Allmänt

Framme i USA.

Lämna en kommentar / Resor / Av / / , , , / 1 minute of reading
Hej hej.
Så kom jag då fram till slut. Till USA, till Atlanta och till min dotter.
Efter en försening som skapade onödig spänning hann jag precis med planet i Boston mot Atlanta.
Jag har blivit lite av en expert på att tränga mig fram i de miljontals serpentingångarna som finns på amerikanernas flygplatser.
Men efter nästintill ett dygn på resande fot, lite onödig spänning  och många Walt Disney filmer så slängde hon sig runt min hals – min älskade dotter Andrea.
Mina övriga döttrar följde mina strapatser med spänning på snappen…
Snart är det morgon här och vi ska ta oss ann dagen.
Andréa sover än och jag får se hur jag ska våga väcka henne… hon har ju ett morgonhumör som en vresig tiger.
Dagens citat av mig själv:
Det går att charma amerikanska gränspoliser.
Med ett leende, blå ögon och en charm likt Goldie Hawn  
kommer man långt.
Ha en härlig dag och kram på er.
Annika

Framme i USA. Läs mer »

Hejdå på ett tag.

Lämna en kommentar / Allmänt, Familj / Av / / , , , / 3 minutes of reading
Hej hej
Andréa hade inte hunnit vara där i USA mer än i tre dagar förrän hon var uttråkad och ville ha sällskap. Hennes residency startar inte förrän i mitten av juli så därför blev det ju lite tid över för att träffa mig.
-mamma jag har två veckor över ifall du vill komma, sedan lär det dröja tre år innan jag har tid…
Såklart kunde jag inte låta bli att boka biljetter!
Kanske är det någon som minns förra sommaren då jag köpt flygbiljetten till Canada. Den där gången då jag fick ställa in min resa pga Stefans sjukdomsfall. Inlägget hittar ni här.
Den här gången hoppas jag att allt fungerar och ingen blir sjuk eller skadar sig. Jag har i alla fall förberett så gott jag kunnat och ser verkligen framemot de här dagarna tillsammans med min dotter.
Här hemma huserar ju Stefan och han kommer förmodligen att få god uppbackning av de andra systrarna Henriksson. Så huset lär inte att bli tomt och öde i första taget. Det ska nog fungera hoppas jag.
På jobbet har jag förberett så mycket det bara går och jag får passa på att önska alla mina underbara arbetskamrater en riktigt skön semester.
Jag har pussat adjö till huset alla djur, fyllt skafferiet med djurmat, köpt hem förnödenheter till Stefan och instruerat honom i konsten att hålla liv i växter. Jag har bett katterna hålla sig i skinnet, småhundarna att inte kivas och Johnny att sluta upp med sina tonårsfasoner.
Nu få Gyllebo klara sig några dagar utan mig.
Hur det kommer att bli att blogga den här tiden, det vet jag inte riktigt.
Min förmåga att hantera sådana där saker via telefonen har en viss begränsning. Ni förstår, orden blir inte alltid som man tänkt. Min syn är dålig och fingrarna lite för klumpiga.
Jag minns en gång när jag skulle skriva till min dotter och önska att hon skulle få kul på kvällen…. senare insåg jag mitt misstag när jag förstod att det stod något helt annat i sms:et jag skickat till henne…
-men mamma!!!! kom det snabbt som svar från den generade dottern.
Jag ska åtminstone försöka uppdatera lite grann på min instagram, och även på instastory.
Ni är välkomna att följa mig där. En liten symbol som länkar er dit finns här någonstans på bloggen. Hittar ni inte symbolen så heter jag gylleboannika även där.
Men snälla ni, ha överseende med min stavning den här tiden … kanske kan den ge anledning till några skratt, vem vet …
Såklart ska jag försöka göra små inlägg på bloggen, men tillsammans med Andréa och hennes nyinköpta ”skruttibangbangbil” så vet man aldrig var i USA vi hamnar … kanske långt ute i buschen utan internetsändning…
Nu måste jag slänga ner det sista i packningen för NU KÖR VI!! Mot Kastrup, Amsterdam, Boston, Atlanta … och sen vet man aldrig…
Dagens citat:
Det är bättre att nötas ut än att rosta bort.
Ha det så jättebra och en stor bamsekram ifrån mig.
Annika
Och var nu rädda om er.

Hejdå på ett tag. Läs mer »

Vår självhushållning.

Lämna en kommentar / Hemma hos mig., Trädgård / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hej hej
Ikväll måste jag ju visa er hur det gått med min självhushållning här i Gyllebo.
Kanske minns ni hur jag blev inspirerad till att odla potatis i tunnor av min vän och fotvårdare Lise. Inlägget om när jag satte mina potatisar det kan ni hitta här.
Såklart var det med stor spänning som jag skördade potatisen i min första vintunna. Och kolla bara. En hel gryta mandelpotatis fanns det i en enda tunna.

Från en annan vintunna knipsade jag av lite plocksallad. Den hade på ett kick växt sig stor och kraftig. Och när det nu blev en ny tunna ledig passade jag på att strö ut nya salladsfrön där. Kommer det så kommer det, tänkte jag.
Jag spolade av mina potatis och satte dem på spisen. Ute på grillen hade Stefan laddat med karréskivor av egenhändigt skjutet vildsvin.  Eller grishalskotletter som vi säger här i Skåne. Oavsett namnet så är det våldsamt gott.
Smått bekymrad kikade jag in i orangeriet till mina tomater. Inte många, inte stora … i alla fall inte på långa vägar så frodiga som Mandelmanns. Fast snart så kan jag skörda den första lilla tomaten.
Middagen fick klara sig utan tomater den här gången och föresten så har jag inom kort den första mogna persikan i min trädgård. Det kommer att bli en perfekt efterrätt.
Med min härligt röda fläderblomssaft så blev det en smakrik och god ”självhushållaremiddag” i Gyllebo. Inga tillsatser, inget sprutmedel, kött från ett lyckligt djur och så fantastiskt gott!!!
Kvällens citat:
Innan du sätter upp personliga mål,
ta reda på vad du längtar efter.
Ha en fin kväll och kram på er.
Annika

Vår självhushållning. Läs mer »

Sommarpremiär på Österlen

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , / 4 minutes of reading
Hej
I helgen slog familjen Mandelmann åter upp portarna till sin fantastiska trädgård.
Jag vet egentligen inte vad det är med den här trädgården som gör så gott i min själ, men någonting är det.
Man kan besöka många olika fantastiska visningsträdgårdar runt om i vårt avlånga land, men just här är det något som vidrör själen tycker jag. Det är som om familjen lyckats hitta meningen med en trädgård och en gård. Här får alla sinnen sig en rejäl dos av intryck. Sådär som vi människor mår så himlens gott av.
För mig är det särskilt alla djuren som skapar min må-bra känsla.
Som liten flicka drogs jag till platser där det fanns djur. Vilka slags djur spelade ingen som helst roll. Jag älskade dem alla och jag var aldrig rädd för något då. Jag älskade allt från den stora tjuren till den lilla  kycklingen, allt från de smutsiga grisarna till de fisförnäma katterna. Jag älskade helt enkelt allt levande.
Och precis så är det här hos Mandelmann. Djuren lever sida vid sida med människan i en skön harmoni. Det är det som gör hela gården och trädgården levande tror jag. Mångfalden av alla sorters djur och växter tillsammans. Berikande, eftersom allt är skapt för att finnas. Inte uppdelade i en jättestor produktion, utan alltihop på samma lilla farm, precis som här.
I en samklang som allt är menat.
-ditt stammiskort från i fjor gäller än några dagar, sa den unga söta flickan i inträdet, när jag stack fram mitt visakort för att betala för ett nytt säsongskort.
-välkommen in, sa hon sedan med ett brett leende och öppnade den hemmagjorda, roliga entrégrinden.
Ja, såklart kände hon igen mig. Jag som varit på gården så många gånger att till och med grannarna börjat lägga märke till mig.
Jag stack mina bara fötter ner i den mjuka fårullen. Ullen som jag tror att Marie lägger ut för att förhindra sniglarnas framfart. Ljuvligt.
Efter veckans intensiva arbete med mina papper så var det som om all stress bara rann av mig och ner i den mjuka ullen under mina fötter.
Trots att parkeringen upp på backen bakom gården var fylld av bilar, och jag insåg att det för dagen var fullsatt med besökare. Trots det så var det som om trädgården slukade dem alla och gjorde dem tystare och mindre bullriga. Lite samma egenskap som det är att gå in i en kyrka. Man går in fylld med respekt och man visar hänsyn.
Ofta drog jag på smilbanden när jag spankulerade omkring där. Små finurliga uppfinningar. En del fula, andra genialiska. Förmodligen Gustavs påhitt, tänkte jag. Gustav som jag i likhet med många andra, fått lära känna genom de underbara TV-programmen.
En del tycker att han verkar tramsig, men jag tror att han har hittat hela hemligheten med livet. Han har kommit på vad som gör livet för honom så roligt att leva. Om vi alla kunde finna den glädjen, då skulle många doktorer få söka sig andra yrken tror jag. Jag tror livet handlar om att skratta och få vara lite tramsig, precis som Gustav.
Jag såg honom jobba med vattenkrassen borta vid dammen. Av respekt la jag undan min kamera när jag mötte honom och pratade istället några ord med honom. När jag gick vidare såg jag hur alla ankorna följde honom på en lång ”gåsarad”. Jag log och jag kunde inte låta bli att knäppa en bild på det lilla följet.
Borta i dammen plaskade resten av ankfamiljen glatt runt och på båten stod en yr höna och trodde nog för stunden att även hon var en anka.
I grönsaksfältet låg Marie och lukade ogräs, och borta vid vinbärsbuskarna tjuvade ankorna av de röda bären som redan mognat. Skränande vaggade de iväg när jag kom gående med siktet inställt på den stora tomatdjungeln.
Detta ljuvliga tomatväxthus som finns här på gården.
Jag tänkte lite skamset på min egen odling hemma i Gyllebo. Knappt några tomater och långt ifrån så här stora och kraftiga. Fast sedan så ändrade jag mig, och tänkte att i jämförelse med tidigare år, då jag inte haft en enda tomatusling, så var det ju en klar förbättring för mig.
Sedan gick jag länge och njöt, inspirerades och stal idéer.
Uppe på backen satt hunden Siri tillsammans med alla hönsen.
Hon såg nästan stolt ut när jag gick förbi. Hönsen kacklade, pickade och sprätte, precis som höns är skapta för att göra.
Så var det dags för mig att köra hemåt igen.
Magen knorrade lite och jag var lite spänd på min egen potatisodling. Den vi hade bestämt att vi skulle prova den kvällen.
Kanske blir det inte så överdådigt med min självhushållning som hos Mandelmanns, men någonstans måste man börja.
Jag vinkade hejdå till allt där på Djupadahl och susade uppför Sträntebacken mot mitt Gyllebo igen.
Dagens citat:
Jag känner mig så lycklig
att jag inte ens är rädd för
att det ska gå över.
Ha en härlig dag och lite mer om min egen självhushållning, det få ni läsa i ett annat inlägg.
Kram Annika

Sommarpremiär på Österlen Läs mer »

Mitt Juni 2018

Lämna en kommentar / Månadssummering / Av / / / 2 minutes of reading
Mitt Juni – ja ”mitt juni” känns verkligen som om det varit MITT.
Juni är min månad och i år har den varit fantastisk.
Jag blev nästan lika mycket gratulerad som när jag fyllde 50, fast det i år var så ojämnt det bara kan bli..
Vädret har varit rakt igenom toppen. Alltså såååå ljuvligtl
Jag har njutit av naturen, av skogen, av havet, ja, jag har njutit till fullo av själva livet.
Jag har fått träffa vänner som jag inte sett på mycket länge. Vänner som tillfört mig så väldigt mycket, och för det är jag så tacksam. Kusiner som jag inte träffat sedan barnsben. Personer som jag ska lägga mig vinn om att inte förlora.
Jag har bakat och saftat och jag har njutit av en massa goda smaker och dofter som hör årstiden till.
Jag gick mot ALS, för att samla pengar till forskningen och för att minnas en älskad kusin.
Och såklart har jag gjort mamma Ingrids gravsten ren som jag utlovade vid förra månadsummeringen.
Nu hälsar jag Juli välkommen. En månad som jag inleder i ett annat land och en annan världsdel. Och det ska bli så spännande!
Sedan kommer jag kanske hem lagom till det är marknadsdags här på Österlen. En marknadsvecka som för många av oss Österleningar är väldigt viktig …
Och kanske är det som de äldre alltid sa här på Österlen – ”sedan marknaden är över, då är sommaren slut”…
 Ja vi får allt se det där, vips har vi kanske hösten här…
Note myself: det går bra att skippa städningen inomhus halva sommaren – ingen bryr sig ändå – och när man sedan kör på med dammsugaren och det rasslar i röret, jädrar vad det känns kul att städa då. Värt att  lägga på minnet till kommande år.
Så var det min löpning då, som inte har gått så bra. Ryggen fick en formsvacka och jag har stundom haft ganska ont igen. Men 2 mil blev det i början av Juni. Kanske packar jag ner joggingskorna och springer lite i en annan del av världen.
Så måste jag ju påminna om den roliga takpannan. Den där som grabbarna hittade med de vulgära könsorden inristade på baksidan innan den var bränd. Inlägget hittar ni här.
 Ha det gott och njut av sommaren, ät kanelbullar och var snälla.
Kram Annika

Mitt Juni 2018 Läs mer »

När olyckan är framme.

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Sådär är det varje sommar tycker jag. Att det händer någon liten olycka eller skada med hundarna. Ungefär som när barnen var små.
Nästan varje sommar så har det varit stora hunden Johnny som dragit på sig klokapselskador. Ett tag trodde jag nästan att han hade en sjukdom som gjorde att så många av hans klokapslar fick opereras bort. Men i år tycks läget vara ganska lugnt med Johnnys tassar och klor.
Istället var det minstingen i gänget som råkade slå sönder en klo. Lilla söta Lykke.
Lilla Lykke är ett yrväder utan dess like. Hon ska alltid vara med där det händer saker. Hon trivs liksom bäst där det stormar som mest. Ju mer fart, ju bättre trivs Lykke.
I början var jag livrädd när hon och stora hunden Johnny sprang sida vid sida och busade.
Johnny med sina 38 kilo och Lykke med sina drygt 2 kilo. Men Lykke har lärt sig att vara försiktig och Johnny tar nog också lite hänsyn till henne.

Hur det riktigt gick till när Lykke skadade sin klo, det vet jag förstås inte riktigt.

Men det var i all upphetsning över att mina döttrar kom hem från stranden som Lykke plötsligt såg olycklig ut och satt med tassen upp och en klo dinglande rakt ner.
Hon är så snäll och tålig min lilla Lykkohund. hon lät mig kika på tassen och försiktigt pillade jag bort hela klon.
Hon verkade inte lida så väldigt mycket av sin skada.
På kvällen slogs hon vilt med Molly om det ben hon fick som plåster på såret. Senare när katten kom in för att äta, så jagade hon den med livet som insats genom halva huset och hela trädgården och inte en enda gång haltade hon med sin lilla klolösa tass.
Problemet var däremot att hon hela tiden vill slicka på den skadade tassen.
Jag fick helt enkelt tänka ut något…
-ska hongen ha strumpebåjjsor po si?, undrade Stefan, när han kikade fram bakom sin kvällstidning.
Ja jag fick helt enkekt använda min fantasi och av ett par nylonstrumpor fick jag tillverka en måttbeställd strumpa som skydd. Bättre än att behöva bära tratt resonerade jag.
Lykke var inte lika nöjd med det hela.
Dagens citat:
Lukter är bra att känna till.
När folk gör bra saker luktar
de gott.
När de gör dåliga saker
lukter de inte gott.
Hundar vet sånt.
Nu håller jag tummarna att det här vill läka fint och snyggt och slipper infektioner. För vet ni, rötmånaden har börjat redan, så var försiktiga.
Ha det gott.
Kram Annika
 

När olyckan är framme. Läs mer »

Fint väder i år …det fick vi i alla fall så vi fes.

Lämna en kommentar / Natur / Av / / , , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan
Oj oj vilka dagar vi har. Och det tycks liksom inte vara någon ände på det fina vädret.
Naturen ser ut som om det är dags att börja jobba efter en lång skön semester, och så har liksom härligheten inte ens börjat. Är det inte galet?
När jag och hundarna vandrar runt sjön så är det i lite lugnare tempo, nu när dagarna är hetare än någonsin.
Vi är tacksamma över den skugga som skogens träd skänker oss.
Sjön glittrar och frestar. Den inbjuder till ett svalkande dopp den här morgonen.
Men arbetet kallar på mig där hemma, så jag måste skynda på lite. Jag drar hundarna med mig, fast jag vet att Johnny hade älskat att ta sig ett kärringdopp.
Under de ekspångar där det brukar rinna en rejäl liten bäck, är det nu alldeles uttorkat och på sina ställen växer grönskan hög och tränger sig in över gångbräderna. Jag tänker på hur det såg ut i våras, då det inte var tillstymmelse till grönt.
Jag njuter och är så tacksam över att få leva med årstidernas skiftningar.
Vid badplatsen är det ännu lugnt och fridfullt. Men snart ska platsen fyllas med stojande barn och kaffedrickande föräldrar. Det kanske kommer turister som vill ge sig ut med en båt och prova fiskelyckan eller kanske några ungdomar som bara vill ligga på en filt och vänslas.
Det klickar till i mitt hjärta och jag fylls med en sådan kärlek till den här platsen. Mitt Gyllebo!
När vi nästan är hemma passerar vi korna. De går där lojt och tuggar, idisslar och fiser. Det gör de dagarna i ända, och det ser så härligt ut.
De små ”kåbbissarna”, alltså de små kalvarna, de är så himla söta, där de storögt blänger på oss varenda gång vi passerar. Och småhundarna glor tillbaka och skäller lite pinsamt tillbaka.
Hemma blommor min lavendel som allra bäst just nu. Även lavendeln i tunnan som är tänkt att förgylla ”fula elskåpshörnet” står bedårande vacker just nu.
I år ska jag försöka hinna baka lavendelskorpor. Alltså, så himla gott det är!!!
Dagens citat:
Många människor blir stressade
av att behöva skaffa mer pengar
för att ha råd att ta det lungnare.
Ja, visst är det där ganska galet.
Tänk på att ta lite fler micropauser idag kanske, det mår lilla hjärtat bra av.
Kram Annika

Fint väder i år …det fick vi i alla fall så vi fes. Läs mer »

Ett favoritställe

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hej hej
En kväll i veckan var vi och åt på mitt favoritställe.
Franskans Creperia i Rörum.
Jag har skrivet om Franskans här på bloggen många gånger förut, och ni som följt mig ett tag vet säkert att jag älskar det här stället.
Här är så enkelt, trivsamt och de har en fantastisk personal.
Och såklart är deras galetter fantastiskt goda. Galette är en sorts pannkaka gjord på bovete.
Ljuvligt goda med olika sorts fyllning.
Mina favoriter är Lutterlögn och Vricklund.
Jag älskar att deras rätter bär namn som är hämtade från filmen Bombi Bitt. Härligt, roliga namn som känns så välbekanta.
Stefan satsade den här kvällen på en mer matiga variant med lammfärsbiff i. Ljuvligt god kan han intyga.
Mätta satt vi sedan en lång stund och njöt av livet och lät maten sjunka.
En huskatt gjorde oss sällskap i solen.
Det är något alldeles särskilt när man ätit där på Creperian. Man blir alltid kaffe- och dessertsugen.
Det smakar så ljuvligt med en pannkaka till kaffet med jordgubbssylt och grädde. Det lägger sig som grädde på moset.
Ännu kan man slinka in där på Creperian utan att ha bokat bord. För det mesta finns det plats, om man bara är två.
Fast om en vecka börjar den stora industrisemestern och veckan därpå är det byggsemestern som kör igång. Då gör man nog bäst i att boka bord i förväg. Men gör det ifall ni är i krokarna. Det är så gott och mysigt.
Dagens citat:
Kaffe är giftigt
Solbränna är farligt
Ordspråk är nyttigt.
Ha en fin dag och kram
Annika

Ett favoritställe Läs mer »

En välkommen liten krabat

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hej hej
De senaste åren har jag inte sett till så många nyckelpigor här hemma i Gyllebo.
Nästan inga alls faktiskt.
För bara några år sedan hade jag rabatterna fyllda av dem.
Det var det där året då jag skickade in en bild till SVT och vann en fin t-shirt för en omtyckt bild på just en nyckelpiga.
Egentligen inte så svårt att lyckas fånga en nyckelpiga – de springer inte särskilt fort …
Men ibland lyckas man få det där lilla extra i ett foto. Det är nästan som om jag kan känna det precis när jag trycker av, att den här bilden blir nog bra.
-en sunn så ja harromdan osse, sa Stefan lite halvt ointresserat när jag ivrigt berättade om den lilla pigan jag sett.
Min Stefan är egentligen mer intresserad av större djur… och helst ska de ha horn med många taggar på…
Åhhh, tänk om det blir ett nytt nyckelpigår igen.
Och om det nu har synts två stycken här i Gyllebo, så kanske de blir fler framöver.
För nyckelpigor är synnerligen bra mot alla bladlöss som envisas med att trivas på mina rosor. Nyckelpigorna har nämligen löss som sin delikatess. Finurligt av naturen eller hur. Allt hör ihop i en enda rundgång. Allt utom människan då kanske.
Det är mycket som jag av oförklarliga anledningar instinktivt vet hur det skulle smaka om jag åt av det. Och nyckelpiga är en sådan sak. Om jag blundar så kan jag precis förnimma den äckligt beska smaken på tungan.
Förmodligen är det från barndomen.
Jag minns särkskilt en dag då vi var på stranden i Vitemölla. En soligt vacker dag, som fullständigt förmörkades av just nyckelpigor. De invaderade oss i miljontals. När jag försökte äta min medhavda smörgås så var de där överallt. Kanske är det från den gången jag fick min erfarenhet. Vi fick i alla fall packa ihop och fara hem igen, för de jäklarna var direkt aggressiva och bet oss också överallt där de kom åt.
Kanske vet alla människor hur en nyckelpiga smakar, men det är ju inte direkt någonting man diskuterar sinsemellan.
Kvällens citat:
Det ligger i människans rätta natur att lära från misstag,
inte från exempel.
Ha nu en härlig kväll och njut av den otroliga sommar vi fått det här året.
Kram Annika
p.s det är väl då märkligt hur den där kryckan kan vara med på precis alla foto nuförtiden ….
 

En välkommen liten krabat Läs mer »

Mot ALS 2018

Lämna en kommentar / Allmänt / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hej
Min älskade kusin Camilla dog i augusti i fjor av den värsta sjukdom som i alla fall jag känner till.
Hon gick bort i sjukdomen ALS.
Trots att hon var väldigt sjuk och svag i fjor så engagerade hon sig, och med hjälp av sina syskon drog hon igång en ALS vandring i Simrishamn.
Mer om den vandringen hittar ni här.
Alla vi som hade förmånen av att ha fått lära känna Camilla, vi vet vilken fantastisk människa hon var. Vilket energiknippe, vilken glädje hon förmedlade och vilken genuint äkta personliget hon hade. Camilla var helt enkelt så väldigt omtyckt av precis alla.
I söndags var vi åter samlade för att fortsätta den vandring och insamling som Camilla startade.
För ALS forskningen, och mot djävulens sjukdom.
Precis som året före så strålade solen på oss.
Familj, vänner, släktingar och många andra underbara människor kom för att delta.
Systern Lena inledde med ett enkel och vackert välkomstal, som vi avslutade med en tyst minut till Camillas minne.
Många tårar rann, men precis som Camillas personlighet alltid har varit, så fanns skrattet och glädjen liksom ändå på lut bakom hörnet.
Camillas skatt … det där skrattet ingen av oss någonsin glömmer. Underbart.
Exakt klockan 14.30 startade vi vår lilla vandring. Precis som på många andra platser i landet.
Men kanske hade just vi i Simrishamn förmånen av att få vandra på en av de vackraste platsen av dem alla.
En storslagen natur. En natur som jag tror mig veta att Camilla älskade.
Efter vandringen var det fritt fram att tillsammans slå sig ner för en stund i solen. Med lite medhavd fika, eller bara för att umgås och prata.
Tillsammans.

Att skriva ett inlägg som berör på djupet är svårt, att välja ord så allt blir rätt och inte sårar de närmsta….

Att skriva om en person, om Camilla, som vi alla håller så kär utan att beröra och framkalla tårar det går ju inte.
Men jag vill aldrig glömma, så jag väljer att ändå skriva.
Så länge vi minns – så länge är allt levande.
Jag ska hjälpa till att hålla min älskade kusins minne levande, för Camilla var en av de mest levnadsglada personerna jag någonsin mött. För hennes närmaste ska jag hjälpa till att minnas den hon var, men ändå se framåt och fortsätta leva och kämpa för oss som ska vara kvar här ett tag till.
Ta hand om er och skratta mycket.
Även om tårarna rinner, glöm inte att skratta ändå.
Och fortsätt stödja forskningen så att det med tiden kommer att finnas en gnutta hopp för de som drabbas av denna vedervärdiga sjukdom.
Kram Annika

Mot ALS 2018 Läs mer »

Rulla till toppen