Hejsan.
Så kom den då, den där sista veckan som min dotter skulle vara hemma här hos oss i Sverige. Tiden hade gått så fort och det var såklart mycket som hon ville hinna med då hon var hemma. Som tur var så hade jag en ledig dag innan mitt utökade sommarschema skulle börja. Det blev en dag då jag hade möjlighet att tillbringa tid med min tös i lugn och ro.
Andréa ville ut och vandra, och hade bestämt träff med sin kompis på eftermiddagen. Det passade då bra att vi gick längs havet, från Vik med näsorna pekandes mott norr, och mot Kiviks Musteri där kompisen ju jobbade.
Solen strålade och det var ganska varmt. Den första biten från Vik är rejält stenig och lite ”knölig” att gå, men i sakta tempo så gick det finfint.
Ett tag fick vi sällskap av ett litet gäng svanar. De var så vackra där de guppade och skiftades om att leta mat från havets botten.
I våra ryggsäckar hade vi packat med oss badkläder och vår plan var att hitta en fin plats där vi kunde ligga och sola och bada i någon timme.
Vi passerade den då nästan färdiga trappan vid Knäbäckshusens strand och gick ytterligare en liten bit norrut innan vi bestämde oss för att stanna och njuta för ett tag.
Där vid en blommande ros kastade vi av oss våra kläder och tog dagens första dopp. Vattnet var härligt kallt och svalkade så skönt. Jag hade kunnat stanna kvar där hela eftermiddagen och småpratat med Andréa och bara njutit av livet och av känslan av att ha all tid i världen.
Men vi hade en tid att passa. Efter en timme drog vi lite motvilligt på oss våra vandringskängor igen, och fortsatte norrut.
Vi gick genom nationalparken, på stigen längs med havet, och vi tyckte nog båda att det var skönt med trädens skugga och det lite hårdare underlaget för våra fötter. Visserligen var en bit av stigen rejält stenig och svårare att gå på, men inte värre än att vi lätt tog oss fram.
(för Andréa, som för ett par månader sedan besteg Kilimanjaro, så var en stig vid Stenshuvud rena barnleken kan jag tänka)
I gräset prasslade det plötsligt till, och i hopp om att få se en huggorm spejade Andréa både länge och väl ner i det torra gräset. Till sist kunde hon dock konstatera att det bara var en liten rädd skogsmus som orsakat prasslet.
Till slut kom vi fram vid Hälleviks kås och därifrån var det inte långt till Kiviks Musteri. Jag och Andréa beställde där ett par supergoda ”smørrebrød” som vi avnjöt i skuggan under ett parasoll. Sedan slutade Adréas vän, Elna sitt jobb för dagen och vi kunde lifta med henne hem.
Det här blev min bästa dag på länge♥
Dagens citat:
Allting händer av en anledning. Tänk inte för mycket. Förr eller senare kommer allt att bli ok!
Dags att sparka igång nästsista veckan innan jag äntligen kan pusta ut lite grann.
Ha det gott
Kram från mig
Annika
