Djupadahl

Blomsterhav på Djupadahl

Hejsan
Aldrig har det väl varit vackrare där på Djupadahl än i år…
…eller jo, det är förstås alltid lika vackert där tycker jag.
Men i år är det som om alla blommorna har en djupare färgnyans och som om allting blommar lite rikligare. Åtminstone de blommor som älskar torkan.
Naturligtvis har jag förnyat mitt stammiskort. Då kan man komma och gå där på gården lite mer som man vill.
Och till min stora glädje har min cykel fått en helrenovering i sommar, med nya däck och ny kedja. Nästa gång tar jag cykeln genom skogen dit. Bra cykelparkering finns det ju.
Den här dagen hade jag min ”halte Stefan” med som sällskap. Eftersom han inte kan gå några längre sträckor så fick jag muta honom med kaffe och tilltugg. När det handlar om mat och godsaker då är min Stefan aldrig svårövertalad.
Jag köpte kaffe och mandelbakelser till oss och såg till att vi hamnade behagligt i skuggan invid ett växthus.
-mmmmm …. rikted Zoegakaffe, sa Stefan njutningsfullt, när han slurpade i sig den första klunken kaffe.
Så kilade jag och försåg Stefan med ytterligare lite extra påtår för att sedan själv vandra runt lite på egen hand i den ljuvliga trädgården.
-sitt du nu här älskling och njut, sa jag, innan jag slank iväg in i en gång av mjukt fårull.
 På långt håll kunde jag höra ”Fru Linderöd” där hon låg, flåsande och fisande, i den varm solen.
Vid hennes juver puffade ett gäng ganska stora kultingar högljutt, ivriga att få släcka törsten den här varma dagen.
Inne i tomatdjungeln blev jag grön av avund. Ja Gustavs tomatodling slår ju min egen med hästlängder. Fast jag hade såklart inte förväntat mig något annat heller.
Utanför växte sallad, lök och annat i vackra rader. Allting så välskött och fint. Det där är nog Maries verk tänkte jag när jag tassade vidare.
 I ett lummigt hörn av trädgården hittade jag gårdens nykomlingar. Påfågelparet Påvel och Pålette.
Att det var ett surt och krängt äkta par, det kunde jag förstå av skylten som varnade för att gå dem för nära.
Men vem blir inte sur med en spegel som gör en sådär ful och bred i nyllet …
Så vandrade jag vidare i den ljuvliga trädgården. Djupt försjunken i mina tankar planerade jag för min egen lilla täppa. Jag skulle minsann också ta fröer från mina vallmon och hänga mina chilisar på tork.
Avkopplad slog jag mig ner på bänken i skuggan vid dammen.
-åhhh tänk här skulle jag suttit med min älskling och bara njutit tänkte jag…
Så stelnade jag förskräckt till och kom att tänka på att honom hade jag ju placerat borta vid ett växthus för en bra stund sedan …
Med stora kliv travade jag kvickt dit bort, och tänk, där satt han snällt kvar med sitt kaffe, även om minen inte direkt var särskilt road.
Dagens citat:
När hjärnan går vilse i livet
så stanna upp och låt
hjärtat visa vägen.
Om hjärnan är kartan så
är hjärtat kompassen.
Ha en fin dag och en stor kram från mig.
Annika

Blomsterhav på Djupadahl Läs mer »

Sommarpremiär på Österlen

Hej
I helgen slog familjen Mandelmann åter upp portarna till sin fantastiska trädgård.
Jag vet egentligen inte vad det är med den här trädgården som gör så gott i min själ, men någonting är det.
Man kan besöka många olika fantastiska visningsträdgårdar runt om i vårt avlånga land, men just här är det något som vidrör själen tycker jag. Det är som om familjen lyckats hitta meningen med en trädgård och en gård. Här får alla sinnen sig en rejäl dos av intryck. Sådär som vi människor mår så himlens gott av.
För mig är det särskilt alla djuren som skapar min må-bra känsla.
Som liten flicka drogs jag till platser där det fanns djur. Vilka slags djur spelade ingen som helst roll. Jag älskade dem alla och jag var aldrig rädd för något då. Jag älskade allt från den stora tjuren till den lilla  kycklingen, allt från de smutsiga grisarna till de fisförnäma katterna. Jag älskade helt enkelt allt levande.
Och precis så är det här hos Mandelmann. Djuren lever sida vid sida med människan i en skön harmoni. Det är det som gör hela gården och trädgården levande tror jag. Mångfalden av alla sorters djur och växter tillsammans. Berikande, eftersom allt är skapt för att finnas. Inte uppdelade i en jättestor produktion, utan alltihop på samma lilla farm, precis som här.
I en samklang som allt är menat.
-ditt stammiskort från i fjor gäller än några dagar, sa den unga söta flickan i inträdet, när jag stack fram mitt visakort för att betala för ett nytt säsongskort.
-välkommen in, sa hon sedan med ett brett leende och öppnade den hemmagjorda, roliga entrégrinden.
Ja, såklart kände hon igen mig. Jag som varit på gården så många gånger att till och med grannarna börjat lägga märke till mig.
Jag stack mina bara fötter ner i den mjuka fårullen. Ullen som jag tror att Marie lägger ut för att förhindra sniglarnas framfart. Ljuvligt.
Efter veckans intensiva arbete med mina papper så var det som om all stress bara rann av mig och ner i den mjuka ullen under mina fötter.
Trots att parkeringen upp på backen bakom gården var fylld av bilar, och jag insåg att det för dagen var fullsatt med besökare. Trots det så var det som om trädgården slukade dem alla och gjorde dem tystare och mindre bullriga. Lite samma egenskap som det är att gå in i en kyrka. Man går in fylld med respekt och man visar hänsyn.
Ofta drog jag på smilbanden när jag spankulerade omkring där. Små finurliga uppfinningar. En del fula, andra genialiska. Förmodligen Gustavs påhitt, tänkte jag. Gustav som jag i likhet med många andra, fått lära känna genom de underbara TV-programmen.
En del tycker att han verkar tramsig, men jag tror att han har hittat hela hemligheten med livet. Han har kommit på vad som gör livet för honom så roligt att leva. Om vi alla kunde finna den glädjen, då skulle många doktorer få söka sig andra yrken tror jag. Jag tror livet handlar om att skratta och få vara lite tramsig, precis som Gustav.
Jag såg honom jobba med vattenkrassen borta vid dammen. Av respekt la jag undan min kamera när jag mötte honom och pratade istället några ord med honom. När jag gick vidare såg jag hur alla ankorna följde honom på en lång ”gåsarad”. Jag log och jag kunde inte låta bli att knäppa en bild på det lilla följet.
Borta i dammen plaskade resten av ankfamiljen glatt runt och på båten stod en yr höna och trodde nog för stunden att även hon var en anka.
I grönsaksfältet låg Marie och lukade ogräs, och borta vid vinbärsbuskarna tjuvade ankorna av de röda bären som redan mognat. Skränande vaggade de iväg när jag kom gående med siktet inställt på den stora tomatdjungeln.
Detta ljuvliga tomatväxthus som finns här på gården.
Jag tänkte lite skamset på min egen odling hemma i Gyllebo. Knappt några tomater och långt ifrån så här stora och kraftiga. Fast sedan så ändrade jag mig, och tänkte att i jämförelse med tidigare år, då jag inte haft en enda tomatusling, så var det ju en klar förbättring för mig.
Sedan gick jag länge och njöt, inspirerades och stal idéer.
Uppe på backen satt hunden Siri tillsammans med alla hönsen.
Hon såg nästan stolt ut när jag gick förbi. Hönsen kacklade, pickade och sprätte, precis som höns är skapta för att göra.
Så var det dags för mig att köra hemåt igen.
Magen knorrade lite och jag var lite spänd på min egen potatisodling. Den vi hade bestämt att vi skulle prova den kvällen.
Kanske blir det inte så överdådigt med min självhushållning som hos Mandelmanns, men någonstans måste man börja.
Jag vinkade hejdå till allt där på Djupadahl och susade uppför Sträntebacken mot mitt Gyllebo igen.
Dagens citat:
Jag känner mig så lycklig
att jag inte ens är rädd för
att det ska gå över.
Ha en härlig dag och lite mer om min egen självhushållning, det få ni läsa i ett annat inlägg.
Kram Annika

Sommarpremiär på Österlen Läs mer »

Vid Österlens mest fotograferade träd.

Gomorgon.
Det var meningen att jag skulle ge mig ut i den tidiga morgonen för en joggingtur i skogen. Men min kropp ville annorlunda. Det är så ibland med min rygg, den sätter sig lite extra på tvären och blir bråkig. Istället fick jag helt enkelt göra något annat.
Jag tog alla hundarna med för en skön vandring vid Forsamölla, och till det där trädet … det där trädet som snart alla människor känner till …
Att köra till Forsamölla är precis en lagom sträcka för min lilla åksjuka hund Lykke. Hon hinner knappt känna av att hon mår illa förrän vi är framme.
Jag brukar köra in mellan de två stora betongfundamenten där det står Forsa på ena sidan och Mölla på den andra. Sedan är det bara en liten bit att ströva för att komma till det vackra vattenfallet.
Som vanligt var vi ute tidigt på morgonen, så vi träffade inte på en enda kotte.
Den här morgonen hade jag och hundarna den här vackra platsen helt för oss själva.
Den här morgonen dånade det från vattenfallet, sådär lite extra högt, och jag tyckte nog att det var mer vatten i ån än vad det brukar vara. Fast sådär är det nog varje år när det börjar våras.
Jag och hundarna klättrade in i den vackra kohagen med sina fina små enebackar.
Än så länge är djuren hemma i sina stall och vi kunden lugnt traska runt här utan att konfronteras med varken en bagge eller någon tjur.
Vi stretade uppför den ganska branta backen. Upp mot Österlens mest fotograferade lilla träd.
Oj, det där trädet är bara så vackert.
Jag och hundarna gick på kornas smala upptrampade stig. Där gick vi på en lång gåsarad och vi såg nog förmodligen ganska roliga ut, jag och mitt lilla följe.
Sedan satt vi där en bra stund och bara andades in de friska vindarna.
Jag skrattade lite åt hunden Johnny vars öron flaxade vilt i vinden. Det såg nästan ut som om han åkte motorcykel.
 Jag blickade ut över landskapet och fick en sådan där hissnande känsla i magen.
Jag har en önskan om att få komma till Irland och uppleva landskapet där. Så dum jag är egentligen, det måste ju vara precis lika vackert här.
Tiden går fort när man känner sig lycklig, så ganska snart var det dags att bege sig neråt igen. Och nerför backen går det alltid fortare.
Vi sa hejdå till det lilla trädet.
Dagens citat:
När vi känner oss ledsna
är vår energi kvar i det förflutna …
När vi känner stress och oro
är vi i framtiden med vår energi …
När vi känner lycka, glädje
och uppskattning är vi här och nu …
Ha en fin dag och kram på er.
Annika

Vid Österlens mest fotograferade träd. Läs mer »

Jag och Amanda åkte på skördefest.

Hejsan
Förra helgen var det full fart här på Österlen.
Den stora äppelmarknaden gick av stapeln i Kivik. Och så hade Mandelmanns sin stora skördefest.
Såklart körde vi bort dit en liten sväng. Såklart …
 Jag älskar ju att strosa där!
Speciellt för den här helgen var att det var en liten marknad där med lokala försäljare. Konsthantverk, växter och matprodukter. Alltihopa ekologiskt och miljövänligt såklart.
Jag och Amanda njöt för fullt av den otroligt vackra höstdagen. Solen sken och det kändes nästan sommarvarmt där på gården i dalen.
Mitt i trädgården stod Gustav och spelade på sin fiol tillsammans med en kompis. Han hade tagit en paus från sitt arbete för en stunds roligheter istället.
Så härlig musik som smälte in i naturens egna toner.
Jag och Amanda smög in i tomatdjungeln. Ännu finns det stora härliga tomater på plantorna där inne. Doften är starkare och djupare än någonsin.
Vi strosade vidare, ut i trädgården, där vi mötte de små ankungarna. Så himla söta.
Vi bestämde oss för att ta en liten lunch den här fina dagen i september.
Inne i caféet stod två av de vackra glasstatyetter som Marie och Gustav vunnit i kristallentävlingen. Jag kunde inte låta bli att undra lite var de hade den tredje och förmodligen mest prestigefyllda statyn. Såklart på hedersplats inne i sitt privata hem.
Borta vid kaffeluckan fixade Gustav med ett extra trappsteg så det skulle vara lite lättare för de med kortare ben att nå upp.
Överallt surrade bin runt och samlade in årets sista nektar.

Mätta och nöjda gick vi mot den överfyllda parkeringen uppe i backen.

Inte på hela sommaren har jag sett så mycket människor där på gården.
Mitt hjärta blir varmt av hur de så frikostigt bjuder på sig själv och sin underbara gård.
Jag och Amanda sa hejdå till de söta små griseknoarna och åkte hem till Gyllebo igen.
Där på skördefesten träffade jag en annan gullig lantbrukare. Gustav och Maries närmsta granne från Gamlegård. Han var där för att sälja sin egenproducerade rapsolja.
-”Har man en deppig dag så kan man gå hit till Gustav och Marie, vips är man på gott humör igen … det går liksom inte att vara deppig här”
Och det har han nog rätt i.
Jag har alltid älskat människor som vågar att bjuda på sig själv. Som Gustav och som Marie!
Tack för en fantastisk sommar ♥
Dagens citat:
Medmänslighet är
min favoritsuperkraft!
Hoppas ni får en fin lördag.
Kram Annika

Jag och Amanda åkte på skördefest. Läs mer »

Höst på Djupadahl och vi provar moderna maträtter.

Hej på er.
Hoppas ni alla har det bra och njuter av att det är fredag och den stundande helgen står för dörren.
Det väntas härligt väder.
Förra helgen gjorde jag och min dotter ett besök på Djupadahl.
Egentligen är det bästa tiden där nu, tycker jag. Allt är lite lugnare och höstnyanserna börjar så sakta mogna och ta form.
Av allt regnandet vi haft den senaste tiden så har det blivit rejält geggigt och sankt.
Men det bekymrade inte ankorna och hönsen det minsta.
Allting känns nästan lite övermoget och dofterna är starkare än någonsin.
Många blommor är överblommade sedan länge, medan andra står som finast nu.

Inne i ett växthus hade kaninfamiljen fått komma ut.

Vilka små godingar alltså. Jag skulle bara vilja tagit upp en av de små kaninskrällena och stuckit näsan in i den mjuka pälsen. Så bedårande söta.
Så slog barnasinnet till igen …
Det var min äldsta dotter som inte kunde motstå leklusten! Jag tror nog att Mandelmanns ursäktar.
Sedan tackade vi för oss och drog vidare i den ljuvliga höstsolen.
Under tiden som Andréa bott hemma hos oss så har vårt fruktfat varit fyllt till bredden av allehanda nyttigheter.
En kväll i veckan vankades det något alldeles speciellt till middag här i Gyllebo. Det var en ny modern maträtt som skulle introduceras på oss gamlingar.
Fina, goa Elna kom också hitbrummande i sin stora, svarta Cadillac.
Den här maträtten hade säkerligen något tjusigt namn som jag inte minns. Men man kan beskriva det som små färska vårrullar som man själv skulle  tillaga vid sin matplats.
Det var någonslags rispapper, eller kanske var det nudelpapper … det där minns jag inte riktigt. Men i alla fall skulle dessa papper mjukna i kokhett vatten för att sedan fyllas med en massa gottigheter.
Jag tycker nästan om all sorts mat. Men det visade sig att det här pappret fick samma konsistens som en använd kondom ungefär. Gummiaktigt och segt. Dessutom totalt smakklöst. Inte min favoriträtt alltså, och det verkade som det blev segare och segare ju mer jag tuggade.
Men vi hade en väldigt trevlig kväll med en underbar chokladtårta till efterrätt.
Tack älskade töser ♥
Dagens citat:
Att låtsas vara lycklig
är mer ansträngande än
att vara lycklig.
Att försöka verka intresserad
kostar mer energi än när man
är intresserad på riktigt,
och att ge sken av att
allt är bra tar i sista änden
mer på krafterna än
att säga som det är.
Ja, att vi åt skitäcklig mat den här kvällen är inget att sticka under stol med. Men sällskapet var det bästa tänkbara. Och jag äter hellre rälig mat med de jag älskar än tvärtom!!
Ha en fin dag och kram på er.
Annika

Höst på Djupadahl och vi provar moderna maträtter. Läs mer »

Rulla till toppen