juni 2018

Hur man lyckas med en kaktus.

Hej hej
Ikväll tänkte jag tipsa om hur man lyckas med en kaktus.
De flest kan nog klara av att hålla den här tåliga växten vid liv. För det krävs synnerligen inte mycket omvårdnad för att få den att överleva. Det är snarare de ambitiösa människorna som riskerar att vattna ihjäl den, om det nu vill sig illa.
Mitt tips här handlar om hur man får blomskrällat att blomstra.
Jag måste först förtydliga att jag inte på något vis utger mig för att vara någon blomsterexpert, kaktusspecialist eller försöker framhäva att jag skulle ha grönare fingrar än någon annan.
Nix, mina kaktustips bygger helt enkelt på egna erfarenheter från verkliga kaktuslivet.
Vad man behöver för att få sin kaktus att blomma är följande:
1 ointresse
2 slut på planteringsjorden
3 en ouppfostrad katt
… och i omvänd ordning.
Man låter helt enkelt katten spatsera uppe i fönsterkarmen och klumpigt välta ner blomskrället på golvet.
Man konstaterar sedan att all planteringsjord i hushållet är slut.
Man lyfter svärande tillbaka den taggiga saken i krukan och låter den stå där utan jord för att sedan totalt glömma bort den.
Tadaaaa!!!
Efter några månader har man ett lyckat resultat på sin kaktusodling.
Lycka till!
Visst är det kul när man lyckas och växterna trivs … fast det kan ju vara ett rop på hjälp också var det någon som påpekade… Och ja, kanske … med tanke på att hela växten nu trött lutar sig mot kanten på krukan.
Men blommar det gör den!
Kvällens citat:
Om det inte är sant,
så är det i alla fall bra påhittat.
Ha en ljuvlig kväll … även om det inte är fredag.
Kram Annika

Hur man lyckas med en kaktus. Läs mer »

När vänner kommer och överraskar.

Hejsan.
Det här med stora kalas och bjudningar är inget som jag är bra på. Jag är helt enkelt ingen bra värdinna och ganska usel på det faktiskt.
Jag känner mig sällan nöjd med mina prestationer som kalasfixar, och mina egna fester ger mig mest bara ångest.
Men att få spontangäster det älskar jag. Vänner som kommer och överraskar och tar allting för vad det är hemma hos mig.
Precis så blev min lördag.
Älskade vänner dök upp och överraskad, och det blev en fantastisk eftermiddag.
Länge satt vi och fikade ute på tralldäcket.
Efter ett tag dök ytterligare vänner upp. Det var två grabbar, varav den ena var väldig badsugen.
Det var rysligt bra, för så fick Stefan en lekkamrat i poolen.
Jag hörde hur Stefan gick in i rollen som en stor farlig haj. Med största inlevelse gick han till attack mot den lille pojken som kämpade för sitt liv med svärdet i den lilla båten …
Det märktes tydligt att Stefans skådespelartalangar satt kvar efter den där sommaren då han och Stellan Skarsgård spelade in filmen Bombi Bitt i Kivik. En sommar för väldigt länge sedan då Stellan och Stefan var väldigt unga…. efter det gick de båda pågarnas vägar på tämligen skilda håll…
Efter de vilda lekarna i poolen fikades det lite till.
Tack fina vänner för en ljuvlig eftermiddag. Tack alla och envar.
På kvällen tassade jag runt i min torra trädgård.
Eftersom vi inte fått en droppe regn på säkert en hel månad var jag tvungen att vattna på de torraste ställena.
Rabatterna med de ledsnaste blommorna fick sig en skön dusch.
Vårt lilla fågelbord har en inredd ovanvåning, och där inne bor just nu en liten fågelfamilj. Det där lilla fågelhuset stör mitt öga med sin sneda ställning. Varenda kväll retar jag mig på det … Men det får helt enkelt stå sådär likt lutande tornet i Pisa, tills den lilla familjen är flygfärdig och ger sig iväg.
Det har varit så torrt nu så till och med Stefans trägubbar blir för hårda och torra att tälja på.
En dag såg jag en gubbe ligga och flyta i poolen.
-han är rent for torr å hår, jag ska si om han mjugnar litte au å ligga i vanned….
Trägubben skulle helt enkelt ligga där i vattnet för att mjukna så han blev lättare att tälja på.
Dagens citat:
Livet kan vara enkelt,
om vi låter det vara det.
Hissa flaggan och ha en skön dag.
Kram Annika

När vänner kommer och överraskar. Läs mer »

Jag springer igen

Hej hej
Nu har det blivit några varv runt sjön för mig. Och då menar jag i lätt joggingtakt. Väldigt lätt.
Det går inte särskilt fort.
Och springer man inte fort, då måste man springa snyggt – för så är regeln!
Asch, det där är mest skoj. Jag springer i de träningskläder som hängt med mig i flera år. Fast när det är sommar och varmt så springer jag gärna i springklänning eller kjol.
Nu är jag så lycklig över att det fungerar att springa överhuvudtaget och mina mål och drömmar är inte lika hissnande som i början av min löpträning.
Jag var ingen ungdom när jag i samband med en militärutbildning var tvungen att lära mig springa en viss sträcka på en viss tid. Jag var 45 år fyllda och hade nog aldrig sprungit mer än en kilometer i följd i hela mitt liv.
Men jag lärde mig och har sedan som längst sprungit 21 kilometer i ett svep. Och det är jag galet stolt över nu, jag som mest höll mig undan på gympan (=idrotten) i skolan.
Jag har inte längre några  marathonplaner, det vill inte min rygg. Nu har jag bara ett enda mål och det är att inte ge upp min njutbara löpning runt sjön.
Förr hade jag alltid min underbara flatcoated retriever som min trogne följeslagare. Han var med mig på alla mina springrundor. Ett år sprang jag 150 mil totalt, och Johnny var med mig på alla sträckorna.
Men han gillar inte riktigt att vara med längre. Han blir uttråkad och vill hellre ha något att jobba med som spårträning eller patrullering… eller så vill han bara lunka på, snusa och pinka.
Och nu börjar allting snart ordna upp sig med mitt diskbråck igen. Eller åtminstone så mycket att jag och hunden Johnny kan hänga med våra militärkompisar ut på träning igen. Då är det bra att få flåset tillbaka.
(bilderna på hunden Johnny är tagna av min dotter Amanda Henriksson)
Kvällens citat:
Styrkan kommer inte av det
du klarar av att göra. Den kommer
av att göra det du en gång trodde
att du inte klarade av att göra.
Må väl och kram från mig
Annika

Jag springer igen Läs mer »

Plötsligt händer det.

Hej hej
Jag undrar ifall det är fler än jag som har rysligt svårt att komma igång med vissa saker när det är sommar, sol och fint väder…
I flera veckor nu har jag laddat för bullbak här i Gyllebo, men det tar liksom bara emot.
På min fritid vill jag nu mest vara ute och rota runt i jorden eller kräla med min kamera  på alla fyra efter något litet kryp. Det där bullbaket känns bara så himla motigt.
Men så plötsligt händer något …
Som från ingenstans kommer en liten lust till att baka. Det är då man ska passa på.
Den där lusten kom en kväll i förra veckan.
Kvickt for jag in och satte igång med min vetedeg.
Att röra ihop degen är ju inte särskilt jobbigt. Det har jag en förnämlig maskin som gör.
Det är när degskrället har jäst färdigt och ska tas om hand, det är då själva arbetet börjar.
Och när min deg jäst i över en timme den här kvällen då hade lusten runnit bort. Jag kände bara hur tröttheten och motviljan för att baka välde över mig. Och där stod jag med en dubbel sats vetedeg …
Jag tvingade mig att baka ut en plåt med gräsligt fula kanelknyten. Stora som hus blev de, för så brukar det bli för mig när jag liksom vill få allt överstökat så fort som möjligt.
Det var då min söta dotter kom till min räddning.
Amanda är mycket mer pysslig och får till en helt annan snits på bakverken än vad jag orkar göra. För mig är det viktigaste att det blir saftigt och gott. Jag kan göra snygga saker, men jag vill liksom inte lägga den tiden på något man äter upp i ett nafs.
Så tillsammans stod vi där i köket och bakade igen, precis som vid lussebaket till jul. Fast med den skillnaden att vi inte behövde elda i kaminen.
Amanda formade bullarna och jag penslade och skötte gräddningen.
När allt sedan var färdigt och frysen var laddad med härliga kanelbullar, så kändes det riktigt skönt.
För det finns ju inget mysigare än att duka fram en fika i orangeriet med hemmabakta kanelsnurror till kaffet.
Då känner man sig duktig, hur fula snurrorna än har blivit.
Mitt tips är, att känner ni minsta lust till att baka, passa då på. Det finns inget godare. Bit ihop och bara gör det. Gör dem stora som hus, så går det fort.
…. så blir man så ren och fin om sina trädgårdsfingrar med …
fniss
Dagens citat:
Det första steget mot att komma
någon vart, är att verkligen
bestämma dig för att inte vara kvar
där du är.
Ha en härlig dag och kram från mig.
Annika
 (alla bilder på mig är tagna av min dotter Amanda Henriksson)

Plötsligt händer det. Läs mer »

Hur kunde det bli såhär?

Hej hej
Alla som är stolta ägare till en trädgård har väl i någon liten hörna en riktig skämsplats … något som inte blev som det var tänkt.
I alla fall vill jag ju gärna tro att det är fler än jag som övervinns av ogräs, dålig planering och slut på motivationen.
För bara några år sedan hade jag en blomstrande vackert liten hörna vid vår friggebod.
Där precis framför den ljuvligt mossbeklädda stenen.
Men så hände något …. ja, fråga mig inte riktigt vad …
Hela den lilla vackra stenläggningen översållades av gräsrot och annat elände. Det blev omöjligt att rensa bort och alla de vackra blommorna kvävdes och tynade bort.
Kanske var det all renovering som upptog all min tid den där sommaren, eller så var det Stefans hjärtinfarkt … ja jag vet inte …
Men nu fick det vara nog. Jag tog tag i det hela och rensade bort precis allting. Utom den där tåliga sorten som tycks trivas just här.
Ja, det här blev ett lite annorlunda ”före och efter” reportage. Fast så kan det faktiskt också bli i en trädgård, när det vill sig illa. Men den mossbeklädda stenen är precis lika vacker nu som då.
Hur det blir med den här lilla fula hörnan nu, det får framtiden utvisa.
Potatisen då ..
Kanske minns någon av er att jag fick sättpotatis över när jag planterade i mina vintunnor. De där potatisen grävde jag ner på byggarbetsplatsen på andra sidan vägen. Och kolla nu bara. Tadaaaa ….
Min vintunneodling har utökats med ytterligare två tunnor.
I dem har jag sått rädisor och sallad. Kanske lite sent, men värt att prova tänkte jag.
Kvällens citat:
Lugna vatten har aldrig
skapat en skicklig sjöman.
Det där citatet stämmer nog på trädgårdsodling också …  lyckade trädgårdsprojekt ger ju ingen som helst lärdom …
Ha en fin kväll och kramar från mig.
Annika

Hur kunde det bli såhär? Läs mer »

Smörblommor och en bred trollslända

Hejsan
Finns det något vackrare att fylla sin klongvas med än ett stort, vilt fång av smörblommor?
Jag älskar de här små blanka gula blommorna som finns i överflöd i naturen just nu. De är så tacksamma att plocka in i en vas.
Vid den här tiden på året så köper jag nästan aldrig blommor i affären. Åtminstone inte för att sätta i mitt eget hem. Jag tycker faktiskt inte det finns något vackrare än alla de vilda blommor som växer ute i naturen just nu.
Jag minns hur jag förr plockade stora fång av smörblommor och torkade. Sedan gjorde jag arrangemang av dem tillsammans med eterneller.
Det finns inget mysigare än ge sig ut i skog och mark för att plocka blommor.
Såklart har jag alltid min kamera dinglande på axeln.
Senast när jag gav mig ut över ängarna, så stötte jag på en krabat som jag aldrig sett förut. En bred trollslända.
Ja, det verkar som om den faktiskt heter så.
Trollsländor är så vackra och fascinerande.
Ibland händer det att någon trollslända förvirrar sig in i vår stugan, när vi har dörrarna öppna på sommaren. Varenda gång häpnas jag över hur stora de är när man ser dem på lite närmre håll.
Bred trollslända alltså. Har ni sett den här sorten förut?
När det är fint väder så brukar jag försöka skjuta upp lite av mitt arbete till de regniga dagarna.
På kontoret finns det alltid sysslor som inte är så bråttom, som arkivering av papper och andra lite sådanadär halvtråkiga sysslor. Men nu har det fina vädret varat så länge, så nu duger det inte att skjuta upp längre.
Men lunchen tar jag alltid utomhus om det är fint väder. Och en stund under blåregnet fyller på med energi för ännu ett arbetspass.
Dagens citat:
Det är stor skillnad på att
leva och uppleva.
Man behöver inte boka dyra resor för att uppleva saker och ting (även om jag såklart älskar att resa också). Man kan få uppleva fantastiska saker hemma runt den egna husknuten, om man är lite mer observant och lägger telefonen åt sidan för en stund.
Ha en fin dag och kram
Annika

Smörblommor och en bred trollslända Läs mer »

Jungfru Marie Nycklar

Hejsan
Jag måste ju kika in här på bloggen med bilderna från min tidiga morgonen då jag mötte det lilla rådjurskidet.
Vad jag då egentligen var ute för att fotografera var den underbara lilla blomma jag hittat ute på ängen.
En vild orkidé.
Alltså, kolla bara så ljuvligt vacker!
Såklart är alla vilda orkidéer i Sverige fridlysta, och jag är alls ingen expert på att artbestämma dessa skönheterna.
Men efter lite googlande tror jag mig vara säker på att just det här exemplaret är en Jungfru Marie Nycklar.
När jag springer på vilda ovanliga blommor ute i naturen så är det som om jag blir lite extra berusande lycklig.
Jag älskar ju blommor och gläds åt nästan allt som växer i vår herres hage. Till och med oansenliga hundkexen gör mig glad.
Ja visst är det en underbart vacker tid just nu. Jag älskar den så mycket.
Kanske är det för att jag själv föddes vid den här tiden. Precis den tredje juni faktiskt så gjorde jag entré på Simrishamns BB kl 22.00. För exakt 53 år sedan såg jag dagens ljus … eller ljus och ljus … jag såg världen utanför för första gången.
Så nu ska jag gå och fylla år lite. Ni får ha en härlig kväll och njuta lite till av en bild på den vackra orkidéen om ni vill.
Kvällens citat:
Ibland kan ett litet fotsteg i
rätt riktning visa sig bli ditt livs
viktigaste steg.
Ha en fin kväll och en stor kram från mig
Annika
… ja vissa bilder är bara lite för närgångna, men jag bjuder på det – med rynkor och allt – för kolla där ovanför mitt huvud … det ljuvliga blåregnet!!

Jungfru Marie Nycklar Läs mer »

Sötchock i Gyllebo.

Hejsan
En dag i veckan mötte jag Gyllebos sötaste invånare.
För visst måste det här väl vara något av det gulligaste som finns?
Det var en tidig morgon då jag varit ute på ängen för att fotografera en ovanlig blomma som jag gjorde det här oväntade och speciella mötet.
Naturligtvis hade jag försett min kamera med en macrolins, vilken inte alls är avsedd att fotografera saker på håll med. Sådär är det alltid för mig, men jag får vara glad att jag hade en kamera med mig överhuvudtaget.
Jag vet att en del rådjur uppehåller sig vid vår tomt, och jag har varit rysligt arg på dem ibland, eftersom de förut ätit av mina blommor.
Men den här morgonen såg jag att det var något mer än ett rådjur…
Jag såg att det var en liten, liten unge också. Ett litet rådjurskid.
Naturligtvis blev mamman och den lilla ungen skrämda av mig när jag kom travande. Fort sprang de in i buskarna på granntomten.
Men kvar i gräset vid vägkanten stod det lilla tvillingkidet kvar. Det lilla syskonet som inte hunnit sätta sig i säkerhet stod blickstilla kvar som en staty, medan mamman kikade fram från sin buske med det andra syskonet hängande vid juvret.
Jag närmade mig försiktigt med smygande steg och satte mig på huk.
Det lilla kidet rörde inte en fena. Den var helt förvissad om att vid minsta rörelse så skulle den vara dödens död, för sådan är deras instinkt. Jag gick så nära jag vågade för att knäppa mina bilder, trots att jag hade fel lins på kameran.
Naturligtvis rörde jag inte vid det lilla djuret. Det har jag fått lära mig alltsedan barnsben att aldrig någonsin röra vid ett vilt rådjurskid. Mamman finns i närheten och då ska hennes lilla bebis inte lukta människa när hon kommer tillbaka för att hämta det. Det sägs att då kan hon rata sin unge och bara lämna den åt sitt öde.
Och en rådjursunge på halsen, det ville jag för allt i världen inte ha.
Jag smög mig sakta förbi och hem mot min egen tomt. Men så vände jag mig om för att knäppa en sista bild. Det var som om det lilla rådjuret nästan log. Fast den stod kvar i precis samma ställning så såg jag att den sneglade på mig och mungiporna hade dragits upp en aning. Kanske hade vi blivit kompisar …
Jag gick ett tiotal meter framåt, men så kom jag på, jag borde tala med den lite om mina blommor …. När jag vände mig om igen nästa gång så var det lilla djuret puts väck …
Jag älskar de här oväntade mötena med de vilda djuren här. Det ger mig så mycket av inre lycka.
Jag hoppas så att varenda kotte som bor och lever här med hund nu ser till att ha hundarna kopplade.
Att påstå att sin lilla hund inte är någon jakthund är helt befängt. Nästintill alla hundar har jaktinstinkt. Ytterst få skulle låta bli att springa efter ett flyende litet rådjurskid. Och vad jag har sett så har ingen hundägare den disciplinen på sin hund, att den går fot en hel runda som om den vore kopplad. Så på med koppel på era hundar nu och visa hänsyn till de som bodde här först.
(jo det förstås … grannen Camilla med sin golden har ett osynligt koppel på sin fina Milou, fast hon är också den enda som jag sett, som har den lydnaden på sin vovve,)
Min egen lilla Lykke skulle med vild förtjusning jaga ihjäl ett litet kid, om hon gavs möjlighet. Även om hon inte kan döda så kan hon göra att mamman förskjuter sin unge och katastrofen är ett faktum. Lykke är ingen jakthund och hon väger drygt två kilo.
Dagens citat:
Var vänlig mot de som är
ovänliga.
Det är de som behöver
vänligheten som mest.
Ha en fin dag, och hoppas att ni också får känna lyckan av att möta ett litet
rådjurskid en vacker dag.
Kram Annika

Sötchock i Gyllebo. Läs mer »

Trädgårdens blyga drottning och jag återtar formen.

Hej hej
I min trädgård börjar de riktiga juvelerna slå ut nu. Då tänker jag på den stora gigantiska vallmon och de underbart klarröda pionerna. Visst är de ljuvliga.
De underbart vackra pionerna i klaraste rött har vi fått av någon …. jag tror att de kanske kommer från svärmor Karin… Men de tycks i alla fall trivas här hos oss, för de blommar alltid rikligt. Jag älskar deras knoppar som ser ut att vara sydda av finaste silkestyg.
Men jag älskar även de enkla, lite oansenliga blommorna. De skira och små blommorna.
Allihopa tillsammans bildar de en slags skön harmoni tycker jag.
 Nu har jag återigen testat att jogga. Förra gången fungerade högerbenet inte riktigt som det skulle och jag snubblade några gånger och föll till sist pladask med näsan i backen.
Men nu gick det bra. En liten svaghet i benet kunde jag känna fortfarande, men varvet runt sjön funkade galant. Inte någon världsrekordstid, men en runda är alltid en runda.
Kvällens citat:
Man kan faktiskt välja att inte tro på det negativa.
Ha en ljuvlig kväll och kram på er.
Annika

Trädgårdens blyga drottning och jag återtar formen. Läs mer »

Svalkan i skogens skugga och småkryp överallt.

Hejsan.
Den sista tidens värmebölja tycks ha väckt upp vartenda småkryp i naturen nu. De enda som verkligen inte gillar det torra vädret är alla sniglar. De förhatliga mördarsniglarna … fast de kan gärna hålla sig borta tycker jag.
Men de ligger nog bara och bidar sin tid – när regnet kommer är de tillbaka med full styrka.
Fast tills dess njuter jag av allt surrande och alla vilda sommarblommor.
Något vi nu istället har massor av här hos oss är larver i olika färg och form. Även om jag egentligen tycker om de små gulliga larverna, så gillar jag inte att de käkar på min blommor. Lite hatkärlek får jag nog säga att vi har till varandra, larverna och jag.
Alla dessa härliga skogsblommor.
En sort som alltid väcker minnen hos mig, det är de opretentiösa humleblomstren. De är så anspråkslösa och försynta, men ack så vackra för den som verkligen böjer sig ner och granskar dem.
Som barn så kallade vi dessa blommor för ”kopatta-blommor”. Förmodligen kom det ordet sig av att kronbladen på blomman i ett visst stadium liknar juvret på en ko.
Om man tar sig tid och för en stund sätter sig ner på knä i gräset, så får man träffa på en massa olika kryp när man är i skogen. Det går inte att stå still för länge i skuggan, då äts man nästan upp av elaka myggor.
När det nu varit så varmt så har skogen gett en behaglig svalka. Jag och hundarna har i rask takt vandrat på i trädens sköna skugga. För några som också tycks trivas det här året, det är som sagt myggen och de hinner ikapp så fort man står stilla.
Dammet yr runt våra fötter och det märks att vi inte fått något regn på länge. Mina nyputsade kängor har åter fått sin härligt använda touch.
När jag sänker blicken ner för att ta min bild, så ser jag den lilla snokungen som fått sätta livhanken till. Här nere vid sjön trivs snokarna och varje år ser jag många av dem överkörda på vägen,
Det är så härligt här nere vid sjön. Jag blir glad och lycklig av det glittrande vattnet, de vita båtarna och den magnifika naturen.
Tacksam, för att kunna vandra här varevigaste dag.
Dagens citat:
Det kommer en dag
då jag inte längre kan
göra detta …
idag är inte den dagen.
Jag njuter av det jag har, det jag kan göra och det som är i detta nu. Allting kommer att förändras, det gör det för oss alla. Det är egentligen det enda vi kan vara säkra på.
Ha en fin dag och kram
Annika

Svalkan i skogens skugga och småkryp överallt. Läs mer »

Rulla till toppen