Christinehof

Vinter på Christinehof

Hejsan.

Efter en arbetsvecka på ”Luckan” så har jag det nu ledigt igen på obestämd framtid. Fast idag är det ju Knut, så idag ska julen köras ut hemma hos mig, så sysslolös känner jag mig inte.

För en vecka sedan var det trettonhelgen. Det är en skön och vilsam helg tycker jag, som inte kräver så mycket mer än vila och avkoppling. En av dagarna så åkte jag till min hembygd för att vandra och njuta av vintervädret.

Jag valde att promenera på slingan runt ekoparken, och njöt av det vintriga landskapet. Till skillnad från då jag var barn här så är nu våtmarken återställd och överallt växer olika våtmarksväxter.

Nära jag var liten så fanns det ändå ganska mycket kaveldun i trakten. En enda gång gjorde jag misstaget att plocka in dessa dekorativa ”cigarrer” och satte dem i en stor vas på mitt rum. Där stod de ganska länge och var väldigt fina… tills de plötsligt en dag bara exploderade. Då var det som om de bruna cigarrerna förvandlades till vitt frömjöl som sköts ut över hela mitt pedantiska flickrum.

Förra helgen vandrade jag förbi konstverket – ”Den onämnbara” – och i det vita vinterlandskapet så tedde den stora figuren sig inte alls lika skrämmande som då den på sommaren står skymd i grönskande buskage och liksom skyggt gömmer sig.

När jag kom fram till den plats där det numera finns en stor vattensamling med en rundad bro över, så gick mina tankar till tiden då här var ett vildsvinshägn istället. Precis här där det numera bara är vatten, så brukade de flesta grisarna hålla till. Här hade de en av sina utfodringsplatser, och här kunde man ofta träffa på svin i alla de storlekar. Även om jag tycker att det är så mycket vackrare med den våtmark här nu är, så älskar jag att ha växt upp på tiden då här var vildsvinssafari istället. Barn uppskattar spännande saker mer än det vackra.

Långt borta över backarna skymtade jag Andrarums kyrka. Den där söta lilla kyrkan som jag både blivit döpt och konfirmerad i. Jag skyndade på mina steg när jag märkte att det började skymma lite grann.

Snart var jag framme vid Trädgårdsmästarbostaden, och då var det inte långt kvar till parkeringen. Det blev en härlig trettonhelgspromenad i en välkänd miljö.

Dagens citat:

Lika lite som solen borde gömma sig bakom molnen borde vi gömma oss bakom Jantelagen.

Alla är vi väl lika unika och varje människas historia är värd att berättas.

Ha det fint.

Annika

Vinter på Christinehof Läs mer »

Barndomens paradis i höstskrud.

Hej hej

Vackraste tiden att vara i Christinehof det är nog nu på hösten.

I förra veckan då det var så himla fint väder så passade jag på att åka dit med mina tre ivriga hundar.

Som alltid när jag kom till slottet så drogs mina steg mot den lilla stigen som jag vet leder ner till mitt barndomshem, Skoghem. Förr, när jag var liten, så var där en grusväg som gick från slottet hela vägen upp mot brandstationen. Men när vilthägnet byggdes så fick delar av den vägen växa igen och postmannen fick då köra ett annat håll istället. Numera är allt som finns kvar av grusvägen, den lilla upptrampade stig som leder förbi det stora tegelröda huset.

Det är en besynnerlig känsla att gå på den lilla stigen där mina små barnafötter sprungit så många gånger. Mycket är så uppväxt nu, medan annat är hårt gallrat. Fast den lilla brandstationen den är sig väldigt lik.

Jag passerade det vita huset där min bästa barndomsvän bodde. Dit jag gick då jag inte var mer än något år äldre än vad Scott är idag. Ja, herrejösses att mina föräldrar lät mig gå iväg så mycket på egen hand…. Jag vågar ju knappt låta Scott gå över grusvägen här hemma hos oss, om inte jag är med. Men det var andra tider då på 70-talet (men det är jag så glad för, eller hur käraste A♥)

Minnen poppade upp, det ena efter det andra, när jag gick där i den välkända allén. Mossen i ”Långe ettan” (alltså stora kohagen) var fylld med vatten, och jag mindes den där gången då vi ungar hämtade våra sovsäckar och gick dit en natt och la oss under bar himmel och sov under träden där.

I hagen framför Skoghem är där numera som en stor sjö. Den var bara som en pytteliten mosse när jag växte upp, men ändå envisades vi ungar med att åka skidskor där så fort det frös till is.

Skoghem låg där, inbäddad med sitt röda tak i lika röd höstskrud. Innan jag visste ordet av så var vi tillbaka inne vid slottets parkering igen.

Framför slottet hade även den vackra pelareken så sakta börjat skifta till höstfärg. Den där pelareken, som nu stått där i lite mer än ett år, till minne av den käre greven.

Dagens citat:

Man lever bara en gång? Nej, det är fel – man dör bara en gång. Lever gör du varje dag, om du bara tar chansen.

Ha en fantastisk dag.

Kram Annika

Barndomens paradis i höstskrud. Läs mer »

Sommarnostalgi.

Hejsan.

Förra helgen gick i nostalgins tecken för oss. Först ut var en härlig kväll i Christinehof.

Jag och Stefan körde till Verkasjön, där vi parkerade och tog hundarna med på en kvällspromenad.

Från sjön tog vi den lilla stigen ner mot Verkeån och den söta lilla bron, Rännebron, som är funnits där så länge jag kan minnas.

Stefan, som simtränat hela sommaren, hängde raskt med. Hundarna var ivriga och flåsiga – här hade de inte varit på väldigt länge (för lilla Penny var det kanske rent av första gången)

Så var vi framme i Alunbruket, den där platsen som alltid gör att jag får en alldeles särskild känsla i hjärtat. Här finns så många minnen. Varenda liten plats här rymmer massor av sådan minne från alla de gånger här varit fest och dans.

Även om här inte längre får vara fester eller tillställningar, så kändes det fint att platsen numera hålls iordning och gräset klipps här. Det är nästan som om allting bara sover en stund, och att man när som helst kan spela upp till dans igen.

Vi gick bort och tittade där det en gång varit som en djup grotta in i skifferbacken. Den där gången kallades för pysslingahålet och det sas vara en gång som gick rakt igenom kullen. Numera har pysslingahålet rasat ihop, och man får nog tycka att det är tur att raset inte skedde då vi ungar sprang där och lekte på 70-talet.

Förra helgen fortsatte i nostalgins tecken, då vi passade på att gå på bio en kväll då det ändå regnade. Vi såg filmen ”Sommartider”, som jag varmt kan rekommendera. Den var så himla bra!

Boktips

Efter den filmen blev jag så sugen på att  lyssna på boken om Gyllene Tider. Boken är i två delar och heter ”Gyllene Tider – En sista refräng”. Här får man läsa om alla de där låtarna som vi lyssnade på då jag var ung, och det känns som om det bara ”var för en stund sedan”. Ja, jisses som tiden flyger.

Dagens citat:

Alla tårar är inte ledsna, och alla leende är inte glada.

Fast man kan välja att bara surfa på de glada minnena.

Ha det härligt

Kram Annika

Sommarnostalgi. Läs mer »

Pizza på stranden och konsert i min hembygd.

Hej hej.

Någon gång varje sommar så brukar vi köpa pizzor och ta med oss ner till stranden. Den här gången fick våra tre hundflickor följa med oss till Vitemölla.

Vi stannade vid hamnkiosken och beställde vars en nygjord pizza och gav oss vidare mot norra Vitemölla. Efter en lång het dag så började människor droppa av ifrån stranden, och vi hade tur och hittade en parkeringsplats. Det där med parkering brukar annars vara det största problemet när man ska ta sig till havet under turistsäsongen.

När pizzorna var slut, och vi alla var proppmätta satt vi bara där och njöt av den härliga kvällen. Till sist gav vi oss av vidare mot Kivik igen, där vi köpte vars en (på tok för stor)  glasstrut. Att man aldrig lär sig, tänkte jag, och förstod efteråt varför sällskapet framför mig höll på att krångla med halva glasskulor.

Konsert på Christinehofs slott

På morsdag så fick jag av mina töser, en biljett till konserten på Christinehofs slott. Det var Mando Diao och Wilmer X som spelade.

Kvällen för den efterlängtade konserten var förra fredagen.

Att återigen få uppleva en konsert där på slottet var magiskt. När jag var ung så upplevde jag många musikframträdande på den här platsen, det gick liksom inte att undgå då när jag bodde bara ett stenkast härifrån. Några år jobbade jag också på restaurangen här, så då stod vi för mat år artister och musiker. Det var jättekul

Tillsammans med goda vänner blev kvällen underbar, och när sista låten klingade ut, så gick vi sakta mot bilarna. Låten ”Strövtåg i hembygden” ekade över de välkända träden i allén och den fulla månen lyste upp vägen framför oss. Mina tankar gick till min pappa, den forne skogvaktaren på Christinehof, som fick just den vackra sången på sin begravning för snart två år sedan.

Och det är som det vore min faders röstNär han ännu var lycklig och ungInnan sången blev tyst I hans dödssjuka bröstOch hans levnad blev sorgsen och tung

Det är skimmer I molnen och glitter I sjönDet är ljus över stränder och näsOch omkring mig står den härliga skogen så grönBakom ängarnas gungande gräs

Dagens citat:

Nej, jag tror inte att några rader text kan göra en stor skillnad i människors liv. Men jag tror att det kan göra en liten skillnad. Och det är stort nog.

Ha en fin lördag.

Annika

Pizza på stranden och konsert i min hembygd. Läs mer »

Så vacker minnesstund för en omtyckt greve.

Hejsan.

För en dryg vecka sedan deltog jag på en så vacker minnesstund för den käre greven Calle Piper.

Det var en strålande vacker septemberdag som det anordnades en vacker ceremoni utanför Christinehofs slott, till Calles minne. Att det var många som kommit för att hedra honom var alls ingen överraskning. Vår käre greve var en ju mycket omtyckt man! Minnesstunden inleddes av dottern Anna, som höll ett vackert och känslosamt tal.

Efter det avlöste talarna varandra under den drygt två timmar långa minnesstunden. Bland andra så kom ryttare från Högestad för att hedra och tacka Calle för det fina ridhuset.

Handbollsspelaren och den gode vännen, Per Carlén, höll ett fint tal till Calles minne. Även nöjesentreprenören Julius, som under 80- och 90-talet anordnade många konserter på slottet, pratade om sina fina minnen tillsammans med Calle.

Talen och alla de fina orden varvades med vacker musik och olika framförande. Under Lars Carlstedts tal bjöds vi alla på den favorit som han och Calle brukade fira racingsegrar med, nämligen varm sockerkaka med smält smör och socker.  Alltså, så farligt gott!

Efter de känslosamma och fina tal, som alla vittnade om vilken otroligt generös och varmhjärtad person Calle var, så var det dags att samlas vid pelareken som planterats till grevens minne.

Efteråt smög jag mig in på restaurang Kronhjorten där jag som ung tös jobbat under många sommarlov. I köket var allting sig precis likt så som jag minns det. Jag kommer också ihåg att jag serverat en hungrig greve god mat här många gånger i min ungdom.

Såklart skrev även jag några rader i den minnesbok som fanns liggande i ett rum på slottet, Mina minnen av Calle är väldigt många…

Jag minns honom också som mycket snäll man, och som en person som alltid såg alla. Han hade ofta  glimten i ögon.

Att jag har haft förmånen att få växa upp på Christinehof är jag enormt tacksam för. Min pappa Kurt älskade också sitt arbete där på Högestad/Christinehof. Kurt arbetade i 30 år som skogvaktare med Calle som sin chef, och han tyckte också mycket om honom.  Min pappa berättade för bara ett par år sedan om den dagen då han var på anställningsintervju för tjänsten som skogvaktare på distriktet ”Svensboda”. Vid den tiden var Calle bara 17 år, och han hade vid sin sida två förmyndare eftersom han själv ännu ej var myndig.

Många av talarna berättade också om Calles stora engagemang för vår miljö och vår natur. Han värnade om alltifrån små grodor och kryp, till Fyledalens örnar och alla de stora ståtliga kronhjortarna på godset.

En stark minnesbild jag har av Calle och hans handlingskraft, det är då det för fem år sedan började pratas om gruvdrift på Österlen igen… Ett inlägg från den kvällen hittar ni HÄR.

Jag har såklart många fler små minnen av den röde greven från mina barn- och ungdomsår. Alla dem ska jag bära i hjärtat som tacksamma minnen från en så speciell tid i mitt liv!

Dagens citat:

Ge mig den stund, ja ge mig den tid

då hundra lärkor och svalor

flyger min själ till himmelens frid

På hedar vid Österlens dalar.

Tack!♥

Annika

 

Så vacker minnesstund för en omtyckt greve. Läs mer »

Blommor vid en trädgårdsmästarbostad.

Hejsan.

Det finns ett vackert litet tegelhus precis sidan om Christinehofs slott. ”Trädgårdsmästarbostaden” kallade vi det för när jag var liten och bodde på Skoghem. Förmodligen hade det i gamla dagar bott just en trädgårdsmästare här.

Som barn älskade vi att vara där och leka och utforska allting. Då, när jag var barn, så stod det vackra lilla huset mest öde och tomt. En gång hittade vi en död hjort strax intill huset. Mystiken och värsta ”Morden i Midsomer-känslan” spred sig. På barns vis blåste vi upp de hemskaste spekulationerna. Vi hade en fantastisk lekpark här, som gjord för fantasier, då när vi var små.

Nu har det, till min glädje, blivit nytt liv i det lilla huset. En riktig trädgårdsmästare har flyttat in där, och det odlas perenner till försäljning. Huset ser äntligen ut att må riktigt gott!

För någon vecka sedan var jag där för att lyssna på trädgårdsjournalisten Gunnel Carlsson, då hon gav tips om fina perenner för årstiden.

Det var en strålande sensommardag när jag satt där vid det lilla sagohuset och njut av alla fina blommor och i bakgrunden stod de gamla fruktträden med dignande grenar. Samma träd som vi så ofta klättrat i som barn.

Den här platsen har så många minnen från en svunnen tid, och extra roligt var det att jag fick träffa en barndomskompis just den här härliga eftermiddagen. Kul att ses Jörgen och Katta ♥

Ett utflyktstips för den trädgårdsintresserade är att åka hit. Här odlas perenner till försäljning på ”riktigt vis”… och jag vet då ingen plantskola som ligger vackrare!

Dagens citat:

En lärling sa till sin mästare: du lär mig att slåss, men du talar om fred. Hur hänger det ihop? Mästaren sa: det är bättre att vara en krigare i en trädgård än en trädgårdsmästare i ett krig.

Ha en fin dag

Annika

Blommor vid en trädgårdsmästarbostad. Läs mer »

Stormen Otto, och stormen -67.

Hej hej

Förra helgen hade vi storm här på Österlen. Det blåste hårt och vinden piskade på utanför fönstren hela natten. Det var stormen Otto som var på besök.

Nu förtiden döps ju alla stormar till namn, och vi är nog många som ännu minns stormen Gudrun i januari 2005, vilken ännu klassas som Sveriges största naturkatastrof.

Stormen Otto, förra helgen,  gjorde inte alltför stor skada i vårt område. Vi vaknade tack och lov upp till en ganska lugn och vacker morgon dagen efter.

Jag tog hundarna med mig ut i skogen, där jag konstaterade att ett och annat träd hamnat lite på sniskan, men för övrigt var allting lungt.

Då var det helt andra bullar i oktober 1967. Den där stormen som jag i hela livet har fått berättat för mig, som något alldeles speciellt. Det står på Google att den hette Lena, men för mig har den alltid bara kallats ”stormen -67”. Eftersom jag själv inte minns så väldigt mycket från den tiden (jag var ju bara 2 år gammal då) så vill jag låta den forne skogvaktaren från Christinehof komma till tals och berätta sina minnen från händelsen.

Min pappa Kurts nedtecknade minnen kommer här…♥

Pappa Kurts minnen av stormen 1967, nedtecknade år 2007:

 

Det har gått 40 år sedan hösten 1967. Ett år som de flesta svenskar minns. Den 3 september

detta år gick nämligen Sverige över till högertrafik. En annan händelse- som skåningarna, och särskilt de som bodde i södra halvan av landskapet- ännu minns, om än inte med välbehag precis, inträffade också på hösten detta år.

Den 17 oktober, på förmiddagen, började vinden friska i ordentligt. Den ökade för varje timme, och hade på eftermiddagen nått stormstyrka.

Undertecknad som tjänstgjorde som skogvaktare på Christinehofs gods, med placering i Andrarum fattade tillsammans med kolleger beslut att beordra skogsarbetarna att lämna skogen och ge sig hemåt så fort som möjligt. Detta var så att säga i grevens tid, ty vid 15-tiden  hade träd börjat falla i alltmer ökande antal. Vindstyrkan tilltog ytterligare och hade på kvällen nått orkanstyrka i byarna. All trafik upphörde. Folk höll sig inomhus, och funderade nog mycket på hur morgondagen skulle se ut.

Från min bostad, Skoghem, kunde jag se den stora granskogen som var belägen vid sågverket.

Mot en ovanligt ljus himmel kunde jag se hur denna skog undan för undan glesnades ut. På morgonen den 18:e stod två ensamma träd fortfarande upp. Alla de andra låg ner.

Det var en skrämmande, overklig känsla man genomfors av,att komma ut dagen efter, och mötas av en förändrad natur. Nattens vrålande inferno var över. Allt var lugnt och en förunderlig stillhet vilade över landskapet

Godset hade ett mycket stort överskott av gammal granskog i 80-90-års åldern. De äldre skogvaktarna hade varit mycket återhållsamma när det gällde slutavverkningar. Nu hade Vår Herre verkligen gått hårt fram och justerat åldersfördelningen.

Nu började ett hårt arbete med att ta hand om allt detta. På den tiden fanns inte de fina avverkningsmaskiner som finns i dag. I stället fick man använda schakt-och grävmaskiner att dra fram träden ur brötarna med. Sen var det manuell upparbetning med motorsåg som gällde.

Mycket tillfällig arbetskraft fick anställas. Många kom från nordligare landskap.

Väldiga virkeslager med vattenbegjutning för att virket skulle hålla sig friskt inrättades vid sågverket, där den ovannämnda granskogen hade stått. Även någon åker, bl.a. vid vägen till Skoghem togs i bruk för upplagring.

Den stormfällda virkesvolymen omfattade c:a 6 årsavverkningar. Det tog ungefär lika många år innan det sista av stormhyggena var återplanterat.

Vad jag särskilt minns, var att det dagen efter var inprogrammerad älgjakt på schemat. Sture Olsson, mera känd som Kullamáraren skulle spåra av vägen från Kullama och upp till infarten till Bruksfuret, för att se om någon älg kunde tänkas befinna sig i grannskapet. Jag skulle möta upp honom och vi skulle åka till mötesplatsen vid Christinehofsgården.

Bruksfuret var ett område på omkring 150 ha, och bestod till största delen av grovstammig gran och tall i 80-års åldern. Denna skog hade nu intagit horisontellt läge, alla vägar var totalt blockerade, och så även vägen till Kullama.

När jag hade väntat en stund såg jag Sture komma. Han kröp över stammar och han kröp under stammar, och jag kunde se att han såg ganska tagen ut. Jag beslöt att uppträda som om inget hänt, och när han kommit närmare ställde jag denna enkla fråga: ”Har du sett några spår ?”. Sture tittade länge och oförstående på mig. ”Spår?!” var det enda han fick fram. Sedan körde vi till mötesplatsen utan att yttra ett enda ord mer. Givetvis blev älgjakten inställd.

Denna storm och detta datum blev liksom en tidsmässig milstolpe i  Christinehofsskogarnas historia.  Vid diverse skogliga resonemang uppstod ofta frågan om det var före eller efter stormen.  Det kom många stormar efter denna men ingen av sådan omfattning. Då hade dessutom  mekaniseringen gjort stora framsteg. Avverkningsmaskinerna hade kommit och de manuella insatserna blev av betydligt mindre omfattning.

 

Brösarp i oktober 2007.

Kurt Svensson

Jag är glad att dessa anteckningar finns kvar idag. Mina egna minnen är inte särskilt goda från den här tiden. Dock minns jag hur spännande det var med norrlänningarna som vi lärt känna då de var nere för att hjälpa till med stormfällningen. Några av dem bodde hos oss, och jag minns att jag stolt visade upp min sköldpadda ”Patrik” för en av huggarna (han blev jätterädd- skogsarbetaren alltså).

Dagens citat:

Solen är vår dagliga påminnelse om att vi alltid kan resa oss ifrån mörkret igen.

Ha en fin lördag och kram från mig.

Annika

Stormen Otto, och stormen -67. Läs mer »

Kängorna.

Hejsan.

Det har hänt att mina döttrar ibland kapat min blogg och skrivet små inlägg här. Det har varit ganska uppskattat.

Det har nu gått en dryg månad sedan pappa Kurt somnade in, och jag tycker nog att det är på tiden att även han får komma till tals och berätta något här på min blogg. Så här kommer en liten rolig historia från min pappas tid som skogvaktare på Christinehofs gods. Skriven av honom själv såklart.

Upplevt och berättat av Kurt Svensson.

 

Detta är historien om de franska kängorna.

Någon gång i mitten av 70-talet var arbetareskyddet i fokus ordentligt. Inte minst på Högestads & Christinehofs skogsförvaltning. Kläder anlände och provades, skor och kängor likaså. Av sistnämnda slag kom en dag en rejäl sändning från en tillverkare av arbetsskor. Antalet hade tydligen inte räckt till, så man hade fyllt på beställningen med några par från en fransk tillverkare. Dessa hade ett annorlunda utseende, betydligt nättare och elegantare. Jag lade genast beslag på ett par för egen räkning. De kunde vara bra att ha för särskilda tillfällen.

Jag satte undan dem i garderoben, där de fick stå tills vidare. Och där blev de verkligen stående i många år.

En dag i november 84 blev jag kontaktad av Birger Jönsson, vår kamrer och tillika skogschef. Han skulle komma med ett  sällskap danskar som var intresserade av att köpa bokstock. Maglehems ora borde vara ett lämpligt område. Innan vi gav oss iväg skulle vi äta lunch på Brösarps gästis tillsammans med våra danska gäster.

Jag kom att tänka på mina franska kängor. De borde vara lämpliga för detta tillfälle. De var tillräckligt snygga att vara inomhus med, och tillräckligt varma att vara ute i skogen med. Birger hämtade mig och vi åkte till gästgiveriet i Brösarp, där vi träffade  danskarna. Vi åt en god måltid, och pratade om skog, virke och bokkvaliteter m.m.

När vi bröt upp från bordet upptäckte jag något som liknade en liten grushög där jag haft mina fötter. Jag tyckte det var konstigt att jag hade kunnat släpa så mycket grus med mig in. Alltnog, vi bröt upp och åkte till Kornittadalen i Maglehems ora. Boken här är ju mycket fin, och danskarna sprang entusiastiskt om kring och bedömde diametrar och kvaliteter. Själv förhöll jag mig mycket stillsam. Detta berodde inte alls på något ointresse från min sida, utan hade helt andra orsaker. Jag kände nämligen en isande kyla sprida sig från mina fotsulor och upp genom kroppen. Jag kom att tänka på den där ”grushögen” under bordet på gästis, och som en blixt stod sammanhanget klart för mig. Jag drog mig bakåt för att kontrollera. Mina onda aningar besannades. Inga skosulor syntes, utan i stället mina starkt nedsmutsade sockor. Grushögen på gästis var en del av sulorna, sedan hade resten åkt av här i skogen. Där stod jag alltså i november månad i våt och kall väderlek i ett par kängor som visserligen såg snygga och rejäla ut sedda ovanifrån, men som helt saknade sulor.

Jag hade väldigt svårt att i fortsättningen koncentrera mig på den här affären, vilket den ärade läsaren säkert har förståelse för. Mitt recept för att uthärda situationen så bra som möjligt var att förhålla mig ganska så stilla. Danskarna tyckte nog att det var en ovanligt lugn och stillsam skogvaktare godset höll sig med.

Så småningom tog pinan slut och danskarna tog adjö av oss. I Eljaröd hade jag min bil så där skildes Birger och jag åt. Innan jag körde hem skulle jag handla lite varor i affären i Eljaröd. Jag skyllde på att jag vrickat foten, så för att slippa gå omkring gjorde jag mina beställningar stående innanför dörren och fick varorna framburna till mig. Innan jag gick hann jag se att mina fotavtryck där jag hade stått såg lite underliga ut.

Jag fortsatte hem till familjen som var mycket deltagande.

Tårarna rann på dem!!  Av skratt!

Det blev ingen affär med danskarna.

Ja, det här är en av många små historier som vi skrattat mycket åt i min familj.

Tack pappa Kurt för alla skratt du bjöd oss på. Idag hoppas jag att du bjuder mamma Ingrid på en riktigt god och kall öl för att firar att ni två faktiskt har bröllopsdag idag.

Kram Annika

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Kängorna. Läs mer »

Christinehof i höstskrud.

Hejsan.

Äntligen fanns tiden för oss att ses. Min fina kusin Gunilla och jag.

Min kusin (och hennes familj såklart) har köpt sig ett litet gulligt hus här på Österlen och jag tänkte nog   att vi äntligen skulle kunna träffas lite oftare. Men mitt liv snurrade en aning för fort i somras och saker som jag inte alltid berättar här på bloggen bara avlöste varandra.

-det är lugnt, sa min kusin, vi tar det när tiden finns.

Nu tyckte jag nog att det verkligen var på tiden. Vi bestämde oss för att vandra i Christinehof där jag växt upp när jag var liten, och där även min kusin varit en hel del.

Vi började med en tur vid Alunbrukets festplats.

Därefter vandrade vi mot Christinehofs slott och mot ekoparken. Dagen bjöd på så underbart mustiga  höstfärger.

Tänk vad lätt det går att prata när man vandrar i naturen. Och jisses så mycket det fanns att berätta för varandra och diskutera märkte jag. Tiden var ju egentligen alltför knapp den här söndagsförmiddagen.

Det är verkligen lyx att ha henne, en kusin som jag känt och träffat genom hela livet. Någon som liksom känner till hela min historia och jag hennes. En person som kanske är lite olik mig själv, men ändå med samma rötter och samma värderingar som jag själv.

Som många i min generation gjorde, så skrev jag och Gunilla brev till varandra genom hela vår uppväxt. Den här söndagen hade jag letat upp alla de brev jag fått av henne från tidig skolålder ända fram till efter gymnasiet. Bunten med breven lämnade jag tillbaka till henne den här dagen. Jag tänkte att i breven har hon skrivet ner en massa roligt om sig själv. Saker som hon egentligen nu har mest glädje av att läsa själv.

Så tusen tack Gunilla för att du tog dig tid att träffa mig. Och nog finns det ett särskilt band mellan kvinnor vars mammor varit systrar och nu bor i himlen.

Dagens citat:

Omfamna att bli äldre. Livet är dyrbart, och när du har förlorat många människor inser du att varje dag är en gåva.  ~Meryl Streep~

Nu känner väl varken Gunilla eller jag oss särskilt lastgamla. Vi är båda mitt i livet och har förlorat kära familjemedlemmar båda två, så nog vet vi att livet är något man inte ska slarva bort.

Ha det gott. Kram Annika

 

Christinehof i höstskrud. Läs mer »

Vandring i Christinas Alunbruk

Hejsan.

I fjor var jag på en intressant vandring vid Alunbruket vid Christinehof, och i förra veckan var det åter dags för en ny historievandring i min hemtrakt.

Solen strålade från en klarblå himmel när vi samlades vid slottet den här dagen. Dagens guider, Gert Lagerstedt och Eva Ditlevsen, hälsade oss alla hjärtligt välkomna.

I samlad trupp begav vi oss alla till Alunbruket. På vår väg passerade vi förbi mitt älskade barndomshem, Skoghem, och första stoppet var sedan vid det gamla Magasinet vid Alunbruket.

Huvudpersonen för historievandringen var den välkända och mytomspunna kvinnan, Christina Piper. På 1700-talet ägde hon Andrarums alunverk, som då var Nordens största och  även Skånes största industri.

Vår duktiga guide Gert, berättade så mycket vi ville veta om traktens intressanta historia. Tvärtemot vad jag tidigare hade föreställt mig så framträdde Christina Piper som en ganska god person med den tidens mått mätt, och inte den hårdhudade kvinnan jag tidigare tänkt mig henne som. En duktig entreprenör såklart, men inte alls så elak som jag förut trott. Helt enkelt bara som en man nog också hade varit i hennes ställning på 1700-talet.

Allt om kemin och om hur man fick fram alunet från det svarta skifferdagbrottet berättade Eva för oss, stundom på klingande danska.

För att göra en lång och härlig dag kort, så var det plötsligt dags för oss att gå tillbaka till slottet. Där väntade en smakfull lunch på oss alla.

Jag ska inte stick under stol med att det som verkligen fick min dag att bli till ett särskilt kärt minne, det var de två barndomskamraterna som också var med på vandringen. Tillsammans satt vi efteråt i solen utanför restaurang Kronhjorten och skrattade och pratade om historiska minnen från trakten – våra egna underbara minnen!!!

Med handen på hjärtat så handlade våra egna minnen härifrån nog varken om alunets kemiska framställning, eller om någon adelskvinna från 1700-talet – nej våra minnen gick lite mer i lättja, dans och rocken roll… Och när vi satt där i solskenet och mindes tillsammans, så såg jag i ögonvrån hur en välkänd rockfigur smög ut genom slottets sirliga pardörrar. En kille vid namn Ulf, som varit här många gånger förut. En kille, som liksom vi, nog varit ganska kär och galen.

Med mig hem hade jag den nytryckta boken ”Makt och skaparkraft”, för nu tänker jag lära mig lite mer om Christina Piper och hennes Alunbruk.

Dagens citat:

Räkna din ålder i vänner, inte i antal år. Räkna ditt liv i leende, inte i antalet tårar.

Tack till Gert Lagerstedt och Eva Ditlevsen för en proffsig historievandring. Och såklart tack mina fina vänner T, J & co för en underbar em♥ och såklart, tack Ulf Lundell för alla underbara konserter du gett oss här på Christinehof.

Kram Annika

 

Vandring i Christinas Alunbruk Läs mer »

Rulla till toppen