joggingkärlek

Bit ihop och spring

Hejsan.

Ett par gånger i veckan försöker jag komma ut på en springrunda runt sjön. Det brukar inte gå fort, och det är inte särskilt snyggt heller, men springer (läs lufsar) det försöker jag göra.

Dock har det varit alldeles väldigt jobbigt och tungt att springa den gångna sommaren. Från vårt hus och runt sjön har jag knappt 6 kilometer, och vartenda steg har känts som om jag burit en död ko på mina axlar.

För någon vecka sedan fick jag tillfälligt ändra mina ögondroppar till en annan sort, och vips kändes mina springsteg så mycket lättare. ”Den döda kon” var borta och jag kom på mig själv med att planera längre löparrundor. Jag tror dock att min mentala löparstatus är i något bättre form än min fysiska.

Nu hoppas jag att jag aldrig behöver börja med de där hemska ögondropparna igen. Men såklart – måste man så måste man, det är ju lite som att välja pest eller kolera… Men just nu slipper jag dem, och nu är ju NU!! Jag njuter av nuet♥

Kalla bad är det ju också tid för NU…

Till bryggan vandrar jag helst i lugnt tempo och njuter av stillheten.

Dagens citat:

Vi kan inte välja ramen för vårt öde, men vad vi sätter in i den är vårt eget val.

Ha en skön söndag.

Annika

Bit ihop och spring Läs mer »

Muta eller belöning

Go kväll i stugorna.
(blogginlägget innehåller annonslänkar)
Att investera i dyra sportkläder för att komma igång med träning och motion har aldrig varit något som funkat för mig.
Istället har jag gjort upp olika belöningssystem för mig själv. Prestera först och belöna sedan, för mutor funkar helt enkelt inte på mig.
I nästan hela mitt vuxna liv har jag varit en person som hävdat att jag inte är skapt för att springa eller jogga.
Men för 8 år sedan fick jag plötsligt ett mål för att komma igång med min löpning. Jag skulle klara en militärutbildning.
Då när jag började, var det motig och tungt. Flåsande med kräket i halsen och en sprängande känsla i bröstet, sprang jag lite och gick det mesta. Tyngd av ”näradödenupplevelser” malde jag på trots allt. För varje dag lyckades jag springa några meter längre. Mitt mål var att klara av att springa de där tre kilmetrarna på 18 minuter som krävdes av mig.
Då när jag började min träning ägde jag inga springkläder överhuvudtaget. Jag fick dra på mig Stefans t-shirt och hans på tok för stora sommarshorts. Det fick duga så länge.
Som belöning hade jag bestämt att jag fick unna mig en härlig springklänning när jag nådde mitt mål …
Sedan dess har jag uppnått många mål och belöningar.
Såklart slits träningskläderna ut av både användningen och alla tvättar och man måste köpa nytt.
I sommar har jag mest tränat i klänning och kjol. Klara favoriter när det är varmt.
Men nu när jag rotar runt i min träningslåda inser jag att jag måste komplettera med lite nya varmare plagg igen. De gamla är uttjänta och har gjort sitt.
Ikväll ska jag kika runt på Stronger hemsida efter nya, bra träningskläder.
Belöningen nu när träningen kommit igång igen.
Härliga hösttights hittar man här.
… ett par sådana får det nog bli, de verkar var både snabba och sköna…
Kvällens citat:
Små möjligheter
är ofta början
till stora bedrifter.
Ha en skön kväll och kram på er.
Annika
 

Muta eller belöning Läs mer »

Augustimörker och grön uniform.

Hejsan.
Vilka ljuvliga kvällar det är nu i augusti.
Det är så vackert så jag nästan dånar lite grann.
Förra helgen hoppade jag i min gröna uniform och for på tjänstehundsträning.
Underbart. För varje gång som jag kör iväg med min bruna ”militärvolvo” så är jag överlycklig. Det betyder att min Johnnyhund är i god form och vi båda har ännu en mysig träningsdag att ge oss i kast med.
Tidigare i somras var Johnny inte riktigt kurrant och såklart blev jag orolig. Nu har han fått vila lite mer ett tag och haltar inte längre.
Jag ger honom blåläppad mussla som ska göra hans leder lite bättre och vara bra för lite äldre hundar.
Ja, nu är han så pigg att jag funderar på att själv börja med sådan där mussla ….
Min fine Johnnyhund gjorde ett bra jobb och jag blev såklart stolt.
Värre är det egentligen med mig själv. Jag har trappat bort all smärtlindringen nu i sommar som jag tagit mot mitt diskbråck. Och fy tusan, då kände jag att pillerna verkligen haft effekt. Stundom gör smärtan sig rejält påmind nu, då får jag bita ihop och grimasera en stund.
En halvgalen sak som nu väntar på mig är den tjejmil som jag anmälde mig till innan ryggen knasade sig.
Sådana där saker ställer man inte bara in hur som helst. Flyg och hotell är bokat och betalt, så det måste helt enkelt bli av. Lite mjukträning har jag kommit igång med, och jag får försöka göra mitt bästa med mycket pannben.
När jag inte jobbat eller flängt runt i skogen, så har jag passat på att lyssna på ännu en bok. Den här gången var det en sann berättelse från ett familjehem. En bok som heter ”Mamma sa att jag inte fick berätta” av Cathy Glass. Jag gillar ju sanna berättelser så den här följde jag med stort intresse, men också förfäran.  Jag imponerades av den underbara familjemammans klokhet och tålamod.
Dagens citat:
Det är en så otroligt skön
känsla att göra det där som
andra sade att man aldrig
skulle klara av.
Ha en ljuvlig dag och en stor kram.
Annika

Augustimörker och grön uniform. Läs mer »

Trädgårdens blyga drottning och jag återtar formen.

Hej hej
I min trädgård börjar de riktiga juvelerna slå ut nu. Då tänker jag på den stora gigantiska vallmon och de underbart klarröda pionerna. Visst är de ljuvliga.
De underbart vackra pionerna i klaraste rött har vi fått av någon …. jag tror att de kanske kommer från svärmor Karin… Men de tycks i alla fall trivas här hos oss, för de blommar alltid rikligt. Jag älskar deras knoppar som ser ut att vara sydda av finaste silkestyg.
Men jag älskar även de enkla, lite oansenliga blommorna. De skira och små blommorna.
Allihopa tillsammans bildar de en slags skön harmoni tycker jag.
 Nu har jag återigen testat att jogga. Förra gången fungerade högerbenet inte riktigt som det skulle och jag snubblade några gånger och föll till sist pladask med näsan i backen.
Men nu gick det bra. En liten svaghet i benet kunde jag känna fortfarande, men varvet runt sjön funkade galant. Inte någon världsrekordstid, men en runda är alltid en runda.
Kvällens citat:
Man kan faktiskt välja att inte tro på det negativa.
Ha en ljuvlig kväll och kram på er.
Annika

Trädgårdens blyga drottning och jag återtar formen. Läs mer »

Hög på endorfiner och svag för kapris.

Hejsan
Så är det min favoritdag igen. Måndag!
Jag gillar verkligen måndagar.
En dag att starta på nytt igen.
Bästa måndagen är då jag ger mig ut precis när dagen ljusnar och springer i min egen takt och mina egna tankar.
Att ge sig ut i naturen så här, i skogen vid en sjön, det måste vara som att bli frälst tror jag.
Att stanna upp i tystnaden och bara andas den friska luften, det måste vara det som är meningen med livet.
När jag springer där i min egen värld, funderar jag …
…. Kanske hade människor mått bättre av att bara ställa sig på en brygga i skogen vid en sjö, istället för att knäppa händerna i en kyrka, lägga sig på knä i en moské eller sträcka händerna mot taket i ett tempel.
Kanske är det bara så enkelt för att få sinnesfrid.
För mig är det ofta det.
Naturen är min religion.
Här hemma sitter pälsbollarna otåligt och väntar när jag är ensam ute på mina springrundor.
Så då är det bara att kasta av den svettiga tröjan, på med en torr och ta ett varv med dem i lite mer snusvänligt tempo.
Jag älskar ju husmanskost. Det vet ni nog nu!
Det finns en sak som jag är väldigt svag för. Det är kapris.
Mmmmm … jag tycker att det är så himla gott.
När jag varit på restaurang och beställt in schnitzel, så har jag sett människor med en lätt skrynkla på näsan försiktigt lyfta bort den lilla citronskivan med ansjovis och kapris som pryder det panerade köttstycket. Jag har förstått att det finns personer som inte är särskilt förtjusta i de små gråbruna kornen som är tänkta att ge lite extra krydda till maträtten.
Med mig är det tvärtom. Jag bara älskar kapris. Även om någon nog tycker att mitt intag är något överdrivet, så äter jag det med stor förtjusning.
Har ni något ovanligt som ni är lite galna i?
Mina döttrar
Från de olika hörnen av vår värld får jag lite små livstecken från mina två döttrar.
Andréa har fått vinter i Canada. Ingen sådan ”mesvinter” som vi brukar få, utan rejäl vinter med massor av minusgrader. Sådär så snoret i näsan fryser till is och det känns som om köldskadorna är nära.
Så håller hon sin Irländska rumskompis lite i öronen vad det gäller städning, har jag förstått.
Emmy och Matilda har flugit över till den västra sidan av Australien, där de nu har fått jobb.
De ska arbete i baren  och köket på ett outbackhotell.
Fast jag får nog hålla med Emmys pappa – de hade platsat mycket väl som modeller också.
Fina goa Matilda och Emmy.
 Dagens kloka citat:
Det är inte det som händer dig som skadar dig,
det är din reaktion till det som händer
som kommer att hjälpa dig eller stjälpa dig.
Det där tror jag verkligen är sant.
Det är inte hur man har det – det är hur man tar det ….
En annan sak …
På onsdag är det sista dagen att nominera sina favoritbloggare till Blogg.se-priset.
Gillar ni mig och min blogg så får ni gärna nominera mig.
Det kan man göra här. I den kategori ni tycker jag passar bäst … min dotter skrev till mig att hon nominerat mig – till alla kategorierna. Men det behöver ni inte alls göra. Det räcker att välja en.
Jag tjänar inte ett korvöre på att blogga, det är bara en liten lustig hobby som jag har.
Uppmuntran ger såklart lite extra glädje och energi.
Min lön är att ni trycker på lilla hjärtat här nedanför. Det är det som är mätningen på hur väl just jag står mig gentemot andra i den här bloggvärlden.
Tack för ni tittar hit och välkomna en annan gång.
Ha en fin dag.
Kram Annika

Hög på endorfiner och svag för kapris. Läs mer »

Run Forrest run.

Hej hej
Finns det något skönare än att springa i ett ljummet höstregn? …
Ja, det finns det!! Att springa i ett ljummet vårregn tillexempel.
Ända sedan jag gick ner i vikt för 7 år sedan (lite bilder här), så har jag hållit igång med min springning.
Då i början var det såklart motigt och tungt. Jag sprang och gick, flåsandes som ett lokomotiv.
Nu njuter jag av varje steg. Jag till och med längtar efter rörelsen innan jag gett mig ut.
Anledningen att jag överhuvudtaget började att jogga var att jag höll på att utbilda min hund Johnny till tjänstehund i försvaret. Själv skulle jag göra en kortare militärutbildning och kravet var då att man kunde springa. 3 kilometer på 18 minuter
-”Hur svårt kan det vara”`, tänkte jag och började träna …
Och ja, det gick.
Ända sedan min högstadietid trodde jag att jag var en sådan person som inte var född med ”springtalangen”. Jag hade aldrig någonsin joggat någon längre sträcka utan uppehåll. Och definitivt aldrig njutit av det.
Nu skulle det dock visa sig att jag faktiskt kunde springa, och jag skulle komma att älskad det.
I början tog jag tiden, mätte sträckor, kollade pulsen. Jag förbättrade mina resultat och dokumenterade allt.
Ett år sprang jag hela 150 mil, vilket är i genomsnitt 4 kilometer/dag. Galet stolt var jag!
En annan gång chockade jag mig själv genom att ensam köra och anmäla mig till ett halvmarathon på ”Österlen Lyser” en dag i november. Sedan sprang jag de 21 kilometrarna med pannlampa i mörkret på Österlen och kom in på en tid av 2 timmar och 24 minuter.
Då hade jag aldrig någonsin sprungit längre än 12 kilometer och tänkte att dubbelt så långt kan väl inte vara några problem…. Det var en mör Annika som kom i mål i Borrby den där mörka novemberkvällen!
Idag springer jag 3-4 gånger i veckan 6-8 kilometer. Jag tar ingen tid, för jag är inte särskilt snabb ändå. Men jag springer och mår himmelskt av det!
Jag springer helst direkt på morgonen. Då känns det som om hjärnan inte hunnit vakna och insett vad det är kroppen tar sig till egentligen. Efteråt är jag full av sköna endorfiner och huvudet känns kristallklart när jag slår mig ner för att ge mig i kast med dagens arbete.
Jag önskar att alla haft möjligheten att få börja sin dag såhär.
Såklart blir det en massa hundpromenader också, som ni ju vet. Och när alla fått sin dos av motion så infaller ett sådan lugn här på kontoret. Alla intar sina favoritplatser, och jag kan jobbar på. Jag känner mig så mycket mer effektiv.
Lilla Lykke har hittat sin bästa plats – framför mig på skrivbordet.
Jag älskar vardag och rutiner.
Och det godaste som finns är ju vardagsmat, tycker jag.
Alltså, en god värmande soppa nu på hösten slår väl nästan allt.
Jag har ett recept på en härlig fisksoppa som min mamma brukade göra. Den gör jag ganska ofta här hemma.
Den är fylld med morötter, purjolök och torsk. Jag kryddar med mycket timjan och tomatpurén ger den dess härlig färg. Till det gratinerar jag några varma ostsmörgåsar av ostskalkarna som annars bara skulle kastas.
Mums!!
Dagens citat får bli av Forrest Gump:
Livet är som en ask choklad,
du vet aldrig vad du kommer att få.
Åhh vad jag älskar den filmen om Forrest Gump.
Och om ni tror att ni också är sådana där personer som saknar spring-genen, så vill jag uppmana er, ge det en chans.
Har ni inga direkta fysiska krämpor som hindrar, så testa. Om jag lyckades komma igång när jag var 46 år gammal, då kan nog de flesta göra det.
Såklart förstår jag att alla människor inte kan, av olika själ. Men jag tror också, att det i likhet med mig själv, finns massor av personer som kan, fast de vet bara inte om det själv. Kanske behövs bara en spark i baken, för mycket sitter i huvudet, i ens inställning. Man kan springa i alla väder.
Jag lovar, det gör så väldigt mycket för välbefinnandet och hälsan.
Mirakel händer varje dag,
vissa människor tror inte det,
men det gör det faktiskt!
//Forrest Gump
Kram Annika

Run Forrest run. Läs mer »

Rulla till toppen