gyllebobak

En go kaga och en katt med frihet.

Lämna en kommentar / Allmänt, Hemma hos mig., Hundar och katter / Av / / , , / 1 minute of reading

Hejsan.

Den där Felix, han vet alltid var bästa platsen är. Som om han har en inbyggd radar i sin hjärna. Han vet alltid var han är minst önskvärd för stunden. På mitt nya, fina fårskinn. En plats som inte direkt var avsedd för honom.

I min kyl fanns några förpackningar vaniljsås med kort datum. I brist på äpple i förrådet fick det istället bli en ananaspaj. Mmmmm … så himla gott!

Jag tror att Stefan gillar när jag gör sådana här upptäckter, som att vaniljsåsen måste ätas upp på studs för att inte bli för gammal.

Och när vi mumsade i oss den ”goe kagan” till kvällskaffet, så låg Felix kvar på det nya fårskinnet. Ingen av oss hade hjärta att fösa bort honom. Katten med de stora friheterna.

Kvällens citat:

Att göra sig fri är ingen konst, det är att vara fri som är svårt.

Ha en fin kväll.

Annika

(nej, såhär mycket snö har vi inte just nu, bilden är från i fjor … men visst ser det ljuvligt ut!)

Plötsligt händer det.

Lämna en kommentar / Allmänt, Hemma hos mig. / Av / / , , , , / 3 minutes of reading
Hej hej
Jag undrar ifall det är fler än jag som har rysligt svårt att komma igång med vissa saker när det är sommar, sol och fint väder…
I flera veckor nu har jag laddat för bullbak här i Gyllebo, men det tar liksom bara emot.
På min fritid vill jag nu mest vara ute och rota runt i jorden eller kräla med min kamera  på alla fyra efter något litet kryp. Det där bullbaket känns bara så himla motigt.
Men så plötsligt händer något …
Som från ingenstans kommer en liten lust till att baka. Det är då man ska passa på.
Den där lusten kom en kväll i förra veckan.
Kvickt for jag in och satte igång med min vetedeg.
Att röra ihop degen är ju inte särskilt jobbigt. Det har jag en förnämlig maskin som gör.
Det är när degskrället har jäst färdigt och ska tas om hand, det är då själva arbetet börjar.
Och när min deg jäst i över en timme den här kvällen då hade lusten runnit bort. Jag kände bara hur tröttheten och motviljan för att baka välde över mig. Och där stod jag med en dubbel sats vetedeg …
Jag tvingade mig att baka ut en plåt med gräsligt fula kanelknyten. Stora som hus blev de, för så brukar det bli för mig när jag liksom vill få allt överstökat så fort som möjligt.
Det var då min söta dotter kom till min räddning.
Amanda är mycket mer pysslig och får till en helt annan snits på bakverken än vad jag orkar göra. För mig är det viktigaste att det blir saftigt och gott. Jag kan göra snygga saker, men jag vill liksom inte lägga den tiden på något man äter upp i ett nafs.
Så tillsammans stod vi där i köket och bakade igen, precis som vid lussebaket till jul. Fast med den skillnaden att vi inte behövde elda i kaminen.
Amanda formade bullarna och jag penslade och skötte gräddningen.
När allt sedan var färdigt och frysen var laddad med härliga kanelbullar, så kändes det riktigt skönt.
För det finns ju inget mysigare än att duka fram en fika i orangeriet med hemmabakta kanelsnurror till kaffet.
Då känner man sig duktig, hur fula snurrorna än har blivit.
Mitt tips är, att känner ni minsta lust till att baka, passa då på. Det finns inget godare. Bit ihop och bara gör det. Gör dem stora som hus, så går det fort.
…. så blir man så ren och fin om sina trädgårdsfingrar med …
fniss
Dagens citat:
Det första steget mot att komma
någon vart, är att verkligen
bestämma dig för att inte vara kvar
där du är.
Ha en härlig dag och kram från mig.
Annika
 (alla bilder på mig är tagna av min dotter Amanda Henriksson)
Rulla till toppen