamla, mossbeklädda halmtak.

På ängen vid Kullamad ringlade Verkeån sig vackert fram i landskapet.

Så passerade jag det gamla Hospitalet. Ett hus som lär vara från mitten av 1700-talet och då upprättades för att vara fattighus och sjukstuga.

Med en låt av Flamingokvintetten snurrande i mitt huvud, fortsatte jag min vandring mot Alunbruket … men det får ni kanske hänga med på en annan gång.

Dagens citat:

Om du tror att äventyr är farligt, prova tristess, den är dödlig!

För att finna äventyr behöver man inte fara till andra sidan jordklotet. Upptäckter och äventyr kan man hitta precis överallt, om man verkligen bestämmer sig för att se dem.

Ha en fin dag och kram Annika

 

Marken jag känner så väl.

Hejsan.

Det finns en plats som jag känner mer än alla andra platser. Det finns en väg som för mig är så välbekant. En plats jag lärt känna som barn. Men i likhet med mig själv så har vägen förändrats en smula. Jag själv har förmodligen blivit lite vidare och bredare över vissa partier. Medan min väg med åren har krympt. Från att ha varit en körbar grusväg, finns nu bara en smal stig kvar.

Vägen till mitt barndomshem. Den lilla vägen till Skoghem.

I helgen när jag vandrade längs med Verkeån vid Christinehof, så kunde jag inte motstå lusten att svänga ner om till Skoghem. Mina båda småhundar var vilda av glädje och skuttade glada upp och ner vid min sida.

Jag hittade tillbaka till ”stora stenen”. Den sten som vi barn så ofta lekte vid. Den gräsliga graffiti som vi en gång försett den med, var sedan länge borta och hade ersatts av grön mossa istället.

Nere i den lilla dalen forsade bäcken som vanligt fram. Jag log igenkännande när jag fick syn på den märkliga lilla vattenkällan som alltid funnits där. En liten källa med alldeles rödfärgat vatten, förmodligen från traktens speciella alunskiffer. Alla minnen fladdrade som en flashback upp i mitt hjärnkontor. Alltså, ni anar inte hur mycket kul man som barn kan ha med en sådan här bäck och lite rödfärgat vatten…

En lång stund stod jag där vid den lilla bäcken och njöt. Naturen hade förändrats, men ändå inte. Allt var så väldigt välbekant bara lite åldrat.

Så vandrade jag tillbaks igen på den väg jag gått så många gånger förr. Upp mot den lilla gulliga brandstationen och allt annat välbekant där i Christinehof.

Dagens citat:

Vi föddes en dag. Vi kommer att dö en dag. Vi kan förändras på en dag. Och vi kan bli förälskade på bara en dag. Allting kan hända, på bara en dag.

Se alltid framåt, men plocka fram de fina minnena och njut av dem lite då och då.

Ha det riktigt bra och kram från mig.

Annika

 

 

Ett slott i höstskrud.

Gomorron.

Christinehofs slott hade klätt sig i höstskrud!

Den gamla kastanjeallén som leder in till slottet hade nästan fällt alla sina löv.  På andra sidan sjön skymtade Skoghem i höstdiset. Mitt älskade barndomshem.

Jag stannade min gamla Volvo på parkeringen och tog ett djupt andetag. Christinehofsluft – det finns inget bättre.

Jag och Johnny valde den lilla stigen som jag gått så många gånger förut. Stigen som en gång för länge sedan varit en grusväg.

Jag följde stigen ända fram tills jag kunde skymta Skoghem mellan buskarna.

Mitt i skogen låg en välkänd gammal bänk bortglömd. Vädret var fuktigt och hunden Johnny njöt i fulla drag.

Vi passerade den lilla ”åttakanten” och den damm där jag en gång räddat kattungar från ett cementrör. Det var väldigt länge sedan, ja nästan ett helt liv sedan, ändå finns minnena tydligt kvar hos mig.

Vi passerade trädgårdsmästarbostaden och gick en sväng bort till Borrstakärr.

Det täta, fina duggregn gjorde oss till sist ganska blöta. Nöjda för dagen vände vi åter till parkeringen och till min ”skruttibangbangbil”.

Dagens citat:

Starka människor slutar att anstränga sig om de känner sig ovälkomna. De ställer sig inte in eller ber om att få vara med. De går bara därifrån …

Ha en fin dag och kram.

Annika

Slottet jag äger.

Hej.

Christinehof, mitt älskade fina slott! Slottet som är mitt, åtminstone i hjärtat!

Såklart är jag ingen lagfaren ägare. Slottet är en fideikomiss och ägs som alltid, av familjen Piper.

Jag är född och uppvuxen ett stenkast härifrån och har spenderat en stor del av min barndom runt det här gamla slottet. Häftigare lekplats får man leta efter.

När jag var barn så var slottet rosa och på gräsmattan stod en gammal brandbil. På vintern kunde man åka kana nerför de isiga stenräckena, även om det inte var så positivt för byxbaken.

Det var en massa gamla minnen som sköljde över mig den morgonen då jag och hunden Johnny var här.

Åttakanten, huset där vi som barn hittade på så mycket bus. Bus som vuxna nog inte hade gillat. Det där bör vara glömt och preskriberat vid det här laget. Fast det är nog mest naturen jag älskar av allting här.

Jag slutar nog aldrig älska det här gamla slottet och den här underbara platsen. Såklart ruvar Christinehof på långt mer gamla minnen än jag själv. Om dess historia kan man googla. Gör det någon gång, för den är väldigt intressant.

Jag minns när det okantade staketet runt slottet var alldeles nytt. Nu är det mjukt av mossa och av åldrande. Jag undrar om mina ålderstecken syns lika tydliga på mig? Då hoppas jag att de åtminstone är lika vackra.

Som en liten hälsning kikade solen fram för en liten stund i den annars jämngråa dagen.

Dagens citat:

När du vet ditt sanna värde kan ingen någonsin få dig att känna dig värdelös.

Ha en fin dag och glöm inte att visa lite extra kärlek idag. Och har ni inget bra utflyktsmål inför helgen, så kan jag varmt rekommendera en vandring i ekoparken.

Annika

 

Ekoparken där jag har mina rötter.

Hej.

En av Österlens vackraste platser (om jag får bestämma) det måste absolut vara Christinehof.

Här är jag född och uppvuxen, och här har jag haft den ljuvligaste naturen som min lekplats.

Det var i helgen när min käre Stefan var på vildsvinsjakt i Kivik, som jag och hunden Johnny passade på att njuta av en lång promenad i Christinehofs sagolika ekopark.

Vildsvin är jag uppvuxen med. Vid Christinehof fanns vilda grisar i stora hägn, när jag var barn. Med åren hände något och numera finns det grisar överallt. Just i Kivik är de lite för många och lite för närgångna mot människor. Den här dagen var jägare samlade till skyddsjakt och viltvård där. Grisarna är ju inte bara skräckinjagande, de förstör ju väldigt mycket mark också. Ynglar av sig gör de så man blir mörkrädd.

Men jag och Johnny njöt av en härlig runda utan att möta ett enda svin den här morgonen. (Fotot ovanför tog jag i somras någonstans på Österlen.)

Bakom träden skymtade det stall där jag en gång som barn hittade en åsna. Såklart var det någon som ägde den där åsnan. Men på barns vis fantiserade jag om att det var min egen hemliga åsna.

Vi passerade det vackra huset som kallas ”trädgårdsmästarebostaden”.

Plötsligt kikade några solstrålar fram genom de tjocka molnen, och borta i hagen hade hästarna nog nyss vaknat.

Det sägs att ju äldre träden är i en skog ju mer välbehag och sinnesfrid skänker de oss människor. Vill man må extra bra, då är det absolut hit man ska åka.

Christinehof – för alltid i mitt hjärta. Och kanske i just ditt hjärta också!

Dagens citat:

Naturen är aldrig banal.

Må fint.

Kram Annika

Så många minnen.

Ja ni är säkert väldigt många, som har en massa minnen kring den här platsen på Österlen. Det har i alla fall jag!

Det underbart vackra Alunbruket. Platsen som under många år var en välbesökt festplats, både vid pingst och midsommar.

Jag älskade festerna i Alunbruket. Särskilt väl minns jag året då Hasse Kvinnaböske Andersson hade slagit igenom med sin ”Änglahund”. Bilköerna hit ringlade sig sakta fram, ända från Eljaröds by. Det året slogs alla publikrekord.

Att det var en bedårande vacker plats, det tänkte jag nog inte så särskilt mycket på. Inte då när jag var ung åtminstone. Jag minns mest hur kul vi hade, och hur bra det gick att cykla från den höga backen ner på dansgolvet där vi gjorde långa svarta blomssträck … För den här platsen var så mycket mer för oss barn i trakten, än bara ett dansställe två gånger om året.

Eftersom jag bodde så nära så fick jag gå på festerna långt innan jag kanske egentligen hade åldern inne för det. Det där var väldigt spännande, och ännu minns jag var de tuffaste raggarna hade sitt tillhåll. Dit upp smög jag mig såklart, även om jag nog lovat att jag inte skulle.

Det här är en plats som jag gärna åker en sväng till då och då. Nu förtiden lägger jag lite mer märke till den underbart vackra naturen här är och allt djurliv som finns runt omkring. Men minnena blir så väldigt tydliga när jag är här. Jag kan ju faktiskt nästan höra Lasse Stefanz spela upp till kvällens sista dans. Och jag lägger märke till små spår som minner om en fantastisk ungsomstid.

Ja, vi är många med mig som har så mycket minnen från den här platsen. Några önskar kanske att de hade minnet i behåll … för blött kunde det allt bli om det ville sig illa. Både invärtes och utvärtes.

Dagens cita:

Det som ligger bakom dig och det som väntar dig är ingenting i jämförelse med det som finns gömt inom dig.

Hoppas ni får en riktigt fin dag och kram på er.

Annika

En regnig morgon vid Verkasjön.

Hejsan.

En regnig och grå morgon i förra veckan parkerade jag min bil på en ganska välkänd plats för mig.

Jag stannade vid Verkasjön uppe vid Christinehof.

När jag var liten så var det här min lekplats. En sagolik natur som jag älskade.

Det mesta var sig ganska likt där tyckte jag. Förutom att det var uppsatt en räddningsboj vid varenda brygga. Bra, tänkte jag.

När jag var barn så vågade jag inte bada här så ofta. Vi barn fick inpräntat genom bägge öronen att Verkasjön minsann var full av blodiglar och sådana djur var inte lätta att få bort från skinnet ifall de väl bitit sig fast. Huruvida det där var särskilt sant, det vet jag egentligen inte. Jag fick aldrig några iglar, de få gånger jag faktiskt tjuvbadade här.

Strax intill sjön går en vandringsled. Här finns ett rejält vindskydd för övernattning och en praktisk grillplats, som även kan tjäna som värmekälla om natten är sval.

Från Verkasjön går det en liten stig som leder ner till Alunbruket. För att komma över Verkeån så går man på den gulliga bron som vi kallade för Rännebron när jag var barn Och så heter den nog fortfarande skulle jag tro.

Kanske är det någon som känner igen den här lilla bron från filmen Äppelkriget med Hasse & Tage?

På andra sidan ån finns de särskilda röda backarna som är karaktäristiska för bygden här. Det är slagghögar från tiden då det bröts alunskiffer.

Marken blir alltid en enda röd sörja när det är regn och rusk. Att klä sig i vita kläder och skor på den här platsen är ett synnerligen dumt val. Det har några människor fått erfara, det har jag sett med egna ögon. Det var när platsen var ett välkänt festställe vid både pingst och midsommar.

Såklart kunde jag inte låta bli att vandra ner till den gamla festplatsen. ”Karen” (som vi kallade det) med sin dansbana, som ännu finns kvar där mitt i naturen. En plats som bär på så många minnen så vi får nog vara glada över att stället inte kan tala. Fler bilderna därifrån får ni kika på i ett annat inlägg framöver.

Ditt hjärta har inget val, det måste följa med dit du går, men du har ett val och det är att följa ditt hjärta och se vart det leder dig.

Ha det gott och tack för ni kikar in här på min blogg.

Kram Annika

 

 

 

Helgen då Österlen Lyser.

(inlägget innehåller reklamlänkar)
Hej hej.
Den här helgen lyser Österlen upp lite mer än vanligt.
Sedan många år tillbaka så har Österlens små byar tävlat lite om vem som kan bli årets ljusby och vem som då lyckas lysa upp mest. Det tänds tusentals marschaller längs med gator och små torg. Man går ut ur stugorna, man träffas och äter grillad korv. Alla små och stora byar är med.
Det har också blivit lite av ett startskott för att lysa upp sina egna små trädgårdar. Det hängs upp ljusslingor i träd och buskar och många smyckar sina uppfarter med ljus och marschaller.
Ett härligt och mysigt inslag vid den här tiden på året när mörkret annars tar över.
Ikväll klockan 17.00 är det en ljusmanifestation på Christinehofs slott. En manifestation för att stoppa de galna gruvplanerna på vårt vackra Österlen.
Bilderna är från ett tidigare år, då Christinehof lystes upp under ”Österlen Lyser”.
Mitt härligaste minnet från Österlen Lyser, det var det där året då jag fick för mig att springa en halvmara i mörkret.
Jag minns att jag tänkte att det där kan väl inte vara så himla svårt … en mil hade jag ju klarat förut … bara dubbelt så långt …
Det var tuffare än vad jag någonsin trott, men det var samtidigt så himla mysigt att springa i mörker med bara en pannlampa och passera små Österlenska byar med massor av marschaller och människor som peppade. Det vill jag gärna uppleva igen.
Kvällens citat:
Varje möjlighet har ett problem.
Varje problem har en möjlighet.
Tips:
Det är nu bara några timmar kvar att fynda Markslöjdens julbelysning på Camprade.
Min adventsstjärna som jag klickade hem var återigen slut, men den här dubbla fönsterstjärnan hade jag gärna haft istället. Eller en dubbelstjärna att ha framför fönsterpartierna som den här.
Jag ska köpa en särskild julklapp till en lek på julafton och då kunde den här kanske passa bra.
Fina saker till bra priser, men erbjudandet gäller bara idag.
Ha en fin Alla Helgons Dag.
Kram Annika

Tastecelebration Residence

Gomorron.
Ni som har följt mig ett tag och ni som känner mig, ni vet ju att jag älskar min barndoms lilla plats på jorden. Christinehof.
För en tid sedan hamnade jag åter där i mina älskade hemtrakter.
Den här gången var det i ett stort fantastiskt hus, ett hus där jag lekt och busat så många gånger när jag var barn.
Den ståtliga och vackra jägmästarbostaden på Christinehof.
På sociala medier hade jag under våren snappat upp att det blivit ett litet gårdshotell och restaurang här i det pampiga huset. Och den driftiga kvinna som nu höll i trådarna här var ju inte vem som helst, utan det var en tjej som verkligen också har sina rötter just här. Isabel Brummer som faktiskt är uppvuxen i just detta huset.
Såklart var jag tvungen att åka hit och kika och äta lite lunch.
Så otroligt vackert och vilken känsla att sitta där på den stora trappan och speja ut över Kullamad och Christinehofs vackra landskap.
Nu var det inte bara huset och platsen som tog andan ur mig den här dagen.
Maten!! Mmmm ….
Vår lunch var så fantastiskt god och så vacker. För visst gör det mycket på sig när maten även är vacker.
-man äter med ögonen också, sa alltid min mamma Ingrid.
När jag satt där på trappan och åt min ljuvliga mat så sköljde minnena över mig. För mitt inre kunde jag se mig själv och min klasskompis hänga där borta över planket och retas med den man som bodde här en gång för länge sedan. Han älskade nog vårt bus lika mycket som vi gjorde, om inte mer.
Sedan var det dags att tacka för oss.
Men innan vi for vidare så var jag bara tvungen att smyga upp bakom buskarna och kika på den gamla klockstapeln som vi lekt vid som barn.
Hit kommer jag definitivt att åka igen. Till Isabel Brummer och hennes Jägmästarbostad.
Kanske kan jag få tillfälle att sova över på hotellet, för tänk att få vakna här igen en gång. Det skulle vara så fantastiskt. Att kanske få tassa ut en morgon och njuta av naturen och kanske få se de ståtliga kronhjortar som finns här i trakten.
Vill ni också åka hit, hemsidan hittar ni här.
På hemvägen stannade vi till och köpte lite gotter hos Cake Cowboy. Mannen som står för så mycket kärlek i Kivik. Kärlek till choklad, men också till människor.
 Dagens citat:
Livet är dagarna som går,
se till att det blir
dagar du minns.
Ha en fin dag och kram från mig.
Annika
Scroll to Top