kanelsnurror

Plötsligt händer det.

Hej hej
Jag undrar ifall det är fler än jag som har rysligt svårt att komma igång med vissa saker när det är sommar, sol och fint väder…
I flera veckor nu har jag laddat för bullbak här i Gyllebo, men det tar liksom bara emot.
På min fritid vill jag nu mest vara ute och rota runt i jorden eller kräla med min kamera  på alla fyra efter något litet kryp. Det där bullbaket känns bara så himla motigt.
Men så plötsligt händer något …
Som från ingenstans kommer en liten lust till att baka. Det är då man ska passa på.
Den där lusten kom en kväll i förra veckan.
Kvickt for jag in och satte igång med min vetedeg.
Att röra ihop degen är ju inte särskilt jobbigt. Det har jag en förnämlig maskin som gör.
Det är när degskrället har jäst färdigt och ska tas om hand, det är då själva arbetet börjar.
Och när min deg jäst i över en timme den här kvällen då hade lusten runnit bort. Jag kände bara hur tröttheten och motviljan för att baka välde över mig. Och där stod jag med en dubbel sats vetedeg …
Jag tvingade mig att baka ut en plåt med gräsligt fula kanelknyten. Stora som hus blev de, för så brukar det bli för mig när jag liksom vill få allt överstökat så fort som möjligt.
Det var då min söta dotter kom till min räddning.
Amanda är mycket mer pysslig och får till en helt annan snits på bakverken än vad jag orkar göra. För mig är det viktigaste att det blir saftigt och gott. Jag kan göra snygga saker, men jag vill liksom inte lägga den tiden på något man äter upp i ett nafs.
Så tillsammans stod vi där i köket och bakade igen, precis som vid lussebaket till jul. Fast med den skillnaden att vi inte behövde elda i kaminen.
Amanda formade bullarna och jag penslade och skötte gräddningen.
När allt sedan var färdigt och frysen var laddad med härliga kanelbullar, så kändes det riktigt skönt.
För det finns ju inget mysigare än att duka fram en fika i orangeriet med hemmabakta kanelsnurror till kaffet.
Då känner man sig duktig, hur fula snurrorna än har blivit.
Mitt tips är, att känner ni minsta lust till att baka, passa då på. Det finns inget godare. Bit ihop och bara gör det. Gör dem stora som hus, så går det fort.
…. så blir man så ren och fin om sina trädgårdsfingrar med …
fniss
Dagens citat:
Det första steget mot att komma
någon vart, är att verkligen
bestämma dig för att inte vara kvar
där du är.
Ha en härlig dag och kram från mig.
Annika
 (alla bilder på mig är tagna av min dotter Amanda Henriksson)

Bullbak och gräsklippning på schemat.

Hej på er.
I min frys fanns bara en enda liten bullpåse kvar i facket för kakor och fikabröd. Den påsen innehöll lussebullar från i fjor!!! Huhhh, vem är sugen på sådana, såhär veckan före midsommar.
Det fick helt enkelt bli storbak i Gyllebo. Dubbel sats kanelsnurror. 
Mmmm så gott det luktade i hela huset.
Inte alls så vackra bullar som min mamma Ingrids brukade vara, men jag lovar, minst lika goda.
 
Att sköta gräsklippningen är inget jag tycker är speciellt jobbigt. Det där har jag och Stefan alltid hjälpts åt med. Den som har bäst tid, får helt enkelt sköta om den sysslan.
Jag har egentligen alltid gillat att sakta lunka på där efter min brummande Klippo. Lite som meditation för mig.
Den kritiska punkten är väl bara att få igång maskineriet. Men med lite envishet så brukar den till sist alltid starta. Det gäller att vara envis och få till den rätta knycken.
 
När Stefan varit borta har jag och Emmy fått sköta om hans krokodil. Vissa dagar har vi bara låtit honom ligga där på rygg och sola sin mage. Hoppas att det är rätt skötsel av just en krokodil …
 
 
Blommorna fortsätter att avlösa varandra här i min trädgård.
I fågelholken växer nu flugsnapparens ungar i rekordfart. Honan och hanen flyger i skytteltrafik med gröna larver. Det gillar jag, för just dessa gröna larver har den senaste tiden ätit sig tjocka och feta på mina rosenblad. Nu är där stora hemska hål i nästan alla bladen.
 
 
 

Emmy ja … min fina dotter Emmy.

De här 2,5 veckorna som Stefan varit inlagd på sjukhus har hon varit min klippa och mitt stora stöd. Emmy som är tryggheten själv.
Tack min fina tös ♥
 
När jag suttit där på femmans buss, till och från Lund, så har jag fördrivet min tid genom att lyssnat på ljudböcker.
Jag gillar mest självbiografier. För mig spelar det inte så stor roll om de är skrivna av offentliga och kända personer eller helt vanliga anonyma människor. Jag älskar att ta del av andra personers livshistoria. Deras livsöden, framgångar, tankar och funderingar … ja allt. Det är så berikande tycker jag. Alla människor har egentligen intressanta historier att berätta. 
Den senaste boken jag läst är en bok av en känd bloggerska som kallar sig ”Vimmelmamman”. Hennes bok heter ”Himlen kan vänta” och handlar om hennes resa med cancern som sin följeslagare. Den boken gillade jag verkligen.
 
 
 Dagens tänkvärda ord:
 
Allt det där du vill få sagt till
människor som betyder mycket för dig…
Allt det där du vill göra, som du
vet är rätt för dig att göra …
Gör det bara, en dag är det försent.
 
Många människor går omkring och inbillar sig att livet ska vara för alltid, eller nästintill.
De budgeterar med en evighet. Ingen budget kan vara mera fel. Det enda vi med säkerhet vet, är att allt en vacker dag tar slut. Nu menar jag inte att vi ska gå omkring och tänka på det där slutet hela tiden, nej istället ska vi tänka på det liv som vi faktiskt har i detta nu och ta vara på tiden. Inte grubbla, inte vara bittra, inte vara sura – för det tycker jag är rysligt slöseri med tiden.
Ingen av oss har en aning om sin morgondag, så se till att ta vara på den tid som är just NU.
 
Ha nu en riktigt bra söndag… klipper ni gräset – NJUT av att kunna göra det!
Kram Annika
 
 
 
 
Scroll to Top