Sträntemölla

Hej igen.

Hej igen.

Här hos mig blev det visst en liten välförtjänt paus i bloggandet. Ibland känns det som om att allt jag skriver eller fotograferar bara blir en upprepning. Att jag redan gjort det tusentals gånger innan. Så det var helt enkelt väldigt skönt att bara låta bloggen vila för en stund.

Allting är bara bra med mig och familjen. Och fast ryktet visst säger att jag lär ha flyttat till en lägenhet i Gärsnäs, där jag ska ha bott i flera månader redan, så ligger det inte minsta sanning i det påståendet. Jag bor kvar här i Gyllebo och jag har aldrig någons haft några planer på att flytta till Gärsnäs.

Det är väl ändå märkligt hur rykten kan uppstå helt utan grund. Nåväl, jag bor kvar i mitt älskade Gyllebo, och min dotter Andréa bor också här för tillfället.

En av de få riktigt soliga dagarna i november så åkte hon och jag med hundarna till Forsemölla för att vandra lite i naturen.

Vattenfallet var vilt och busigt och ljudet från vattnet var nästan öronbedövande.

Att det här är en populär plats för konstnärer det skvallrade den vackert utskurna kvinnokroppen om, som finns i den stora stock som vi klättrade över nere vid vattenfallet.

Från forsen vandrade vi sedan vidare in i Mandelmanns kohage och upp mot det ensamma trädet.

Där mötte vi de där underbart gulliga getterna med sina söta lockar.

En bra stund stod vi sedan där uppe vid det ensamma trädet och försökte orientera oss och peka ut var alla gårdarna låg som vi kände till.

Utsikten där uppifrån är ju helt underbar, även om blåsten gör att det inte är så lätt att hålla ordning på frisyren.  Med lite självfall i håret (som både jag och getterna har), så kan man lugnt säga att hårlockarna blir en aning frissiga.

När vi kände oss lagom blåsta så vandrade vi ner mot vattenfallet, för att styra kosan hemåt igen.

Dagens citat:

Tänk om du kunde vänta lite och känna in. Ta en dag i taget som om den faktiskt var din.

Må väl och en stor kram

Annika

Forsamölla, en riktig glädjekälla.

Hejsan

En av många favoritplatser här på Österlen, det måste nog vara Forsamölla.

Det var den där tidiga morgonen, då när jag och Johnny såg dagen gry upp vid Mandelmanns ensamma träd. När dagen ljusnat strövade vi runt här en god stund.

På vår och sommar brukar den här platsen vara full av människor. Hit kommer folk för att hålla kurser i måleri och fotografering.

Den här platsen är så väldigt vacker med sina stengärde och den sagolika stentrappan. Att man vill föreviga skönheten här, det är såklart inte konstigt alls.

En av Rikard Hoberts filmer, om de sju dödssynderna är inspelad här på 90-talet. Glädjekällan. Det är ”typ hundra år” sedan jag såg den, så det kan kanske får bli en filmkväll med min Stefan i helgen…

Fast jag är ingen TV- människa. Jag njuter hellre av verkligheten och naturen på riktigt.

Även hunden Johnny älskar verkligheten mer än filmen. Särskilt när han själv får ha huvudrollen… vilket det ofta blir då han är med.

Dagens citat:

Det är inte vad vi varit med om som är det viktiga, utan vad vi lärt oss av vad som hänt.

Vad jag har lärt mig är att så långt det är möjligt göra det roligaste först. För just glädje är väl något av det viktigaste vi har i livet.

Ha en bra dag och kram.

Annika

 

Välbekant, men ändå inte.

Hejsan

Det finns platser som man passerar väldigt många gånger i livet. Platser som man känner så väl igen och som nästan känns som ”hemma”. Trots att man aldrig satt sin fot där…

Har ni också sådana platser?

För en tid sedan höll jag stilla mitt i ”Sträntebacken”. En plats som bara ligger någon kilometer från mitt hem.

Ett mobilt rödljus var uppsatt vid vägkanten och man var i full gång med något grävprojekt alldeles intill.

-nej nu är det sannerligen på tiden att jag stannar till och kikar hur den här platsen ser ut i verkligheten, tänkte jag för mig själv, och svängde in på den lilla parkeringsplatsen.

Jag har visserligen varit vid Forsemölla många gånger, en vacker plats som ligger på andra sidan ån. En verklig liten juvel att besöka.

På den här sidan av ån var det ett böljande landskap och av picknickbordens skick att döma, kunde jag förstå att platsen blivit bortglömd. Eller så hade man helt enkelt medvetet låtit naturen ta över och göra som den vill.

Det var en kall eftermiddag och jag var dåligt förberedd för skogsvandring. Ändå kunde jag inte låta blir att ströva runt en god stund.

Att mitt i skogen få se mossbeklädda gamla stengärde får alltid mina tankar att sväva iväg. Jag undrade såklart hur de kommit till, av vem och jag förundrades över vilket arbete som faktiskt låg bakom.

 

Hit kommer jag alldeles säkert att återvända när våren nalkas. För tänk er bara, en ljuvlig vårdag här med öronbedövande våryster fågelsång…

Dagens citat:

Jag vill söka tystnaden, för att träna mitt öra, att genom sorlet av röster, höra min själs sång.

Ha en riktigt fin dag, oavsett om ni ska julstöka, jobba eller bara njuta av lugnet.

Kram Annika

Scroll to Top