Hej hej
I lördags kände jag mig både trött, sliten och gammal. Varför vet jag egentligen inte, det kanske har något med våren att göra… Eller så behöver jag vara lite ledig och ha semester… Men det kan ju också vara för att jag inte riktigt är så himla purung längre 🙂
Nåväl, jag hade bestämt mig redan då jag gick och la mig kvällen före att jag ville komma ner till havet och få lite energi och havsluft i lungorna. Klockan ställde jag tidigt, jag ville ju för allt i världen inte missa någon soluppgång.
– ska du med till Knäbäckshusen viskade jag till Stefan, när mitt alarm ljöd.
Stefan bara grymtade något ohörbart till svar, vände sig på andra sidan och tog ett tungt andetag medan han drog täcket högre upp. Hundarna kröp även de ihop som små bollar och ingen av dem såg särskilt hängiven ut över mitt erbjudande.
Inget att göra, tänkte jag, då kör jag väl själv då.
Ännu stod stora skyltar uppsatta som talade om att stranden var avstängd. Men jag tyckte väl att jag varit väldigt laglydig i så många år, så lite småtrotsig mot förbud kunde jag gott kosta på mig.
En bit från den vanliga nedgången till stranden var man i full färd med att anlägga en ny passage ner till havet. Det såg ut som om det skulle kunna bli klart lagom till sommarens badsäsong.
Morgonen bjöd på en ljuvlig soluppgång. Något som gjorde gott för mitt trötta sinne. Något bad blev det dock inte. Att bada ensam här har jag alltid haft stor respekt för. Men det gjorde inte så mycket, jag njöt för fullt av allt det vackra ändå.
När jag ändå var på plats så passade jag på att smyga in till det söta lilla kapellet som ligger i branten ut mot havet. Platsen där jag och Stefan gifte oss för snart 22 år sedan. Herrejösses så fort de här åren har runnit förbi. På något konstigt sätt känner jag mig precis likadan nu som då, men ändå inte…
Härifrån den här platsen har vi så många fina minnen, och att komma hit någon gång då och då känns så fint.
Boktips
Jag har läst en bok som heter ”Under en brinnande himmel” av Mark Sullivan. Det är en sann berättelse om krigets Italien.
Dagens citat:
Kom ihåg att vara lycklig betyder inte att du har allt. Det betyder bara att du uppskattar allt du har.
Ha en fin torsdag.
Kram kram, från mig, Annika
Gick det verkligen att ta sig till kapellet? Då får vi nog se till att ta oss dit en dag. Jag var ju ganska gammal när vi gifte oss där. 35 år. Och det är snart halva livet sen, för det är 31 år sedan vi stod där framför den gulliga prästen Hugo.
Förstår ändå att Stefan inte var så pigg på att gå upp. Men du fick ju en fin morgon!
Vi har inte varit på stranden sen den stängdes av, jag fattar inte hur man tar sig dit. Kanske lika bra det.
Ha en skön tisdag!
Jag var 39 år, om jag räknat rätt, så inte heller så jätteung. Jag smög mig in förbi avstägningen, vilket många före mig också gjort såg jag. Det stod att man gick dit på egen risk. Snart är nog nedgången redo att börja användas så då blir det lätt som en plätt att komma dit. Kram kram
Underbara foton, man blir så glad i sinner. Du är flitig och vandra i naturen. Har aldrig sett det lilla kapelett. Ligger och vilar nåt magvirus i natt så drygt. Kram MH
Usch, stackars dig, magvirus är inte alls kul. Hoppas du kryar på dig snabbt. Varm kram.